Semester och gummistövlar

Vi var på fest i lördags. Värdparet hade ordnat allt så bra med partytält, god mat på välfyllda fat, mycket folk och trivsam stämning. Allt var verkligen perfekt, om det bara inte hade regnat. Det fullkomligt vräkte ner, ihållande och regnet förde med sig kyla som kröp in under festkläderna och spred sig över hela kroppen.
Det givna samtalsämnet blev därmed vädret och alla var helt överens om att det förstörde en del av kvällens begivenheter.

I morse när jag vaknade låg jag och hörde hur det slog mot taket och fönstren. Stora tunga droppar och efterkontrollen visade att det kommit 13 mm regn och väderprognosen visar att än dröjer det innan sommarvärmen nått våra breddgrader.

De som har tidig semester får byta ut kalla drycker mot varm choklad, dra på sig gummistövlarna och låta solglasögonen ligga kvar i byrålådan under hallspegeln. Vissa blir till och med så frustrerade att de kontaktar SMHI för att utgjuta sin besvikelse över sin misslyckade semester. Hot och förbannelser har frestat på meteorologernas nerver när de försäkrat med stadiga röster att de endast kan leverera prognoser och inte sol och värme.

Väderoraklerna studerar gäddornas inälvor, kaffesumpens utformning och den skummade mjölken i kaffelatten och de är ganska överens om att värmen kommer andra veckan i juli. Förutom en tysk spådam som sorgset skakar på huvudet, petar i sumpen och deklamerar att någon värme kommer vi i norden att inte få på hela sommaren medan väderoraklet från Ockelbo tittar på myrornas gångsätt och anser att inget är omöjligt, ännu finns det gott hopp för de som börjar sin semester i augusti.

Den som visste och kunde detta med väder var Enok Sarri, den gamla vadhållaren som lovade att krypa mellan Nikkaluokta till Kiruna om vår drottning födde en dotter eftersom han spått att det i själva verket skulle bli en prins. Den gången spådde han dock fel, prinsessan Viktoria kom till världen och pressen reste de många milen för att se när Sarri kravlade sig fram mellan kommunens gränser. Slokörade vände de och for hemåt igen när de insåg att vädermannens hus låg ett stenkast från kommungränsen.

Eftersom jag numera har ständig semester känns vädret inte så viktigt för mig. Jag försöker ta vara på dagarna oavsett om det regnar eller är strålande sol från en klarblå himmel. Men i augusti, då vill jag inte ha något regn så jag hoppas på att mannen från Ockelbo har rätt i sin prognos.........

Peter, Molly och döden

När Peter var fyra år avled hans moster. Plötsligt och oväntat. Livet omkring pojken blev inte som det brukade vara och på ett barns vis deltog han i vad som skedde.

I ljusblå skjorta och nya jeans höll han sin mamma i handen när de gick in genom kyrkporten. Det var en högtidligt dag, det märkte Peter.

Framme vid kistan stod ett rött hjärta, han frågade mamma vad det stod på de vita banden.
"Sov gott" svarade hon.

Efter gudstjänsten samlades alla utanför kyrkan och en kvinna kom fram, kramade Peters mamma och sa;
"Jag förstår inte varför hon så hastigt gått bort, vi träffades dagen innan och då var allt som vanligt."

Tiden gick och livet gick på vanlig räls igen, krokigt, men ändå framåt. Peters mamma arbetade om dagarna och pojken var på förskolan. Hans pappa hämtade honom på eftermiddagen och de åt kvällsmat, precis som de alltid gjort.

En kväll skulle Peters mamma följa med sina arbetskamrater ut på restaurang. Hon klädde sig fin men innan hon gick läste hon en godnattsaga för Peter.
"Sov gott och nu ska jag gå bort, men vi ses i morgon" sa Peters mamma och stoppade om sin pojke.

Då började Peter gråta.
"Jag vill inte sova och jag vill inte att du går bort, då dör vi båda två" grät pojken medan hans mamma tittade oförstående på honom.

För någon dag sedan satt jag i soffan och bläddrade i en bok om människokroppen tillsammans med Molly som är lika gammal som Peter var då. Vi pratade om hur blodet rinner i ådrorna och vi tittade på varandras blodådror på våra händer.
Molly förklarade vad hjärnan är bra till och varför vi är utrustade med den under skallbenet. Vi enades om att det är en mycket bra konstruktion som vi ska vara rädda om. Genom att bära cykelhjälm under cykelturer till exempel.

"Jag tänker inte dö mormor" sa Molly och jag tackade för den upplysningen och sa att det var jag glad över.
"Jag vill inte heller dö" fortsatte hon och jag svarade att det vill ingen.
"Tänker du dö?" fortsatte mitt barnbarn.
"Nej det har jag inte tänkt just nu, men även om jag inte tänker göra det eller inte heller vill dö så gör jag det ändå" förkunnade jag.
"Just det, ingen vill dö och då behöver de väl inte det då, inte nu i alla fall. För det vill jag inte och det tänker jag inte göra och inte du heller" sa Molly och vi bläddrade vidare i hennes bok.

Barn är tänkare, det borde vi tänka på, ganska ofta faktiskt.

Du blir vad du äter och Clysmatic med spännarm

För några dagar sedan var jag och besökte en man som är KRAV-odlare. Växthus där frodiga tomat- och gurkplantor växte radvis och klasar av olika sorters tomater väntade på att bli röda och färdiga att säljas i den lilla gårdsbutiken.
På frilanden fanns allt som går att önska sig i grönsaksväg och hans jordgubbar är de enda KRAV-odlade gubbarna i hela Östergötland. Prima vara alltihop!

Att odla på gammalt sätt, gödsla med ko- och hästdynga och bättra på lite då och då med det hönsen släpper i från sig samt bekämpa ohyra med såpvatten och rovkvalster var grönsaksodlarens motto vilket han med största iver och självlärd kunskap utövade. Denna förnämliga gårdsbutik med KRAV-grönsaker, frukt och bär kommer att besökas fler gånger av mig.

Det är viktigt att vi äter men även vad vi äter. Rönen blir fler och fler, framför allt omkring det vi inte bör äta. Vad vi som vuxna människor stoppar i oss är vårt eget ansvar anser jag som personligen föredrar en allsidig kost. Om den är giftfri är dock ett viktigt plus i kanten och något jag strävar efter.

Men jag känner mig störd på att bli tillrättavisad på så många olika sätt gällande min kosthållning och vad den gör med kroppens väl och ve. Jag vill att mitt sunda förnuft ska få råda och förpassar de otaliga mejl som landar in min inbox vilket handlar om hur jag ska sköta mig. Omtanke kanske, men ändå......

Nu har jag även fått ett fantastiskt erbjudande omkring de restprodukter som det jag äter omvandlats till och som hör till mitt mest privata. Nu räcker det inte med att i lugn och ro sätta sig tillrätta på den vita tronen, bläddra i en tidning och låta tarmen frigöra sig från det som rimmar på majs, nu har internet hittat in i vår toalett och jag kunde inte motstå att läsa detta märkliga erbjudande.

En kvinna vid namn Christina vill gärna följa mig och min tjocktarm men först ska hon studera mina ögon, hon kan då se, inte om jag är nödig, utan vilka tarmsjukdomar jag bär på.  Därefter analyseras min iris och sedan sätts själva behandlingen in. Under tre timmar ska min tarm sköljas medan magen utsätts för akupressur.
Blandningen som kommer ut ur min kropp ska vi sedan tillsammans noga studera och samtala omkring, bara tanken får mig att bleknade darra inombords.

Just nu är det ett förmånligt erbjudande, endast riktat till mig. Slaggprodukten med alla gifter och annat som kan tänkas följa med ner i avloppssystemet kommer att få mig att känna mig som en ny kvinna. Huvudvärken släpper, jag blir pigg och glad samt alla världens bekymmer blir nerspolat tillsammans med allt det andra som är väl genomgånget under olika faser.
Priset är lågt, 3. 000 kr plus 500 kr för den nödvändiga örtblandningen jag därefter tvunget måste intaga.

Så nöjd kommer jag att bli att en Clysmatic med spännarm för endast 2. 099 kr inkl frakt säkerligen blir min så jag med viss assistans av maken själv kan utföra en tarmsköljning hemma. Det har i alla fall många nöjda kunder vittnat om, utan Clysmatic med spännarm är livet fattigt. Maken är ännu lyckligt ovetande om sin medverkan i projektet, han kanske bli så hänförd att han sätter upp sig på väntelistan till Christinas praktik.

Om jag inte är snål mot mig själv kan jag köpa en tarmsköljningsapparat med sittring, den ska visst vara lite mer komfortabel och kostar bara 200 kr extra.

Eller också struntar jag i alltihop och fortsätter som jag alltid gjort, tarmen fungerar helt som den ska utan Christinas metoder. Finns det inkomster finns det även utgifter hur jag än bär mig åt...........

Skräckmusslor och reslystna ålar

Året runt ser jag dem, fritidsfiskarna. Om vintrarna sitter de med nedböjda huvuden över hålen de borrar upp ur isen, håller stadigt i termosmuggen och låter den heta medhavda drycken värma upp ådrorna medan den andra armen rör sig taktfast upp och ner.

När isen släppt är fiskeentusiasterna bilburna och vid bilens dragkrok sitter båtkärran fasthakad med båten som ska föra dem ut på vattnet och fiskelyckan.

Gös är den största attraktionen men under Glans vatten finns även abborre, gädda och ål. Förra året hittade sig även en annan och ny art av vattendjur till vår sjö, och i år har den fått sitt namn i rubrikerna: "Skräckmusslan." Om den är så värst skräckinjagande vet jag inget om, då anser jag att de stora och slingrande ålarna verkar mer att ängslas över om jag skulle råka på en sådan vid en simtur. Nu är risken liten eftersom jag aldrig ger mig ner i kallt vatten. Däremot har jag haft förmånen att få vara med när Glans ålar fångats och släppts ut i Bråviken. Där önskade jag dem en god och trevlig resa mot Sargassohavet.

Musslans rätta namn är Vandrarmussla eller Zebramussla på grund av dess randiga skal. Första gången den nådde svenskt vatten var redan 1920 och den har sin egentliga hemvist i Kaspiska havet. Utvandringen från sitt hemmahav har antagligen skett med båtar som de liftat med och nu har färden fortsatt till östgötska Glan.

Det blev ett intensivt pådrag av massmedia som riggade upp sina filmkameror medan dykare krängde på sig sin utrustning för att få en närmare till på musslorna som trängs med varandra på klipporna så ingen längre kan bada utan att få fötterna uppskurna. Vattenekologerna och marinbiologerna skakade bekymrat sina lockar och hummade om att nu minsann är läget kritiskt och mycket oroligt. Länsstyrelsen och Havs- och Vattenmyndigheten jobbar febrilt med att följa musslans utbredning och gör allt för att hindra dess framfart mot nya vattendrag och kanalslussar som kan få sina konstruktioner förstörda.

För den då inget positivt med sig så den kan bli befriad från sitt öknamn som människan gett den? Ja vill man ha besvär så är den faktiskt ätbar. Men personligen anser jag att det är mycket skrik för lite ull eftersom den är liten och det skulle krävas mängder av musslor att pilla upp för att mätta en enda person. Då är musslans arbetsuppgift mer tilltalande. Genom att den filtrerar stora mängder vatten och  tar bort partiklar blir vattnet klart och siktdjupet ökar. Vissa partiklar äter de upp medan andra lindas i slem och förpassas ner till sjöbotten där de inte kan göra något skada, däremot blir sjöbotten näringsrik åt de för sjöar viktiga organismer som lever där.

Nu är Vandrarmusslan här för att stanna och mig bekommer det inte. Däremot har jag större bekymmer för mördarsniglarna som bor i vår trädgård, de är varken ätbara, nyttogörare eller fina att se på utan ger endast ett tråkigt kvällsarbete för mig som utvecklats till en hängiven mördarsnigelmördare.

Bröllop och en blå klänning

För sex år sedan var det efter ett helt års förberedelse dags för vår yngsta dotter att gifta sig med sin fästman. De sista förberedelserna återstod och förväntningarna var höga.

Hennes syster hade omsorgsfullt valt ut sin klänning, den var blå och vacker.

Måndagen den 23 juni, idag exakt den dagen, fem dagar innan bröllopet, stod jag på mitt arbete med min portfölj i handen för att åka på ett hembesök. Då ringde telefonen.
-Ni måste omgående bege er till Universitetssjukhuset i Linköping, er dotter har varit med om en allvarlig olycka.

Mitt hjärta stannade och jag kan när som helst återskapa känslan som föll över mig. När vi kom fram till Norsholm var det broöppning, semesterfirarna i sina segelbåtar skulle vidare mellan slussarna och jag greps av panik.

Vi blev mottagna i entrén och visades in i traumaavdelningen. Där låg vår dotter inpackad under Landstingets gula filtar.
Dagen övergick till natt och natten var mycket lång. Hennes kropp skulle röntgas och jag passade på att gå på toaletten. Där inne hörde jag hjärtskärande skrik från röntgenavdelningen och jag rusade ut. En blek pappa stod och höll sin flicka i handen, läkare med sin stab såg allvarsamma ut, lungan hade spruckit och läget var mycket kritiskt.

Vi var inte med när den grova slangen sattes på plats i lungan. Vi fick sitta på var sin hård stol i en öde korridor och jag förbannade nöjet med att sitta i sadeln på en häst. Min ständiga oro hade plötsligt blivit verklighet och vårt barn var illa skadad.

Intensivvård och mera oro. Bröllopet närmade sig och den blå klänningen hängde på en galge bredvid sjukhussängen. Kanske kunde det ordna till sig och bruden fick ha sin syster vid sin sida.

Sorgset såg jag på vår flicka när jag hämtade hem den blå klänningen. Mobiltelefonen låg på altarringen och hela vigseln avlyssnades genom sjukhusets patienttelefon.

Tre år senare, en vacker och solig dag i maj klädde sig vår dotter i sin blå klänning. Hon höll sin man i handen och deras äktenskap välsignades i Gårdeby kyrka. Brudbuketten tog upp det blå tygets färg och
under den blå klänningen fanns ärren från den grova slangen och en aningen sned och lite tillbucklad bröstkorg.

Idag är det sex år sedan då dagen blev till en lång natt. Jag känner en stor tacksamhet över livet.