Du blir vad du äter och Clysmatic med spännarm

För några dagar sedan var jag och besökte en man som är KRAV-odlare. Växthus där frodiga tomat- och gurkplantor växte radvis och klasar av olika sorters tomater väntade på att bli röda och färdiga att säljas i den lilla gårdsbutiken.
På frilanden fanns allt som går att önska sig i grönsaksväg och hans jordgubbar är de enda KRAV-odlade gubbarna i hela Östergötland. Prima vara alltihop!

Att odla på gammalt sätt, gödsla med ko- och hästdynga och bättra på lite då och då med det hönsen släpper i från sig samt bekämpa ohyra med såpvatten och rovkvalster var grönsaksodlarens motto vilket han med största iver och självlärd kunskap utövade. Denna förnämliga gårdsbutik med KRAV-grönsaker, frukt och bär kommer att besökas fler gånger av mig.

Det är viktigt att vi äter men även vad vi äter. Rönen blir fler och fler, framför allt omkring det vi inte bör äta. Vad vi som vuxna människor stoppar i oss är vårt eget ansvar anser jag som personligen föredrar en allsidig kost. Om den är giftfri är dock ett viktigt plus i kanten och något jag strävar efter.

Men jag känner mig störd på att bli tillrättavisad på så många olika sätt gällande min kosthållning och vad den gör med kroppens väl och ve. Jag vill att mitt sunda förnuft ska få råda och förpassar de otaliga mejl som landar in min inbox vilket handlar om hur jag ska sköta mig. Omtanke kanske, men ändå......

Nu har jag även fått ett fantastiskt erbjudande omkring de restprodukter som det jag äter omvandlats till och som hör till mitt mest privata. Nu räcker det inte med att i lugn och ro sätta sig tillrätta på den vita tronen, bläddra i en tidning och låta tarmen frigöra sig från det som rimmar på majs, nu har internet hittat in i vår toalett och jag kunde inte motstå att läsa detta märkliga erbjudande.

En kvinna vid namn Christina vill gärna följa mig och min tjocktarm men först ska hon studera mina ögon, hon kan då se, inte om jag är nödig, utan vilka tarmsjukdomar jag bär på.  Därefter analyseras min iris och sedan sätts själva behandlingen in. Under tre timmar ska min tarm sköljas medan magen utsätts för akupressur.
Blandningen som kommer ut ur min kropp ska vi sedan tillsammans noga studera och samtala omkring, bara tanken får mig att bleknade darra inombords.

Just nu är det ett förmånligt erbjudande, endast riktat till mig. Slaggprodukten med alla gifter och annat som kan tänkas följa med ner i avloppssystemet kommer att få mig att känna mig som en ny kvinna. Huvudvärken släpper, jag blir pigg och glad samt alla världens bekymmer blir nerspolat tillsammans med allt det andra som är väl genomgånget under olika faser.
Priset är lågt, 3. 000 kr plus 500 kr för den nödvändiga örtblandningen jag därefter tvunget måste intaga.

Så nöjd kommer jag att bli att en Clysmatic med spännarm för endast 2. 099 kr inkl frakt säkerligen blir min så jag med viss assistans av maken själv kan utföra en tarmsköljning hemma. Det har i alla fall många nöjda kunder vittnat om, utan Clysmatic med spännarm är livet fattigt. Maken är ännu lyckligt ovetande om sin medverkan i projektet, han kanske bli så hänförd att han sätter upp sig på väntelistan till Christinas praktik.

Om jag inte är snål mot mig själv kan jag köpa en tarmsköljningsapparat med sittring, den ska visst vara lite mer komfortabel och kostar bara 200 kr extra.

Eller också struntar jag i alltihop och fortsätter som jag alltid gjort, tarmen fungerar helt som den ska utan Christinas metoder. Finns det inkomster finns det även utgifter hur jag än bär mig åt...........

Skräckmusslor och reslystna ålar

Året runt ser jag dem, fritidsfiskarna. Om vintrarna sitter de med nedböjda huvuden över hålen de borrar upp ur isen, håller stadigt i termosmuggen och låter den heta medhavda drycken värma upp ådrorna medan den andra armen rör sig taktfast upp och ner.

När isen släppt är fiskeentusiasterna bilburna och vid bilens dragkrok sitter båtkärran fasthakad med båten som ska föra dem ut på vattnet och fiskelyckan.

Gös är den största attraktionen men under Glans vatten finns även abborre, gädda och ål. Förra året hittade sig även en annan och ny art av vattendjur till vår sjö, och i år har den fått sitt namn i rubrikerna: "Skräckmusslan." Om den är så värst skräckinjagande vet jag inget om, då anser jag att de stora och slingrande ålarna verkar mer att ängslas över om jag skulle råka på en sådan vid en simtur. Nu är risken liten eftersom jag aldrig ger mig ner i kallt vatten. Däremot har jag haft förmånen att få vara med när Glans ålar fångats och släppts ut i Bråviken. Där önskade jag dem en god och trevlig resa mot Sargassohavet.

Musslans rätta namn är Vandrarmussla eller Zebramussla på grund av dess randiga skal. Första gången den nådde svenskt vatten var redan 1920 och den har sin egentliga hemvist i Kaspiska havet. Utvandringen från sitt hemmahav har antagligen skett med båtar som de liftat med och nu har färden fortsatt till östgötska Glan.

Det blev ett intensivt pådrag av massmedia som riggade upp sina filmkameror medan dykare krängde på sig sin utrustning för att få en närmare till på musslorna som trängs med varandra på klipporna så ingen längre kan bada utan att få fötterna uppskurna. Vattenekologerna och marinbiologerna skakade bekymrat sina lockar och hummade om att nu minsann är läget kritiskt och mycket oroligt. Länsstyrelsen och Havs- och Vattenmyndigheten jobbar febrilt med att följa musslans utbredning och gör allt för att hindra dess framfart mot nya vattendrag och kanalslussar som kan få sina konstruktioner förstörda.

För den då inget positivt med sig så den kan bli befriad från sitt öknamn som människan gett den? Ja vill man ha besvär så är den faktiskt ätbar. Men personligen anser jag att det är mycket skrik för lite ull eftersom den är liten och det skulle krävas mängder av musslor att pilla upp för att mätta en enda person. Då är musslans arbetsuppgift mer tilltalande. Genom att den filtrerar stora mängder vatten och  tar bort partiklar blir vattnet klart och siktdjupet ökar. Vissa partiklar äter de upp medan andra lindas i slem och förpassas ner till sjöbotten där de inte kan göra något skada, däremot blir sjöbotten näringsrik åt de för sjöar viktiga organismer som lever där.

Nu är Vandrarmusslan här för att stanna och mig bekommer det inte. Däremot har jag större bekymmer för mördarsniglarna som bor i vår trädgård, de är varken ätbara, nyttogörare eller fina att se på utan ger endast ett tråkigt kvällsarbete för mig som utvecklats till en hängiven mördarsnigelmördare.

Bröllop och en blå klänning

För sex år sedan var det efter ett helt års förberedelse dags för vår yngsta dotter att gifta sig med sin fästman. De sista förberedelserna återstod och förväntningarna var höga.

Hennes syster hade omsorgsfullt valt ut sin klänning, den var blå och vacker.

Måndagen den 23 juni, idag exakt den dagen, fem dagar innan bröllopet, stod jag på mitt arbete med min portfölj i handen för att åka på ett hembesök. Då ringde telefonen.
-Ni måste omgående bege er till Universitetssjukhuset i Linköping, er dotter har varit med om en allvarlig olycka.

Mitt hjärta stannade och jag kan när som helst återskapa känslan som föll över mig. När vi kom fram till Norsholm var det broöppning, semesterfirarna i sina segelbåtar skulle vidare mellan slussarna och jag greps av panik.

Vi blev mottagna i entrén och visades in i traumaavdelningen. Där låg vår dotter inpackad under Landstingets gula filtar.
Dagen övergick till natt och natten var mycket lång. Hennes kropp skulle röntgas och jag passade på att gå på toaletten. Där inne hörde jag hjärtskärande skrik från röntgenavdelningen och jag rusade ut. En blek pappa stod och höll sin flicka i handen, läkare med sin stab såg allvarsamma ut, lungan hade spruckit och läget var mycket kritiskt.

Vi var inte med när den grova slangen sattes på plats i lungan. Vi fick sitta på var sin hård stol i en öde korridor och jag förbannade nöjet med att sitta i sadeln på en häst. Min ständiga oro hade plötsligt blivit verklighet och vårt barn var illa skadad.

Intensivvård och mera oro. Bröllopet närmade sig och den blå klänningen hängde på en galge bredvid sjukhussängen. Kanske kunde det ordna till sig och bruden fick ha sin syster vid sin sida.

Sorgset såg jag på vår flicka när jag hämtade hem den blå klänningen. Mobiltelefonen låg på altarringen och hela vigseln avlyssnades genom sjukhusets patienttelefon.

Tre år senare, en vacker och solig dag i maj klädde sig vår dotter i sin blå klänning. Hon höll sin man i handen och deras äktenskap välsignades i Gårdeby kyrka. Brudbuketten tog upp det blå tygets färg och
under den blå klänningen fanns ärren från den grova slangen och en aningen sned och lite tillbucklad bröstkorg.

Idag är det sex år sedan då dagen blev till en lång natt. Jag känner en stor tacksamhet över livet.

Säkerhet och användingsförbud

Jag tillhör inte den kategorin av människor som studerar användarhandböcker med största noggrannhet utan chansar på att det hela reder sig utan extra information i den händelse att vi införskaffar oss något nytt till hus och hem. Det finns ändå en viss inbyggnad i ryggmärgen att dessa oerhört viktiga små böcker bör förvaras på en säker och lättillgänglig plats i den händelse att de skulle behövas någon gång i framtiden. Vilket betyder att vi har en hel lunta med föreskrifter gällande microvågsugnar, elvispar, strykjärn, datorer och andra hushållsnära maskiner.

De få gånger jag läst dessa manualer förvånas jag över deras säkerhetsföreskrifter. Vår nyinköpta ugn får till exempel inte på villkors vis göras ren, varken utvändigt eller invändigt, med högtryckstvätten. Synd, för det vore ett förnämligt sätt att få bort fastbrända fläckar som kan envisas med att sitta hårt fast i botten av ugnen.

Vår kaffemaskin har ett helt eget blad med många trianglar och tillhörande stopphänder.
Maskinen mal kaffebönor som vi fyller på i en särskild behållare högst upp. Där får inga fingrar stickas ner då den jobbar med att få bönorna förvandlade till kaffepulver. Inte heller får vi dricka av avkalkningsmedlet. Om någon mot förmodan skulle komma på tanken att sköta maskinen med fötterna, ja då är det en grov överträdelse. Likaså är maskinen inte lämpad för att doppas ned i vatten och sedan torkas i ugnen, varken i hög eller låg värme. Att kasta maskinen mot något hårt som en vägg eller ett golv kan förorsaka svåra skador på maskinen och då gäller inte garantin i den händelse skadorna är så omfattande att maskinen helt enkelt går sönder.

På sidan av kaffemaskinen finns ett blankt rör som är ämnad för att skumma mjölk med. Att rikta detta rör i ansiktet på sig själv eller någon annan under tiden det strömma ut het ånga ur den är strängeligen förbjudet.
Inte heller få vi klippa eller skära i den strömförande sladden, varken om den är kopplad till eluttaget eller ej.

Men det värsta brott mot regelbokens föreskrifter vore nog att låta någon funktionshindrad använda sig av vår hemmabaristamaskin. Jo, om dessa personer noga övervakas kan de få tillåtelse att trycka på knappen och tillreda sig en kopp kaffe, men endast då. Vår synskadade dotter har fått erbjudande om att brygga kaffe men hon har visat ett svalt intresse, kanske beror det helt enkelt på att hon inte dricker denna form av dryck. Hennes make har däremot ingen funktionsnedsättning så honom behöver vi inte bry oss om ifall han blir kaffetörstig, han får klara sig själv så länge han inte bryter mot reglerna.

Barn får dock aldrig under några som helst omständigheter leka med maskinen, varken i sin ensamhet eller under uppsikt av någon vuxen. Jag har dock inte läst något om åldersgränsen för att få börja använda sig av kaffemaskinen, kanske när barnet kommit upp i den ålder då de får börja övningsköra familjebilen........

För att vara på den säkra sidan har tillverkaren av vår kaffemaskin bifogat alla varningsregler även på finska. Reglerna finns dock inte dokumenterat på några andra språk,  kanske betyder det att vi svenskar och våra grannar på andra sidan Bottenhavet inte förstår hur vi ska sköta om en kaffemaskin av det här slaget så säkerheten blir så säker som möjligt.

Mitt liv och mina plastkort

Vi brukar köpa ägg hos grannen. Bruna, vita och ibland grönskimrande ägg i brun papperspåse. Oftast köper jag fyra kilo åt gången, två till vårt hushåll och två till behövande hushåll som oftast, närmare bestämt de hushåll som tillhör våra barn.Nästan alltid blir det till att leta upp äggpengar, känna i fickor, undersöka bilens gömslen eller den lilla lådan där vi förvarar våra nycklar. Lösa pengar som ligger skramlande bland någon prasslig tjuga som hamnat på den överblivna kartan av löst förvarande pengar.

Livet och inköpen kretsar  uteslutande omkring de olika plastkort som idag är ett nödvändigt ont.
Det absolut sista köpet jag gjorde med mitt Visakort var i måndags när vi var på Visingsö. Lydigt tryckte jag in kortet i kortläsaren som lika lydigt svalde det den del där chipet sitter. I samma sekund jag tryckte till med tummen delade sig kortet i tre ynkliga delar. Ett kraftfullt ord föll över mina läppar och butiksinnehavaren bleknade i takt med att jag rodnade. Inte av skam utan av ilska. Nu var det färdighandlat på ett bra tag för min egen del. Den vänliga mannen bakom disken lyckades fånga upp den kvarvarande delen ur maskinen, efter att jag först knappat in min kod och avslutat köpet, med en liten näbbtång.

I dag var en ny katastrof ytterst nära i mitt plastkortsliv. Maken, jag och våra tvillingbarnbarn skulle åka till vår angränsande kommun för att först utföra mitt reportagejobb och sedan fika på ett litet hembageri. För att få framföra vårt fordon måste jag ha mitt körkort som ligger tillsammans med alla övriga viktiga kort. Tiden började bli knapp och stressen hög när jag inte hittade mitt rosa plåtetui där de nödvändiga nödvändigheterna är förvarade. Vi fick åka ändå och den första milen funderade jag över vad som hänt föregående dag. Vilket jag inte hade en aning om, att jag inte varit till affären var enda ledtråden, jag kan ju inte handla för jag har inget kort! Jag inser att skulle jag behöva vittna i domstolen är jag ett uselt vittne som inte ens kommer ihåg vad jag har för färg på strumporna om jag inte kikar ner på mina fötter för att få färgen bekräftad.

Halva Visingsö blev därmed involverad i mitt kortlösa tillstånd. Alla tilltalade lovade att göra sitt yttersta för att hitta mitt rosa plåtetui. För på Visingsö måste det vara kvar, det var min fasta övertygelse. Vilket i sin tur betydde att jag även kört körkortslös vid minst tre tillfällen.

Jag såg sedlarna från mitt konto segla iväg med sommarens vindar. Nytt körkort, nytt förarkort, nytt tankkort, nytt Icakort, allt i nytt utförande och nya fotografier på en kvinna som åldrats lite mer sedan det förra körkortet tillverkades. Plus nytt Visakort........

Jag bad en stilla bön att den som vår dotter tjänar skulle ge mig en fingervisning om var jag skulle leta och mitt i spenat-och ostpajen kom en ingivelse från något håll om att det rosa plåtetuiet skulle finnas hos just vår dotter. Med min egen nyckel som tillhör henne och hennes familj låste jag upp deras ytterdörr, larmade av och gick raka spåret till deras fåtölj och hämtade mitt rosa plåtetui där hela mitt nödvändiga liv är förvarat.

Det känns som jag vunnit på ett lotteri och vi tänker fira händelsen med ostkaka, grädde och sylt.