Moodyssons mormor, lejonet i trädet och goda karameller

Att spetsa till en historia så den blir ännu bättre eller rent utav intressant är en konst och kan mottagas på lite olika sätt. Antingen blir man genomskådad och klassas som en lögnhals eller också väcker den extra kryddan mottagarens nyfikenhet och man får den uppmärksamhet man hoppats på.

Läste en artikel om Lukas Moodysson och där berättade han om sin mormor som gärna ljög ihop en historia så den skulle passa in och göra saker och ting lite bättre än vad de egentligen var. Jag tror att många av oss är som hans mormor och det kan vi väl få vara så länge vi inte gör varandra illa eller blir till känslomässiga översittare.

En lögn kan vara utstuderad för att vi vill skydda oss själva eller någon som står oss nära. För att slippa ta konsekvenser av ett obehag eller inte bli förlöjligade. Ett avsnitt ur en av säsongerna i Solsidan speglar det så bra när en av fruarna, tror det var Mickan, fick stå där med skammens rodnad på kinderna för att hon inte lagade mat till sitt barn utan hellre öppnade en burk med fabriktillredd köttfärssås. I ett lögnaktigt försök att sätta sig i bättre dager inför de andra präktiga mammorna låtsades hon att barnets mat hädanefter var hemlagad och äkta. Hon ertappades dock och sjönk ännu längre ner på präktighetsskalan.

I går fick jag höra en helt otroligt historia av vårt barnbarn Molly. Hon hade klättrat upp i ett träd för att äta sitt äpple. Trädet bar frukter som hette körsbär och på en gren lite högre upp satt ett lejon. Djuret var av fredlig natur och fullt sysselsatt med att äta av sitt eget äpple så Molly kände ingen rädsla. När hon sedan skulle klättra ner från trädet råkade hon riva sig på pannan på en utstickande gren. Jag fick både känna och se på revan och kunde konstatera att det trots allt ändå gått ganska så bra.
Jag blev glad av berättelsen, den visar att Molly är utrustad med det bästa man kan ha, nämligen fantasi. Något som jag hoppas att hon får behålla så länge hon lever och att hon kan utveckla något bra och positivt av den förmågan.

När våra barn var små kunde jag undanhålla sanningen om att jag hade goda karameller i skåpet. I ensamhetens stund passade jag på att stoppa dem i munnen, tugga och svälja med en snabbhet bara den som vill dölja sitt förehavande klarar av. Smakens njutning fick fastna i gommen och förhoppningsvis stanna där ett tag. Om oturen var framme kunde en av döttrarna komma, hon som är väl utrustad med en näsa känslig för dofter. Då uppdagades lögnen och det fanns bara ett alternativ, att dela med sig av sötsakerna.

Livlig fantasi som innehavs av barn får inte samma innebörd som när en vuxen låter fantasin övergå i en lögn. Det måste vara en balansgång med vad man vill göra av sin fantasi. Den måste vårdas till något positivt som skapar glädje genom historier, texter, film och teater.

Det finns tre sorter av lögn: Den stora lögnen som är så stor att ingen tror att det är möjligt att det som berättas är falskt. Bluffen som kan ge fördel och så till sist den vita lögnen som syftar till att trösta.

Sanningar med modifikationer kan få en berättelse att få lite extra schwung, det tilltalar mig, i lagom mängder.
Som Moodyssons mormor, ungefär.

Randiga fötter och ansvar

På ett par dagar har naturen fått ett nytt utseende. Löven som med sina färger bedårat ligger som en tragisk prasslande matta runt trädens stammar och grenarna sträcker sin nakenhet mot den höstlika himlen.
Vår båt ligger uppdragen på strandkanten, sommarens roddturer blir ett längtansfullt sommarminne under mörka vinterdagar och i trädgården har vi påbörjat höststädningen.

I morse studerade jag mina fötter och Roms sol har markerat placeringen av mina skors remmar och gett fötterna vita ränder. Ännu ett minne där den solbrända huden dock kommer att blekna efter några veckor.

För butiksägaren i vår matvaruaffär har den här hösten varit efterlängtad. Han storsatsar på sin butik med en rejäl utbyggnad och det är snart dags för en nyinvigning av den nygamla butiken. Vi kunder har i flera månader kunnat följa arbetet och glädjen och förhoppningarna hos den driftige ägaren går inte att ta miste på.
Det är ett lyft för vår ort och roligt att det satsas på det nya som ska heta Kullerstad Torg. Det gamla torget ligger näst in till öde efter att matvarubutiken som låg där slagit igen och människoströmmen avtagit. Jag ser med stor spänning fram mot den nya samlingsplatsen och vad som kommer att erbjudas.

Så kommer tankarna på allt ansvar som ligger bakom. Kundunderlaget får inte dala, delar av intäkter som omvandlas till utgifter, personalansvar, utbudet av varor som ska tillgodose vårt behov, klagomål ska bemötas med respekt eftersom vi i vårt land har den uppfattningen om att kunden alltid har rätt, konkurrens från storbutiker i staden och egentid som får tas ut om utrymme finns.

För mig är den här hösten helt befriad från ansvar. Jag är nu en privatperson utan andra bekymmer än det som hör till vardagen. Tiden förvaltar jag på det sätt som passar mig bäst och jag hinner med att se och uppleva det som händer runt omkring mig.

I morgon ska jag ringa någon som jag bryr mig mycket om. Hon har drabbats av den sjukdom som i värsta fall kan ta tiden från en människa.

Tiden är ingen självklarhet och den går varken att stoppa eller vrida tillbaka. Men vi kan försöka att vara rädda om den tid vi har och förvalta den på bästa sätt. Men ibland kan just det vara livets svåraste utmaning.

Rom, ömma muskler och att tränga sig före i kön

Hemma igen efter en fantastisk vecka i Rom, den romantiska, kulturella och energikrävande staden som inte lämnar besökaren oberörd.
Efter att ha besökt de obligatoriska platserna som en turist måste se och där en enkel fika för fyra personer kostade 450 kronor, lämnade vi dessa områden och hittade ett antikvariat som sålde kartor över staden. Antikvarien bedyrade att det var en mycket bra karta, dessvärre hade han föga begrepp om dess funktion då han var så skumögd att inte ens det starkaste förstoringsglas hjälpte till att förstora de bokstäver och siffror han plitade ner på sitt lilla block för att vi i laga ordning skulle få ett kvitto.
Vi litade dock på kartan och vårt eget omdöme och begav oss iväg på Roms slingrande gator, små gränder och för den ordinarie turisten outforskade områden. Spartanska måltider på små oansenliga restauranger tillsammans med ortsbefolkningen där måltidsdryckerna serverades i platsmuggar. Gator som sträckte sig utanför stadskärnan och blev till små slingrande vägar utan trottoarer, helt turistfritt dock inte bilfritt........
Tre dagars fotvandringar där varje vandring började på morgonen och slutade tolv timmar senare.
Ömmande muskler, blödande tår och värkande ryggar påminde om att ha välklippta tånaglar, rejäla skor och bereda sig på att vandra på ren viljestyrka om man ska låta fötterna bära sig fram i kulturens vagga. Ingen av oss hade varken korta tånaglar eller så värst fotriktiga vandringsskor däremot en enorm viljestyrka vilket hjälpte till att föra oss framåt med det glada humöret i behåll.

Palatino med sin historia och Catacombe di S. Sebastiano lämnar ingen oberörd och det kommer att ta dagar att smälta alla intryck jag nu bär med mig hem. Inga souvenirer som så småningom stoppas undan i någon låda kan ersätta de upplevelser vi delat med varandra under denna vecka.

Dags för hemresa. Långa köer där vi inte förstod språket slingrade sig fram till gaten på Ciampinos flygplats. Då kommer paret, mannen i röd dunjacka, frun i grön. Släpandes på tre hjulförsedda stora väskor passerade de vår kö där vi undvikit att trampa varandras fötter i 45 minuter. De svenska vokabulären hördes tydligt och där föraktet över köande människor inte gick att misstolkas.
Vi ingrep och undvek att vara diskreta med våra åsikter om att tränga sig före i kön. Mannen stod kvar medan frun släpade med sig sin väska och placerade sig sist i kön. När mannen kom fram, först av alla köande människor, blev han inte utsläppt till den väntande bussen, han hade två väskor men ingen fru......
Alla vi som fogat oss i ödet att vänta på vår tur klev ombord på både bussen och flygplanet, satte oss tillrätta med fastspända bälten runt våra magar, uppfällda bord och det prasslades här och där med tuggummipapper. Då kom mannen i den röda dunjackan som den siste ombordstigande passagerare, framför sig gick hans fru med den gröna jackan hängande över armen.
Resan hem till Sverige kunde börja.

I morgon ska jag veckla ut den prassliga kartan över Rom, den vi köpte av den nästan blinde mannen som varje morgon tar fram nyckeln, sätter i låser, vrider om och skjuter upp dörren till sitt antikvariat där de gamla böckerna trängs på bord och i hyllor, jag ska med fingret följa de gator som vi vandrat på och i mitt minne uppleva resan om och om och om igen...........

Gömma nyckel med hastighetsbegränsning

När jag svängde in på vår lilla grusväg stod det en bil och blockerade vägen. Tre män såg ut att ha något fuffens för sig, en av dem skuttade ner i diket och vände ryggen åt mig medan han pysslade med något som såg väldigt smått ut. Han lättade dock inte på blåsan så det var inte någon liten utrustning som jag nu syftade på.

Bilens förare vände fordonet åt rätt håll och släppte förbi mig, en blick i backspegeln och jag kunde konstatera att det var en gästande bil från ett annat land.
Nyfikenhet men även en liten misstänksamhet smög sig över mig, vår son körde förbi på stora vägen och kunde upplysa mig om via telefon att det var något i görningen med hastighetsbegränsningsskylten på vår väg. Det ökade min misstro mot männens förehavande och jag åkte hem till vår granne, jag gjorde en snabb bedömning att han var den rätte att ta med på uppdrag eftersom jag ville skona min egen make för en eventuell fara.

Väl tillbaka vid platsen för dramat var både bilen och männen försvunna, grannen och jag gjorde dock en efterforskning och såg att det var en liten burk placerad på baksidan av skylten. Vi skulle precis plocka ner den när en röd bil med en man och en kvinna svängde upp bredvid oss, slog av motorn och klev ur.
Mannen sneglade upp mot burken, min granne blåste upp sina lungor tittade stint på mannen och frågade vad som var i görningen. Mannen hasplade ur sig att han ville åt burken, grannen kontrade med myndig stämma att han ville veta vad burken innehöll. En pappersremsa blev svaret och för att bevisa en sanningsenlig utsaga plockade mannen upp en lång pappersremsa fullklottrad med namn!

Geocaching är en modern och världsomspännande utomhuslek, som en sorts skattjakt, hitkommen från USA. En burk och en GPS är enda rekvisita, resten får man sköta själv. Med GPS:ens hjälp lokaliseras burken, remsan plockas ur, skattfinnaren skriver dit sitt namn och placerar burken på exakt samma ställe. Ibland krävs det att någon kryptiskt text eller matematiskt problem ska lösas för att de rätta koordinaterna ska stämma vid slutcachen.

En modern form av forna tiders gömma nyckel utan begränsningar, bara idéerna finns för inspiration och utveckling. Skattjakten med GPS har hittat till vår lilla väg ute på landsbygden.

Sekundvisare och popcorn

När sekundvisaren möter tim- och minutvisaren och klockan visar 00.00 på nyårsnatten, då har vi lagt ett år bakom, ser oss om och och frågar vart månaderna tagit vägen.
Jag tyckte nyss att det var vår, nu sprakar naturen i glödheta färger och gör sig redo för vintervila.
Småfåglarna som är frusna av sig har flyttat till varma breddgrader och jag lagar gärna mat som passar årstiden. Kålspoppa, rotmos och fläsklägg, mustiga grytor.

Så tänker jag, nu har det ganska hektiska sommarlivet lagt sig, släkt och vänner har hittat hem från varma solstränder, semesterresor med båt, bil och husvagn. Sommarstugor är tillbommade, sommarvattenledningarna tömda och springor tätade mot grå objudna gäster som gnager, förstör och lämnar svarta lortar efter sig. Det är nu som vi kan börja umgås, bjuda på höst- och vinterfester som ljusar upp det mörker som omsluter oss från alla håll. Det där umgänget som vi inte hann med i sommar, speciellt under semestern.
Jag tänker precis som jag tänkte i våras, då när sommarens lediga tid kan bjuda på samvaro, det är då det finns plats för att umgås vid grillar och med ett svalt glas vin eller öl. För att plötsligt inse att vi inte hann med det vi önskade.

I år ska maken och jag fira vår 35-åriga bröllopsdag, vi har levt tillsammans längre än den tid jag levt innan vi träffades och tiden bakåt har gått rasande fort. Ser jag 35 år framåt i tiden är det en evighet och vad som händer då får jag troligtvis inte vara med och uppleva.

Jag försöker att inte längta så mycket efter vad som ligger framför mig utan ta vara på dagen som är. Njuta av nuet och planera småskaligt. Så kom jag på mig att plötsligt längta till advent, glögg, pepparkakor, röda ljus och pyntat hus.
När barnen var små trissade vi upp varandras förväntningar inför den stundande advent genom att i våra minnen gå igenom vad som förvaras i jullådan. Det blev som en rolig ordlek för att ta reda på vem som kom ihåg mest av lådans juliga attiraljer.

Vi har en nattgäst hos oss, barnbarnet Molly. Vad hon har för stundande framtidsplaner vet jag inte riktigt, men det jag vet är hon just nu ser fram mot att i kväll sitta i soffan mellan sin mormor och morfar och äta popcorn.