Rök över sjön och aska av en ladugård

Precis som vi skulle sätta oss att äta kvällsvard ringde min telefon. Sonens röst deklamerade att det brann någonstans i närheten av hans hus eftersom brandbilar med blåljus och tutande horn dundrat förbi på vägen.

Oroskänslan gjorde sig påmind och sittande vid det dukade altanbordet såg vi pelaren av tjock rök stiga över barrskogen på andra sidan viken av sjön.
Markens torka är extrem, en enda liten eldunge blir på ett kort ögonblick till ett eldhav som inte låter sig kuvas i första taget.

Svettiga brandmän och frivilliga Blackabor hjälptes åt att få kontroll över det övertända kalhygget bortom högresta granar och tallar medan vänligt sinnade såg till att eldbekämparna fyllde på sina egna vattendepåer med sprattelvatten. Tack vare närheten till sjön kunde de två pumparna jobba upp vattnet till slangarna och efter några kvällstimmar var läget under kontroll. Alla kunde andas ut, lokalnyheterna berättade under kvällens sändning om händelsen, varnade för torra marker, påminde om det gällande eldningsförbudet och den stora brandfaran även vid utomhustillredning av den svenska fläskfilén. Precis så sa de kanske inte, att den skulle vara svensk, utan det är jag som på eget bevåg gör ett förtydligande om vikten att endast köpa svenskproducerat.

Den 11 juni 1986 gick min make ut i ladugården för att morgonmjölka våra kossor. Vi delade upp den arbetsuppgiften på helgerna så en av oss på så sätt fick en sovmorgon en dag i veckan. Eftersom jag skulle ha morgonmjölkningen dagen därpå sov jag lugnt och stilla när min personsökare ettrigt började pipa och kallade ner mig till brandstationen. Tystnaden var total när jag rusade in bland de övriga ditkallade för att kränga på mig mitt brandställ och trä hjälmen med nr 34 på huvudet. Ögon som stirrade och någon som ställde frågan om jag inte visste vart det brann......

En enda liten gnista från fläktvingen på höskullen och hela vår ladugård var övertänd. Det nybärgade höet hann aldrig bli till foder, mjölkkor som rusade ut när maken öppnade reglarna och skrek sprang förvirrat omkring på ladugårdsbacken, kvigor som skulle kalva och de kalvar som redan kommit till världen, den brölande tjuren och en tjock kanin fick en varm, sorglig och sotig hädanfärd. Lutad mot en stängselstolpe stod min make med mycket ledsna ögon och tillknäppt ansikte. Vi tittade på varandra när jag kom körande i brandbilen medan mina kollegor  försökte få mig att komma ihåg vart vår bäck hade sitt flöde. Bäcken som jag ofta förbjöd våra barn att drutta i, plötsligt mindes jag inte var den rann.........

Mannen som hindrade maken att den tidiga morgonen återvända in till djuren för att rädda dem försvann lika fort som han obemärkt dykt upp, Han grep tag i maken arm, sa med tydlig röst att gick han in där kom han aldrig mer ut. Vi efterlyste en ängel och hoppades att änglar lyssnade på radio,såg på tv och läste dagspressen. Vilket visade sig att änglar gör, för en ängel var nog den okände man som sedan ringde för att höra hur det hela avlöpt. En genomresande som såg lågorna, helt resolut knacka på en främmande dörr för att låna telefonen och sedan fortsätta till ladugårdsplanen för hindra bonden från att rädda sina djur.

Efter den händelsen har jag stor respekt för både eld och änglar, fast på lite olika sätt.

Levande sopor och lejonets tecken

Innan dagens hetta hunnit lägga sitt lock över mig och den övriga mänskligheten tog jag i morse en rejäl promenad med vår lånehund. Tänkte belåtet att frukosten kommer att smaka så mycket bättre när jag återvänt hem om promenaden sker på nattens fastande mage.

Den svaga brisen efter vår väg förde med sig dunster av förruttnelse varje gång jag släntrade förbi de gröna och bruna soptunnorna som står placerade utanför varje villaägares husknut. När jag passerade en sopbil, som med sin käcka dekal längst hela sidan tackade varje medborgare att vi sköter vår sopsortering föredömligt, var stanken outhärdlig och jag vek av för att kunna hålla ett så stort avstånd som möjligt.
Sopåkaren ryckte med likgiltig min i spaken, den bruna tunnan skramlade till och dess innehåll försvann. Stora flugor surrade förvirrat omkring bilens tömningslucka, det syntes att de var besvikna över att deras äggläggningsplatser saboterats med ett enda spakryck.

"Undrar vad en sopåkare tjänar?" tänkte jag samtidigt som jag konstaterade att han inte såg nämnvärt påverkad ut, varken av flugorna eller odören. De som tar hand om det vi själva inte vill befatta oss med när det hamnat under de bruna och gröna soptunnornas lock, samhällets avfallshanterare, föds de till sopåkare eller går det helt enkelt att vänja sig vid yrket? Jag beundrar dessa män och kvinnor, för det finns faktiskt några få kvinnor som hänger sig åt att tömma tunnor, få utslitna knän och kämpa mot kräkreflexer heta sommardagar. För hur behärskade de än må verka vara måste en viss äckelkänsla uppstå.

Själv vägrar jag för tillfället att kasta soporna i våra tunnor, spelar ingen roll om det är den bruna, avsedd för komposterbart avfall eller den gröna där brännbara hushållssopor dumpas. Under locken sjuder det av liv, det surrar och det krälar. Maken har av mig utsetts till vår sopavlämnare och han tar ett djupt andetag, öppnar locket, tittar bort och uträttar sitt ärende med beundransvärt mod och enorm hastighet.

Rötmånaden är här, solen står i lejonets tecken, det är då mjölken surnar och köttet ändrar karaktär om vi inte är vaksamma och försiktiga. Oförsiktighet leder till toalettbesök där vi får tömma oss från båda håll, blir svaga, utmattade och längtar efter vinterns kyla då vi kan glömma osten på köksbordet utan att den blir svettig, får hårda kanter och oaptitlig.

Själv längtar jag just nu till fredagen, då kommer sopbilen och tömmer våra tunnor. Med skammens rodnad för dess extra innehåll av levande materia får jag stå bredvid med en flaska Klorin och trädgårdsslangen, redo att sanera och desinficera. Om jag inte överlåter även den sysslan åt maken vill säga. Han är en mästare på utmaningar av alla de slag.

Jag kan istället ha vatten, tvål, ren handduk och rinnande vatten i beredskap när han är klar. Den förmånen har inte alla. Länder som inte har tillgång till rent vatten orsakar omkring 1800 dödsfall av barn under fem år per dag. Eller fyra miljoner människor per år som drabbats av vattenburna sjukdomar och epidemier..........

Kvällssol och begynnande höst

"Galet varmt, rekordvärme och intorkade mördarsniglar." Rubrikerna avlöser varandra precis som inläggen på det sociala näten om semestrar som börjat och semestrar som slutat. Bilder på sommarmat, bruna ben och barn som plaskar i sjöar och uppblåsbara pooler. Isiga vinglas och båtar på väg mot någon skärgårdsö.

Så finns det de som avlägsnar sig, bokar semesterresa till ett varmt land för att komma tillbaka hem och möta kyla och regn. Vädret har ingen garantisedel, värmen som slår emot oss när vi öppnar ytterdörren för att njuta av frukostfrallan i trädgårdar och balkonger kan plötsligt förbli stängd och vi sitter med håglös min och stirrar ut genom köksfönstret medan morgonkaffet värmer upp det dystra sinnet och regnet skvalar på rutan.

Bäst att njuta av sommaren så länge den varar. Snart är det höst, det märks, kvällarna blir allt mer mörka och morgonduschens värme får det öppna badrumsfönstret att imma igen.

Vemodigt, men än är det ett tag kvar innan trädgårdsmöblerna plockas undan för vinterförvaring, blomrabatter klipps ner och fågelbordet fylls med frön och talgbollar.

För min del är det första sommaren på evigheter som jag helt och fullt har kunnat njuta av den lediga tid jag så lyxigt har förmånen att spendera precis som jag vill. Alla människor som jag velat träffa har jag fått umgåtts med och på ett sätt har det varit omtumlande. Säkert ovanan över att inte behöva passa tider, göra mig i ordning för att möta en arbetsdag och hetsa över att de få dagar av ledighet som jag tidigare haft måste pressas maximalt för att hinna med både socialt umgänge, någon resa utanför kommungränsen och sköta om alla måsten.

Kvällssolen har fått gå ner och färgat vattnet rött, jag har suttit kvar helt stilla och låtit det ske, samma sol har väckt mig tidigt om morgonen utan att det stört mig med att jag egentligen skulle ha behövt ett par timmars ytterligare sömn. Tiden har ingen betydelse, den bara finns där.

När jag summerar de bakomvarande månaderna märker jag att denna sommar varit den bästa sommaren på många år. All min oro och stress har sköljts bort, lagrats i en pöl som sedan upplösts, dunstat och sugits upp i atmosfären. Märkte det tydligt när våra barn och släktingar från när och fjärran samlades hos oss för en familjeträff under helgen. Att ha dem omkring oss under ett par dagar ingav känslan av rikedom och förnöjsamhet.

I går kväll backade en husbil upp på vår gård. Den står fortfarande kvar och om en stund får vi fortsätta dela gemenskapen där vi slutade igår med varandra. Smörgåsar ska bres, termosar fyllas med kaffe, ryggsäckar packas och med vår lånehund i kopplet beger vi oss ut på en skogsvandring.
Mitt hjärta fylls av stor glädje och tacksamhet när jag tittar på huvudet där den färggranna schaletten döljer det hår som så sakteliga börjar växa ut.

Det kommer att bli en fin vandring och smörgåsarna är med stor säkerhet mycket goda.

Blogg och cremefärgad spis

Pratade med en väninna som jag haft sedan 11-årsåldern i telefon häromdagen. Hon berättade att hon haft kontakt med en person i ett sammanhang och jag frågade om denne person var i vår ålder. Det visade sig att personen i fråga var yngre, kanske tio år yngre. Vi förvånades över att det finns yngre personer än oss i det viktiga ärende detta gällde, eftersom vi själva anser oss vara mycket ungdomliga. Om vi då bortser från stela hårstrån som envist rotat sig under hakan, ett visst och sant ålderstecken som dock lätt kan åtgärdas med en pincett framför förstoringsspegeln.

Så läste jag i tidningen om en bloggerska som råkat i blåsväder på grund av smygreklam som hon av misstag råkat få med i en mening. Nyfikenheten tog överhand och jag började läsa runt bland dessa unga bloggerskor. Kanske kunde deras livsberättelser ge näring åt mitt eget bloggande och på så sätt locka till mig fler läsare och följare.

Snabbt insåg jag att med min präktiga tvättlapp av sliten frotté som jag varje morgon gnider mina nyvakna kinder med för att därefter skölja ur den och ta ett varv i armhålorna innan deon appliceras och tröjan jag köpte för mycket länge sedan dras över mitt huvud, inte platsar bland dess bloggare som har 1 200 000 läsare om dagen.
Om kvällarna behöver jag inte sminka av mig mitt ansikte, byta om efter först ha haft bekymmer och ställt frågan helt öppet till alla bloggläsare: Kjol eller klänning? Fester, vänner och resor till kusternas inneställen där svala drinkar, smala sallader och snälla bloggare kommer fram för att hylla och ära tillhör alltså inte min sort av blogginlägg. Därmed sagt att jag helt krasst inte kan räkna med att ansluta mig till skaran och inte heller göra anspråk om ekonomisk ersättning för ett innehållslöst, sminklöst, festlöst och icke världsvant bloggande.

Så tänkte jag, vad var egentligen revolutionerande i min ungdom, vad kunde väcka sådan uppmärksamhet att det var värt att lyfta upp i offentlighetens ljus.

Då kom jag på det! Min första spis i mitt första egna hem! Den skilde sig mot övriga spisar i mina utflugna kamraters kök.  Så ofta jag fick tillfälle pratade jag vitt och brett om den och såg med belåtenhet avunden lysa skarpt ur åhörarnas ögon.
Själva modellen skiljde sig inte avsevärt mot andra modeller. Fyra plattor som rostade lätt om de inte noga torkades av med hushållspapper, locket som kunde fällas upp så att matrester och överkok kunde skrapas bort samt kraftiga vreden i svart backelit som med ett hårt knäppande ljud fick fart på plattorna.
Nej det var färgen som gjorde min spis så unik. Cremefärgad stod den där under luckan som fungerade som matosutdrag vilken reglerades med en kedja som dröp av flott.
Med en ömkans blick satt jag vid köksborden hos mina kamrater, tittade dystert och medlidsamt på deras vita spisar då de kokade tevatten i små kastruller.

Hemma hos mig hade jag min egen dyrgrip, den cremefärgade spisen!

I vårt kök har vi numera induktionshäll med touch, men vem har väl inte det så det är inte mycket att orda om, egentligen.......

Puss, som vi bloggare brukar avsluta med!

Pekpinnen och kossans magar

Att få följa med lärarinna till materialrummet och hämta skolplanscher hörde till ovanligheternas höjdpunkt. Oftast var det av fröken utvalda elever som fick den äran men i rättvisans namn kunde det hända att även de som inte hörde till dem som placerade ett äpple på katedern fick gå med in i det heliga rummet där de stora planscherna och kartorna hängde på rad i sina metallkrokar.
Med uppsträckta armar och planscher föreställande trädgårdsfrukter i genomskärning eller bondgårdens olika djur släpades den in i klassrummet och fröken hängde upp den så svarta tavlan doldes.
Andäktigt studerade vi planschen och hela lektionen fick en festlig stämning över sig och fröken pekade med sin pekpinne, knackade med spetsen på kossans juver, det raspade i den hårda pappen när hon förde den bort mot de fyra olika magarna. Våmmen, nätmagen, bladmagen och..........lösmagen, lödmagen, nej löpmagen!

Jag tillhörde inte den givmilda sorten som släpade med mig frukt till skolan bara för att skänka bort den till en fruktsugen fröken. Girigt åt jag upp mitt äpple, till och med skrutten slank ner och om jag inte hade tyckt att det lilla kvarvarande skaftet var så träig och oaptitlig hade jag säkerligen slukat den också.

Inte vet jag om fröken tyckte att jag var ett snålt barn eller om hon hyste agg mot mig av andra orsaker än att jag egoistiskt åt upp mitt äpple själv har jag ingen uppfattning om för själv ansåg jag mig vara ett artigt och belevat barn. Visserligen pratsam med en ända som ofta skavde runt på skolbänkens stol, samt storförbrukare av Björnklister som jag tyckte smakade lika gott som ett äpple. De andra barnen använde sitt klister till det som det var ämnat för, själv stoppade jag ner näsan i burken och luktade hänfört, slevade upp det vita mandeldoftande klistret med den röda plastpenseln och åt njutningsfullt.

Kanske var det därför vår fröken ofta var så arg på mig, för att jag var en limgourment och en extra kostnad för Skoverkets kassa? Hon tappade i alla fall tålamodet och med den pekpinne som hon nyss använt till att förevisa mjölkproducenternas arbete från ko till ost och smör förevisade hon klassen hur det går när en elev inte uppför sig på ett anständigt sätt.

Det sved i mitt åttaåriga skinn och det sved in min åttaåriga själ när jag efter avslutad behandling och förevisning fick stå i skamvrån längst fram i hörnet mellan materialrummet och klassrummet. Det var tyst i klassen, precis som det skulle vara på den tiden. Fröken andhämtning var det enda som hördes och jag vände försiktigt på huvudet, tittade på min fröken och log. Sedan klev jag kavat ut ur mitt hörn, hämtade den sladdiga tygryggsäcken som innehöll pinnen från mitt uppätna äpple, hängde den på ryggen och gick hem.

"Vad ylar och tjuter du för"? hörde jag min pappa gorma in i den svarta bakelittelefonens lur. Han lät mycket arg och jag frågade min mamma vem han pratade med.

"Det märker du förhoppningsvis i morgon" svarade mamma och jag nickade, plockade upp äppelpinnen ur ryggsäcken och kastade den i soppåsen under diskbänken.