En prinsessa på vift

Som alltid försöker jag vara ute i god tid inför ett möte. Så även idag då jag skulle placera mig bland alla andra reportrar och fotografer högst uppe på Händelöverkets tak. Kylan och den långa väntan på huvudpersonen förpassade mig själv till min bil där jag fördrev tiden med att lyssna på en dokumentär om Gottröraolyckan.

Så var det då dags. På med skyddsvästar och orange hjälmar med EON:s dekal, innan jag och stora män med ett gemensamt för dessa män, deras stora kamerautrustningar trängde ihop oss i hissen som tog oss elva våningar upp till det mycket blåsiga taket med en vidunderlig utsikt över hela Norrköping och Bråviken.

I nästan en timma stod vi så beredda, stint stirrande på den gula plåtdörren. Kameramannen från TV 4 bjöd från sin snusdosa med Generalpotionssnus och stämningen var god.

Plötsligt öppnades dörren och H.K.H Kronprinsessan Victoria klev försiktigt ned på taket. Kameror klickade och filmutrustning surrade. Alla hjälptes åt att samsas på den för oss anvisade platsen allt medan högbröstade män höll sina vakande ögon på oss. Själv klämde jag in mig med min kamera mellan SVT och TV 4 medan Fredrik Ahl från Östnytt flåsade mig i nacken.

En annan gång och en annan tid. Delfinariet i Kolmårdens djurpark hade byggts ut och kungafamiljen med sina småttingar skulle inviga med saxklippning av det gul/blå bandet. Jag var ditkommenderad och i min reporterväska låg förutom block och penna en liten kamera och några extra filmrullar. Pressuppbådet var enormt, hela djurparken var avspärrad dagen till ära. Väntan var lång, den kungliga familjen skulle anlända med helikopter och de var mycket försenade. John Pohlman gjorde allt för att roa och hålla humöret uppe bland irriterade journalister. På ett bord låg enorma kameror och jag närmade mig försiktigt och nyfiket dessa imponerande fotoutrustningar.

Till sist anlände de efterlängtade och föreställningen kunde börja. Jag tog mig ned till avspärrningen för att med min lilla kamera få en riktigt bra bild. Tre steg, sedan tog det stopp av en kraftig hand som brutalt förde mig tillbaka till min plats. Där tog hovets ständige fotoföljeslagare Charles Hammarsten mot mig med en vass armbåge. Jag tumlade runt, föll in i en jättelik växt som med ett brak dundrade nedför trapporna, rakt mot drottningen och hennes familj.

Bilden som publicerades var skakig, suddig och mycket dålig.

Idag känner jag att jag kan samsas bland de stora. Min kamera är nästan, i alla fall om jag monterar dit zoomobjektivet, lika imponerande som de andras och jag är mycket nöjd med dagens insats, bilderna på vår nästa kronbärare i det kungliga hovet!

Råttan i skon och ett konstgjort öra

Idag har jag köpt saker för utomhusaktiviteter vintertid till våra barnbarn. Eftersom jag tror att det kommer att falla nysnö om inte förr så efter jul eller nyår så kommer pulkor och sparkar väl till pass och jag hoppas på dagar med lek i snö och på is.

Förr året skulle vårt barnbarn Molly och jag bege oss ut på en tur med min spark. Det var en kall och klar dag med gnistrande djup snö efter den upplogade grusvägen som hade ett perfekt sparkföre på den hårda isbeläggningen.
Vi var väl rustade med både underställ och tjocka overaller, det var endast mina vinterkängor som fattades. De hade stått orörda i vårt förråd sedan vintern innan men nu skulle de komma väl till pass.
Till min bestörtning hade en råtta eller om det kanske var en mus, bosatt sig i den högra kängan och ett välfyllt hushåll hade byggts upp. Frön och nötter hade samlats från kängans tåspets upp till toppen av skaftet. Lite isolering fungerade som sovplats och för att få den rätta hemtrevnaden fanns ett avgnagt skosnöre och en liten plåtbit från någonstans som inredningsdetalj.
Bredvid mina kängor stod makens placerade och den ena stod under ett dräneringsrör till varmvattenberedaren. Ett läckage hade uppstått vilket fyllt kängan med vatten och den fungerade som badkar och dricksvattenreservoar till vår objudna hyresgäst.
Allt detta gav ett djupt intryck på flickebarnet och med morfars hjälp gillrades en fälla och dräneringsröret lagades.
Kängorna tömdes på sitt innehåll och vår sparkfärd kunde påbörjas.
Råttan tog osten från fällan, tackade för sig och flyttade till någon annan bostad och vi har inte sett till den sedan dess.

Råttor och möss i våra bostäder skapar olustkänslor hos många. De förstör, lägger sig i trossbottnar, dör och luktar illa under flera veckor. Att få in dessa grå-bruna små gnagare är som ett misslyckande med att hålla sitt hus fritt från pepparkornsögda förstörare. Det gäller att hålla sitt hem råttfritt!

Men möss är en viktig ingrediens i vetenskapens värld. De smörjs in med olika preparat för att vi inte ska få utslag och eksem när vi vill berika våra mänskliga kroppar med väldoftande krämer och oljor. De får äta medicinska hopkok så vi inte blir sjuka när vi botas från våra sjukdomar. Mössen fylls med alkohol och fylleslagen studeras noga, det kan ju hända att den mänskliga fyllans biverkningar kan lindras eller till och med utrotas.

Nu kan våra förlorade kroppsdelar odlas på 3D-mallar. Det öra som fortfarande pryder bärarens huvud skannas och med det som mall framställs ett nytt öra och printas ut. På ett par timmar är örat färdigt men för att växa till sig kommer även här råttans roll in i bilden. Under huden på råttan opereras det nästan färdiga örat in och under en tremånadersperiod får djuret vara bärare av ett växande mänskligt öra.
Det måste onekligen se ganska märkligt ut, men mottagaren har säkert inga synpunkter på att den nya kroppsdelen haft en tillfällig plats på ett av världens mest avskydda djur!

Ska försöka tänka på råttans många fördelar om vi någon gång får påhälsningar i vår bostad.

Skype och telefonoperatören

Efter en lång frukost där jag över det löskokta ägget studerat dagstidningen för att innan jag placerade den i tidningskorgen avhandlat vem som är död eller fortfarande finns kvar i livet, går jag runt i vårt adventspyntande hus och känner efter om den rätta nära-inpå-julstämningen vill infinna sig. Kan konstatera att så är fallet och jag kan känna mig nöjd efter gårdagens pyntande.

Som de moderna människor vi är har vi beslutat att vi ska ha bredbandstelefoni vilket har visat sig inte vara helt så enkelt som vi önskat. En dag har det fungerat tillfredsställande men nu är vår hemtelefon helt ljudlös både för inkommande som utgående samtal. Telefonoperatören tillkallades och försökte sig på att ta sig in i vårt hem mitt under pågående adventsstök. Bryskt stoppade jag honom i ytterdörren och maken upplyste honom lite urskuldande att hans fru var i ett sjövilt tillstånd eftersom det pyntades. Han la en stor hand på makens axel, såg på honom med beklagande min och gav ett förslag om att maken kunde fly fältet genom att åka ner till Skärblacka och ta sig en pilsner tills läget lugnat sig lite.

Jag har tagit ytterligare ett steg i den moderna riktningen och laddat ner appen Skype i min iPad. Ingen installatör behövdes för det ändamålet och  nu kan vi telefonera helt öppet och synligt. Vi har dock inte så många att skypa med men min svåger i Frankrike har under en längre tid tittat på sina medtalare så han fick bli vårt första försök och tätt ihopkurade i vår fåtölj ringde vi upp. Det märktes att svågern och svägerskan hade vanan inne och vi fick ett trevligt samtal medan vi studerade varandras uppsyn.

Går jag tillbaka i tiden var det då en orealistisk tanke att vi genom telefonen kunde se varandra medan samtalet pågick. Jag kommer ihåg att jag som barn i något sammanhang hörde någon prata om "bildtelefon", att vi kanske kunde få det i framtiden, kanske på 2000-talet. Om tekniken gick framåt. Vet inte om någon verkligen trodde på den tankegången, men här står vi nu med våra datorer och plattor tryckta mot våra ansikten medan vi samtalar om vardagens ting.

Jag har nästan handlat klart alla julklappar som förhoppningsvis ska ge  både glädje och nytta. Inte ett enda steg har jag tagit ute i den verkliga köphysterin som råder inför den stundande julklappsutdelningen. Alla inköp har jag gjort sittande i vårt vardagsrum, bekvämt tillbakalutad med min laptop i knät.

Världen finns utanför mitt fönster, jag kan se den på min bildskärm.................

Det stora julbordet och det lilla biblioteket

Satt och läste en tidning i väntrummet på det skånska sjukhuset. Sidorna var laddade med recept på julmat.
Goda rätter för för kräsna smaklökar. Det måste smaka jul om det ska bli något. Och rikligt uppdukat bland hyacinter och julstjärnor. Men det gäller att både tillaga och äta på rätt sätt. Annars blir man tjock och tjocka vill vi inte vara. Istret som hänger runt midjan vid trettonhelgen måste bort, vi får svettas i träningshallar och trampa runt kilometervis med våra gåstavar för att formen ska komma tillbaka helst före badsäsongen.

Tänkte där jag satt, måste det vara så mycket av allt........

När vi lämnade det skånska landskapet för att köra in i Östergötland satt jag och funderade på det lilla biblioteket vi besökte kvällen innan avresedagen. I en uttjänt telefonkiosk samsades böckerna, litteratur för alla smaker. Deckare och romaner, barnböcker och noveller.
Något lånekort behövdes inte. Ville man behålla boken gick det bra, men det var fördelaktigt om man kvitterade mot en egen bok som gjort sitt litterära syfte för den litterära läsaren.
På så sätt tömdes aldrig det lilla biblioteket som antagligen är Sveriges minsta.

Placeringen av biblioteket hade det mest perfekta läge. Precis utanför tågstationen och det resande folket kunde få med sig en god bok i sitt resebagage som underhållning medan landskapet fladdrade förbi utanför tågkupéns fönster.
De som nått slutstationen eller gjorde tågbyte kunde hasta bort till böckernas värld, byta ut en bok mot en annan eller helt enkelt befria sitt bagage från en bok som ägaren inte längre var intresserad av men som istället kanske kan bli till glädje för någon annan.

Inget behöver vara så stort och märkvärdigt för att behaga. Det är det minsta bibliotek som tänkas kan vara ett verkligt bevis på.

Är just nu i planeringsstadiet vad som ska fylla vårt julbord i år. Det finns vissa maträtter som är ett måste. "Ingen jul utan bruna bönor" är makens slogan, själv föredrar jag sillsallad. Med rikligt innehåll av både sill och grädde.

Måltiden kan gärna få avslutas med soffhäng och njutbar läsning ur en bra bok.

Gammal men värdefull

Nu är det snart tid för att plocka fram julens pynt där de legat undanstoppade i lådor ute i förrådet.
Jag har under året sett tomtar sticka upp sina nunor, halmgrisen som slokat med öronen, tomtemor med sin äppelkorg och änglaspelet där änglarnas särkar blivit sotade av stearinljusens lågor, men inte ägnat dem mer än ett ögonkast då jag hämtat något ur angränsande lådor. Nu är det då dags och jag undrar i år precis som alla andra år hur många smålampor jag måste inhandla till adventsljusstakarna.

Vi har en väldigt gammal julstjärna som hängt med under de 35 år maken och jag julat tillsammans. Den är precis som vi två lite sliten i kanterna. Skönhetsfelen kommer med åren, skillnaden mellan oss och den gamla stjärnan är att skavankerna den har går att rätta till med tape och gem. Varje år frågar vi varandra om vi borde byta ut stjärnan mot något nytt med ett mer modernare snitt, men är rörande överens om att den har en speciell plats i vårt julpyntade hem. Så med varsamma händer och många förmaningar om försiktighetsåtgärder får den fortsätta att dingla i sin elkabel och sprida sitt röda sken.

Mina barndoms jular var pretentiösfria. Julgranen smyckades med levande ljus och mammas skräck var oändlig över att något ljus skulle falla ner och elda upp hela härligheten. Efter att tomten skrämt nästan vettet ur mig vid min första medvetna julafton fick han sparken och återsågs aldrig mer. Knäcken blev uteslutande misslyckad då den antingen blev stenhård med en stor riskfaktor för vårt garnityr eller löst rinnande och vi fick sleva den ur de färggranna formarna med sked. Skinkan griljerades och pappa skålade varm starkvinsglögg med mamma ur äggkoppar. Två äggkoppar med den ångade drycken räckte åt mamma som påstod att hon blev yrslig om hon svepte den tredje varpå flaskan åkte in i kylskåpet där den fann sin plats bredvid den grovkorniga starka senapen, de inkokta grisfötterna och flaskorna med julmust för att åter plockas fram nästkommande jul.

I år blir det en speciell advent- och julhelg för oss. Vi har inga som helst förpliktelser som ligger över oss och vi kan få fira en helghögtid utan att ha min tidigare ständiga följeslagare vid min sida. Displayen kan till och med få vara svart och jag slipper oroa mig över att behöva lämna julstämningen för att behöva ge oss ut på något uppdrag där en glädjefylld helg förbytts till sorg.

Vi får i lugn och ro fira jul med barn och barnbarn, slussas in i deras egna skapade traditioner och vi gläds åt gemenskapen. Det är även tryggt att veta att deras stjärna i toppen av granen inte åker på sned så fort den satts på plats, att dofterna av julmat, pepparkakor och juleljus inte ersätts av andra dofter, att helgen inte barras av som en julgran som glömts bort att få sin dagliga dos av vatten.
Allt för många barn får tyvärr uppleva att den stora familjehelgen blir förstörd av vuxnas ovuxna beteende.

Tanken lämnar en hård klump i mitt bröst.......