Heavy metal, hard rock och Ringarums kyrkokör

I går var maken och jag ute och röjde runt lite. En helt vanlig lördag. Det brukar inte höra till vanligheterna minsann, nu frångick vi soffhänget och for iväg till Rejmyre och Skogsröjet. Visserligen i tjänstens vägnar, men ändå.
Den som tillhör pressen behöver inte betala etthundra kronor för parkeringen, det är bara att glida förbi kön med ett utdelat presskort i framrutan och ställa sig på bekvämt avstånd från entrén.
Vi blev kommenderade till presstältet för att få våra plastkort runt halsen. Sen var det bara att knalla in bland hårdrockarna och ta för sig. Vilket visade sig inte vara så enkelt som det låter.

Länstidningen skulle stå i någon sorts lista i en dator, vilket Länstidningen inte gjorde. Febril aktivitet utbröt och jag förstod att vi kanske skulle få åka hem i outrättat ärende.
En kvinna spände ögonen i mig och ställe frågan om jag tillhörde en viktig tidning på något sätt. "Mycket viktig" svarade jag och då tillkallades en person som hade hand om alla utsända reportrar.
Hon i sin tur såg på min make som bar min kameraväska och konstaterade omgående att han måste vara fotografen och jag själva reportern. Maken sa inget. Vidare upplyste hon oss om att vi inte kunde få vilket kort som helst, det handlade om säkerheten. Jag sa inget. Men tänkte att det var mycket enklare när jag träffade prinsessan Victoria på biogasanläggningens tak i Norrköping än att ta sig in på en hårdrocksfestival.

Så till sist. Med var sitt kort runt halsen, maken fotografen fick ett grönt och jag reportern ett rött, blev vi visade till själva festivalområdet.
"Nu går ni genom backstage, här får ni absolut inte vistas" sa den pressansvarige och vi nickade, fotografen och jag. Följde snällt efter den grönklädda och bastanta kvinnan som så småningom, efter att vi passerat många grindar och hårda artister som drack kaffe ur plastmuggar inom backstageområdet, släppte oss lösa bland fyratusen headbangande huvuden.

Musiken dånade, marken vibrerade, det pulserade i ådrorna av basens takter.  Det var en upplevelse utöver det ordinära. De musikaliska framträdanden vi oftast brukar avnjuta är Ringarums kyrkokör och det är inte riktigt samma sak som detta.

Jag plockade upp min kamera som fotografen höll i ett fast grepp. Han fick därefter hålla i linsskyddet medan jag tog 285 bilder. I smyg eftersom jag var reportern. Själva fotografen stod och vred på linsskyddet. Han såg inte riktigt bekväm ut. Dessutom hade han dragit sig bakåt en bit från scenen vilket oroade mig i den händelse att den stränga pressansvariga plötsligt skulle dyka upp. Då skulle det säkert ha blivit en massa frågor varför inte fotografen fotograferade och reportern skrev. För så var den sagda ordningen.

På vägen ut stod kommunens lastbil med tank bredvid tjugo bajamajor. Precis som vi passerade vred bajstömningsmannen på reglaget till den grova slangen och det var ingen angenäm doft som spred sig över nejden.

När vi satte oss i bilen tittade fotografen på mig och bad mig att omgående köra honom hemåt där lugnet råder. Nöjda lämnade vi Megadeth, Black Star Riders, Skitarg, Långfinger och de andra grabbarna åt den allt mer mörknande augustikvällen i Rejmyre.

Framtidsplaner och upptrappning

Jag vill blunda. Fly undan verkligheten genom att inte se på tv-nyheterna. Där jag är kan jag skydda mig mot ondskan. Sitta på altanen och njuta av färgerna som solnedgången sprider över himlen när solen försvinner bakom trädtopparna. Men jag tittar ändå. Ser rädda reportrar i skyddsvästar och hjälmar.

Här har jag inget att frukta. Kan sova tryggt om nätterna. Åka till affären utan att riskera att flyga i småbitar vid entrédörren. Hjälpa till att hämta barnbarn från dagis. Läsa sagor, bada i sjön, äta glass och lägga puzzel.

Där borta finns barn som aldrig uppnår sina mål. Föräldrar som skriker ut sin förtvivlan bredvid sina söndertrasade och livlösa barn. Barn som plötsligt inte har några föräldrar. Saknade syskon, mor-och farföräldrar. Kamrater och grannar. Sönderbombade hus. Rädsla och ångest. För varje timma upptrappas striderna, fler människor dör och skadas

Hur ska vi kunna förstå? I vår värld där vi ideligen försöker överglänsa varandras lycka, framgång och rikedom.

Våra barnbarn. Vad ska världen erbjuda dem? Hur ser det ut när de blir vuxna och själva få barn? Finns det ens någon värld då?

Jag skäms över mina bekymmer. Trivialiteter som vad vi ska äta till kvällsmat. Ånger att jag inte köpte den där blusen som var på rea. Pustar över värmen, suckar över kylan. Klagar att det inte regnar, klagar ännu mer om det regnar. Blir godissugen precis när filmen på tv börjar. Orkar inte åka till macken och köpa en chokladkaka. Brer istället honung på en macka för att stilla sockerbegäret.

Hur ska det gå att få stopp på galenskaperna? Genom fackeltåg och manifestationer? Knappast, men det är ändå ett sätt att visa att länder i fred tänker på de som dödats och skadats i striderna. En protest mot krig där makthavare inte lyssnar.

Mitt i skammen känner jag rädsla. Världen är ond.

Äventyrlig hundpromenad och en borttappad skogsstig

Min vana trogen går jag en rejäl morgonpromenad med vår lånehund, så även i går morse. Vår vanliga promenadslinga är lagom lång, trevlig och lugn. Dock stördes lugnet när jag på avstånd fick se en väldigt stor svart hund utan hundförare. Jag stannade upp och såg hur den sprang förvirrat bland timmerbilar, personbilar och bussar på Skärblackavägen. Efter en stund lufsade den bort mot ICA och jag ansåg faran avblåst så vi fortsatte vår trivsamma vandring i den svala morgonluften. Då, med fasa ser jag hur den stora svarta hunden vänt färdriktning och är på väg rakt mot oss. Adrenalinet började pumpa och jag skrek till vår lånehund: "Spring, spring så fort du bara kan!" Hon tittade oförstående på mig.
"Spring, det är för ditt eget bästa, du tillhör den rasen av hundar som får ovett om något händer, oavsett vems felet är så spring nu är du snäll, du får godis sen" uppmanade jag vår lånehund som fick fart på benen.

Vi kom fram till en gård, jag rusade upp på kökstrappan med lånehunden i släptåg, bakade på dörren och hoppades att husägaren var uppstigen. Vilken han förmodligen inte var eftersom det var dödstyst bakom dörren.
En bil stod parkerad en bit från huset, jag slet i bildörrens handtag med insikten att den bästa platsen för en hund i trängt läge är instängd i en bil. Oavsett vems bilen är.  Bilen var låst, obevekligen.

Då ser jag den stora svarta. Gården är utrustad med en liten odling av fjäderfä för husbehov och den stora svarta verkade mer intresserad av hönornas utgifter i form av gödsel än av oss. Jag smög så tyst jag kunde genom syrenbersån och fortsatte sedan språngmarschen till en bekant som bor lite längre bort. Han stod och tvättade bilen när vi kom, stannade mitt i den svepande rörelsen med svampen mot lacken och såg förvånat upp på oss.

Då, i tryggheten hos vår bekant ringde jag min make som kom och hämtade mig och vår gemensamma lånehund.

I morse duschade jag och tog på mig lite fina kläder. Det var dags för ett besök på stadens gator. Men först morgonpromenaden.

Efter några hundra meter kom jag på att jag ville överraska vår lånehund med en liten skogspromenad. Jag visste att stigen i början av skogen leder hem till oss, det vill säga min make vet det eftersom det händer att vi går den slingan, utan lånehund. Nu var dock inte maken med så jag fick lita på mitt eget omdöme.
I vita byxor som slutar rätt högt upp på vaden och sandaler trädde vi in i skogen. Det gick bra i början men sedan var stigen som bortblåst. Sten, stockar, högt gräs, stubbar och genar åt vilket håll jag än tittade. Lånehunden tyckte ändå att det var ganska trevligt och tog täten. Rädslan för ormar, fästingar, jordgetingar och en och annan vild gris började ta form. Det stacks och kliade, mest över allt, men lånehunden drog mig på släp, stark och frisk som hon är. Att jag hade problem med skogsvandring i otillgänglig terräng iförd sandaler tog hon ingen större hänsyn till så jag snubblade vidare så fort det var möjligt.

Till sist kände jag vanmakt för jag visste inte vart vi befann oss. Lånehunden började också krokna i värmen och jag misstänkte starkt att hon kanske höll på att få ett astmaanfall. Det lät i alla fall som det.
När vi kom fram till en enormt björnbärsbuske ville lånehunden inte längre ligga i täten utan ansåg att jag skulle bana väg åt oss båda.
Björnbärsrevorna fångade in mig, de vassa taggarna rev upp mina armar och de nakna fötterna i sandalerna, ämnade för stadspromenad.
Högtidligt lovade jag vår lånehund att aldrig mer utsätta henne för något liknade, bara vi tog oss hem och hon såg med tacksamhet på mig med sina bruna ögon.

Det bar mig emot, ville inte ännu en gång telefonera hem till maken för assistans så vi fortsatte tappert framåt och kom till sista ut på kända vägar.

Svettig, blodig och med bankande hjärta klev vi in på egen tomt och i morgon går vi nog bara en liten sväng runt vårt lugna stugområde.

Född i fiskens tecken och och yvig päls

Vill du veta hur året kommer att bli? Frågan dök upp i ett oönskat mejl och tydligt var att min automatiska skräppostsorterare ansåg att just detta skulle kunna gynna mig på något sätt.
Jag blev något konfunderad eftersom mer än halva tiden av detta år passerat men det kunde aldrig skada att se efter hur resterande månader avlöper, resonerade jag med mig själv och klickade på länken.

Inledningsvis en ingående beskrivning av mitt väsen, född i fiskarnas tecken. Lite smått förvirrad dagdrömmare som ändå på något vis lyckas med uppgiften att framgångsrikt tillgodose min omgivnings önskemål. Vad exakt dessa önskemål innefattade kunde jag dock inte läsa mig till någonstans.

Värre var det med mitt stora behov av spel och dobbel. Där borde jag vara vaksam över mitt spelande om jag inte ville fastna i träsket. Bedrövad och lite skamsen erkände jag tyst för mig själv att jag då och då köper en trisslott. Sist var någon gång före jul och faktiskt vann jag en så pass ansenlig summa att en ny lott kan inlösas. Den ligger kvar på hyllan i köket och nu tycks den lysa anklagande mot mig. Jag tar det säkra före det osäkra och låter maken lösa in den så kan jag sitta bredvid och titta på när han skrapar fram förhoppningsvis tre lika valörer. Helst med riktigt många siffror. För att önska någon annan en storvinst kan inte göra någon skada. Speciellt som en fisk är mycket empatisk och vill alla andra gott. Om den där andra personen tillhör samma hushåll som mig själv är det endast ett litet plus i kanten. Men bara ett litet, jag är inte lagt åt tiggeri på något sätt och vis.

Så var det det där med min frisyr. En fisk har ett litet huvud och bör låta frisören klippa håret uppåt och inåt. Jag förstod inte riktigt principen men har beslutat mig för att fråga nästa gång jag sitter i frisörstolen. Den yviga pälsen bör däremot avlägsnas och på den punkten undrade jag om astrologen må hända har förväxlat mig som är en fisk med en hund. Mig veterligen har jag aldrig hört talas om en pälsbeklädd fisk. Å andra sidan, har jag ett litet huvud bör jag rimligtvis ha en passande hjärna och då kanske inte all viktig information omkring naturläran fastnat på den tiden jag gick i skolan och lärde mig om saker och ting.

Kärleken är det väl beställt med och kommer så att vara, men i juli, som snart är till ända, kommer ensamstående att flockas omkring den som är född i fiskarnas tecken. Några ensamstående har jag inte sett till under hela månaden, men om jag skulle råka göra det ska jag leta upp ett annat stjärntecken som passar lika bra, eller helst ännu bättre. Men de ensamstående måste sno på om jag ska hitta någon lämplig partner åt dem, om ett par dagar är det för sent och vederbörande kanske måste vänta ett helt år på nästa tillfälle för amorösa äventyr.

Det som oroande mig mest var att en fisk står med ena benet i graven ända sedan födseln. Det andra benet är på fast mark och förskräckt insåg jag att jag måste ha haft en haltande gång i snart sextio år. Jag beslutade mig för att dra upp benet ur gravens mörker och gå som en vanlig människa den återstående tiden jag har kvar här på jordelivets vandring.

Ekonomin är och förblir god under hela året och det tackar jag för. Likaså hälsan och välbefinnandet. Någon resa var det aldrig tal om men det hade antagligen ramlat bort ur texten eftersom en resa är förestående inom en snar framtid.

Fötter, tår och elfenben ska ha någon sorts viktig betydelse i mitt liv som fisk. Det påståendet övergick också mitt förstånd, men är kanske inget jag behöver bekymra mig om så länge de elementen är där de är.

Det är otroligt spännande med horoskop!

Som en dålig människa och förvarade brev

Det gäller att hålla sig uppdaterad. Födelsedagarna fladdrar förbi på min dataskärm, många gratulationer rullar fram när jag scrollar. Det enda som fattas är mina lyckönskningar, jag har missat och känner mig som en mycket dålig människa och internetvän.

Lika usel känner jag mig när jag inte gör tillräckligt många gillatryckningar på bilder av mat, sammanboende par som älskar varandra och husdjur i olika sovställningar. Jag gör så gott jag orkar och förmår samtidigt som funderingarna finns där. Ser vederbörande om jag över huvud taget sänder iväg en gratulation eller klicket med tummen upp? Kanske försvinner jag i mängden och det ger en viss lindring till det svidande samvetet. Mitt osynliga intresse av vad andra gör kan leda till borttagande av min vänskap men det är risker jag kan ta och leva med. En nära vän till oss är en sån där tittare, han kollar andras inlägg men gör ytterst sällan några egna och jag kan nog sälla mig till den skara han tillhör, fast kanske inte lika hårdnackat. Lite vill jag i alla fall synas och märkas.

I en låda finns buntar med brev från en väninna. Hopbuntade med band och i varje hörn står en siffra, jag numrerade breven när de kom, kanske en överdrift men idag är det roligt att se hur flitiga vi var med att delge varandra våra liv i skrift. De flesta är handskrivna men så kom datorn in i vår vardag och därefter blev breven skrivna med olika teckenstnitt  beroende på humör och känsla.

Maken stötte på hårt motstånd när det blev tal om att köpa dator. Rädslan inför det nya och onödiga fanns inom mig men en dag stod en tjock dator på skrivbordet bredvid min skrivmaskin. Min gamla maskin hade skrotats en dag när maken kom hem och överraskade mig med en elektriskt som själv kunde sudda mina felstavningar.
Den fick dock fortsätta att jobba och dåvarande chefsredaktör på Länstidningen klagade över min envishet att skriva mitt material enligt en uråldrig metod och sedan faxa över den färdiga skriften till redaktionen. Enträget förklarade han alla fördelar och insparade arbetsmoment om jag bara kunde ta mitt förnuft till fånga och sända över allt i en bifogad fil med hjälp av vår nyinköpta datamaskin. Han hade starkt medhåll av maken och när chefredaktören sade ifrån på skarpen gjorde jag några prövande försök att skriva en artikel med maken som handledare. Det visade sig att alla parter hade rätt och datorns fantastiska värld utåt låg nu öppen även för mig.

Skrivmaskinen hängde dock med i många år, den var användbar i flera sammanhang innan den hamnade på vad jag gissar återvinningsstationen. Jag var inte personligen närvarande då den fördes bort utan det var min äkta hälft som ombesörjde den saken.

Den enda människa jag känner är min mamma som fortfarande använder skrivmaskin i dessa datatider. Hon är mer hårdnackad än vad jag är så någon laptop eller Ipad kommer aldrig in i hennes hem, det är då visst och säkert! Behöver hon googla tar hon bara fram ett av sina otaliga uppslagsverk, bläddrar sig fram och om hon händelsevis behöver uppdatera sig av något modernare slag ringer hon till mig och ber mig att slå på datorn för där finns ju allt!

Fortfarande hoppas jag på att postköraren kanske, kanske har ett brev med sig som han lägger i vår brevlåda. Ett brev fyllt av berättelser och händelser från ett vardagsliv.
Så klart postköraren inte har det, allt jag behöver veta får jag veta via mejl, sms och facebook. Det gäller bara att jag håller mig uppdaterad så jag inte missar något.

Så delar även jag livet med andra, det ska villigt erkännas. Även om vi inte känner varandra så bra. Jag är väl social, "i alls sin dar," som maken brukar säga........