Kvällssol och begynnande höst

"Galet varmt, rekordvärme och intorkade mördarsniglar." Rubrikerna avlöser varandra precis som inläggen på det sociala näten om semestrar som börjat och semestrar som slutat. Bilder på sommarmat, bruna ben och barn som plaskar i sjöar och uppblåsbara pooler. Isiga vinglas och båtar på väg mot någon skärgårdsö.

Så finns det de som avlägsnar sig, bokar semesterresa till ett varmt land för att komma tillbaka hem och möta kyla och regn. Vädret har ingen garantisedel, värmen som slår emot oss när vi öppnar ytterdörren för att njuta av frukostfrallan i trädgårdar och balkonger kan plötsligt förbli stängd och vi sitter med håglös min och stirrar ut genom köksfönstret medan morgonkaffet värmer upp det dystra sinnet och regnet skvalar på rutan.

Bäst att njuta av sommaren så länge den varar. Snart är det höst, det märks, kvällarna blir allt mer mörka och morgonduschens värme får det öppna badrumsfönstret att imma igen.

Vemodigt, men än är det ett tag kvar innan trädgårdsmöblerna plockas undan för vinterförvaring, blomrabatter klipps ner och fågelbordet fylls med frön och talgbollar.

För min del är det första sommaren på evigheter som jag helt och fullt har kunnat njuta av den lediga tid jag så lyxigt har förmånen att spendera precis som jag vill. Alla människor som jag velat träffa har jag fått umgåtts med och på ett sätt har det varit omtumlande. Säkert ovanan över att inte behöva passa tider, göra mig i ordning för att möta en arbetsdag och hetsa över att de få dagar av ledighet som jag tidigare haft måste pressas maximalt för att hinna med både socialt umgänge, någon resa utanför kommungränsen och sköta om alla måsten.

Kvällssolen har fått gå ner och färgat vattnet rött, jag har suttit kvar helt stilla och låtit det ske, samma sol har väckt mig tidigt om morgonen utan att det stört mig med att jag egentligen skulle ha behövt ett par timmars ytterligare sömn. Tiden har ingen betydelse, den bara finns där.

När jag summerar de bakomvarande månaderna märker jag att denna sommar varit den bästa sommaren på många år. All min oro och stress har sköljts bort, lagrats i en pöl som sedan upplösts, dunstat och sugits upp i atmosfären. Märkte det tydligt när våra barn och släktingar från när och fjärran samlades hos oss för en familjeträff under helgen. Att ha dem omkring oss under ett par dagar ingav känslan av rikedom och förnöjsamhet.

I går kväll backade en husbil upp på vår gård. Den står fortfarande kvar och om en stund får vi fortsätta dela gemenskapen där vi slutade igår med varandra. Smörgåsar ska bres, termosar fyllas med kaffe, ryggsäckar packas och med vår lånehund i kopplet beger vi oss ut på en skogsvandring.
Mitt hjärta fylls av stor glädje och tacksamhet när jag tittar på huvudet där den färggranna schaletten döljer det hår som så sakteliga börjar växa ut.

Det kommer att bli en fin vandring och smörgåsarna är med stor säkerhet mycket goda.

Blogg och cremefärgad spis

Pratade med en väninna som jag haft sedan 11-årsåldern i telefon häromdagen. Hon berättade att hon haft kontakt med en person i ett sammanhang och jag frågade om denne person var i vår ålder. Det visade sig att personen i fråga var yngre, kanske tio år yngre. Vi förvånades över att det finns yngre personer än oss i det viktiga ärende detta gällde, eftersom vi själva anser oss vara mycket ungdomliga. Om vi då bortser från stela hårstrån som envist rotat sig under hakan, ett visst och sant ålderstecken som dock lätt kan åtgärdas med en pincett framför förstoringsspegeln.

Så läste jag i tidningen om en bloggerska som råkat i blåsväder på grund av smygreklam som hon av misstag råkat få med i en mening. Nyfikenheten tog överhand och jag började läsa runt bland dessa unga bloggerskor. Kanske kunde deras livsberättelser ge näring åt mitt eget bloggande och på så sätt locka till mig fler läsare och följare.

Snabbt insåg jag att med min präktiga tvättlapp av sliten frotté som jag varje morgon gnider mina nyvakna kinder med för att därefter skölja ur den och ta ett varv i armhålorna innan deon appliceras och tröjan jag köpte för mycket länge sedan dras över mitt huvud, inte platsar bland dess bloggare som har 1 200 000 läsare om dagen.
Om kvällarna behöver jag inte sminka av mig mitt ansikte, byta om efter först ha haft bekymmer och ställt frågan helt öppet till alla bloggläsare: Kjol eller klänning? Fester, vänner och resor till kusternas inneställen där svala drinkar, smala sallader och snälla bloggare kommer fram för att hylla och ära tillhör alltså inte min sort av blogginlägg. Därmed sagt att jag helt krasst inte kan räkna med att ansluta mig till skaran och inte heller göra anspråk om ekonomisk ersättning för ett innehållslöst, sminklöst, festlöst och icke världsvant bloggande.

Så tänkte jag, vad var egentligen revolutionerande i min ungdom, vad kunde väcka sådan uppmärksamhet att det var värt att lyfta upp i offentlighetens ljus.

Då kom jag på det! Min första spis i mitt första egna hem! Den skilde sig mot övriga spisar i mina utflugna kamraters kök.  Så ofta jag fick tillfälle pratade jag vitt och brett om den och såg med belåtenhet avunden lysa skarpt ur åhörarnas ögon.
Själva modellen skiljde sig inte avsevärt mot andra modeller. Fyra plattor som rostade lätt om de inte noga torkades av med hushållspapper, locket som kunde fällas upp så att matrester och överkok kunde skrapas bort samt kraftiga vreden i svart backelit som med ett hårt knäppande ljud fick fart på plattorna.
Nej det var färgen som gjorde min spis så unik. Cremefärgad stod den där under luckan som fungerade som matosutdrag vilken reglerades med en kedja som dröp av flott.
Med en ömkans blick satt jag vid köksborden hos mina kamrater, tittade dystert och medlidsamt på deras vita spisar då de kokade tevatten i små kastruller.

Hemma hos mig hade jag min egen dyrgrip, den cremefärgade spisen!

I vårt kök har vi numera induktionshäll med touch, men vem har väl inte det så det är inte mycket att orda om, egentligen.......

Puss, som vi bloggare brukar avsluta med!

Pekpinnen och kossans magar

Att få följa med lärarinna till materialrummet och hämta skolplanscher hörde till ovanligheternas höjdpunkt. Oftast var det av fröken utvalda elever som fick den äran men i rättvisans namn kunde det hända att även de som inte hörde till dem som placerade ett äpple på katedern fick gå med in i det heliga rummet där de stora planscherna och kartorna hängde på rad i sina metallkrokar.
Med uppsträckta armar och planscher föreställande trädgårdsfrukter i genomskärning eller bondgårdens olika djur släpades den in i klassrummet och fröken hängde upp den så svarta tavlan doldes.
Andäktigt studerade vi planschen och hela lektionen fick en festlig stämning över sig och fröken pekade med sin pekpinne, knackade med spetsen på kossans juver, det raspade i den hårda pappen när hon förde den bort mot de fyra olika magarna. Våmmen, nätmagen, bladmagen och..........lösmagen, lödmagen, nej löpmagen!

Jag tillhörde inte den givmilda sorten som släpade med mig frukt till skolan bara för att skänka bort den till en fruktsugen fröken. Girigt åt jag upp mitt äpple, till och med skrutten slank ner och om jag inte hade tyckt att det lilla kvarvarande skaftet var så träig och oaptitlig hade jag säkerligen slukat den också.

Inte vet jag om fröken tyckte att jag var ett snålt barn eller om hon hyste agg mot mig av andra orsaker än att jag egoistiskt åt upp mitt äpple själv har jag ingen uppfattning om för själv ansåg jag mig vara ett artigt och belevat barn. Visserligen pratsam med en ända som ofta skavde runt på skolbänkens stol, samt storförbrukare av Björnklister som jag tyckte smakade lika gott som ett äpple. De andra barnen använde sitt klister till det som det var ämnat för, själv stoppade jag ner näsan i burken och luktade hänfört, slevade upp det vita mandeldoftande klistret med den röda plastpenseln och åt njutningsfullt.

Kanske var det därför vår fröken ofta var så arg på mig, för att jag var en limgourment och en extra kostnad för Skoverkets kassa? Hon tappade i alla fall tålamodet och med den pekpinne som hon nyss använt till att förevisa mjölkproducenternas arbete från ko till ost och smör förevisade hon klassen hur det går när en elev inte uppför sig på ett anständigt sätt.

Det sved i mitt åttaåriga skinn och det sved in min åttaåriga själ när jag efter avslutad behandling och förevisning fick stå i skamvrån längst fram i hörnet mellan materialrummet och klassrummet. Det var tyst i klassen, precis som det skulle vara på den tiden. Fröken andhämtning var det enda som hördes och jag vände försiktigt på huvudet, tittade på min fröken och log. Sedan klev jag kavat ut ur mitt hörn, hämtade den sladdiga tygryggsäcken som innehöll pinnen från mitt uppätna äpple, hängde den på ryggen och gick hem.

"Vad ylar och tjuter du för"? hörde jag min pappa gorma in i den svarta bakelittelefonens lur. Han lät mycket arg och jag frågade min mamma vem han pratade med.

"Det märker du förhoppningsvis i morgon" svarade mamma och jag nickade, plockade upp äppelpinnen ur ryggsäcken och kastade den i soppåsen under diskbänken.

Tid och otid

Tåget skulle gå om tjugo minuter. I god tid stod jag på perrongen, det blåste kallt och jag ångrade att jag inte väntat hemma lite längre. Inne i vänthallen var det trångt och rörigt. Människor rörde sig fram och tillbaka i en strid ström. Ankommande tåg, avgående tåg. Min ovana att komma till mitt mål via järnväg gjorde mig orolig, att tiden skulle gå i från mig och mitt sittplats i kupén bli överlämnad åt någon som inte köpt biljett med sittplats.

På en bänk satt en frusen man. Han brydde sig inte om urets visare, alla hans dagar var lika. Varje förbipasserande fick samma fråga, en peng till lite varmt kaffe. Rullväskorna smattrade mot den hårda perrongen, framåt, framåt.
Tick tack, tick, tack visade tiden att avgången snart närmade sig. Vattniga ögon stirrade in i mina, en sedel prasslade i min ficka. Femtio kronor. Jag följer med dig till kaffet, det räcker till en smörgås och pengar blir över till toaletten.

Vi rusade lika fort som tiden, jag rusade tillbaka och såg genom fönstret hur mannen sög i sig kaffet och bet av smörgåsen. Värmen slog emot mig när jag klev ombord och jag hittade min plats.

Min första klocka hade jag i många år. Den drogs upp för hand, fingrarna runt den lilla räfflade uppdragningsskruven, fram och tillbaka tills det tog stopp. Inte längre, då gick den sönder.
Jag sparade pengar och köpte nya armband, urmakaren tog bort fästets piggar och satte dit uret på breda läderband. Vi visade upp för varandra, studerade och jämförde. De breda banden fick mina smala handleder att verka ännu smalare, men det var mode fram tills dess att modet ändrades. Nya klockarmband köptes och vi fortsatte att studera och jämföra.

Jag ser sällan armbandsur på de som är i den ålder jag var då. Smarta telefoner håller ordning på tiden. Nya modeller ute på marknaden, det köps, studeras och jämförs. Smarta skal till smarta telefoner och det viktiga livet döljer sig bakom displayen.

Tiden stannar aldrig, den jagar vidare och vi jagar i kapp med den. Ingen stoppar oss längre för att fråga hur mycket klockan är.

Nyckelbarn och sommarkollo

I affären idag träffade jag på en bekant. Hon frågade hur jag nu trivdes med livet när vi sålt vårt företag och jag numera är frivilligt arbetslös.
"Bara bra, dagarna går fort som pensionär har jag märkt, tidningen tar sin tid och så alla barnbarn förstås" svarade jag och log.
Genast ifrågasatte hon varför jag vill ha barnbarnen så ofta, hennes barnbarn fick föräldrarna själva ta hand om, hon kunde tänka sig det ibland, när hennes 68-åriga liv inte hade andra planer för dagen.
Att jag ofta är ute och gör reportage för tidningen tyckte hon var helt i sin ordning, det var ju mitt intresse som dessutom ger lite inkomst. Barnbarn är söta på sitt sätt, men några pengar drar de inte in, tvärtom. Tröttsamt är det också, huvudet kokar när de äntligen återbördats till sina föräldrahem.

Jag har hört det tidigare, frågor som hur jag orkar, om jag inte känner mig bunden, att jag säger väl ifrån till föräldrarna om jag inte själv vill ha barnen så ofta.

Men jag vill! De är tillför livet så enormt mycket glädje, jag slipper det huvudsakliga ansvaret, bara ta emot och ge och resten sköter upphoven till dessa små människor.

För en liten tid sedan var gossen bland alla flickor hos oss och han kröp upp i famnen, "farmor läs sagor!"
Fem sagoböcker på raken avverkade vi tillsammans, jag har ju tiden för sagoläsning.
På en av bilderna hängde en nyckel kring halsen på pojken boken handlade om. "Nyckelbarn" förklarade jag. "När jag var liten var det vanligt. Mammorna och papporna jobbade som de flesta mammor och pappor gör om de inte valt att jobba hemifrån. Då fanns det inget dagis, kanske dagmammor men de var inte heller så vanliga. Då fick barnen klara sig själva, en nyckel kring halsen och de kunde själva låsa upp dörren när de kom hem från skolan," fortsatte jag. Gossen nickade, nyckelbarn sa han och vi läste vidare.

När jag var barn var det ovanligt att båda föräldrarna arbetade, mammorna var hemma och såg till barnen och att maten stod på bordet när papporna kom hem. I det samhälle jag växte upp i kom papporna även hem mitt på dagen för att äta lunch. Bruket "lurade" och när signalen ljöd kom männen trampande på sina cyklar. Mistluren var ett tecken på att även jag skulle hem och äta även om inte min pappa kom hem eftersom han arbetade i skogara runt om i andra orter.
Tillsammans sprang vi barn hem till dukade bord, när så luren skar genom samhällets nejden hängde papporna över cykelstyrena tillbaka till järnbruket och vi barn följde efter fast åt andra håll.

Dagis visste jag inte vad det var däremot sommarkollo, jag minns än idag hur barnen samlades utanför affären på Jernfeltsgatan, klev på bussen och försvann i flera veckor. Kvar var mammorna som dukade lunchbord för två och vilade upp sig.
Jag fick aldrig åka på kollo, det var bruksungarnas privilegium, men mamma tröstade mig att jag ändå bara skulle längta hem så jag åkte till min farfar istället.

Våra barnbarn åker till sina dagis som heter förskolan. Men ibland åker de hem till mormor/farmor och morfar/farfar, det är deras minikollo och vår bästa fritidssysselsättning. Alltid!