Projekt tiger och en liten skunk

Idag är det en riktig gråmulen dag. Trots att den spanska värmen letat sig till våra breddgrader enligt meteorologerna så känner jag ingen större värme. I alla fall inte utomhus.

Det är sådana här dagar jag saknar en liten katt som kunde ligga bredvid mig i soffan. Spinna så där hemtrevligt och föra över lite av sin kroppsvärme till mig. Jag får väl locka på grannens katt, en stor svart herre som lystrar till namnet Gismo. Men han är lite blyg den där katten så det försöket är nog dömt till ett misslyckande.

I min tragiska ensamhet medan maken höll sig ute i grådiset för att få fart på en utomhuslampa, bläddrade jag förstrött i en tidning. En artikel om en man i Texas som äger och fostrar 187 tigrar fångade mitt intresse.

En dyr hobby som började med två tigrar och en liten skunk. Runt 60 000 kronor om året kostar det att utfodra en tiger. Då handlar det inte om kattmat på burk utan ostyckade kalvar. En halv om dagen så blir tigern mätt i magen.

Verkar rent livsfarligt. Och märkligt. Men i Texas finns det mer tigrar i privat ägo än det finns vilda ute i naturen. Stålar måste han dessutom håva in den här tigermannen för att få verksamheten att gå runt. Han säljer kondomer och T-shirtar vilket bara det en minst lika märklig kombination som att ägna sig åt något slags zoo för privat bruk.

Fast det märkligaste av allt. Han parar tigrarna med lite vad som helst verkar det som. Lejon till exempel. Avkommans skick är tydligen inte så noga bara det blir ungar som han kan fara iväg med till något köpcenter i staden där människor får klappa ett vilt djur. Som inte är vilt utan avlat i fångenskap. Men de betalar bra för att få klappa en kisse i storformat och inkomsten ökar så tigrarna inte behöver gå hungriga och ryta.

Knarkmaffian har också fått upp ögonen för tigrar. En respektingivande form av vakthundar.

Jag suckade över all världens konstigheter. Tänkte på utrotningshotade tigrars öde och bläddrade vidare i min tidning.

Recept utan krusiduller på nästa uppslag. Zucchinifrittes. Med parmesanost. Riven. Kanske vore något att testa.

Farsdagsbullar och en ojämn vecka

Vilken tur att det är ojämn vecka, tänkte jag i går kväll när jag läst klart boken om den lilla kaninen som ridit iväg  på sin häst till indianernas boställe.
För övrigt min gamla sagobok. Carina Axelsson har min mamma en gång i tiden med sin prydliga handstil skrivit på pärmens insida.

Vilken tur att du och din syster kan äta farsdagsbullar när det är Fars dag. Hade den här dagen infallit nästa söndag hade deras far fått ätit sitt fika utan sina barn.

Jag snosade på den röda hjässan som borrat sig ner i den mjuka kudden. En svag doft av hårschampo och lite barnsvett. Han somnade ovetande om mina tankar.

När jag gick i småskolan skulle vi rita Farsdagskort. Ett vitt pappersark veks på mitten.

Till Far
från
Carina

Och för att förhöja hyllningen en vacker teckning på den vita pappret.

En pojke fick alltid gå ut när det var dags för Fars dag. Hans pappa var död.  Död!!
Vi andra ungar tyckte att pojken var något speciellt. Ingen annan av oss hade en död pappa.
Så klart att han måste gå ut ur klassrummet där vi andra som hade levande pappor gjorde vackra vikta kort.
"Han blir ledsen när han inte kan rita något kort till sin pappa" förklarade fröken och vi nickade i tyst samförstånd.
Vad pojken gjorde under tiden var det ingen som bekymrade sig över. Vi hade nog med vårt eget skapande till Far.

Jag är kluven till det här med Fars dag men även Mors dag. Varje gång våra barn kommer till oss är det Mors dag och Fars dag. Vi behöver ingen extra dag för att fira att vi är fyllda med rikedom som barnen och deras barn skänker oss.

Många tycker dock att det är en trevlig dag då föräldrar och syskon träffas och äter tårta eller kanske rent utav middag. Som Mor tillreder. Eller Far. Fast kanske inte, det är ju hans dag. Då slipper han de husliga göromålen.

Men. Det finns många pappor som längtar efter sina barn. Inte bara på Fars dag utan alla dagar under året. Pappor som kämpar för sina barn. Mammor som med makt och medel håller barnen borta från papporna. Mammor som även de var med vid själva tillverkningen. Inte enkom en pappas verk.

Alla pappor är inte dåliga och oansvariga pappor. Det sliter att kämpa. Det gör ont. Det blir ibland förlorad arbetsinkomst på grund av stress och sjukskrivning.  Det blir ibland rättegångar där någon annan än pappan ska bestämma om barnens rättigheter. Rätten till en mamma OCH en pappa.

Idag är det Fars dag. Idag får ett tvillingpar äta Farsdagsfika med sin pappa. Med sin farfar också för den delen. Det är farmor som bakat.

Lösa tänder och Kålgate

Stortvillingarna kom på besök. Jag satte mig på huk framför pojken och han tittade stort på mig under en kort stund.

"Men farmor, du håller på att tappa tänderna!"

Jag skrattade och dementerade hans påstående. Men han vidhöll att det inte skulle dröja innan alla tänderna trillat ur munnen och förklarade tröstande att det nog berodde på att jag började bli väldigt gammal.

Att han inom en ganska snar framtid skulle se ut som ett spjälstaket i munnen trodde han dock inte på allt medan han visade upp sina små vita mjölktänder.

Jag kan än i dag, trots min höga ålder, komma ihåg hur det kändes när mina mjölktänder började lossna. Hur jag med fingrarna vickade den lösa tanden fram och tillbaka. Modet när jag med ett ryck slet ut den från den lilla fliken av tandkött den hängde och dinglade i. Smaken av salt och tungspetsen i det mjuka hålet där snart en ny och rejäl gadd skulle tränga fram.

Med allt för stora tänder i förhållande till munnen gick vi till skolan, mina klasskamrater och jag. Mina framtänder i överkäken ville sträva åt ett helt eget håll och tandställningen blev några års ständiga följeslagare.

Ibland kom flourtanten på besök. Hon bredde ut ett stort tjockt papper på klassrumsgolvet och placerade en plasthink precis i centrum av pappret.

En liten skvätt flour i veckad pappersmugg och så började vi skölja vätskan runt i munnen. Vi stod uppställda i en prydlig ring runt hinken och på givet kommande fick vi spotta. Det löddrade sig i hinken och jag fick kväljningar av åsynen av utspottat flour.

En gång om året samlades klassen i grupp och gick med fröken i spetsen ner till järnvägsstationen. Det var dags för den årliga tandundersökningen hos stadens Folktandvård.
Jag satt och höll hårt i den lilla bruna tågbiljetten där konduktören med sin tång klippt ett hål i ena hörnet. Tur och retur. Det skulle bli ett nytt hål efter någon timma.

I väntrummets bänk klädd av galon kasade vi fram och tillbaka. Det luktade tandläkare och vi var rädda. Speciellt för tandläkare Källqvist som var en mycket barsk dam. Hon godtog inget krångel av något slag.

För att mildra hennes aggression hade jag en gång sytt en liten duk med korsstygnsbroderi som jag använde som muta. Men det var ändå för sent. Min tandläkarskräck hade rotat sig väl och har hållit sig vid liv allt sedan dess. Om den argsinta tandläkaren behöll duken eller inte fick jag aldrig någon klarhet i.

I går ringde tandsköterskan Eva. Det är dags för min tandbesiktning. Jag vet att tandläkarrummet kommer att fyllas med vacker musik. Bara för min skull. Det händer att min tandläkare då och då sjunger med i melodislingan. Bara för min skull. Jag tycker mycket om min tandläkare. Hon blir inte arg när jag gråter. Hon sjunger stilla för mig och säger att det är bra att släppa ut gråten.

Min make får behandling utan musik och sång. Han hör inte till den rädda skaran av patienter.

Nu har jag sällan hål i tänderna. Eller rättare sagt jag har aldrig hål. Däremot har nästan alla av de fyra rejäla lagningarna tandläkare Källqvist utförde för många år sedan börjat ge med sig.

Jag är helt säker och viss om att jag har flourtanten att tacka för mina starka tänder. Hon som ibland gav oss en liten, liten tandkrämstub Kålgate när vi spottat färdigt.

Gevär och harstek

För första gången i mitt liv har jag hållit i ett vapen. Visserligen utan ammunition för säkerheten och trygghetens skull, men ändå.

Det var en speciell känsla. Tungt och obekvämt. Längst fram satt en liten pigg som man skulle kika på för att träffa målet. Helt obegripligt att det över huvud taget går enligt mig som inte begriper mig på sånt.

Den vane jägaren siktade och sköt. Hunden plaskade i det iskalla vattnet och simmade runt med nosen över vattenytan. Högg tag i anden och släpade upp den till sin matte. Beröm och hundgodis.

Själv stod jag en bit bort med orange hörselskydd och kalla händer. En jägare ska klä sig varmt och ha rejält på fötterna. Inte heller det begrep jag trots att jag borde ha haft bättre förstånd att stoppat ett par vantar i fickan innan jag for hemifrån. Samt dra på mig långkalsonger under jeansen.

När jag stelfrusen satte mig i bilen för att fara hemåt och värma mig med något varmt att dricka fortsatte jägaren med sin hund, helt obekymrade om kylan, sin jakt. Måste vara ett härdat släkte de där jägarna.

För många år sedan fick vi en nyskjuten hare av en annan jägare än den jag träffade idag. Förväntningarna var höga, inte minst från barnen som förundrade såg harpalten hänga i bakbenen i vårt pannrum. Jägaren hade haft förstånd att slakta den innan överlämnandet och fyllt buken med färskt granris.

Jag studerade kokboken och satte igång med middagsförberedelserna. Haren fick ligga i marinad och hamnade sedan i stekgrytan tillsammans med lök och lämpliga kryddor.

Vilken festmåltid det skulle bli!

Förväntningarna byttes i misstro när vi satte oss till bords. Små hårtussar, visserligen  marinerade och kryddade, uppenbarade sig när vi skar i köttet. Plus mängder av små hagel. Matlusten försvann och haren med alla tillbehör hamnade i sophinken.

Länge funderade jag på om det var jag som matlagerska eller jägaren som skytt som hade misslyckats med harsteken....

Första snön och vägen till avrättningsplatsen

Varje år är det samma sak. Vi vaknar ur nattens sömn, sätter ner fötterna på sovrumsgolvet, kastar en blick genom fönstret och konstaterar ömsom med förtjusning ömsom med förvåning att vinterns första snö fallit. Trots att vi innerst inne vet att snön kommer.

Trafikkaos, stanna hemma, kör försiktigt och är sommardäcken utbytta mot vinterdäcken.

Inte kommer jag ihåg att det blev ett sådant ståhej och feta rubriker när jag var barn. Då kom vintern när den skulle och samtliga medborgare var beredda.

Nu för tiden får det snöa bäst det vill. Jag ska inte upp och skotta fram någon bil. Inte heller bekymrar jag mig över om vägen är plogad eller ej.  Förutom idag. Då jag skulle bege mig till avrättningsplatsen 100 meter in i skogen. Det var kallt och fingrarna stelnade till ganska omgående.

Halshuggning med svärd eller yxa 5 daler. Öronens avskärande 2 daler och tungans avskärande 5 daler, alltså något dyrare än att få öronen avlägsnade. Upphängande i galge, riktigt dyrt, 8 daler och dyrast av allt, att få benen knäckta och ändå vid medvetande bli halshuggen och upphängd på pålar i styckat tillstånd, 15 daler. Skarprättartaxorna år 1736 uppgick till en hög kostnad i dåtidens valuta.

Många gånger har jag kört mot grannkommunen utan att ha den blekaste aning om vad som utspelats strax intill landsvägen. Nu vet jag. Jag har själv gått i snön och blivit blöt om fötterna på den väg där livrädda förbrytare vandrat på väg till sin avrättning.

Nyfikna samlades för att bevittna ett skådespel som gav extra ledigt från arbetet. Säkert med skräckblandad förtjusning.

Jag förfasar mig över historien. Hur de kunde bära sig åt, bödlarna och folket.

När jag kom hem skrev jag artikeln och sorterade bilderna jag tagit. Suckade över den hänsynslösa råheten som skedde då. På den tiden. För länge sedan.

Så med ens kom jag att tänka på att det faktiskt händer samma sak idag. År 2014. Blodiga avrättningar utan några rättegångar. Varje dag till och med. Men inte här i vårt land. Här som vi är trygga i vår svenskhet.

Hit kommer de som bevittnat dagens blodbad och rullande huvuden. Misshandel och kränkningar. De som vissa vill skicka tillbaka till sina hemländerna. Lätt att tycka så för den som inte varit på plats och ställe. Lätt att tycka så för den som inte flytt för sina liv. Med risk för sitt eget liv genom flykten.

Vi kan även avrätta varandra verbalt. Här i vårt trygga land. Vi som har det så bra. Med villa, bil och nytt kök. Vi som äter oxfilé och dricker rött vin på fredagskvällen. När jobbet är slut och helgen tar vid. Sittande i fina soffan och tittar på Dobidoo eller Svenska Hollywoodfruar.

Vi kan avrätta varandra i ord och skrift utan föregående rättegång.