Fastkedjad och en snål kommun

Det är sällan eller rättare sagt nästan aldrig som jag funderar över min förmåga att på egen hand förflytta mig dit jag vill. Hur ofta jag vill och när jag vill. Det är en ynnest.

Men så finns det de som på grund av sjukdom, handikapp eller olycka har mist den möjligheten. Som är beroende av andra. Bestämda tider och bestämda dagar. Allt detta kväver den mänskliga friheten.

Otaliga gånger har vår dotter svurit och frustrerat behövt anpassa sig efter de som bestämmer i färdtjänstens värld. Samåkning flera mil, kors och tvärs mellan orter. Tid som bara runnit ut i ingenstans. Stressade chaufförer som gör sitt yttersta för att få det att fungera. Pengar sparas in genom att telefonister på andra sidan jordklotet tar mot de inkomna beställningarna. De har aldrig besökt Reenstiernagatan eller Albrektsvägen. Vad som är kyrka eller gravkapell, sjukhus eller vårdcentral är dolt i dunkel för de boende telefonsvararna i Moldavien. De har lärt in ord utan betydelse på ett främmande språk under några veckors intensivkurs.

I morse läste jag om en man, 67 år gammal och hans hem är ett vårdboende som han delar med andra, långt mycket äldre än honom själv. Hans enda önskan är att få en ledsagare som kan följa honom dit han vill och behöver gå. Fyra timmar per vecka är hans önskemål. Norrköpings kommun är dock av en annan åsikt och har avslagit hans begäran. Motiveringen är bland annat att mannen inte deltagit i de aktiviteter som erbjuds de boende. Han har även varit för trött att gå ut på promenad med personalen. Dessutom har han fått utökad hemtjänst så de nitiska tjänstemännen inom Norrköpings kommun tycker att han borde vara nöjd med det han fått sig tilldelat.

Skrämmande tanke. Att inte själv få avgöra sin situation. Bli fråntagen sin trötthet av någon som kan komma och gå som den vill. Lägga sig ner och vila på sin fritid om en ansträngande aktivitet föregåtts. Shopping till exempel. Kan vara nog så uttömmande på ork och energi.

Min ilska växer i takt med tanken att jag år ut och år in betalt skatt för att bland annat säkra ålderdomen. Både för egen del men även för andras. Vi ska ha rätt att leva ett bra liv även om åldern sagt sitt.
Ilska över att mina hoptjänade pengar ska föda de som är friska men inte vill arbeta. För de finns ute i samhället. Och de är tyvärr många.
Jag är gärna med och betalar med mina skattepengar till de som verkligen behöver det. Men inte till de som unnar sig utlandsresor och krogbesök på skattebetalarnas bekostnad!

Nu har dock Norrköpings kommun fått sig en näsbränna av Förvaltningsrätten. Beslutet är upprivet och den 67-årige mannen får sin ledsagarservice. Han behöver inte längre känna sig fastkedjad av kommunens snålhet. Det vore långt mycket bättre att de kommunalt avlönade tjänstemännen samlades och såg över budgeten och delade ut av den till de som är behövande och sluta mata de som lider av arbetsskygghet.

Inte ens kommunala tjänstemän är för evigt unga. Snabbare än vad man kan tro är dagen inne, de sitter på ett vårdboende och bara längtar efter att det ska knacka på dörren och någon från ledsagarservice står beredd med ledsagning. Det oberoende folket kommer även de en dag att bli det beroende folket.

Äventyr och cykel utan motor

Det börjar dra ihop sig. Vi ska ut på semester, en hel vecka. Jag tror att det blir den mest äventyrliga vi gjort, åtminstone den smärtsammaste.

När dottern frågade om vi ville följa med på cykelsemester på Gotland tvekade jag aldrig. Maken var däremot mer skeptiskt inställd. Och är fortfarande om sanningen ska fram. Visst är det ett helt företag, med tanke på att småtvillingarna nyss fyllda två år och deras storasyster ska följa med. Deras föräldrar tar det med ro trots att det verkar föreligger en gnutta nervositet hos deras mor. Hon drömde en natt att vi istället för cyklar hyrde oss giraffer och färdades på dessa långhalsade djur runt den vackra ön. Det anser jag vara en mardröm eftersom jag avskyr höga djur av alla de slag. I alla fall om jag måste sitta på dem.  En hel vecka dessutom.

Maken önskar sig en cykel med hjälpmotor men den önskan har inte gått i uppfyllelse. Så till vida han inte i smyg gjort upp med grannfrun om att få låna hennes. Jag har dock inte hört henne nämna något om detta.

Själv funderar jag över packningen. Det är mitt största bekymmer. Vad tar vi med oss i cykelväskorna för en veckas utomhusaktivitet på en ö där det blåser från samtliga håll? Vårt bagageutrymme är snålt tilltaget så det gäller att tänka i de rätta banorna. När jag var till staden inhandlade jag var sin cykelcape i den händelse vädret får för sig att slå om. Då blir vi endast blöta om benen och det borde vi överleva.

Det är vår dotter och hennes make som är våra reseledare. De har sett ut rutten och möjliga övernattningsställen. Det är bara för oss att hänga med så gott vi förmår. Som en säkerhetsåtgärd har jag beställt en trave böcker, tar orken slut och ändan ömmar allt för mycket får vi slå oss ner på dikesrenen och läsa några kapitel tills orken återfunnit sig och mjölksyran planat ut.

Så tänker jag att långt innan vår bekvämlighet slog till och  bilar, husbilar och husvagnar packades fulla med nödvändigheter åkte familjer i flera mil på cykelsemester. Skulle de iväg och förlusta sig fanns inga andra möjligheter för de som var billösa. Visserligen kunde de ta tåg eller buss dit de skulle men det var en kostnad som sparades in genom att trampa runt på pedalerna. Rejäla cyklar med rejäla däck, hårda sadlar och inga växlar.

Idag är det näst intill exotiskt att företa sig en sådan här resa. Två veckor i Thailand är inte jämförbart eftersom det är den naturligaste sak i världen att göra. Så gör folk. Åker på charter med all inclusive. Då behöver hotellområdet aldrig lämnas, allt finns inom bekvämt avstånd.

Några inbrottstjuvar behöver inte göra sig besväret när vi är på vår resa. Vi har tagit hit en norsk dam som kommer att vaka över hus och hem. Risken är på så sätt minimal att vi finner vårt hem utan bohag när vi återvänt.

Äventyret väntar på oss..........

Att välja yrke och bli kriminell

Vad ska du bli när du blir stor? Den frågan fick jag otaliga gånger som barn. Något svar som passade de vuxna hade jag dock inte att ge. Däremot närde jag en dröm om att bli kirurg och de anatomiska kunskaperna införskaffade jag mig genom det rikt illustrerade läroboken om kroppens alla delar. Invärtes likaväl som utvärtes.

Då jag låg i moderlivets trygga kammare spådde många att av den rådande aktiviteten som försegick där inne tydde allt på att barnet  säkert blev en fotbollsspelare. Vilket aldrig skedde. Jag har dock aldrig hört någon utgjuta sitt missnöje att det inte blev så.

Jag funderar ofta på vad våra barnbarn kommer att syssla med när de avlagt alla examen som kan avläggas. För utan många slutbetyg är det svårt att träda in i yrkeslivet.
Än så länge är barnen sorglösa. Ett papper, några kritor, farfar/morfars tumstock och med handräckning även hans såg och en brädstump. Kärlek och omsorg från alla som står runt omkring. Då är de glada och till freds.

Hemma hos småtvillingarna och deras storasyster frågade jag en dag det stora barnet vad hon skulle tänka sig bli i framtiden.
"Kriminell" blev det rappa svaret. Jag försökte utröna vad för slags kriminalitet hon tänkte välja. Barnens far visade ett plötsligt intresse av samtalet och lade fram att ekonomisk brottslighet kanske var något att tänka på.
Jag blev en smula förvånad eftersom jag bedömt att den mannen är ärligheten själv. En rekorderlig karl. Jag tror mig veta att så är fallet, trots allt.

Flickan kanske inte förstod innebörden av att vara en ekobrottslig, dock stod det snart klart att det aldrig var aktuellt för hennes del.
"Pirat" förkunnade hon. "Pirat är vad jag ska bli, mormor. Då kommer jag att få en sån där krok." Hon viftade med handen framför mitt ansikte. Jag nickade och sa att det där tål nog att tänka på både en och två gånger innan beslut fattas.

För ett par dagar sedan fick jag genom jäntungen reda på att hon ska lägga den påtänkta kriminella banan bakom sig och avancera till klohållare istället.

Det lät inte helt rumsrent det heller men fick snart klart för mig att det är en som aldrig blir gammal och dör.
Efter en del efterforskning från min sida visade det sig att själva innebörden med att vara klohållare är att hålla rent med ett instrument utrustat med en klo längst ner. Ta reda på andras sopor och skräp.
Om en klohållare är särskilt långlivad har jag dock inte fått något konkret svar på.  Jag vet däremot att det finns människor som viger sina liv till att rensa upp efter andra. Eller rensa upp inom andra så de kan leva ett drägligt, glatt och lyckligt liv. Rensa upp inom sig själva också för den delen så de kan glädjas tillsammans med de som redan är glada och nöjda.

Kanske borde vi alla vara något av en klohållare. Dela varandras instrument så vi får möjligheten att leva i harmoni med oss själva och vår omgivning. Hjälpas åt med lite av varje. Då det behövs.

Det där med klohållare är kanske inte så dumt när jag tänker efter.

Heavy metal, hard rock och Ringarums kyrkokör

I går var maken och jag ute och röjde runt lite. En helt vanlig lördag. Det brukar inte höra till vanligheterna minsann, nu frångick vi soffhänget och for iväg till Rejmyre och Skogsröjet. Visserligen i tjänstens vägnar, men ändå.
Den som tillhör pressen behöver inte betala etthundra kronor för parkeringen, det är bara att glida förbi kön med ett utdelat presskort i framrutan och ställa sig på bekvämt avstånd från entrén.
Vi blev kommenderade till presstältet för att få våra plastkort runt halsen. Sen var det bara att knalla in bland hårdrockarna och ta för sig. Vilket visade sig inte vara så enkelt som det låter.

Länstidningen skulle stå i någon sorts lista i en dator, vilket Länstidningen inte gjorde. Febril aktivitet utbröt och jag förstod att vi kanske skulle få åka hem i outrättat ärende.
En kvinna spände ögonen i mig och ställe frågan om jag tillhörde en viktig tidning på något sätt. "Mycket viktig" svarade jag och då tillkallades en person som hade hand om alla utsända reportrar.
Hon i sin tur såg på min make som bar min kameraväska och konstaterade omgående att han måste vara fotografen och jag själva reportern. Maken sa inget. Vidare upplyste hon oss om att vi inte kunde få vilket kort som helst, det handlade om säkerheten. Jag sa inget. Men tänkte att det var mycket enklare när jag träffade prinsessan Victoria på biogasanläggningens tak i Norrköping än att ta sig in på en hårdrocksfestival.

Så till sist. Med var sitt kort runt halsen, maken fotografen fick ett grönt och jag reportern ett rött, blev vi visade till själva festivalområdet.
"Nu går ni genom backstage, här får ni absolut inte vistas" sa den pressansvarige och vi nickade, fotografen och jag. Följde snällt efter den grönklädda och bastanta kvinnan som så småningom, efter att vi passerat många grindar och hårda artister som drack kaffe ur plastmuggar inom backstageområdet, släppte oss lösa bland fyratusen headbangande huvuden.

Musiken dånade, marken vibrerade, det pulserade i ådrorna av basens takter.  Det var en upplevelse utöver det ordinära. De musikaliska framträdanden vi oftast brukar avnjuta är Ringarums kyrkokör och det är inte riktigt samma sak som detta.

Jag plockade upp min kamera som fotografen höll i ett fast grepp. Han fick därefter hålla i linsskyddet medan jag tog 285 bilder. I smyg eftersom jag var reportern. Själva fotografen stod och vred på linsskyddet. Han såg inte riktigt bekväm ut. Dessutom hade han dragit sig bakåt en bit från scenen vilket oroade mig i den händelse att den stränga pressansvariga plötsligt skulle dyka upp. Då skulle det säkert ha blivit en massa frågor varför inte fotografen fotograferade och reportern skrev. För så var den sagda ordningen.

På vägen ut stod kommunens lastbil med tank bredvid tjugo bajamajor. Precis som vi passerade vred bajstömningsmannen på reglaget till den grova slangen och det var ingen angenäm doft som spred sig över nejden.

När vi satte oss i bilen tittade fotografen på mig och bad mig att omgående köra honom hemåt där lugnet råder. Nöjda lämnade vi Megadeth, Black Star Riders, Skitarg, Långfinger och de andra grabbarna åt den allt mer mörknande augustikvällen i Rejmyre.

Framtidsplaner och upptrappning

Jag vill blunda. Fly undan verkligheten genom att inte se på tv-nyheterna. Där jag är kan jag skydda mig mot ondskan. Sitta på altanen och njuta av färgerna som solnedgången sprider över himlen när solen försvinner bakom trädtopparna. Men jag tittar ändå. Ser rädda reportrar i skyddsvästar och hjälmar.

Här har jag inget att frukta. Kan sova tryggt om nätterna. Åka till affären utan att riskera att flyga i småbitar vid entrédörren. Hjälpa till att hämta barnbarn från dagis. Läsa sagor, bada i sjön, äta glass och lägga puzzel.

Där borta finns barn som aldrig uppnår sina mål. Föräldrar som skriker ut sin förtvivlan bredvid sina söndertrasade och livlösa barn. Barn som plötsligt inte har några föräldrar. Saknade syskon, mor-och farföräldrar. Kamrater och grannar. Sönderbombade hus. Rädsla och ångest. För varje timma upptrappas striderna, fler människor dör och skadas

Hur ska vi kunna förstå? I vår värld där vi ideligen försöker överglänsa varandras lycka, framgång och rikedom.

Våra barnbarn. Vad ska världen erbjuda dem? Hur ser det ut när de blir vuxna och själva få barn? Finns det ens någon värld då?

Jag skäms över mina bekymmer. Trivialiteter som vad vi ska äta till kvällsmat. Ånger att jag inte köpte den där blusen som var på rea. Pustar över värmen, suckar över kylan. Klagar att det inte regnar, klagar ännu mer om det regnar. Blir godissugen precis när filmen på tv börjar. Orkar inte åka till macken och köpa en chokladkaka. Brer istället honung på en macka för att stilla sockerbegäret.

Hur ska det gå att få stopp på galenskaperna? Genom fackeltåg och manifestationer? Knappast, men det är ändå ett sätt att visa att länder i fred tänker på de som dödats och skadats i striderna. En protest mot krig där makthavare inte lyssnar.

Mitt i skammen känner jag rädsla. Världen är ond.