Slite och en ledig dag

Slite Gotland tisdagen den 12 augusti 2014. Varmt och vindstilla och vi promenerade nere vid hamnen. En fiskebåt var till salu och ett gäng medelålders män diskuterar och dividerar. Priset och båtens skick. Om det blev någon affär vet jag inte för vi begav oss till den lilla fiskebutiken som lockade med nyrökt lax och räkor.
Från den lokala matvaruaffären köpte vi goda ostar, färskt bröd, smör, dryck och sallad. I den gröna parken bredvid hamnen dukade vi upp vår lunch. Gemytligt och familjärt. Semester och sol. Cyklarna parkerade en bit bort.

En dam kom släntrande och satte sig på parkbänken en bit bort. Hon valde bänken som avståndsmässigt räckte till en konversation. Hon betraktade oss en liten stund och plockade sedan upp en öl ur sin väska.
Med en röst sprucken av allt för många cigaretter och alkoholhaltiga drycker frågade hon oss om vi var semesterfirare. Vi bekräftade sanningshalten i hennes fråga varpå hon suckade belåtet och berättade att hon också hade förmånen att vara arbetsledig en sådan vacker sensommardag. Tog en klunk öl och förtydligade att hon var ledig från sitt arbete. I den händelse vi kanske inte hörde eller förstod. Hon skrattade och kisade mot solen. Klunkade öl och berättade åter igen att hon hade en ledig dag. Hon tyckte det var mycket skönt, att vara ledig från arbetet. När solen sken och allt var så fint. Vi nickade och höll med.
Hon reste sig från bänken och önskade oss fortsatt trevlig semester. Hon var ju också ledig från sitt arbete, sa hon. Vi vinkade till varandra och hon försvann. Lite vingligt men höll ändå rak kurs. På sin lediga dag.

Vi åt vår lunch. Kastade soporna på anvisad plats. Klev upp på våra cyklar och begav oss mot apoteket.
Där stod den lediga damen. Hon sken upp när hon såg sina nyvunna vänner från fastlandet. Hon skulle dock inte in på apoteket utan in i butiken bredvid. Den med grön skylt ovanför dörren. Dörren där man går in tomhänt och kommer ut med klirrande flaskor. Oftast i samband med sin från arbetet lediga dag.

Jag blev beklämd. Anande att hon önskade sig ett annat liv. Ett arbete som hon kunde få semester ifrån. En familj att följa med på semesterturer. Kanske inte nödvändigtvis på cykel. Men ändå. Eller också har jag förutfattade meningar. Kanske var hon nöjd med sitt liv. Sitta och småprata med främmande människor, ta en öl och tycka livet är skönt. På sin lediga dag.

Vi vet så lite om vad det rör sig inom andra människor. Däremot är vi otroligt snabba på att dra egna slutsatser.

En stor kopp te och en blodig uppgörelse

Jag tillhör det tedrickande folket. I köket har jag en utdragbar låda som doftar ljuvligt var gång jag drar ut den. Olika sorters teer samsas i lådan och besöker jag en tebutik vill jag köpa på mig av de flesta sorter som erbjuds till försäljning.
I koppen vill jag endast ha det nydragna teet. Inget socker, honung eller mjölk. Inte ens en citronskiva. Påste går bra ibland men helst vill jag fylla upp en tekula och låta den ligga i det heta vattnet som jag fyllt koppen med och låta den ligga i länge innan jag avnjuter brygden. Vattnet får inte koka, bara nästan.

Har fått för mig att just te har en lugnande inverkan på sinnelaget. Är jag glad väljer jag ett lätt te, kan vara med smak av blommor och bär. Nedstämdheten vänder med en kopp lapsang och känner jag mig lite kulen passar det bra med en sort som innehåller kryddor av olika slag.

Något tilltugg är inte nödvändigt men ändå önskvärt. Däremot en bra bok eller en fängslande film är näst intill en nödvändighet som icke bör försakas.

Efter en rejäl maginfluensa är en slurk te det enda magen vill ta emot när den lugnat ner sig. Inte helt oväntat eftersom kineserna använt drycken i medicinskt syfte ända sedan slutet av 300-talet. Länge höll de på hemligheten bakom både odlandet som framställandet av tebladen. När sedan hemligheten yppades blev engelsmännen stordrickare och Ostindiska kompaniet såg till att Kina fick opium från de indiska odlingarna i utbyte mot silver som täckte kostnaderna för teblad. Illegala förehavanden är aldrig helt lyckade och brukar sluta med elände. Därmed startade det stora opiumkriget 1839 som höll i sig i tre år. Kinesiska myndigheterna förstörde allt opium de kom åt medan de tetörstiga engelsmännen svarade med att beskjuta kinesiska hamnstäder. Det var en blodig och dramatisk uppgörelse omkring en mycket trevlig dryck kan jag tycka.

Vår egen botanist Carl von Linné gjorde ett tappert försök att odla te men utan någon större succé så han kokade te på kungsmynta istället vilket inte alls är så oävet enligt mina smaklökar. Det händer att jag går ut i min örtagård, repar av lite mynta och slänger i en kastrull med hett vatten.

Nu är tedrickartiden inne. Varma dagar har ersatts med med långbyxväder. På kvällskvisten kan det hända att det börja knäppa i de under sommaren vilande elementen. Och jag drar ut min låda i köket och funderar över vad jag ska välja för tesort.

Kontaktlinser och grönsaksblandning

Jag har aldrig riktigt kommit överens med mina glasögon. Det bästa med dem (förutom att jag kan se skarpt och bra när de sitter där de ska) är att rynkorna runt ögonen döljs bakom glaset. I alla fall syns de mindre för betraktaren, rynkorna.
Annars är det mest ett gissel att vara glasögonbärare. De skaver, halkar ner och i liggande ställning vid tv-tittandet verkar de mest leva sitt eget liv vilket medför att tv-skärmen blir suddig.
Inte är jag speciellt snygg i glasögon heller trots att maken gör sitt bästa för att övertyga mig om motsatsen.

För snart en månad sedan slog jag slag i saken och bokade tid hos stadens optiker för utprovning av kontaktlinser. Vid första besöket garanterades det att alla, precis alla, kan bära kontaktlinser. Oavsett synfel. Om man inte råkar vara blind förstås, då finns ingen hjälp att få utan man blir utrustad med vit käpp från syncentralen. Och eventuellt ledarhund.

Besöket skulle ta två timmar i anspråk. Det tog sex. Utprovningen gick utmärkt. Linserna skulle "sätta sig" och jag blev kommenderad en rask promenad på stadens gator under femton minuter. Jag promenerade direkt till närmaste konditori. Där fungerade allt väl, jag såg vad jag beställde och klarade även av kortläsarens knappsats.
Tillbaka hos optikern skulle jag lära mig att plocka ut linserna själv. Det var då det verkliga problemet uppstod. De hade sugit sig fast på hornhinnan och satt där utan att vilja röra sig trots mitt ihärdiga grävande med fingrarna. Optikern hejade friskt på och mina ögonvitor blev allt rödare och rödare. Till sist satte optikern dit sitt eget pekfinger medan jag med vilt uppspärrade ögon befriades från de näst intill osynliga pyttesmå plastskålarna.
Så höll vi på tills den gravida optikern inte orkade längre. Antagligen hade hon suttit obekvämt med sin stora mage allt för länge och ville gå hem till sig för att vila.

I den anpassade behållaren med ett vitt och ett grönt lock placerades mina linser och jag skickades hem. Med stränga förmaningar att inte försöka mig på att exprimentera på egen hand efter stängningsdags.
Jag lovade, åkte hem och satte in linserna. Optikern stängde kl. 15.00, det var fredag och kliniken höll strängt på helgstängningens vilodagar.
Vid sänggående satt linserna där de satt och efter ett par timmars resultatlöst grävande och med svidande ögon var paniken nära. Främst hos maken.

Nu har det gått ett tag och med vana fingrar får jag både dit och ur linserna. Jag kan inte påstå att jag ser så värst bra men jag tycker ändå att jag ser bra ut. Varje vecka är jag hos den allt mer tjocknande optikern för att byta linser och efter dagens besök kan jag belåtet konstatera att jag läser även den finstilta texten. Dock ser jag uselt på långt håll. Om sex veckor ska optikern lägga sig på förlossningsbordet men hon har lovat att få ordning på mitt seende innan dess.

Så läste jag av en ren händelse att det är nyttigt för synen att äta mycket grönsaker. Helst övergå till vegetarisk kost. Jag har fått in maken på samma spår efter att han under gårdagskvällen tittade på ett ruskigt program där det varnades för ett allt för stort intag av rött kött. Jag märkte att han blev skakad av den dystra prognosen en köttätare går till mötes. Det vegetariska förslaget klubbades igenom och det var maken själv som höll i klubban.

I kväll tillredde jag en mycket god vegetarisk måltid. Jag måste ge kontaktlinserna en rejäl chans genom att hjälpsamt öka på mitt seende till det bättre på ett naturligt sätt. Men jag lovade maken att det nog kan bli en och annan köttbulle och även fläsklägg när det gått ett tag fram på höstkanten.

Att komma hem och en blöt skogsväg

Aldrig är vårt hem så fint och hemtrevligt som när vi varit från det under en tid. Öppna ytterdörren och känna doften av det egna. Solen som skiner in på sin bestämda plats på morgonen efter nattens sömn i en säng som inte tillhör någon annan.

Efter en vecka i det landskap där det serveras saffranspannkaka och där fornlämningarna avlöser varandra bär vi med oss minnen, inte minst i form av ömmande bakdelar efter dagliga och långa cykelturer.

En resa är svår att dela med sig av till den oinvigde. Bildbevis och händelser tas ofta mot av artighet men med bristande intresse av åhöraren. Inte så konstigt eftersom upplevelser måste upplevas på plats och ställe.
Men vi som var med kan dela minnet med varandra. De soliga dagarna där den svaga varma vinden var vår följeslagare. Regnet som vräkte ner och blötte ner all vår packning. De 3,5 milen då livet minst sagt var surt, punkteringen och bondens maskinhall.
Vägar som knappt någon boende på platsen känner till och den smala blöta skogsvägen som till sist kunde kallas skogsstig.

Det varma köket där det serverades lax och ett glas vitt vin medan våra kläder torktumlades för att sedan stuvas ner i samtliga cykelväskor. Rasten vid Hångerns källa. Rökta räkor och en upp-och nervänd salladsskål i parken. Pannkakor till frukost och goda bakverk från stenugnsbageriet. Förvirrad vandring på Fårö och matservering som inte tar kort. Salmbär vid dikesrenen och Pippi Långstrumps häst. Cykelkarta och Google maps.

Glada barn och arga barn. Trötta barn och tålmodiga barn. Cykeltrampor som taktfast trampats runt, mil efter mil. Dofter och ljud. Grusvägar och asfalterade vägar. Havet och fina stenar på stranden.

Mitt i allt gemenskapen med varandra. Sju dyrbara dagar som fyllts med minnen. Gräset har växt, smutstvätten avklarad, barnen går till dagis, föräldrarna till sina arbeten. Livet återgår i sina vanliga spår och hösten närmar sig allt mer.

Jag känner mig tillfreds.

Fastkedjad och en snål kommun

Det är sällan eller rättare sagt nästan aldrig som jag funderar över min förmåga att på egen hand förflytta mig dit jag vill. Hur ofta jag vill och när jag vill. Det är en ynnest.

Men så finns det de som på grund av sjukdom, handikapp eller olycka har mist den möjligheten. Som är beroende av andra. Bestämda tider och bestämda dagar. Allt detta kväver den mänskliga friheten.

Otaliga gånger har vår dotter svurit och frustrerat behövt anpassa sig efter de som bestämmer i färdtjänstens värld. Samåkning flera mil, kors och tvärs mellan orter. Tid som bara runnit ut i ingenstans. Stressade chaufförer som gör sitt yttersta för att få det att fungera. Pengar sparas in genom att telefonister på andra sidan jordklotet tar mot de inkomna beställningarna. De har aldrig besökt Reenstiernagatan eller Albrektsvägen. Vad som är kyrka eller gravkapell, sjukhus eller vårdcentral är dolt i dunkel för de boende telefonsvararna i Moldavien. De har lärt in ord utan betydelse på ett främmande språk under några veckors intensivkurs.

I morse läste jag om en man, 67 år gammal och hans hem är ett vårdboende som han delar med andra, långt mycket äldre än honom själv. Hans enda önskan är att få en ledsagare som kan följa honom dit han vill och behöver gå. Fyra timmar per vecka är hans önskemål. Norrköpings kommun är dock av en annan åsikt och har avslagit hans begäran. Motiveringen är bland annat att mannen inte deltagit i de aktiviteter som erbjuds de boende. Han har även varit för trött att gå ut på promenad med personalen. Dessutom har han fått utökad hemtjänst så de nitiska tjänstemännen inom Norrköpings kommun tycker att han borde vara nöjd med det han fått sig tilldelat.

Skrämmande tanke. Att inte själv få avgöra sin situation. Bli fråntagen sin trötthet av någon som kan komma och gå som den vill. Lägga sig ner och vila på sin fritid om en ansträngande aktivitet föregåtts. Shopping till exempel. Kan vara nog så uttömmande på ork och energi.

Min ilska växer i takt med tanken att jag år ut och år in betalt skatt för att bland annat säkra ålderdomen. Både för egen del men även för andras. Vi ska ha rätt att leva ett bra liv även om åldern sagt sitt.
Ilska över att mina hoptjänade pengar ska föda de som är friska men inte vill arbeta. För de finns ute i samhället. Och de är tyvärr många.
Jag är gärna med och betalar med mina skattepengar till de som verkligen behöver det. Men inte till de som unnar sig utlandsresor och krogbesök på skattebetalarnas bekostnad!

Nu har dock Norrköpings kommun fått sig en näsbränna av Förvaltningsrätten. Beslutet är upprivet och den 67-årige mannen får sin ledsagarservice. Han behöver inte längre känna sig fastkedjad av kommunens snålhet. Det vore långt mycket bättre att de kommunalt avlönade tjänstemännen samlades och såg över budgeten och delade ut av den till de som är behövande och sluta mata de som lider av arbetsskygghet.

Inte ens kommunala tjänstemän är för evigt unga. Snabbare än vad man kan tro är dagen inne, de sitter på ett vårdboende och bara längtar efter att det ska knacka på dörren och någon från ledsagarservice står beredd med ledsagning. Det oberoende folket kommer även de en dag att bli det beroende folket.