Vänskap och en hylsnyckel

Minnen av min farmor är få, hon dog när jag var en liten flicka. Däremot har jag hört mycket berättats om henne genom mina föräldrar. Farmor Elin var en kvinna som var av den åsikten att vad andra sysslade med var dennes ensak. Hon ordade aldrig om händelser hon inte själv var inblandad i eller pratade illa om något. Det är vad jag har hört om min farmor och jag kan tro att det är sant när jag tänker på min pappa. Han delade sin mors ståndpunkt gällande andras förehavanden.

Men det är så lätt att ryckas med i samtal där huvudpersonen själv inte är närvarande. Antagligen är jag själv en verbal måltavla i min frånvaro men tänker att det är bra. Då är jag inte bortglömd och kan jag bidra med ett intressant samtal så bjuder jag gärna på det.

För många år sedan skulle ett par som var utsocknes flytta till byn. För oss helt okända människor men när flyttlasset kom tyckte vi att vi kände dom riktigt bra. Genom upplysningar var detta riktigt besvärliga människor och vi var garderade upp till tänderna och sällade oss till mottagningskommittén. Som dock var mycket frånvarande men ändå svävade över de främmandes flyttkartonger.

Tiden gick och av en händelse behövde den besvärlige utbölingen en hylsnyckel och han sökte upp min make som genast lånade ut sin.
Maken är som min farmor trots att de av naturliga själ aldrig träffats så  han har inte blivit influerad av hennes åsikter. Han bara är sån. Anser att det är den felaktiga handlingen människor stundom gör som ska fördömas om det nu är nödvändigt att fördöma. Inte människan bakom handlingen eftersom människan är just människa med mänskliga skröpligheter. Det är helt naturligt, påstår maken. Själv har jag tyvärr inte kommit dit i mitt ställningstagande. Men jag jobbar på det.

Tack vare ovan nämnda hylsnyckel fick vi goda vänner på köpet. Ett förtjusande par utan några som helst olater eller konstigheter i sitt uppträdande mot sina medmänniskor.
Det kröp till sist fram av befolkningen i byn att en släkting till den manliga delen i paret, som dock var död och begraven sedan lång tid tillbaka, var mycket märklig och besvärlig. Därför måste i rimlighetens namn även dessa personer vara skapt och funtad som den döde släktingen. Resonerades det.

När jag tänker tillbaka på den händelsen och att jag föll med in i den fördömande gemenskapen skäms jag en smula. Det gör däremot inte maken eftersom han är som min farmor. När andan faller på och jag pratar skit om någon verkar det som om han drabbats av någon form av hörselskada. Och talsvårigheter också för den delen.

Dessutom lånar han gärna ut verktyg till verktygslösa, om det skulle behövas....

Årets sista solrosor och ett par gula byxor

Jag såg dem i går, årets sista solrosor. En humla kröp omkring i den för att förse sig av det som fanns kvar. Det kändes vemodigt på något sätt.

Samma känsla av vemod kände jag när jag vaknade upp i natt. En dröm hade väckt mig och jag låg en stund och funderade över om det jag drömt var sant eller inte. Det var då vemodet kom över mig. Sorgsenheten att det inte var sant, bara en dröm. Ändå kände jag en form av glädje över drömmen, den var så verklig.

Blundade hårt och försökte föra mig tillbaka till skogsvägen där vi promenerade och småpratade. Gula långbyxor, precis som det gula från solrosorna. Vi skrattade och gruset knastrade under våra skor.

Ibland är det skönt att drömma. Omedvetet låta hjärnan forma ihop en historia. Plocka fram bitar ur hjärnbiblioteket och sammanfoga verklighet med det overkliga. Önskningar som faller på plats för en kort stund.

Kanske drömmar kan få en människa att kämpa vidare. Bevara drömmen och förvalta den. Forma om känslan till ett ställningstagande. En riktlinje för hur vi ska handla och komma framåt i livet.

De tankar vi samlar på oss under en dag måste bearbetas, läggas till rätta och bevaras. Sova på saken är ett talesätt och det är nog inte helt fel. Ofta rätas frågetecknen ut under nattens vila och vi får en klarare syn på våra grubblerier.

När jag lägger mig för att sova i kväll ska jag försöka frammana nattens dröm. Se om det går att återskapa den. Så vi kan vandra på skogsvägen igen. Du med de gula långbyxorna, ivrigt pratande och jag ska bara lyssna. Flika in en kommentar, andas den klara höstluften och känna glädjen över att få finnas till.

Om det fungerar kommer jag att vara så där vemodigt glad när jag vaknar.

Gott nytt år och en misslyckad jul

I morse när jag vaknade kunde jag konstatera att idag om precis tre månader är det år 2015. Då åker julgranen ut, tomtarna förpassas till förrådets julförvaringslåda och de röda julstjärnorna hamnar i soptunnan.

På förmiddagen har jag gjort ett besök i en handelsträdgård. Apropå julstjärnor...
Stora bord med små stjärnor, ännu endast gröna, meter efter meter. Väntande på att bladens ändring från grönt till rött ska inträffa.
De behöver mycket mörker, en enda liten ljuskälla kan sabotera allt, upplyste mig trädgårdsmästaren och lade till att bäst mår blomman i en mörk garderob. Då behåller den sin röda färg.
Känns faktiskt lite så där, att behöva gå in i garderoben för att njuta av fägringen i adventstid. Det är då jag köper våra julstjärnor. Varsamt inlindad i papper så inte kylan fäller bladen innan de hamnar i våra fönster.

När julen är över har jag tröttnat på blomman. Vill ersätta den med vårliga växter och jag tror inte heller att jag skulle lyckas med bedriften att vara så omvårdande det skulle krävas för att få julstjärnan i så god vigör att den kan återanvändas nästkommande advent.

Hur julen kommer att bli i år är ovisst. Misslyckad antagligen eftersom Aladdinaskens trillingnöt får stryka på foten av mer trendig choklad. Gamla julvärdar från tv rasar. Utom Arne Weise. Han har aldrig under sina trettio år som julvärd nallat ur chokladasken.
Ingvar Oldsberg däremot funderar på att fly landet och fira julen utomlands. Kanske det finns trillingnöt dit han kommer så åtminstone hans jul är räddad.

Det är en viktig händelse detta  Media slår upp stort och många är vi som förfasar oss. Vet inte om maken upptäckt denna feta rubrik. Han som alltid tar trillingnöten först. Från båda lagren, samtidigt.
Först den ena biten, sen petar han försiktigt upp mellanlagret och han vet exakt vart den andra ligger. Han har mångårig vana.

Mig kvittar det lika. Det kliar i munnen om jag äter nötter så speciellt upprörd över det här beslutet är jag inte. Jag glufsar obekymrat i mig av både eventuellt nya och  gamla sorter. Blandar ett par bitar åt gången. Tuggar, sväljer och önskar att det kunde vara tre lager i asken. Minst.

Goda druvor och en larv på tallriken

Häromdagen kom maken in till mig med en klase vindruvor. Små och söta. Till och med kärnorna smakade gott.
Det var mycket länge sedan jag köpte och åt druvor. Alla larmrapporter om bekämpningsmedel har avskräckt mig men denna gång åt jag utan rädsla. Grannen hade skickat med maken denna klase för att vi skulle få ett smakprov på hemodlade vindruvor.

Vi har själva försökt oss på att bli vindruvsodlare tyvärr med mycket klent resultat. Det vill sig inte riktigt, antagligen gör vi något fel trots att vi följer konstens alla regler.

Då är det enklare att korka upp en flaska med flytande druvor. Men, kom jag att tänka, hur mycket gift innehåller ett glas vin.
Jag kikade in på Livsmedelsverkets hemsida som har i sin vinjett: "Alla känner matglädje och mår bra av maten."

Det blev en beklämmande läsning. Inte nog med att i drygt hälften av alla prover på vin som hade tagits fanns det rester av bekämpningsmedel, dock i låga doser. Butiker har även dragit tillbaka hamburgare för det fanns en överhängande risk att drabbas av salmonella om vi tuggar i oss av den.
Gojibär från Kina innehöll minst tolv restsubstanser, visserligen under gränsvärdet, men ändå.
Nu är just gojibär inga större problem för mig eftersom jag aldrig köper och äter dessa bär. Inte hamburgare heller för köttfärs hör inte till min favoritföda.
Vin dricker jag också ytterst sällan så någon oro över gifter där behöver inte förmörka mitt leverne. Den dosen ska jag väl klara av kan tyckas.

Barnmat på burk är däremot ett säkert kort. Kanske inte så festligt till fredagsmys men garanterat giftfritt,

Dottern och hennes familj satt och åt middag. Plötsligt låg det en larv på tallriken. Den hade bosatt sig i en sockerärta och familjens aptit försvann.
Nu kunde de ha dragit nytta av larven. Vänt sig till tidningen och fått både sig och larven avfotograferad samt gett läsarna en medäcklande upplevelse. För att dra det hela ytterligare ett steg, kanske de hade kunna fått ersättning från sockerärtsförsäljaren. Ett helt års förbrukning av ärtor.
Men de tog det med ro trots en stunds aptitnedgång. Garanterat fritt från bekämpningsmedel, de delade helt förnöjt det konstaterandet.

Att köpa svenskt kött och ekologiskt odlat är en bra försäkring mot både det ena och det andra. Så kan man även tänka som maken om det skulle råka slinka med ett och annat litet kryp. "Det är mat det också" är hans talesätt.
Brukar jag försöka intala mig när jag energiskt petar bort de vita maskarna ur nyplockade hallon......

Herr von Trapp och en röd schäslong

Familjen von Trapp är i stan. Den strame, militäriska sjubarnspappan och den gladlynta nunnan ska stå på Östgötateaterns scen fram till januari nästa år då de packar ihop sitt bohag och ger sig iväg till grannkommunen.

Idag var pressen samlade för pressläggning inför premiären. Jag var först i teatersalen och jag satte mig allra längst fram. Räknade stolarna i raden så jag kunde välja ut den mittersta. Där har jag aldrig tidigare suttit under någon föreställning. Tänkte att det är bäst att passa på, gratisplats dessutom.
Från orkesterdiket stack en del av kapellmästarens huvud upp och jag frestades att sätta dit handen och rufsa om honom i håret. Bara för att jag kunde. Men jag vågade inte.
Övriga journalister gjorde precis som i kyrkan, de satte sig några bänkrader längre bort från scenen. Vissa vet att föra sig på allmänna platser.....

Presentation och så ett smakprov ur föreställningen. Von Trapp visslade hårt i sin visselpipa. Barnen kom marscherande och nunnan Maria såg förfärad ut innan hon brast ut i vacker sång tillsammans med alla barn. Orkestern spelade och jag njöt av hela skådespelet. Gratis dessutom, även om det var en smula kort. Skulle velat höra och se mer när jag ändå var på plats. Längst fram dessutom.

Så var det dags för pressen att hugga sig en skådespelare. Jag valde ut herr von Trapp. Eftersom jag satt längst fram fick jag den möjligheten. Jag som inte har folkvett och sätter mig längre bak.

Den röda schäslongen tyckte jag passade bra. Sitta nära den respektingivande pappan på röd sammet.
Men där skulle barnen sitta och bli filmade av tv så vi fick nöja oss med den bakomvarande trappan som även den ingick i rekvisitan.

Jag steg upp på Östgötateaterns scengolv. Det kändes högtidligt på något sätt. Lite som helig mark. Ett golv endast ämnat åt skådespelare med aktning och kompetens. Passade på att blicka ut över salongen. Den var tom så när som på en eftersläntrande tv-journalist från Östnytt.
Så kändes det alltså att stå på scen. Jag vinkade lite åt  publiken som inte fanns och hoppades att ingen annan såg. Bara för att känna hur det kändes.

Herr von Trapp väntade otåligt med svettig överläpp. Hans gröna kavaj av vadmal såg varm och obekväm ut. "Arbetskläder är sällan bekväma" tänkte jag.

Så satt vi där von Trapp och jag. Jag höll inspelningsapparaten mot honom och han berättade om en man som egentligen var fredligt sinnad. Att han inte visste bättre hur han som sörjande änkling skulle sköta sina barn än att blåsa på dem med visselpipa. Han berättade om sin styrka gentemot Hitler och om kärleken till Maria. Han skrapade hål på det hårda skalet och bilden av en mjuk man med mycket mod kom fram.

 Innan vi skildes åt fick jag en kram.
Under den gröna tjocka kavajen känner jag skådespelaren mycket väl. Nu var han dock i en annan miljö och som en annan person och för ett ögonblick kände jag mig som Maria.

Jag mötte journalisten från en annan tidning när jag gick. Hon såg glad ut och tyckte det här var bättre än att skriva om en gummiverkstad i Österbymo. Motorintresset hos henne var lika med noll hann hon säga innan jag nickade instämmande och stängde dörren till Östgötateatern och familjen Trapp.