Mitt liv och mina plastkort

Vi brukar köpa ägg hos grannen. Bruna, vita och ibland grönskimrande ägg i brun papperspåse. Oftast köper jag fyra kilo åt gången, två till vårt hushåll och två till behövande hushåll som oftast, närmare bestämt de hushåll som tillhör våra barn.Nästan alltid blir det till att leta upp äggpengar, känna i fickor, undersöka bilens gömslen eller den lilla lådan där vi förvarar våra nycklar. Lösa pengar som ligger skramlande bland någon prasslig tjuga som hamnat på den överblivna kartan av löst förvarande pengar.

Livet och inköpen kretsar  uteslutande omkring de olika plastkort som idag är ett nödvändigt ont.
Det absolut sista köpet jag gjorde med mitt Visakort var i måndags när vi var på Visingsö. Lydigt tryckte jag in kortet i kortläsaren som lika lydigt svalde det den del där chipet sitter. I samma sekund jag tryckte till med tummen delade sig kortet i tre ynkliga delar. Ett kraftfullt ord föll över mina läppar och butiksinnehavaren bleknade i takt med att jag rodnade. Inte av skam utan av ilska. Nu var det färdighandlat på ett bra tag för min egen del. Den vänliga mannen bakom disken lyckades fånga upp den kvarvarande delen ur maskinen, efter att jag först knappat in min kod och avslutat köpet, med en liten näbbtång.

I dag var en ny katastrof ytterst nära i mitt plastkortsliv. Maken, jag och våra tvillingbarnbarn skulle åka till vår angränsande kommun för att först utföra mitt reportagejobb och sedan fika på ett litet hembageri. För att få framföra vårt fordon måste jag ha mitt körkort som ligger tillsammans med alla övriga viktiga kort. Tiden började bli knapp och stressen hög när jag inte hittade mitt rosa plåtetui där de nödvändiga nödvändigheterna är förvarade. Vi fick åka ändå och den första milen funderade jag över vad som hänt föregående dag. Vilket jag inte hade en aning om, att jag inte varit till affären var enda ledtråden, jag kan ju inte handla för jag har inget kort! Jag inser att skulle jag behöva vittna i domstolen är jag ett uselt vittne som inte ens kommer ihåg vad jag har för färg på strumporna om jag inte kikar ner på mina fötter för att få färgen bekräftad.

Halva Visingsö blev därmed involverad i mitt kortlösa tillstånd. Alla tilltalade lovade att göra sitt yttersta för att hitta mitt rosa plåtetui. För på Visingsö måste det vara kvar, det var min fasta övertygelse. Vilket i sin tur betydde att jag även kört körkortslös vid minst tre tillfällen.

Jag såg sedlarna från mitt konto segla iväg med sommarens vindar. Nytt körkort, nytt förarkort, nytt tankkort, nytt Icakort, allt i nytt utförande och nya fotografier på en kvinna som åldrats lite mer sedan det förra körkortet tillverkades. Plus nytt Visakort........

Jag bad en stilla bön att den som vår dotter tjänar skulle ge mig en fingervisning om var jag skulle leta och mitt i spenat-och ostpajen kom en ingivelse från något håll om att det rosa plåtetuiet skulle finnas hos just vår dotter. Med min egen nyckel som tillhör henne och hennes familj låste jag upp deras ytterdörr, larmade av och gick raka spåret till deras fåtölj och hämtade mitt rosa plåtetui där hela mitt nödvändiga liv är förvarat.

Det känns som jag vunnit på ett lotteri och vi tänker fira händelsen med ostkaka, grädde och sylt.

Ansvar och glädje

Så har då dagen kommit då vår väckarklocka skramlade igång 05.30 i morse. Efter månader med sovmorgon gav den tidiga timman grusiga ögon, speciellt som mitt liv som pensionär numera innebär sena kvällar som jag tar igen på morgonen genom att sova tills sömnbehovet är mättat och jag vaknar.

Vi har under två veckor fått en mycket ansvarsfull uppgift, att ta hand om småtvillingarna under tiden deras storasyster är på förskolan och föräldrarna ägnar sig att dra in familjens försörjning. Halv sju stod jag utanför deras ytterdörr och två små flickor var förväntansfullt beredda att kliva ombord i min bil där två bilbarnstolar monterats av barnens morfar föregående kväll.
Barnens pappa kastade sig på cykeln mot den väntande bussen, mamman vecklade ut sin vita käpp, fattade det äldsta barnets hand och vinkande åt oss bilister promenerade de bort mot förskolans grind.
Hemma i köket väntade morfar med dukat frukostbord och vårt ansvar började.

Nu är barnen återbördade till sitt eget hem och jag funderar över vår uppgift som inte endast är mor- och farföräldrar utan nu också dagbarnvårdare med allt vad det innebär.

Att ta mot barn i sitt eget hem och försäkra deras föräldrar att inget ska hända barnen, att de får kärlek och omsorg men även stimulans är bland det viktigaste någon kan göra. Jag tror inte att enbart en utbildning ligger som grund att det ska fungera, man måste även ha en inbyggd känsla och stor respekt för dessa små människor. Och tålamod bör tilläggas.
Tilliten till den som under flera timmar i veckan ska vara behjälplig med att se efter andras barn är oerhört viktig för barnens själva men även för deras föräldrar. Och vad är bäst för barnen?
Förskola eller dagmamma? Viktiga ställningstaganden i viktiga frågor.

Bland politiker och samhällsplanerare är stöder för dagmammorna lågt vilket lett till att dagmammor blivit en mindre betydelsefull form av barnomsorg, vissa föräldrar föredrar ändå familjedaghem och tycker att just den formen är bra och mindre kostsamt än förskolan. Det resoneras även om huruvida barnen i familjedaghem blir isolerade och inte får samma stimulans som de barn vilka går på förskola, men å andra sidan påstår vissa att förskolan stressar upp barnen med sin livliga miljö.

Själv kan jag inte orda om det ena är bättre än det andra, det enda jag kan säga är att jag beundrar de människor som valt att arbeta med barn, det är ett arbete som kräver full koncentration, hela tiden.......

Nu har första dagen i vårt ärofyllda åtagande snart nått sitt slut och i morgon är en ny dag laddad med trevligheter och jag hoppas på att kanske tvillingarnas tvillingkusiner kommer hit och hälsar på en stund. Då blir lyckan dubbel, ja till och med fyrdubbel.........

..........de får säkert plats i skottkärran de också!

Utspring och övergångsrit

De finns över allt i dessa dagar. Hyllas och äras, utspring med tonårens övergångsrit till ytterligare ett kliv in i vuxenlivet.
Så har även vi bevittnat barnbarnets avslutande gymnasieår och fått äran att hänga rosen kring hans hals. Som alla andra mormödrar i vårt avlånga land ansåg jag att han var den stiligaste studenten av dem alla. Lång och reslig stod han där på skolgården, kostymklädd och solstrålarnas värme som säkert blandats upp med en inre värme över att åren äntligen tagit slut fick svetten att bryta fram och strila ner i pannan under mössans svarta skärm. Jag fick ställa mig på tå för att nå upp och ge en kram och en liten puss på kinden medan hans pappa höll upp plakatet med en liten gosse som leende visade upp tandraden av förlorade mjölktänder som förde tankarna till  ett glest spjälstaket. På måndag börjar han jobba, den ränglige studenten som även är körkortsinnehavare. Tiden har inte stått stilla........

Nu som då inleder de nybakade studenterna friheten från skolböcker och pluggande med fest. Mormor får delta i förfesten, tillsammans med övriga släktingar, sen när det kvällas då är det ungdomarnas kväll. Morgonen därpå får vi som inte var med läsa rubrikerna som ger upphov till oro för många. Där sorgen ersatt glädjen och i vissa fall blev det tre års hårt arbete och inget mer.

För andra tar det slut redan där på lastbilsflaket. "För vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten, fy f-n vad vi är bra!" Skrålet tystnar, förvirrade, ledsna och rädda ungdomar i fina kläder och en lastbilschaufför som blir förhörd och eventuellt dömt till vållande till av personskada eller ännu värre - död..

Vi har sett det på nära håll. Upplevt hur en förtvivlad mamma och pappa suttit och vakat över sin son som slog huvudet i en bro när han reste sig precis då lastbilen körde in under bron. Sett hans kamp tillbaka till livet med bestående men som alltid kommer att följa honom. Det är många år sedan men jag minns än i dag mammans tårar som aldrig verkade ta slut.

Två stora lastbilar med lövade flak stod parkerade på den värmländska skolgården. Jag blev lättad när beskedet kom att vår egen student inte hade för avsikt att klättra upp på någon av dem.

"För han har tagit studenten, för han har tagit studenten, för han har tagit studenten, fy f-n vad han är bra!"

Ursäkta språkbruket men det är inte jag som skrivit den käcka visan, inte heller har jag tagit studenten. Men jag är ganska bra ändå........

Andra Mosebok och en saknad kompost

Så länge det har funnit lagar har det varit förbjudet att ta något från någon annan. Ja faktiskt längre än så eftersom det i Andra Mosebok sjunde budet går att läsa att man inte ska stjäla.
Men så finns det de som glömt bort konfirmationsundervisningens inlärande omkring de tio budorden och speciellt då det sjunde budet, eller till och med glömt bort de lagar som står nedskrivna i Sveriges Rikes lag. En annan hypotes är att strunta i alla föreskrifter och roffa åt sig det som behagas för stunden eller noga planera sitt rövarstråt.

Själv är jag rädd att tjuvar ska ta sig in i vårt hem och plocka med sig vårt bohag om vi inte är hemma. Därför har vi införskaffat ett larm med kamerautrustning som i den händelse av inbrott filmar hela händelseförloppet och den som utför det. Om det hjälper vet jag inte så noga eftersom vi inte varit drabbade men jag vet i alla fall att kameran fungerar. Det fick vi erfara när jag bakade pizza som släppte från sig en kraftig rökutveckling då jag öppnade ugnsluckan. Larmet ska även indikera eldsvåda och filma denna, så att det fungerar tillfredsställande det vet jag efter ett snabbt agerande av larmoperatören via vår hemtelefon.

Den ruggigaste händelsen som långfingrade människor utsatt mig för var när jag fick inbrott i min bil. Känslan av förvirring och maktlöshet när jag kom till bilen och upptäckte att rutan var inslagen är svårt att beskriva. Min make råkade ut för samma sak, bytet blev då en väldigt gammal och omodern telefon som han glömt kvar. Det vållade i alla fall mycket besvär för oss båda.

I går fick jag dock höra talas om den mest märkliga stöld som jag aldrig ens föreställt mig kunde ske.
Min svåger och svägerska landade på svensk mark för att under några veckor byta ut sitt hemland Frankrike mot svensk sommar i deras sommarhus. Då svågern gjorde en inspektionsrunda på ägorna upptäckte han att någon stulit deras kompost! Det måste vara någon som odlar utan tillsatser av konstgjort framställt gödningsmedel eftersom hela innehållet var borta. Till saken hör att svågern, svägerskan och deras eventuella gäster får uträtta sina behov i torrdasset. Om de blandar ut det innehållet i sin kompost ska jag låta vara osagt, men om så är fallet får komposttjuven ett rejält näringstillskott åt sina morötter.

Men nu vet jag i alla fall säkert, det finns komposttjuvar fast jag aldrig trodde att de förekom. Men allt som kan stjälas är väl värt att stjäla antar jag. Om vi någon gång beslutar oss för att anlägga en riktig kompost är det väl bäst att larma även den!

Sommarinsekter och att våga lyfta från ett vingligt strå

Barfota stod jag i köket och torkade av diskbänken efter dagens lunch när jag hörde ett högt knäppande ljud precis bredvid högerfoten. En grön och skimrande skalbagge hade letat sig in genom den öppna ytterdörren och landade tungt på golvet.
Sommaren är full av smådjur, både luftburna och mer jordnära. För många är det en plåga, antingen på grund av rädsla eller allergi i den händelse ett bett eller stick inträffat. Själv är jag varken allergisk eller speciellt räddhågsen, getingar särskilt bålgetingar, är inte direkt några favoriter ska erkännas men de hör sommaren till och det är inte så mycket att göra åt den saken.

Jag har hört eller läst att just skalbaggen är den artrikaste insekten av alla. Dagligen upptäcks nya arter och dokumenteras tillsammans med de övriga 350 000 arterna och bara i Sverige lär det finnas över 4 000 baggar. En av dessa hamnade alltså bredvid mina tår på vårt köksgolv.

På stapplade ben och med ryckiga rörelser kravlade den vidare när den lyckats sprattla sig runt från  ryggläget och till synes planlöst rörde den sig fram och tillbaka över golvet. Jag studerade den en stund innan jag fångade upp den på ett vykort och satte ut den på gräsmattan. Tyckte nästan att den vände det lilla huvudet åt mitt håll och log, men jag kan ha fel.

Tillbaka vid diskbänken funderade jag över hur lika vi är en skalbagge. När något känns jobbigt kan vi krypa in under ett hårt skal, skydda oss från omvärlden,  falla på¨rygg och ligga med stirrande ögon ut i tomma intet. När det är dags rullar vi runt och stapplar iväg tills dess att benen fått styrka och styrsel.
För att komma vidare måste vi upp på ett vajande grässtrå, veckla ut vingarna, blotta det ömtåliga som finns där under och med vindens hjälp och en portion mod kasta oss ut för att hoppas på att det bär dit vi vill.

Så finns det dyngbaggar också. Inte så många, men de finns. Lever på andras skit och mår gott av det. De behövs de också, antar jag........

..........tänkte jag, vred ur disktrasan och gick ut i solen där humlorna surrade runt den doftande honungsrosen som slagit ut sina vackra kronblad. Precis idag!