Midvinterblot och söta efterrätter

December månad är julbordens tid. Innan själva julafton ska vi gå på restaurang och försöka fylla upp våra magsäckar så mycket som möjligt av utbudet. Först av det kalla bordet, sedan av det varma och sist de söta efterrätterna.
Jag läste för flera år sedan att en kunnig i ämnet uppmanade oss att äta av det varma först, då tar magen mot det kalla bättre och gör plats för mycket mer. Valuta för pengarna med andra ord.

Julbordet har en lång historia bakom sig. Det äldsta dukades upp redan på vikingatiden då det firades midvinterblot. Några matrester från den tiden tror jag knappt att det finns kvar. Och lutfisken, var har den tagit vägen? Jag syftar på den där torra och stela som handlarna brukade ställa i tunnor och där kunden köpte och bar hem under armen för att själv lägga i blöt och lut. Jag kan endast se fiskdiskens vacuumförpackade vita bitar, färdiga att slänga i grytan.

Maken och jag var till IKEA för ett kompletterande inköp. Där serverades det julbord och vi slog till. Ett litet pepparkakshjärta i papp placerades på vårt bröst, sedan var det bara att hugga in. Maten smakade bra och vad jag kunde se fattades det inget. Skedar och gafflar på uppläggningsfaten var kletiga som brukligt är vid ett uppdukat juligt smörgåsbord och den rätta stämningen fanns där i form av sorlande röster och julmusiken strömmade ur varuhusets högtalaranläggning.

Jag petar alltid bort det feta från skinka och köttbitar. Studerar noga det jag huggit gaffeln i innan jag stoppar i munnen. Det är sviter från när jag som barn fiskade upp det min mamma skurit bort från julskinkan innan griljeringen. Vit och dallrande med några strån från grisens ragg låg svålen i slasken och med ett barns ofattbara infall doppade jag det feta i sirap och svalde. Det gick lika lätt att få svålen med grisragg att komma tillbaka upp genom halsen som att svälja den. Än i dag kan jag se hur vita klumpar guppade på toalettskålens vattenyta.

Idag tänker jag bjuda maken på kalops, köttet puttar i grytan och är helt befriad från feta ränder. Doften sprider sig i vårt julpyntade kök, den elektriska ljusstaken sprider sitt sken och regnet smattrar mot rutan.

Tarm, Mun och Snopptorp

När vi är ute och färdas på kända och okända vägar kan jag ibland förundras vem som egentligen satt namn på orter, byar och städer. Vissa namn går att finna en logisk förklaring till men inte alla.

Förra sommaren bilade vi genom Danmark. En trevlig och händelserik resa och vi fick uppleva ett Danmark som inte bara innefattade Köpenhamn. Vi höll oss till småvägarna, stannade till i mindre byar och besökte olika näringsställen eftersom vi även ville uppleva en kulinarisk resa i vårt grannland.

Ett av stoppen gjorde vi i Tarm och naturligtvis väckte stadsnamnet stor muntration hos både maken och mig. Ett foto på stadsskylten till resealbumet var givet.
Staden har i evigheter konkurrerat med grannstaden Skjern om vilken stad som är störst och bäst, ingen fajt vi märkte av, det vilade en lugn och fredlig atmosfär över gator och torg.
Folk var vänliga över det turistande paret, endast en kvinna höjde på ögonbrynet när hon skulle serveras oss kaffe utan sprit. Cigaretten dinglade i ena mungipan, lite aska föll ner på serveringsdisken och hon sopade undan askan med näven medan hon upplyste oss om att i hennes servering serverades det endast starkvaror till kaffet. Eftersom vi var sötsugna tog vi extra sockerbitar som vi girigt sög på till kaffeslurkarna. De andra gästerna tittade lojt på oss och smuttade på innehållet ur sina glas.

I Frankrike finns en kommun i departementet Hautes-Pyrénées i regionen Midi-Pyrénées beläget i den sydvästra landsdelen, som heter Mun. Det är en mycket liten ort med endast 108 innevånare. Jag har dock aldrig varit där och kommer antagligen aldrig att göra något besök bland dessa innevånare. Man jag kan i min fantasi föreställa mig en ringlande väg med tvära kurvor mellan några typiska franska landsortshus. Ett litet bageri där en skylt av plåt med en ditmålad baugette som kanske flagnat något i väder och vind, vajar av och an med ett litet knirkande ljud. En tupp som gal på håll och en katolsk kyrka som slår sina klämptande slag från klockan i kyrktornet för att upplysa om vad timman är slagen.

Även här i vårt land finns några ögonbrynshöjande ortsnamn. En del riktigt oanständiga till och med.
Snopptorp,  Mors Torva eller Balleberget. Jag undrar om jag någonsin kommer att köpa hus och flytta till Muttabo. Troligtvis inte eftersom jag trivs väldigt bra här i Skärblacka så det blir aldrig aktuellt med någon flytt, inte enbart för namnets skull.......

Krut och hyacinter

Kronprinsessan Victoria och statsminister Reinfeldt är i Johannesburg vid Nelson Mandelas minnesceremoni och prinsessan Madeleine är så gravid att hon inte klarar av två dagars festligheter. Det kan man ju förstå, att vara grossess sliter på kroppen.

I kväll serveras mat på finporslinet och mannen bakom kastrullerna är kocken Andreas Hedlund. Menyn är så hemlig att inte ens Hedlunds fru har fått smygtitta på varken förrätter eller efterrätter. Inte provsmakat heller kan jag då misstänka. Vid sin sida har mästerkocken Skärblackas egen mästerkock Morgan och som Skärblackabo sväller mitt stolta hjärta!

I veckor har serveringspersonalen tränats inför den stora banketten där måltiden varar i fyra timmar och två ceremoniella skålar utbringas, en för vår konung och en där han själv lyfter glaset till krutgubben Nobels minne. Jag hoppas ingen glömmer att kissa innan det hela drar igång, det kan vara jobbigt att behöva hålla sig under så lång tid.

Vi har från tv uppmanats att putsa upp finsilvret och förena oss i den stora middagen. Men för mig känns det lite svårt eftersom jag varken har finsilver eller vet kvällens meny och kan sålunda inte tillreda en ståtlig Nobelmiddag.

Tänk om Alfred Nobel inte lyssnat på sin far utan fortsatt att hänge sig åt sitt intresse poesi. Då hade han aldrig åkt till Paris och utbildat sig till kemist. Hade vi varit utan dynamit då? kan man undra. Men med Nobelmiddagen hade det i alla fall inte blivit något med.

Vid sin död var spänningen enorm när det var dags för testamentesuppläsning. Släktingar gick slokörade hem även kung Oscar II blev upprörd över att större delen av förmögenheten skulle komma till nytta för framstående forskare och uppfinnare inom kemi, fysik medicin, fysiologi, litteratur och inte minst fred.

Jag har läst att herr Nobel dog som en olycklig man. Rikedom, ära och framgång kan tydligen inte skapa lycka. Därför är det ganska så synd att han inte får sitta med vid vår drottning sida och äta av maten Hedlund och Morgan från Skärblacka tillrett. Tror han skulle ha tyckt det smakade bra och kanske hade det lättat upp hans sinne.

5 200 stolsben kommer att skrapa Blå Hallens golv i kväll och där kvinnorna drar till sig blickarna på deras kreationer. I morgon får vi läsa om vem som hade den finaste och fulaste klänningen med tillhörande accessoarer.

Borden är smyckade med 10 000 blommor och 5 000 gröna blad från San Remo, den plats där Nobel drog sitt sista andetag.

Idag kom ett reklamblad från en blomsterfirma i vår stad. Hyacinter och amaryllis i vackra färger. Tror jag ska åka in och köpa lite och pynta upp vårt lilla hus. Men först ska jag värma på lite matrester från igår.

I mörkret är alla katter grå

Jag satt i det hemtrevliga köket med en kopp kaffe och bulle bakat med rikligt innehåll av saffran.
"Lussepojke" upplyste mig kvinnan bakom bakverket medan jag girigt bet i det mjuka brödet.

Kvinnan började berätta om hur hon i över trettio år vigt sitt liv till att hjälpa utsatta i sin kommun. Människor som blev vänner för livet, resor till Arlanda där andra människor tog mot för att föra de resande till länder där en oviss framtid väntade. Gråt som blandades med skratt och livslånga minnen.
Bilturer till grannstadens sjukhus, tungrodda pappersarbeten, telefonsamtal och frustration med myndigheter på Migrationsverket. Sorgset inre och glatt hjärta beroende på det slutgiltiga beskedet.

En berättelse som grep tag och jag tänkte att år efter år vid den här tiden, om jag lever och har hälsan, kan jag tugga i mig nya lussebullar i mitt lugna och trygga hem.

Efter pratstunden ställde jag ordentligt min tomma kopp på diskbänken, tackade och åkte vidare till nästa anhalt som var barnbarnens dagis där jag lovat hämta och föra tvillingarna hem till det egna hemmet.

Glada barnaröster mötte mig från dagisets bakgård. Mörkret hade sänkt sig och gården lystes upp av de omkringliggande husens fönster. Barn iförda overaller med likadana reflexvästar och mössor nerdragna över ögonen satt på cyklar, lekte i sandlådan och sparkade med benen i tomma luften medan fröknarna puttade på gungorna.

Jag fick genast syn på den ena tvillingen som sprack upp i ett glatt leende när våra ögon möttes. Den andra tvillingen var en bit bort och jag styrde kosan mot den gula västen och den mörkblå overallen. Fattade barnets hand och gick mot en av fröknarna som tog hand om den gula reflexmunderingen.

Men någon kändes inte riktigt rätt, kanske var det barnets utomhuskläder och mössan, jag kände inte riktigt igen utstyrseln och dagisfröken var benägen att hålla med. Hon hade vänligheten att gå in i dagisets korridor för att kolla om barnet fått fel kläder, men hon hann bara ett par steg när en annan fröken kom klivande, med mitt rätta barnbarn i handen!

Jag undrar om barnens föräldrar märkt om jag tagit fel barn med mig hem..............

I morse när vi vaknade möttes vi av beskedet. En av världens största män har gått ur tiden. En man som var fylld av den kärlek som han trodde på och ville förmedla till oss alla. Trots det han upplevt sviktade aldrig hans tro på att kärleken övervinner ondskan.

En prinsessa på vift

Som alltid försöker jag vara ute i god tid inför ett möte. Så även idag då jag skulle placera mig bland alla andra reportrar och fotografer högst uppe på Händelöverkets tak. Kylan och den långa väntan på huvudpersonen förpassade mig själv till min bil där jag fördrev tiden med att lyssna på en dokumentär om Gottröraolyckan.

Så var det då dags. På med skyddsvästar och orange hjälmar med EON:s dekal, innan jag och stora män med ett gemensamt för dessa män, deras stora kamerautrustningar trängde ihop oss i hissen som tog oss elva våningar upp till det mycket blåsiga taket med en vidunderlig utsikt över hela Norrköping och Bråviken.

I nästan en timma stod vi så beredda, stint stirrande på den gula plåtdörren. Kameramannen från TV 4 bjöd från sin snusdosa med Generalpotionssnus och stämningen var god.

Plötsligt öppnades dörren och H.K.H Kronprinsessan Victoria klev försiktigt ned på taket. Kameror klickade och filmutrustning surrade. Alla hjälptes åt att samsas på den för oss anvisade platsen allt medan högbröstade män höll sina vakande ögon på oss. Själv klämde jag in mig med min kamera mellan SVT och TV 4 medan Fredrik Ahl från Östnytt flåsade mig i nacken.

En annan gång och en annan tid. Delfinariet i Kolmårdens djurpark hade byggts ut och kungafamiljen med sina småttingar skulle inviga med saxklippning av det gul/blå bandet. Jag var ditkommenderad och i min reporterväska låg förutom block och penna en liten kamera och några extra filmrullar. Pressuppbådet var enormt, hela djurparken var avspärrad dagen till ära. Väntan var lång, den kungliga familjen skulle anlända med helikopter och de var mycket försenade. John Pohlman gjorde allt för att roa och hålla humöret uppe bland irriterade journalister. På ett bord låg enorma kameror och jag närmade mig försiktigt och nyfiket dessa imponerande fotoutrustningar.

Till sist anlände de efterlängtade och föreställningen kunde börja. Jag tog mig ned till avspärrningen för att med min lilla kamera få en riktigt bra bild. Tre steg, sedan tog det stopp av en kraftig hand som brutalt förde mig tillbaka till min plats. Där tog hovets ständige fotoföljeslagare Charles Hammarsten mot mig med en vass armbåge. Jag tumlade runt, föll in i en jättelik växt som med ett brak dundrade nedför trapporna, rakt mot drottningen och hennes familj.

Bilden som publicerades var skakig, suddig och mycket dålig.

Idag känner jag att jag kan samsas bland de stora. Min kamera är nästan, i alla fall om jag monterar dit zoomobjektivet, lika imponerande som de andras och jag är mycket nöjd med dagens insats, bilderna på vår nästa kronbärare i det kungliga hovet!