Pekpinnen och kossans magar

Att få följa med lärarinna till materialrummet och hämta skolplanscher hörde till ovanligheternas höjdpunkt. Oftast var det av fröken utvalda elever som fick den äran men i rättvisans namn kunde det hända att även de som inte hörde till dem som placerade ett äpple på katedern fick gå med in i det heliga rummet där de stora planscherna och kartorna hängde på rad i sina metallkrokar.
Med uppsträckta armar och planscher föreställande trädgårdsfrukter i genomskärning eller bondgårdens olika djur släpades den in i klassrummet och fröken hängde upp den så svarta tavlan doldes.
Andäktigt studerade vi planschen och hela lektionen fick en festlig stämning över sig och fröken pekade med sin pekpinne, knackade med spetsen på kossans juver, det raspade i den hårda pappen när hon förde den bort mot de fyra olika magarna. Våmmen, nätmagen, bladmagen och..........lösmagen, lödmagen, nej löpmagen!

Jag tillhörde inte den givmilda sorten som släpade med mig frukt till skolan bara för att skänka bort den till en fruktsugen fröken. Girigt åt jag upp mitt äpple, till och med skrutten slank ner och om jag inte hade tyckt att det lilla kvarvarande skaftet var så träig och oaptitlig hade jag säkerligen slukat den också.

Inte vet jag om fröken tyckte att jag var ett snålt barn eller om hon hyste agg mot mig av andra orsaker än att jag egoistiskt åt upp mitt äpple själv har jag ingen uppfattning om för själv ansåg jag mig vara ett artigt och belevat barn. Visserligen pratsam med en ända som ofta skavde runt på skolbänkens stol, samt storförbrukare av Björnklister som jag tyckte smakade lika gott som ett äpple. De andra barnen använde sitt klister till det som det var ämnat för, själv stoppade jag ner näsan i burken och luktade hänfört, slevade upp det vita mandeldoftande klistret med den röda plastpenseln och åt njutningsfullt.

Kanske var det därför vår fröken ofta var så arg på mig, för att jag var en limgourment och en extra kostnad för Skoverkets kassa? Hon tappade i alla fall tålamodet och med den pekpinne som hon nyss använt till att förevisa mjölkproducenternas arbete från ko till ost och smör förevisade hon klassen hur det går när en elev inte uppför sig på ett anständigt sätt.

Det sved i mitt åttaåriga skinn och det sved in min åttaåriga själ när jag efter avslutad behandling och förevisning fick stå i skamvrån längst fram i hörnet mellan materialrummet och klassrummet. Det var tyst i klassen, precis som det skulle vara på den tiden. Fröken andhämtning var det enda som hördes och jag vände försiktigt på huvudet, tittade på min fröken och log. Sedan klev jag kavat ut ur mitt hörn, hämtade den sladdiga tygryggsäcken som innehöll pinnen från mitt uppätna äpple, hängde den på ryggen och gick hem.

"Vad ylar och tjuter du för"? hörde jag min pappa gorma in i den svarta bakelittelefonens lur. Han lät mycket arg och jag frågade min mamma vem han pratade med.

"Det märker du förhoppningsvis i morgon" svarade mamma och jag nickade, plockade upp äppelpinnen ur ryggsäcken och kastade den i soppåsen under diskbänken.

Tid och otid

Tåget skulle gå om tjugo minuter. I god tid stod jag på perrongen, det blåste kallt och jag ångrade att jag inte väntat hemma lite längre. Inne i vänthallen var det trångt och rörigt. Människor rörde sig fram och tillbaka i en strid ström. Ankommande tåg, avgående tåg. Min ovana att komma till mitt mål via järnväg gjorde mig orolig, att tiden skulle gå i från mig och mitt sittplats i kupén bli överlämnad åt någon som inte köpt biljett med sittplats.

På en bänk satt en frusen man. Han brydde sig inte om urets visare, alla hans dagar var lika. Varje förbipasserande fick samma fråga, en peng till lite varmt kaffe. Rullväskorna smattrade mot den hårda perrongen, framåt, framåt.
Tick tack, tick, tack visade tiden att avgången snart närmade sig. Vattniga ögon stirrade in i mina, en sedel prasslade i min ficka. Femtio kronor. Jag följer med dig till kaffet, det räcker till en smörgås och pengar blir över till toaletten.

Vi rusade lika fort som tiden, jag rusade tillbaka och såg genom fönstret hur mannen sög i sig kaffet och bet av smörgåsen. Värmen slog emot mig när jag klev ombord och jag hittade min plats.

Min första klocka hade jag i många år. Den drogs upp för hand, fingrarna runt den lilla räfflade uppdragningsskruven, fram och tillbaka tills det tog stopp. Inte längre, då gick den sönder.
Jag sparade pengar och köpte nya armband, urmakaren tog bort fästets piggar och satte dit uret på breda läderband. Vi visade upp för varandra, studerade och jämförde. De breda banden fick mina smala handleder att verka ännu smalare, men det var mode fram tills dess att modet ändrades. Nya klockarmband köptes och vi fortsatte att studera och jämföra.

Jag ser sällan armbandsur på de som är i den ålder jag var då. Smarta telefoner håller ordning på tiden. Nya modeller ute på marknaden, det köps, studeras och jämförs. Smarta skal till smarta telefoner och det viktiga livet döljer sig bakom displayen.

Tiden stannar aldrig, den jagar vidare och vi jagar i kapp med den. Ingen stoppar oss längre för att fråga hur mycket klockan är.

Nyckelbarn och sommarkollo

I affären idag träffade jag på en bekant. Hon frågade hur jag nu trivdes med livet när vi sålt vårt företag och jag numera är frivilligt arbetslös.
"Bara bra, dagarna går fort som pensionär har jag märkt, tidningen tar sin tid och så alla barnbarn förstås" svarade jag och log.
Genast ifrågasatte hon varför jag vill ha barnbarnen så ofta, hennes barnbarn fick föräldrarna själva ta hand om, hon kunde tänka sig det ibland, när hennes 68-åriga liv inte hade andra planer för dagen.
Att jag ofta är ute och gör reportage för tidningen tyckte hon var helt i sin ordning, det var ju mitt intresse som dessutom ger lite inkomst. Barnbarn är söta på sitt sätt, men några pengar drar de inte in, tvärtom. Tröttsamt är det också, huvudet kokar när de äntligen återbördats till sina föräldrahem.

Jag har hört det tidigare, frågor som hur jag orkar, om jag inte känner mig bunden, att jag säger väl ifrån till föräldrarna om jag inte själv vill ha barnen så ofta.

Men jag vill! De är tillför livet så enormt mycket glädje, jag slipper det huvudsakliga ansvaret, bara ta emot och ge och resten sköter upphoven till dessa små människor.

För en liten tid sedan var gossen bland alla flickor hos oss och han kröp upp i famnen, "farmor läs sagor!"
Fem sagoböcker på raken avverkade vi tillsammans, jag har ju tiden för sagoläsning.
På en av bilderna hängde en nyckel kring halsen på pojken boken handlade om. "Nyckelbarn" förklarade jag. "När jag var liten var det vanligt. Mammorna och papporna jobbade som de flesta mammor och pappor gör om de inte valt att jobba hemifrån. Då fanns det inget dagis, kanske dagmammor men de var inte heller så vanliga. Då fick barnen klara sig själva, en nyckel kring halsen och de kunde själva låsa upp dörren när de kom hem från skolan," fortsatte jag. Gossen nickade, nyckelbarn sa han och vi läste vidare.

När jag var barn var det ovanligt att båda föräldrarna arbetade, mammorna var hemma och såg till barnen och att maten stod på bordet när papporna kom hem. I det samhälle jag växte upp i kom papporna även hem mitt på dagen för att äta lunch. Bruket "lurade" och när signalen ljöd kom männen trampande på sina cyklar. Mistluren var ett tecken på att även jag skulle hem och äta även om inte min pappa kom hem eftersom han arbetade i skogara runt om i andra orter.
Tillsammans sprang vi barn hem till dukade bord, när så luren skar genom samhällets nejden hängde papporna över cykelstyrena tillbaka till järnbruket och vi barn följde efter fast åt andra håll.

Dagis visste jag inte vad det var däremot sommarkollo, jag minns än idag hur barnen samlades utanför affären på Jernfeltsgatan, klev på bussen och försvann i flera veckor. Kvar var mammorna som dukade lunchbord för två och vilade upp sig.
Jag fick aldrig åka på kollo, det var bruksungarnas privilegium, men mamma tröstade mig att jag ändå bara skulle längta hem så jag åkte till min farfar istället.

Våra barnbarn åker till sina dagis som heter förskolan. Men ibland åker de hem till mormor/farmor och morfar/farfar, det är deras minikollo och vår bästa fritidssysselsättning. Alltid!

Att överge och glömma bort

Det är inte så ofta vi ser dem nu för tiden. Säkert finns det några kvar i någon skog där uppväxt av mossa och sly gömmer den rostiga karossen. Nedsuttna säten med trasig överdrag och krossade lyktor som en gång lyste upp färdvägen hem eller bort.

Övergivna och uttjänta bilar som dumpats då de blivit obrukbara eller startats olovandes och bytet i all hast gömts för både ägare och ordningsmakten.
Öde bilkyrkogårdar där prakten och putsad lack sakta vittrats sönder i väder och vind. Ingen vill veta av dessa skelett av plåt, värdelöst skrot.

Då är sjukna skepp mer åtråvärda. Dykare finkammar undervattensområden i jakten på det perfekta vraken som kanske gömmer stora hemligheter i sitt skrov. Lagarna är stränga vid dess expeditioner. Inte vidröra vraket, varken exteriört eller interiört. Inte plocka med sig föremål eller göra åverkan på något sätt.

Havets gömmor inger respekt och det vilar en tyst spänning omkring de etthundratusen vrak som på botten av Östersjön fått sin vilostad.

I den åländska ytterskärgården hittade några dykare ett skeppsvrak som innehöll inte mindre än 145 flaskor champagne och fem flaskor öl, alltihop från mitten av 1800-talet. Lyriska provsmakare och experter blev hänförda och det ställdes till med stor auktion där utropen för en flaska champagne från Veuve Cliquot klubbades till 30. 000 euro. Vem ska man bjuda på ett glas med dessa dyrbara bubblor? undrar jag.

Men vem kan få äganderätten till ett helt vrak om det hittas och upphittaren vill göra anspråk på fyndet? Det är en knivig juridisk fråga där vissa hävdar att det är först till kvar som gäller. Men om jag förstår saken rätt så gäller det endast de vrak som ligger dolt under ytan. De övergivna skutor som ligger synliga ger kommunernas anställda inom området grå hårstrån eftersom ägaren måste hittas för att sedan på anmodan av det kommunala styret frakta bort sin skuta.
Vart är min nästa tanke? Vart finns det uppställningsplatser för gistna båtar? Eller är det bara att bogsera ut dem på djupt vatten och låta det sjunka ner mot botten för att sedan glömmas bort?

De här funderingarna kom till mig då jag var vid Bråviken och såg den halvt sjunkna skutan som ingen tycks vilja ha något som helst att göra med. En tragisk syn mitt bland segel- och motorbåtar som gav sig ut på sjösemester. Männen vid rodret eller vid ratt och reglage i styrhytten, kvinnorna på däck med utsträckta nakna ben, barn och hundar i färggranna flytvästar flöt de förbi och gladdes åt att vara ombord, bryggseglare eller riktiga sjöfolk, ingen ägnade vraket en tanke eller ett enda litet ögonkast.

Och vraket verkade på något sätt mänskligt där det låg så tyst och stilla..........

Pinaler och fyra generationer

Idag förde mitt frilansande arbete mig till en plats där fyra generationer varit verksamma. Medan jag väntade att den fjärde generationens företagare skulle bli klar med sitt för att sedan ägna sig åt mig och det jag ville fråga om vandrade jag runt på egen hand och såg mig omkring. Där fanns saker jag aldrig tidigare sett eller ens begrep vad de används till.
När jag plötsligt upptäckte en liten visp som hängde på en spik bland alla verktyg förstod jag att jag på ett nästan overkligt sätt hamnat i Sven Nordqvist värld. Jag hade blivit föga förvånad om små varelser hoppat fram ur skrymslen och vrår och jag måste så här i efterhand erkänna att en aning besvikelse föll över mig att så aldrig skedde. Det som ändå förvånade mig var vad vispen egentligen fyllde för funktion bland allt det andra. Kanske det inte ens var en visp för redning av mjöliga såser?!

Allt var intakt sedan staren i slutet av 1800-talet. Märken från de tidige generationerna fanns kvar, till och med den gamla stolen där en vilande bak i arbetskläder suttit medan räkenskaper som utgifter och inkomster gjorts.
Tidskrifter med tunna, sköra sidor där trycksvärtan bleknat och bladen gulnat, kassaböcker med snirklig skrift och i dagens mått små summor skrivits ned med blyertspenna. Säkrad inkomst och levebröd.

Trappor nötta av grova kängors travande upp och ned, ålderdomliga maskiner som fortfarande är i bruk och framställer produkter för försäljning.

Då fanns inga hypermoderna gym och jag är både viss och säker att efter arbetsveckan värkte både ryggar och knän. Inga kontroller av säkerhetsanordningar, drift eller mänskliga kroppar.
Idag lyfttekning och myndighetskontroller.....

Tiden hade stannat där den var, då en gång, och det kändes andäktigt att stå mitt i den historiska atmosfären
där de döda var vid liv genom forntidens ting.

Företagaren var stolt över sina förfäders verk och den egna viljan att fortsätta där hans far slutade. Jag tänkte, många fler än honom har tagit över sina fäders sysslor men byggnader och lokaler har ändrat planlösning, moderniserats och datoriserats. Allt för den ekonomiska vinnings skull. Det gamla ersätts med det nya och välfärden sprider ut sig som en klick smör i en het stekpanna.

Här fanns inga krav annat än omsorg för råvaran och kundens belåtenhet att få med sig prima vara, helt utan tillsatser av gifter och bekämpningsmedel.

Gången tid som lever än idag och jag insåg det unika i att vårda ett arv utan förstörelse.