Välskulpturerade och sommarstuga utan pool

Häromdagen hörde jag något häpnadsväckande. Små bebisars utseende diskuterades och jämfördes. Det hela gick ut på vilket barn som var sötast och jag tänkte i mitt stilla sinne; det här är bara början, jakten på det perfekta ligger framför dessa nykomlingar.
Handen på hjärtat, även jag kan tycka att små bebisar inte är så fina rent utseendemässigt. Men näpna med sina små miniatyrkroppar. Om man bortser från mina egna barn och barnbarn förstås, de har alltid varit vackra bebisar...........

Utseendet är viktig för många. Det finns en uppsjö av olika förbättringstekniker för att få fram det perfekta, anletsdragen går att ändra genom olika smärtsamma och dyrbara operationer, färg och pensel döljer och förändrar men missnöjet kan ändå hänga sig kvar framför badrumsspegeln krassa verklighet.

Skrapar man på det välskulpturerade yttre går det att få fram olika skavanker som vi gärna håller dolt för omvärlden. Allt går dock inte att måla över, färgen kan krackelera och blotta det som finns under.

För tio år sedan köpte vi ett hus. På husvisningen blev vi direkt förälskade både i exteriören och interiören och huset blev vårt. Inget behövdes åtgärdas så det var bara att flytta in. Efter en tid kände både maken och jag att vi ville ändå göra om lite, sätta vår egen prägel på vårt nya hem. Det var då vi upptäckte det. Skavankerna som dolts och kom fram när vi petade i det. Inga stora och allvarliga fel som inte uppdagats vid husbesiktningen, utan små fel som skulle kosta stora pengar för att åtgärda.
Då bestämde vi oss. Vi satsar på vårt sommarboende, renoverar, bygger ut och flyttar dit för gott. Det fina huset med de många skavanker såldes och blev nästa ägares bekymmer. Tre år bodde vi där, men den rätta trivseln ville inte riktigt infinna sig trots att det till och med fanns en inomhuspool. Vi hade inte varit med och format vårt boende efter oss själva och kände aldrig att det var vårt.
Trehundra kvadratmeter byttes därmed ut mot femtiotvå och vi har anpassat huset till compact living där varje kvadratmeter är värdefull.

En bekant frågade med förundran i rösten hur vi egentligen kunde byta ut det fina stora huset mot sommarstugan som inte ens har pool.
Ja det går att fundera på medan ögonen vilar sig över Glans vatten.

Almanackor och förvirrade fåglar

När vi åt frukost i morse maken och jag läste jag högt för honom ur Marcus Birros krönika. En mycket bra författare och kaxig krönikör, hans ord lämnar ingen oberörd. Han vågar sätta ord på vad han tänker och tycker utan att fråga någon om lov och det beundrar jag honom för. Önskar att jag vore lika modig, jag måste jobba mer på det!

Bland annat kunde jag läsa från min högläsning att människor idag inte har tid att begrava sina anhöriga. Det är sorgligt att det krävs en lagstiftning för att de döda inte ska behöva vänta flera veckor, ja upp till månader för att få sin begravning. Även om en död människa inte har något annat att vänta på, ingen tid att passa eller andra förpliktelser, så är det en onödig och oetisk väntan.

Jag har förundrats många gånger över människor som låter sina almanackor styra när det ska planeras för en högtid som är en hyllning till det liv som varit. Semesterresor, födelsedagar, fester, brist på hundvakt eller viktiga jobb går före en begravning där mamma, pappa eller någon annan nära står i centrum.
Den nya lagstiftningen går ut på att en begravning ska ske inom fyra veckor efter dödsfallet, går det inte att schemalägga eller göra ändringar i almanackorna måste vi söka anstånd hos Skatteverket som i sin tur ger förlängning av tiden om mycket goda grunder finns. Personligen tycker jag det är en mycket bra lagstiftning i alla hänseenden.
 När dagen är kommen för min egen del hoppas jag att de som står mig närmast inte tar med sig sina almanackor till begravningsbyrån.

När jag nu har lagt min tid som begravningsentrepenör bakom mig har jag annat att bekymra mig över än upptagna tider. Som att småfåglarna i vår trädgård verkar mycket förvirrade. De flyger parvis ut och in vid fågelholkarna. En talgoxe kom med något i näbben som den trixade in genom den runda öppningen. Kanske tror de att det nu är vår och att de ska bilda familj så här i tider då köpmännen plockat fram allt julpynt.
Jag såg ett gärde med oljeväxter som blommade i starka gula färger. Det verkade inte vara spillfrön som letat sig upp ur myllan för att öppna sina kronblad utan höstens sådd som blommar.
Det är verkligen oroväckande för rapsolja är bland den finaste olja som jag använder i min matlagningskonst.

Varma höstar är fina höstar, varma vintrar är också fina vintrar för då blir väntan på våren mer uthärdlig för dem som inte gillar kyla och snö. Själv vill jag ha vintrar med kyla och snö, det är riktiga vintrar det. I alla fall om det är lagom med kyla och snö.

Bara nu inte småfåglarna tänker lägga ägg..........

Diesel i tanken och ögon på skaft

Det händer ibland att man råkar ut för missöden, en del små men en del lite större och allvarligare med dyra och tråkiga efterföljder. Ibland är man själv källan till den uppkomna situationen och får stå där med skammen och en lärdom rikare för att inte upprepa samma misstag en gång till.  Oförstånd och klåfingrighet hos små barn kan ställa till bekymmer, som till exempel när det måste undersökas om det går att stoppa pengar i bilens inbyggda cd-spelare eller om mormors läsglasögon kan ändras till bättre passform.

Precis i början av maken och mitt förhållande skulle vi bege oss ut på en bilfärd. Under resans gång behövde vi tanka och maken gick ur bilen vid närmaste mack, skruvade av tanklocket och tankade bilen full. Med diesel. Mackföreståndaren rev sig i håret och frågade med bekymrad min om just den bilmodellen verkligen gick på diesel. Vilket kunde konstateras att så inte var fallet.
I går hade vi besök av en släkting på maken sida, en nära släkting, maken och han har båda samma föräldrar.
På färden mot flygplatsen för resan hit visade mätaren på instrumentpanelen att det började bli tomt i tanken varpå makens släkting gick ur bilen vid närmaste mack, skruvade av tanklocket och fyllde på tanken. Med bensin. Det gick att konstatera att just den bilmodellen går på diesel.
Det gäller att verkligen ha ögonen på skaft när en bil ska tankas!

Idag har maken och jag varit på vår höstresa till IKEA. Varuhuset var välfyllt med skollediga barn och deras föräldrar. Trångt och varmt i kön till den hägrade chokladpuddingen. Efter att ha pausat i restaurangen fortsatte vi vår vandring bland möbler och köksutrustning. I avdelningen med husgeråd och porslin tar jag ett steg i fel riktning och river ner en hel stapel med fina vinglas. Ljudet när flera tiopack med glas når golvet är väldigt speciell. Diskret är en grov överdrift och känslan av att stå i händelsernas centrum är också väldigt speciell.

Jag förstår hur damen i vår affär kände sig häromveckan när hon tappade en stor glasburk med äkta majonäs precis bredvid utgången vid kassorna. Allas blickar som dras till den olycklige och en enda tanke som enas mellan varandra: "Tack och lov att det inte var jag!"

Varmkorv och spännande mat

Det är inte så ofta som jag köper korv i en korvkiosk men ibland händer det. Förra veckan kändes det som en grillad skulle smaka gott och med maken på släptåg ställde vi oss framför korvluckan för att göra vår beställning.
Korvmannen gjorde sig beredd och vi sa unisont att vi ville ha var sin grillad.
" Chili Choritzo, Choritso Pimento De la Vera, Choritzo Puchero , Longanzia Fresca eller Chipolata?"
Vi stirrade på honom och frågade om han inte hade grillad korv. Helt vanlig grillad med bröd. Det hade han och vi fick själva sprutta på senap, vanlig eller extrastark.

Grillad mosbricka med räksallad och dill, grillad special eller en kokt med bröd, jag tror att det hör till forna tiders beställning, nu måste man klara av krångliga ord för att få sig en varmkorv.

I fredags var vi till Valdemarsvik på en festlig kväll  både i kyrkan och församlingshemmet. En kväll för Världens barn och där serverades det omkring 20 olika sorters maträtter. Asylsökande från olika länder hade lagat all mat och det var både gott och spännande. Lammgryta från Kongo, dolma från Armenien, olika sorters bröd och sallader, såser och grönsaker. Det var lätt att fylla tallriken med råge. Så den extremt starka såsen. Tårar och snor rann medan munnen brann. Eftersläckningen skedde med rika mängder yoghurt och huden runt läpparna antog en illröd nyans.

Kvällen bjöd inte bara på mat utan även ett möte med olika kulturer. Med ett och samma mål, att stötta barn ute i världen som har det svårt och som lider nöd. Hela församlingshemmet fylldes till sista plats, människor hade lyft sig från tv-soffan och fredagsmyset för att samlas, umgås och ha trevligt.
När kvällen var slut och magarna fulla lämnade vi en stor disk men även en stor summa insamlade pengar som oavkortat gick till Världens barn.

En mycket fin och lyckad kväll i alla bemärkelser.

Eget rum med ateljé

Läste i tidningen att en äldre kvinna i 60-årsåldern blivit rånat utanför en bankomat. Stackars tant tänkte jag och när tanken landat kom jag på att jag själv är en kvinna i snart 60-årsåldern. Alltså en äldre kvinna som kan bli rånad om min uppmärksamhet på omgivningen vid bankomaten sviktar.

När jag var barn arbetade min farfar som vaktmästare på ett ålderdomshem. Jag blev som en liten inventarie där, sprang omkring bland de gamla och antagligen förgyllde jag deras tid med min barnslighet. Tant Hilma i sin rullstol, hon hade polio och levde sina dagar i sin rullande stol som var specialbyggd just för henne. Farbror Alfred som var böjd som en märla och alla de andra som jag glömt namnen på. Jag reflekterade aldrig att dessa åldringar haft ett liv utanför ålderdomshemmets väggar men min pappa gjorde det och har haft en inneboende rädsla att hamna på hemmet. Hans önskan var att få lämna jordelivet innan dess, men till sist blev det oundvikliga ett faktum och ett äldreboende var enda alternativet.

För någon vecka sedan besökte jag ett äldreboende i Norrköping för att skriva en artikel omkring de äldres situation och boende.  På avdelningens gemensamma matsal var bordet dukat för eftermiddagskaffe. Hembakat bröd och brutna servetter. Kvinnor och män samlade och stämningen var god.
Där fanns han som arbetet i hela sitt vuxna liv med att dela ut brev, hans uppgift var att hämta dagens post nere i foajéns postfack. Där fanns kvinnan i den ljusrosa blusen och det fina halsbandet, hon med den vackra sångrösten och som brukade underhålla med sång vid festliga tillfällen. Och så fanns konstnären. Vackra tavlor som skapats vid staffliet och som byttes ut med jämna mellanrum för att ge avdelningen ögonfröjd.
Hans stora önskan var en egen ateljé, som det nu var samsades tavlor och påbörjade alster med hans säng i rummet han hyrde i det kommunala äldreboendet.

Så fanns Janne där, Janne som arbetet i 35 år inom äldrevården och som ansåg att det är världens bästa yrke. Janne som anordnar gubbkvällar med god mat, vin och öl.
Jag blev varm och glad i hela kroppen när jag lämnade den samlade skaran, alla med sina egna uppgifter i vardagen. Uppgifter som ger mening åt det liv som återstår fram till vägs ände. Uppgifter som hjälper till att livet blir så bra som möjligt för den som väntar.

En dag kanske jag också måste stå i bostadskö för min allra sista bostad. När orken inte längre finns kvar. Kanske blir jag då skrämd av att behöva lämna allt det invanda och den trygghet som är skapad omkring mig.
Så var det för vår granne. Han var rädd att lämna sitt hem där han bott i många år. En dag när vintern var som kallast och vi inte var hemma bar inte hans ben längre, mörkret och kylan omslöt honom. Innan morgonens dagsljus kom hittade vi honom i trädgården och han hade fått gått över gränsen helt ensam.
Smärtan och sorgen dröjde sig länge kvar inom oss som en hård klump.

Vi har ett fint och bra omsorgsnät omkring oss när vi blir gamla. Tyvärr blossar då och då misstänksamhet och rädsla upp omkring åldringsvården när det inte sköts på rätt sätt. När kommunens pengar inte räcker till eller när tjänstemän beslutar efter paragrafer och inte efter människors behov. Eller när personer med brist på empati och kunnande ska ansvara för en annan människas liv.

Än så länge är jag en kvinna i snart 60-årsåldern och förhoppningsvis dröjer det 20 år innan jag behöver ställa mig i bostadskö för mitt sista boende. Det får kanske bli ett seniorboende först.......