En stickad tröja och en kappa i rött

För precis 31 år sedan stickade jag en tröja till min man, Jag minns hur jag satt i fåtöljen och lät arbetet växa fram. I takt med att plagget ökade växte även min mage och det blev en vilsam paus att sitta en stund och bara få vara mitt under graviditeten.
Än idag bär maken den tröjan. Ärmarna har under årens tvättar blivit längre och längre så nu måste han kavla upp ärmsluten. Maskorna i kanterna har släppt lite här och där och jag anser plagget som helt anskrämligt. Det gör dock inte maken och han envisas hårdnackat med att inte kasta den i soptunnan. Den har antagligen någon sorts betydelse för honom förutom att den är värmande när det är kyligt. " Den är snygg" hävdar han som motargument till mitt påstående om motsatsen.
Men han får dock inte använda den vid publika tillfällen!

Under veckan som gått har jag rensat ut lite i våra garderober. Tröjan vågade jag mig inte på att avyttra däremot kläder som av någon anledning inte längre stämmer med passformen och kläder som aldrig används utan endast har till uppgift att sluka utrymme.

Längst bort i garderoben hängen en röd kappa. Den tillhör inte mig utan den rättmätiga ägaren är en av våra döttrar. Jag vet att hon inte vill ha den tillbaka. Ena fickan är trasig och färgen är urtvättad.
Men den bär så många minnen att jag inte vill göra mig av med den trots att den aldrig mer kommer att användas.
När hon köpte den var jag med som smakråd och jag har sett den på i så många olika sammanhang. För mig är det bara glada och varma minnen kvar i den blekröda tyget. Säkert har ägarinnan egna minnen som kan vara både bra och dåliga. Den får ända hänga där den hänger på sin vita trägalge. Jag ser den när garderobsdörren åker upp och jag blir glad i hjärtat och sinnet.

Kläder bär på historia. Vissa historier glöms bort, sköljs ner i avloppet tillsammans med tvättmedlet medan andra sitter kvar för evigt. Skjortan jag hade på min när jag satt hos min pappa och höll hans hand precis innan han dog. Kostymen jag köpte till vår dotters prästvigning. Dräkten med lång kjol till dotterns bröllop. Den gula blusen jag bar när vi slog upp portarna till vårt företag. Några av de kläder som för mig har sina egna speciella minnen.

Glada, sorgliga, smärtsamma, känslomässiga och vardagliga minnen.

Ibland sparas kläder som nostalgi i en låda. Stoppas undan och har ingen betydelse för någon annan än den som burit dem eller för den som vill minnas bäraren.
När den oundvikliga dagen kommer är det någon annan som öppnar låda, förvånat vecklar upp plaggen och undrar varför i alla dagar  de där gamla paltorna sparats och de kastas i brännbara sopor.

Kläder tillverkas, används, blir förbrukade och till sist begravs de. Precis som vi människor.

Rakt hår och Babyliss

Varje gång jag går till frissan bokar jag en ny tid, åtta veckor framåt i tiden. Praktiskt eftersom det är svårt att komma till skott och ringa när det väl är dags.
Jag har nästan alltid haft kort frisyr. Men framför allt rak frisyr. Som ung önskade jag hett och innerligt att jag en morgon skulle vakna och att det under natten skett ett stort under. Att jag blivit lockhårig. Vilket aldrig hände. Inte ett enda hårstrå ville på naturlig väg kröka till sig. Det enda ostyriga i min kalufs är den virvel jag har mitt på huvudet. Nu befinner den sig som väl är i bakhuvudet vilket medför att jag själv inte kan se den. Därför har jag heller inget större bekymmer om den. Däremot har min frissa det. "Vilken kraftig virvel du har här" säger hon varje gång och sätter dit sitt pekfinger och trycker till.

När jag i min ungdom ansattes av en allt för häftig längtan att vara lockhårig gick jag och permanentade mig. Vi satt där på rad vid framför den stora långa spegeln. Vi som ville bli snygga.
Det rullades permanentspolar i olika färger och fästes med en liten gummistropp. Det stramade och sved i skalpen. Lukten av permanentvätska var förfärlig och hela processen mycket långdragen.

Efter sista sköljningen var det dags för andra rullningen. Den som gav mjuka stora fina lockar. Torkhuven drogs ner över huvudet. Jag kände mig som en modern och sofistikerad kvinna bland de andra kvinnorna som antagligen kände likadant.

Det susade och surrade runt öronen. Vi rökte cigaretter och drack kaffe. Bläddrade i den framlagda kvinnolektyren.

När jag som liten flicka var med pappa till herrfrisören fanns det annan slags lektyr framlagd. Pappa sa åt mig att sitta stilla och vänta på honom men framför allt inte bläddra i några tidningar. Han höll ögonen på mig genom spegeln och jag löd.

Gemenskaphetsfaktorn var hög mellan kund och frissa. Det var inte lönt att lägga sig i samtalen. Vi var sammanfogade med vår egen frissa, gränserna gick mellan våra frisörstolar. Det skvallrades. Rejält dessutom.

En dag ringde faster Elsa. Hon hade vunnit på bingo. En Babyliss elektriska hårspolar. Jag fick lådan med åtta stycken hårspolar som skulle värmas upp genom elnätet innan de kunde tas i bruk. Mamma var lika nervös varje gång jag skulle rulla håret. Hon tyckte det verkade farligt.

Med torrschampo och Babyliss elektriska hårspolar klarade jag mig utmärkt bra genom mina ungdomsår.Tog sen mascaran slut körde jag ner den lilla mascaraborsten i pappas svarta skokrämsburk.

Utan skor och moralisk karaktär

Varje gång när jag är till vår lokale matvaruaffär ser jag henne. Eller rättare sagt, hon har blivit något av det invanda inslaget precis utanför entrén. Som skylten hon sitter bredvid. Den som påannonserar att jag kan köpa mig en mjukglass på affärens övervåning. Antingen innan jag går in och handlar min mat eller när jag handlat klart. Jag ser henne lite flyktigt, precis som jag ser glasskylten.

Nedsänkt huvud och en sliten pappersmugg i handen.

Jag skäms över att jag jämför henne med död materia.........

För en tid sedan hörde på radio en man berätta att han sett en man gå på gatorna i den skånska staden utan skor. Sliten och eländig såg han dessutom ut.
I en stund av ansvarskänsla tog mannen med sig den skolöse och klev in med honom i första bästa skoaffär han hittade. Utrustad med nya skodon var  det sedan meningen att deras korta möte skulle avslutas. Då visade den skolöse, som inte längre var skolös, med handrörelser att han även var hungrig.
Men då hade donatorn fått nog. Beslutet till skoköpet hade skett i alla hast utan att han egentligen begrep hur det över huvud taget gått till. Att sedan utfodra mannen med de nya skorna hade han ingen lust med. Den nyskodde mannen fick således ensamvandra vidare med knorrande mage.

När jag så en dag skulle inhandla middagsmat såg jag rakt in i ögonen på kvinnan bredvid glasskylten. Hälsade på henne och hon sträckte fram muggen. Jag skakade på huvudet och frågade om jag skulle handla mat åt henne.Bröd? Mjölk? Kaffe? Frukt? Då blev det henne tur att skaka på huvudet. Ingen mat. Bara pengar. Muggen åkte upp och ner i luften mellan oss.

Jag vände mig bort och gick in i affären. När jag kom ut med mina kassar tittade jag inte åt det hållet hon satt.

Alain de Bottom är filosof och han menar att testet på vår moraliska karaktär visar hur vi behandlar de som inte kan ge något tillbaka. Är det korrekt att  hjälpa en enda person eftersom vi inte kan påverka ett helt galet bakomvarande system?

Inte vet jag vad som är rätt eller fel. Ska jag ge eller inte ge. Buden omkring de ställningstaganden är olika.Vad gör kvinnan utanför affären med de småmynt hon lyckas samla ihop i sin mugg under en vecka? Är hon utnyttjad av andra som bestämmer att hon måste se tragisk och lidande ut för att få rika människors hjärtan att smälta så vi kan avvara några lösa småmynt. Mynt som sedan blir omhändertagna av de som inte behöver tigga på gator och torg.

Det är svårt att snålt hålla i en ynklig tiokrona i den tron att den inte kommer till nytta. Jag vet inte var jag har min moraliska karaktär då det gäller tiggande människor......

Skrivarstuga, Strindberg och Länstidningen

"Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen."

Inledningen på August Strindbergs bok Hemsöborna. I sin skrivarstuga på Kymendö satt herr Strindberg och lät fantasin flöda. Rödmålad med vita knutar. I alla fall så ser den ut idag, hur den var målad på hans tid har jag ingen aning om.

Förutom att Strindberg har fått sina verk utgivna och jag inte ett enda vilket kan bero på att jag inte skrivit några, så har vi två ändå ett gemensamt. Vi har en skrivarstuga. I alla fall jag eftersom författaren inte längre är i behov av någon.

Det är en dröm jag burit på i många år. Att få sitta i min ensamhet, lägga pannan i djupa veck och låta datorns tangentbordstangenter smattra fram under mina fingrar och se orden bli sammansatt till meningar och långa texter på skärmen framför mig. I en skrivarstuga.

Nåja, det låter självbelåtet för någon som inte är författare. Men ändå.......

Plötsligt en dag blev min dröm verklighet tack vare min förträfflige make. Han ser verkligen sin hustrus behov och har förvandlat vår friggebod till min egen skrivarstuga. Visserligen får jag dela den med honom och han har valt ut sin plats med utsikt över Glan. Men eftersom han trivs bäst ute i friska luften så kan jag boka stugan för ensamma dagar hur ofta jag vill.

Med inköp från IKEA har maken arrangerat den bästa tänkbara skrivplatsen åt mig. Inte en enda gång knorrade han under monteringen av denna förträffliga anläggning.
Idag fick jag ytterligare en överraskning då han kom hem från staden med en mycket fin och praktisk stol. Precis lagom för mig. Den är rent av riktigt lyxig, Det höll även grannen med om som kom in en sväng och provsatt. Vill jag dessutom ta en titt ut genom fönstret för att se om sjön ändrat karaktär är det bara att jag sätter fötterna på fotstödet och snurrar runt.

Två artiklar har jag under dagen fått ihop och skickat till Länstidningens redaktion. Maken har då och då tittat in genom fönstret för att se att jag är nöjd och glad där jag sitter på min nya stol vid min stora fina arbetsplats. Han ser lika glad ut som jag känner mig och vi vinkar och nickar uppmuntrande till varandra. Dessutom har han pyntat under fönstret med nyinköpt ljung.

Än är dagen inte slut. Ett par timmar till kan jag unna mig att sitta i min fina skrivarstuga.

Plommon och en hovpoet

Att åka för att shoppa är inget som tilltalar mig. Ett nödvändigt ont som då och då måste utföras. För att fylla upp vårt kylskåp, något nytt för min lekamen eller mina fötter. Så långt det går undviker jag dock affärer och shoppingcentrum.

Men så finns det inköp som verkligen ger mig en positiv upplevelse. Det är när vi åker till någon handelsträdgård för att köpa växter. Just ett sådant inköp har vi gjort i kväll. När jag utfört mina förpliktelser i form av skrivjobb sammanstrålade jag  med maken och vår lånehund utanför Eriksbergs plantskola för att inhandla ett plommonträd. Passade samtidigt på att fylla upp en plastkasse med lökar av sorten påskliljor. Maken gav löftet att det är han som ser till att alla lökar hamnar i jorden eftersom det är ett tröstlöst arbete. Jag vill ändå ha ögonfröjd när våren kommer men inte allt för mycket förarbete.

Vad skulle vi då välja för sorts plommon? Helst skulle jag vilja ha alla sorter som finns men det är dock en kostnadsfråga eftersom vi inte på förhand kan vara säkra på att det unga trädet överlever vintern. Så det fick bli ett enda,.Till att börja med i alla fall. Opal. Blåaktiga och mycket goda lovade trädgårdsmästaren.

Väl hemkomna med vårt träd gäller det att hitta ett lämpligt ställe att gräva ner det på. Taktiskt tänkande. Sol, rymligt och på behörigt avstånd från uteplatsen eftersom vi inte vill slåss med getingar när trädet dignar av söta frukter.

Idag har jag även lärt mig att plommon är närbesläktade med slån. Dessa kärva och rent utav äckliga bär innan frosten nyper bort beskheten. Jag har en gång provat att göra slånbärssaft men det var inget vidare lyckat kok så jag har aldrig gjort om det.

Så för mig tankarna till den folkkäre hovpoeten Bo Zetterlind. "Det gick en gammal odalman och sjöng på åkerjorden........" Många gånger har jag under åren läst den dikten i sorgliga sammanhang.
Men den djupsinnade poeten, psalmskrivaren och författaren har även blandat upp det religiöst kulturella med en plommondikt för den som har ett glatt barnasinne i behåll.

"Jag vill gå med dig på plommenad.
Plocka plommon vara barn och glad."

Så lyder de två första meningarna och jag undrar, mån tro om även Bo Zetterlind köpte sig ett litet plommonträd, såg det växa och kände sig barnsligt glad när han åt de söta plommonen och spottade ut kärnorna så långt han kunde.

Kanske. Jag är i alla fall barnsligt glad åt vårt nytillskott till trädgården.