Goda druvor och en larv på tallriken

Häromdagen kom maken in till mig med en klase vindruvor. Små och söta. Till och med kärnorna smakade gott.
Det var mycket länge sedan jag köpte och åt druvor. Alla larmrapporter om bekämpningsmedel har avskräckt mig men denna gång åt jag utan rädsla. Grannen hade skickat med maken denna klase för att vi skulle få ett smakprov på hemodlade vindruvor.

Vi har själva försökt oss på att bli vindruvsodlare tyvärr med mycket klent resultat. Det vill sig inte riktigt, antagligen gör vi något fel trots att vi följer konstens alla regler.

Då är det enklare att korka upp en flaska med flytande druvor. Men, kom jag att tänka, hur mycket gift innehåller ett glas vin.
Jag kikade in på Livsmedelsverkets hemsida som har i sin vinjett: "Alla känner matglädje och mår bra av maten."

Det blev en beklämmande läsning. Inte nog med att i drygt hälften av alla prover på vin som hade tagits fanns det rester av bekämpningsmedel, dock i låga doser. Butiker har även dragit tillbaka hamburgare för det fanns en överhängande risk att drabbas av salmonella om vi tuggar i oss av den.
Gojibär från Kina innehöll minst tolv restsubstanser, visserligen under gränsvärdet, men ändå.
Nu är just gojibär inga större problem för mig eftersom jag aldrig köper och äter dessa bär. Inte hamburgare heller för köttfärs hör inte till min favoritföda.
Vin dricker jag också ytterst sällan så någon oro över gifter där behöver inte förmörka mitt leverne. Den dosen ska jag väl klara av kan tyckas.

Barnmat på burk är däremot ett säkert kort. Kanske inte så festligt till fredagsmys men garanterat giftfritt,

Dottern och hennes familj satt och åt middag. Plötsligt låg det en larv på tallriken. Den hade bosatt sig i en sockerärta och familjens aptit försvann.
Nu kunde de ha dragit nytta av larven. Vänt sig till tidningen och fått både sig och larven avfotograferad samt gett läsarna en medäcklande upplevelse. För att dra det hela ytterligare ett steg, kanske de hade kunna fått ersättning från sockerärtsförsäljaren. Ett helt års förbrukning av ärtor.
Men de tog det med ro trots en stunds aptitnedgång. Garanterat fritt från bekämpningsmedel, de delade helt förnöjt det konstaterandet.

Att köpa svenskt kött och ekologiskt odlat är en bra försäkring mot både det ena och det andra. Så kan man även tänka som maken om det skulle råka slinka med ett och annat litet kryp. "Det är mat det också" är hans talesätt.
Brukar jag försöka intala mig när jag energiskt petar bort de vita maskarna ur nyplockade hallon......

Herr von Trapp och en röd schäslong

Familjen von Trapp är i stan. Den strame, militäriska sjubarnspappan och den gladlynta nunnan ska stå på Östgötateaterns scen fram till januari nästa år då de packar ihop sitt bohag och ger sig iväg till grannkommunen.

Idag var pressen samlade för pressläggning inför premiären. Jag var först i teatersalen och jag satte mig allra längst fram. Räknade stolarna i raden så jag kunde välja ut den mittersta. Där har jag aldrig tidigare suttit under någon föreställning. Tänkte att det är bäst att passa på, gratisplats dessutom.
Från orkesterdiket stack en del av kapellmästarens huvud upp och jag frestades att sätta dit handen och rufsa om honom i håret. Bara för att jag kunde. Men jag vågade inte.
Övriga journalister gjorde precis som i kyrkan, de satte sig några bänkrader längre bort från scenen. Vissa vet att föra sig på allmänna platser.....

Presentation och så ett smakprov ur föreställningen. Von Trapp visslade hårt i sin visselpipa. Barnen kom marscherande och nunnan Maria såg förfärad ut innan hon brast ut i vacker sång tillsammans med alla barn. Orkestern spelade och jag njöt av hela skådespelet. Gratis dessutom, även om det var en smula kort. Skulle velat höra och se mer när jag ändå var på plats. Längst fram dessutom.

Så var det dags för pressen att hugga sig en skådespelare. Jag valde ut herr von Trapp. Eftersom jag satt längst fram fick jag den möjligheten. Jag som inte har folkvett och sätter mig längre bak.

Den röda schäslongen tyckte jag passade bra. Sitta nära den respektingivande pappan på röd sammet.
Men där skulle barnen sitta och bli filmade av tv så vi fick nöja oss med den bakomvarande trappan som även den ingick i rekvisitan.

Jag steg upp på Östgötateaterns scengolv. Det kändes högtidligt på något sätt. Lite som helig mark. Ett golv endast ämnat åt skådespelare med aktning och kompetens. Passade på att blicka ut över salongen. Den var tom så när som på en eftersläntrande tv-journalist från Östnytt.
Så kändes det alltså att stå på scen. Jag vinkade lite åt  publiken som inte fanns och hoppades att ingen annan såg. Bara för att känna hur det kändes.

Herr von Trapp väntade otåligt med svettig överläpp. Hans gröna kavaj av vadmal såg varm och obekväm ut. "Arbetskläder är sällan bekväma" tänkte jag.

Så satt vi där von Trapp och jag. Jag höll inspelningsapparaten mot honom och han berättade om en man som egentligen var fredligt sinnad. Att han inte visste bättre hur han som sörjande änkling skulle sköta sina barn än att blåsa på dem med visselpipa. Han berättade om sin styrka gentemot Hitler och om kärleken till Maria. Han skrapade hål på det hårda skalet och bilden av en mjuk man med mycket mod kom fram.

 Innan vi skildes åt fick jag en kram.
Under den gröna tjocka kavajen känner jag skådespelaren mycket väl. Nu var han dock i en annan miljö och som en annan person och för ett ögonblick kände jag mig som Maria.

Jag mötte journalisten från en annan tidning när jag gick. Hon såg glad ut och tyckte det här var bättre än att skriva om en gummiverkstad i Österbymo. Motorintresset hos henne var lika med noll hann hon säga innan jag nickade instämmande och stängde dörren till Östgötateatern och familjen Trapp.

Ett stort kliv och en utstakad framtid

Året var 1994, månaden september och datumet 28. Medan vi låg under våra varma täcken kämpade andra mot meterhöga vågor, kyla och skräck.

Just den morgonen gjorde jag mig redo för att ta ett mycket stort kliv. Grinden som i många år varit stängd hade plötsligt öppnats och jag var spänd men även förväntansfull.
Dock grusades glädjen av nattens nyheter och i bilen under resan som jag gjorde tillsammans med vår son lyssnade vi på rösten som kom ur bilradion. En rapportering som var svår att ta till sig.

Livet för så ofantligt många människor upphörde att existera. Inget blev som förr.

Även för min egen del förändrades livet. Dock till det positiva. Vi brukar prata om det sonen och jag. Inte ofta men det händer.
"Det var då Estonia sjönk" kan vi säga. "Det var då vi åkte på vår resa som kom att bli en återförening."

Året var 2011, månaden september och natten skulle övergå till den 28. Även denna natt låg vi och sov och mobilen plingade till. "Ni har blivit farmor och farfar" löd meddelandet och jag kände efter vad det skulle innebära.

Farmor kändes äldre än mormor. Men mormor var jag redan. Och kände mig inte alls gammal så att bli farmor skulle inte förändra något på den punkten.

Ändå förändrades mycket......

I går var maken och jag ute på vift med våra stortvillingar. De som fyller tre år idag.
Kvalitétstid under en hel dag. Bara vi fyra. Lek, bus och pannkakor med sylt och grädde. Små händer i våra stora. Trötta huvuden mot våra axlar.

Jag kan titta på de här barnbarn som är i livets start. Åldrar nära varandra. Stortvillingarna, småtvillingarna och småtvillingarnas storasyster. Fem barn med åldrar nära varandra.

Hur kommer deras liv att bli? Är framtiden redan utstakat och uppgiften blir att med möda följa de krokiga linjerna?
Det är så långt kvar. Finns jag med då de är framme vid den första etappen, när de till sist ska släppa taget och bege sig ut på egna ben.

Jag oroar mig. Världen är inte god.

Olikheter och att välja (a)bort

Äppelpaj eller äppelmos. Dålig frukt hamnar på komposten. Oätligt och osmakligt vill vi av naturliga skäl inte ha ha i våra tillredningar.

Vi kan även välja bort ett liv som inte passar in i samhället.

Vår dotter ser ut som alla andra. Nästan. Tittar vi efter noga så ser vi att hennes mörkbruna ögon skiljer sig från de flesta andras.

Som liten flicka kunde jag som mamma ta emot det som hon stundom fick ta emot när hon vuxit upp och jag inte var med. Hon har klarat det alldeles utmärkt men petar man i det förgångna finns säkert läkta ärr inom henne.

Ord som "inte människovärdigt," "samhällsbelastning," eller frireligiösa rapp om Guds tuktelse mot trolösa har direkt hamnat i vår mentala papperskorg.

"Jag tror att Gud valde oss som förälder eftersom Gud ansåg att vi skulle klara uppgiften!"

Maken och jag bär på en mycket ovanlighet. Få människor har det genetiska felet. För att få ett synskadat barn måste två av samma bärare vara inblandade i skapandet av detta barn. Jag ser på det hela som ett stort under. Att just vi två skulle träffas var helt enkelt meningen. Vi var utvalda för detta barn.

När vi väntade vårt yngsta barn var jag i den åldern att läkaren på mödravården ansåg att ett prov borde tas så vi inte riskerade att föda ett barn med Downs syndrom. Visade det sig så vara fallet kunde vi välja abort. Vi vägrade med den motiveringen att vi tar det barn vi får.  Är det ett barn som inte håller sig inom gängse ramar är det så tänkt och det kan ingen göra något åt. Resonerade vi.

Nu fick vi inget barn med Downs syndrom. Vi fick ett barn där till viss del vår gemensamma genetiska sammansättning gjorde sig påmind. Ett till par med svagsynta mörkbruna ögon. Vi var på nytt utvalda....

Sonens mörkbruna ögon är helt seende.
"Vilken tur att han klarade sig.!" Vilken "tur" för vem? Honom själv, vår eller alla andra människors?
Jag förstod inte riktigt de lyckönskningarna vid hans ankomst.

Vi har tagit mot våra barn och älskar dem precis som de människor de är.

Tänker jag efter riktigt ordentligt så bär vi nog alla på ett eller annat funktionshinder. Fast på vissa är det inte synligt. Men det går ändå att ana det i en del sammanhang..........

Blomsterfrö och medberoende

Av plätten med vilda blommor som maken och en stortvilling sådde i våras finns bara minnen kvar i form av fotografier. En liten hand som tog emot när farfar hällde lite av fröblandningen och som han sedan visade hur gossen skulle sprida ut det i jorden. Blåklint, vallmo och prästkragar. Nu är jorden svart och väntar på en ny vår. Det känns långt till dess.....
Nu är det dags att byta ut blomsterfrö mot fågelfrö. Affärerna har tagit fram talgbollar såg jag idag när jag var till staden och handlade. Lika bra det, vintern kan komma tidigt i år, det är bäst att vara förberedd när de fjäderprydda trädgårdsgästerna kommer för att picka i sig för att uppnå värmande energi.

Tiden är inne för värmeljus och tv-tittande. Med gott samvete får jag rota ner mig i soffan under en varm filt och dra i mig av serier och filmer. Även om det är mitt på dagen för regnar det så är det fullt tillåtet anser jag.

I kväll ska jag titta på bönderna som vill skaffa sig en fru. Eller en man. Träffade på den kvinnliga deltagaren i dag. Vi pratade om priset på citroner. Konstaterade att de är billigare i Norrköping än i Vingåker. Nästa vecka ska vi träffas och jag ska nyfiket fråga ut henne hur det var. Med tv och Linda. Sitta i hennes hemtrevliga kök och om hon vill bjuda mig på te ska jag tacka ja.

I går började en annan serien. Om medberoende. Starkt och känslosamt. Modiga människor som visar upp sitt allra innersta. Jag visste inte riktigt om jag skulle våga titta. Men jag vågade. Och i natt sov jag dåligt.

Men vad gör det. En natt utan sömn har ingen betydelse. Jag kommer inte sitta och gäspa dagen därpå bland allmänheten. Vill jag sova en stund efter lunchen för att ta igen det jag förlorat under natten är det bara att jag gör det. Inga förpliktelser åt något håll.

Ja vad har en natts missad sömn för betydelse när jag med tacksamhet kan säga att jag inte är en medberoende. Ingen betydelse alls. Det är endast en petitess mot hur det kunde ha varit.....