Hinder och begränsningar

Jag är så tacksam över att jag är född i ett land där jag kan få tänka fritt, uttrycka mig utan rädsla och de hinder som finns i min väg är ganska så lätt att kliva över.

En familj som väntar på sina tre barn, barn som väntar på att få komma till sina föräldrar har ett svårt hinder framför sig. Ett hinder som de ryska myndigheterna nu satt upp och som antagligen kommer att spoliera barnens möjligheter att få växa upp i trygghet land med en mamma och pappa som kommer att slösa med sin kärlek över dem.
Kontakter som knutits, sängar som bäddats med nya rena lakan, behövligheter, utrymme för lek och lärdom, ett väntande hem för tre små syskon där en förening är mycket oviss. Det gör ont ändå in i hjärteroten att barn och väntande föräldrar ska behöva leva i ovisshet på grund av ett öppet lands lagar om frihet.

Känslomässiga hinder går att bearbeta på många olika sätt. Mod och styrka kanske kan behövas för att ta det där vacklande steget men oftast är begränsningarna små för vad man vill göra med sitt liv.

Jag tittade på politikerdebatten i går kväll. Det hettade till stundom mellan partiledarna, åsikter gick isär, det ena löftet om vår välfärd avlöste varandra, men hur än valets utgång blir så har vi ändå vår frihet.
Vi lever i ekonomisk välfärd, har vi inget arbete så får vi i alla fall mat och tak över huvudet. Kanske inte leva i lyx och flärd men socialtjänsten tilldelar ekonomiskt bistånd så vi kan hålla näsan över vattenytan.
Annars finns det fonder vi kan söka så att vi kan åka på någon utlandsresa till något avlägset land där innevånarna har sämre förutsättningar än vad vi själva har.

Tre små syskon tillsammans med fler små barn väntar idag på att få komma hem till väntande föräldrar. Barn vars framtid är oviss.

Vi lever i ett bra land trots att politikerna är oense om skatterna ska höjas, sänkas eller stå kvar där de gör idag eller om våra fordon ska få köra på bensin och diesel eller ej.

Gunnars bro och brevkorrespondens

"Hej hur mår du? Jag mår bra!"

Som barn var jag en flitig brevskriverska med många brevvänner. Hemma hos farfar fanns Hemmets veckotidning och när jag var där letade jag alltid upp barnens egen sida och där bland rebusar, hitta fem fel och kluriga gåtor fanns de. Barnen som ville ha brevvänner. Barn som tyckte om djur, leka med klippdockor och skriva brev. Noga läste jag igenom uppropen om brevkontakter och när ett lämpligt objekt dök upp fattade jag pennan och skrev. Spänningen var nästan outhärdlig, skulle jag få några svar.......
Så skramlade det till i brevinkastet, den blanka luckan öppnades så pass mycket att brevet kom igenom och dunsade ner på hallmattan.
Fint brevpapper med mönster och inslag av djurriket eller floran som ingress vilket sedan följdes av spretiga eller fint snirklade bokstäver som berättade om min nya bekantskaps liv och leverne. Oftast medföljde ett svartvitt fotografi taget i en automat där remsan delats och det finaste porträttet fått följa med i kuvertet som postats i en annan del av Sverige.

Jag klev in i ungdomens tid och barnbrevvännerna liksom jag själv fick andra liv och vi klev iväg på våra tonårsben. Så en sommar träffade jag en pojke från Hamburg. Tycke uppstod under några varma sommardagar på västkusten och innan det var dags att skiljas åt bytte vi adresser med varandra. Då började det verkliga problemet. Jag kunde ingen tyska. Men det kunde min mamma, jag dikterade och hon skrev. Kärleksbrev med hjärtan, kyss och din för evigt.
Så en dag ringde det på dörren. Där stod han min tyske prins. Han hade bilat ända från Hamburg och jag bleknade på samma sätt som kärleken till den tyske prinsen bleknat. Raskt roffade jag åt mig min jacka, hoppade i skorna och försvann. Mina föräldrar fick trösta den arme tysken, se till att han fick lite mat och starkt kaffe innan han snopen och med krossat hjärta och antagligen en smula ilska inombords fortsatte sin tillbakaresa mot sitt hemland.

Mina barndomsbrev vet jag inte vart de tagit vägen, inte heller kärleksbreven på tyska. Skrifter som försvunnit för alltid och innehållen bortglömda för tid och evighet.

En bit från oss finns en liten bäck. Över bäcken en bro och vid sidan om den står en runsten från vikingatiden. Översättningen lyder " Hakon gjorde denna bro, och hon skall heta Gunnars bro, och han var son till Hakon."
Skrift som bevarats och som aldrig kommer att försvinna om inte vandaler, krig och katastrofer förstör runstenen.
Det är inte så ofta jag tittar på runstenen när jag passerar den, men det händer ibland och jag förundras och får en häftig känsla inom mig när jag tänker på att Hakon och Gunnar en gång för så länge sedan gått över den lilla bron som fanns där och då.

Kanelbullens dag och Gumdrop

Vår lokala matvaruaffär doftade kanelbulle och doften letade sig ut genom skjutdörrarna och mötte varje näsborre redan på parkeringen.
Kön till de nygräddade kanelsnurrbullarna var lång och människorna var ivriga och lite stirriga där de stod och trampade på en och samma fläck.
Jag kikade mig mellan en bastant dam och en lite tunnare herre och såg att bullarna såldes för 1 kr/st dagen till ära. Tänk så billigt för en bulle! Den prassliga påsen med ett titthålsfönster fick fyllas till bredden, det fanns inga restriktioner på hur många bullar man fick bära med sig hem och jag har en känsla av att det inmundigats åtskilliga av dessa bakverk idag.

Kanelbullen, visst låter det så härligt äkta och svenskt. Men faktum är att bullen härstammar från Nordamerika och invandrade till vårt land först på 1920-talet.
I modern tid fastslog Hembakningsrådet att bullen skulle få en egen dag och så firar vi Kanelbullens dag och alla talar om det. Fantastiskt!

Det som förvånar mig en smula är att det fokus som lagts på den svenska bulltraditionen och som fått en egen dag även har ett syfte att öka konsumtionen på mjöl, socker, jäst och smör. Så varför säljer vår handlare i vår lokala mataffär bullar för 1 krona stycket?! Då vill väl ingen köpa ingredienser och baka egna bullar.
Jag tittade på maken och frågade om han ville ha bullar från vår lokala matvaruaffär men han skakade på huvudet och påpekade att vi har hembakade bullar i frysen och att de nog är godare. Att dagens bulle var extremt billig påverkade inte hans beslut.

Som vanligt fastnade jag vid godishyllan och ibland får jag så svårt att välja. Påsar fyllda med karameller, söta, sura, salta, med eller utan choklad hänger i rader och det händer att jag går därifrån för jag kan inte bestämma mig. Inte ofta händer det, men ibland.
Polly, de klassiska bilarna och geléhallon är mina söta favoriter. När barnbarnet Molly kommer på besök vet hon precis vart påsarna finns och hon går diskret dit och kollar. Men en dag förvånades hon, det fanns inga påsar med godis, däremot en burk med oliver. Den står fortfarande kvar i skåpet och jag har min egen teori om att de söta påsarna slår högre än oliver i plåtburk.

Geléhallon har sin egen historia. Bland annat att de i 40 år kallats för jungfrubröst och den rosa gelétoppen med socker funnits ute på marknaden sedan 1918.
Apollo 9:s kommandomodul kallades för Gumdrop och antagligen släcker dessa sötsaker sockertörsten även i Amerika.

De har verkligen fina mandariner i affären nu. Nu börjar citrussäsongen göra sitt intåg och vi kan börja fylla upp våra kroppar med c-vitaminer från äkta vara.
Jag kanske borde gå och köpa mig en sån där press och köra olika sorters frukter och grönsaker till nyttiga drinkar.
Ska fundera ett tag till över det.

Hunger och att bemästra sin rädsla

Idag produceras det tillräckligt med mat i vår värld för att kunna tillgodose allas behov, men vad hjälper det när fördelningen är orättvis. 870 miljoner magar är tomma och tomma magar ger undernäring och undernäring medför att ett aktivt liv är uteslutet.  Immunförsvaret slås ut och människor dör, speciellt barn.
Dessa undernärda barn hämmas i sin utveckling, både mentalt och fysiskt vilket minskar deras möjligheter till utbildning och senare i livet försörjning.

Den här tanken slog mig i går då jag ställt min väckarklocka på 05.30 för att stiga upp och äta min frukost. Min magen fylldes för en stund av gröt och smörgås för att sedan långsamt bli tom och vid lunch skrek och jämrade sig min magsäck efter kött och potatis. Gräddig sås och krispiga grönsaker. Bubbelvatten från flaska och ett stort glas latte med en söt kaka till efterrätt.
Magen fick ropa och klaga fram till kvällen, fastande mage inför narkos och operation.
En dag, en ynka dag av mitt liv fick jag gå hungrig.

I väntrummet med min kalla hand i makens stora varma kände jag inte längre av min hunger, då hade rädslan tagit överhand och hungerkänslorna förvandlats till en hård klump djupt inne i min mage.
Vi var två som skulle möta samma öde, den andra kvinnan var blek men samlad.
Vi fick sitta på var sin stol, mitt för varandra i var sitt litet bås. Iklädda vita långa strumpor och sjukhusets blå fula rock i mjuk bomull och med en matchande konstig huvudbonad påträdda över vårt hår satt vi där och stirrade på varandra.
Då kom mina tårar och jag grät hejdlöst och kvinnan mitt emot såg olyckligt på mig. Jag kunde inte bemästra min rädsla.
Mjuka händer ledde mig till operationsbordet och så fanns Daniel där. Daniel med den snälla rösten, Daniel som såg till att jag fick sova.
"Slappna av, ta några djupa andetag, tänk på något trevligt, tänk på Rom och sov så gott". Sa Daniel och jag undrade hur han visste att jag snart reser till Rom.

Idag är jag varken hungrig eller rädd. Smärtan i såret håller jag stången med starka pain killers och när svullnaden lagt sig och stygnen är borta är mitt högra lår lika snyggt som mitt vänstra. Jag ska bara vila i fyra dagar. Hålla mig i stillhet och ha det mysigt med en bra bok eller en trevlig film.

Och i vårt kylskåp och i vår frys finns gott om mat. Våra barn och barnbarn har aldrig upplevt hunger och de har fått gått i skolan. De har utbildningar och kan försörja sig.

I vårt land får vi hjälp när vi blir sjuka. Får tabletter mot smärta och tabletter för att undvika infektioner i operationssår. Vi får gå till vårdcentralen och får smutsiga förband bytta till rena.

Snart är mitt högra lår lika fint som mitt vänstra.............

Änglar och brödet som vi delar

I går talades det om änglar i kyrkan. Jag satt efteråt och försökte komma på om jag själv träffat på någon ängel i andemeningen men kunde inte minnas om jag gjort det. I alla fall inget medvetet möte, det kan ju hända att de finns här runt omkring mig utan att jag har förmågan att se eller märka dem. Kanske är det så att de inte heller behöver märkas utan är en del av vardagen. Precis som luften vi andas, den finns där och fyller våra lungor och vi andas helt omedvetet utan att tänka så mycket på det. Om vi inte blir sjuka och får svårt att dra in den viktiga gasblandningen som vi kallar för luft.

Författaren Lorna Byrne säger att vi alla har vår egen skyddsängel. Hon borde ju veta eftersom hon sett och pratat med dem varje dag sedan hon var liten. När hon möter en människa kramar hon dem och hon ser som sin uppgift i livet att välsigna människor genom sina änglar samtidigt som hon vid kramen märker om personen aldrig tidigare kramats.
Det känns som ett lite märkligt skimmer över det hela men en kram kan aldrig vara fel om man vill kramas.

Det finns så mycket vi kan dela med varandra vilket nödvändigtvis inte betyder att vi måste slå armarna om varandra när vi möts. Vi kan visa vår uppskattning och närhet på så många olika sätt. Stanna upp en stund vid brevlådan när morgontidningen inhämtas och grannen hämtar sitt eget exemplar för att sedan läsa rykande färska nyheter vid frukostbordet och ge ostskivorna svarta tumavtryck från tidningens svärta, småprata med varandra när vi står i kö till kassan istället för att tysta stirra in i varandras nackhår. Hjälpa varandra på traven i både stort och smått eller bara finnas där för vi vet aldrig när vi kan behöva varandra.
Den sortens änglar är mer påtagliga än de som bara finns där utan att de flesta av oss varken kan känna eller se.

När vi firar nattvard i kyrkan tillsammans fäster jag mig alltid vid orden: "Så är vi, fastän många, en enda kropp för alla får vi del av ett och samma bröd". Det är inte bara delaktigheten av Kristi kropp utan en önskan om att alla kunde vara delaktiga i varandra på ett eller annat sätt. Lägga avundsjuka och missunnsamheten åt sidan och istället glädjas åt och med varandra. Lära oss av varandra om varandras intressen och begåvningar. Varför ska det vara så svårt många gånger, det kryper inombords över att inte äga det som andra äger, att inte lyckas lika bra med arbete och ekonomi. Känna att andra har större makt och befogenheter att införskaffa det som man inte själv kan få.
Eller se ner på dem som inte uppfyller kraven på att vara snygg, smal och smart. Och helst ung också.......

Pratade med dottern nyss, de har varit inne till staden och köpt en ny soffa. De ska ha den i sitt nyrenoverade rum i det lilla söta hus de köpt. Jag unnar dem verkligen den känsla av vardagslyx en ny soffa ger.