Ett soldattorp och stela ansikten

För några år sedan köpte vi ett gammalt hus. Ursprungligen hade det varit ett soldattorp och ingen hade bott i där på mycket länge. Huset var i stort behov av renovering men först skulle vi tömma det på mängder av pinaler eftersom säljarna inte hade något intresse av det gamla bohaget. Dessutom var det inte deras ansåg de,  det hade bara ingått i köpet den gång de skrev under handlingarna av dödsboet som sålde fastigheten. En något konstig affärsupplåtelse men vi hade inga synpunkter utan lovade att ta hand om det gamla hemmet på bästa sätt.

Med andra ord, det blev många resor till återvinningsstationen med fylld släpkärra.

Det är otroligt spännande att rota runt bland andra människors saker. Känslan av att göra något förbjudet ligger i bakgrunden och bubblar. Utdragna byrålådor där brev, böcker och personliga tillhörigheter samsas. Skåp där tomtenissar förvånat stirrade på främmande ansikten medan porslinsgrisar med äpplen i trynet hoppades att det snart skulle lacka mot jul så de kunde få bli utsläppta under några dagar.
Änglaspel som pinglade när skåpdörren for upp. Påskycklingar och virkade korgar med grant målade påskägg. Snapsglas med tillhörande snapsflaska, urdrucken för många år sedan. Inte ens spritdoften hade dröjt sig kvar under korken.

Målmedvetet arbetade vi oss fram genom en främmande människas liv. På något sätt kändes det som om vi blev bekanta med den gamle mannen som var död och begraven sedan mycket lång tid tillbaka.
Vi fick följa med honom på hans många resor till Amerika. Han tyckte om kortspel och pynta slipsen med nål från landet bortom det stora havet. Läste mycket böcker och ägde en trampsymaskin. Lyssnade på grammofon och var en smula religiös för vi hittade en grammofonskiva med andliga visor.

Så hittade vi två mycket gamla fotoalbum. Svartvita tjocka och hårda fotografier där personer poserat framför kameralinsen och fastnat med stela, allvarliga ansikten. Herrar med hatt och kvinnor med blusar och klänningar som dolde precis allt som bör döljas på det århundradet. I anständighetens namn. Fanns säkert andra porträttfotografer även på den tiden men vi såg dock inga spår efter en sådan.

Sonen och jag beslutade oss för att behålla var sitt album. Vi kommer aldrig att få reda på något om personerna på fotografierna eller ens någon efterföljande släkting. Ibland händer det att jag öppnar det gamla fotoalbumet och tittar på de stela människorna i svart-vitt.  Jag har svårt att förstå att de en gång i tiden varit i allra högsta grad livs levande.

Det gamla soldattorpet har fått en rejäl omvandling och när vi åker dit och hälsar på i egenskap av farmor och farfar möts vi av stortvillingarna, vår lånehund och två katter.

Det är nya tider vid Oskarsro.

Stadsvandring och en rollator

Norrköping bjuder på riktigt trevliga stadsvandringar. Själv är jag mycket förtjust i att trava runt i de gamla industriområden som ligger runt Strömmen. Slinka in på Arbetarmuseet och ta en gofika, kika i deras shop eller gå och kolla på de olika utställningarna.

Norrköping är en fin stad. Har ett stort utbud av trevligheter att erbjuda både kulturellt och för den som mest är intresserad av strövtåg bland historiens vingslag.

Dock har de dåligt ställt med rollatorer, Norrköpings kommun. Så de som är skröppliga på benen får skicka iväg någon till bokhandeln att införskaffa den bensvage en blädderbok med fotografier över staden.

Om inte den med darriga ben har en rejäl plånbok och förhoppningsvis färdtjänst så han eller hon tar sig till Urbergsgatan i Vilbergen för att på egen bekostnad köpa sig en rollator för utomhusbruk.
Inomhusrollatorer har de ett större lager av men vad hjälper det. Det går väl inte att promenera med en rollator ämnat att rollatora med inne runt Strömmen. Eller har jag fel?

Jag blir lite smått förgrymmad när jag tänker på det, och glad att jag ännu kan stå på benen så jag inte behöver besvära Norrköpings kommun med ett telefonsamtal om en önskan att få mig en rollator. Fundersam blir jag också hur en människa, utan att besiktiga den som ringer, kan ge ett omedelbart avslag på begäran. Tycker  ett önskemål om att få ett stadigt hjälpmedel med sittplats för att vila benen och en korg för diverse attiraljer som kan vara bra att ha med på promenaden är en rimlig begäran. Speciellt som gamla människor ofta betalt kommunalskatt under många år. Det borde täcka kostnaderna för att få låna en rollator.

Vi har två sparkar i vår bod. Maken är en händig karl och fortfarande i mycket god vigör. Kanske han kan svetsa lite på en av sparkarna och göra om den till en rollator. Han är ganska mycket äldre än mig så han kan ju får nyttja den först. Så kan jag få ärva den när den tid har kommit då han inte längre är i behov av att strappla sig fram och tillbaka mellan huset och postlådan.

När även jag slutat gå kan barnen dra lott om vår hemmagjorda rollator och spara den till framtida behov. Så behöver inte Norrköpings kommun bekymra sig då heller......

Projekt tiger och en liten skunk

Idag är det en riktig gråmulen dag. Trots att den spanska värmen letat sig till våra breddgrader enligt meteorologerna så känner jag ingen större värme. I alla fall inte utomhus.

Det är sådana här dagar jag saknar en liten katt som kunde ligga bredvid mig i soffan. Spinna så där hemtrevligt och föra över lite av sin kroppsvärme till mig. Jag får väl locka på grannens katt, en stor svart herre som lystrar till namnet Gismo. Men han är lite blyg den där katten så det försöket är nog dömt till ett misslyckande.

I min tragiska ensamhet medan maken höll sig ute i grådiset för att få fart på en utomhuslampa, bläddrade jag förstrött i en tidning. En artikel om en man i Texas som äger och fostrar 187 tigrar fångade mitt intresse.

En dyr hobby som började med två tigrar och en liten skunk. Runt 60 000 kronor om året kostar det att utfodra en tiger. Då handlar det inte om kattmat på burk utan ostyckade kalvar. En halv om dagen så blir tigern mätt i magen.

Verkar rent livsfarligt. Och märkligt. Men i Texas finns det mer tigrar i privat ägo än det finns vilda ute i naturen. Stålar måste han dessutom håva in den här tigermannen för att få verksamheten att gå runt. Han säljer kondomer och T-shirtar vilket bara det en minst lika märklig kombination som att ägna sig åt något slags zoo för privat bruk.

Fast det märkligaste av allt. Han parar tigrarna med lite vad som helst verkar det som. Lejon till exempel. Avkommans skick är tydligen inte så noga bara det blir ungar som han kan fara iväg med till något köpcenter i staden där människor får klappa ett vilt djur. Som inte är vilt utan avlat i fångenskap. Men de betalar bra för att få klappa en kisse i storformat och inkomsten ökar så tigrarna inte behöver gå hungriga och ryta.

Knarkmaffian har också fått upp ögonen för tigrar. En respektingivande form av vakthundar.

Jag suckade över all världens konstigheter. Tänkte på utrotningshotade tigrars öde och bläddrade vidare i min tidning.

Recept utan krusiduller på nästa uppslag. Zucchinifrittes. Med parmesanost. Riven. Kanske vore något att testa.

Farsdagsbullar och en ojämn vecka

Vilken tur att det är ojämn vecka, tänkte jag i går kväll när jag läst klart boken om den lilla kaninen som ridit iväg  på sin häst till indianernas boställe.
För övrigt min gamla sagobok. Carina Axelsson har min mamma en gång i tiden med sin prydliga handstil skrivit på pärmens insida.

Vilken tur att du och din syster kan äta farsdagsbullar när det är Fars dag. Hade den här dagen infallit nästa söndag hade deras far fått ätit sitt fika utan sina barn.

Jag snosade på den röda hjässan som borrat sig ner i den mjuka kudden. En svag doft av hårschampo och lite barnsvett. Han somnade ovetande om mina tankar.

När jag gick i småskolan skulle vi rita Farsdagskort. Ett vitt pappersark veks på mitten.

Till Far
från
Carina

Och för att förhöja hyllningen en vacker teckning på den vita pappret.

En pojke fick alltid gå ut när det var dags för Fars dag. Hans pappa var död.  Död!!
Vi andra ungar tyckte att pojken var något speciellt. Ingen annan av oss hade en död pappa.
Så klart att han måste gå ut ur klassrummet där vi andra som hade levande pappor gjorde vackra vikta kort.
"Han blir ledsen när han inte kan rita något kort till sin pappa" förklarade fröken och vi nickade i tyst samförstånd.
Vad pojken gjorde under tiden var det ingen som bekymrade sig över. Vi hade nog med vårt eget skapande till Far.

Jag är kluven till det här med Fars dag men även Mors dag. Varje gång våra barn kommer till oss är det Mors dag och Fars dag. Vi behöver ingen extra dag för att fira att vi är fyllda med rikedom som barnen och deras barn skänker oss.

Många tycker dock att det är en trevlig dag då föräldrar och syskon träffas och äter tårta eller kanske rent utav middag. Som Mor tillreder. Eller Far. Fast kanske inte, det är ju hans dag. Då slipper han de husliga göromålen.

Men. Det finns många pappor som längtar efter sina barn. Inte bara på Fars dag utan alla dagar under året. Pappor som kämpar för sina barn. Mammor som med makt och medel håller barnen borta från papporna. Mammor som även de var med vid själva tillverkningen. Inte enkom en pappas verk.

Alla pappor är inte dåliga och oansvariga pappor. Det sliter att kämpa. Det gör ont. Det blir ibland förlorad arbetsinkomst på grund av stress och sjukskrivning.  Det blir ibland rättegångar där någon annan än pappan ska bestämma om barnens rättigheter. Rätten till en mamma OCH en pappa.

Idag är det Fars dag. Idag får ett tvillingpar äta Farsdagsfika med sin pappa. Med sin farfar också för den delen. Det är farmor som bakat.

Lösa tänder och Kålgate

Stortvillingarna kom på besök. Jag satte mig på huk framför pojken och han tittade stort på mig under en kort stund.

"Men farmor, du håller på att tappa tänderna!"

Jag skrattade och dementerade hans påstående. Men han vidhöll att det inte skulle dröja innan alla tänderna trillat ur munnen och förklarade tröstande att det nog berodde på att jag började bli väldigt gammal.

Att han inom en ganska snar framtid skulle se ut som ett spjälstaket i munnen trodde han dock inte på allt medan han visade upp sina små vita mjölktänder.

Jag kan än i dag, trots min höga ålder, komma ihåg hur det kändes när mina mjölktänder började lossna. Hur jag med fingrarna vickade den lösa tanden fram och tillbaka. Modet när jag med ett ryck slet ut den från den lilla fliken av tandkött den hängde och dinglade i. Smaken av salt och tungspetsen i det mjuka hålet där snart en ny och rejäl gadd skulle tränga fram.

Med allt för stora tänder i förhållande till munnen gick vi till skolan, mina klasskamrater och jag. Mina framtänder i överkäken ville sträva åt ett helt eget håll och tandställningen blev några års ständiga följeslagare.

Ibland kom flourtanten på besök. Hon bredde ut ett stort tjockt papper på klassrumsgolvet och placerade en plasthink precis i centrum av pappret.

En liten skvätt flour i veckad pappersmugg och så började vi skölja vätskan runt i munnen. Vi stod uppställda i en prydlig ring runt hinken och på givet kommande fick vi spotta. Det löddrade sig i hinken och jag fick kväljningar av åsynen av utspottat flour.

En gång om året samlades klassen i grupp och gick med fröken i spetsen ner till järnvägsstationen. Det var dags för den årliga tandundersökningen hos stadens Folktandvård.
Jag satt och höll hårt i den lilla bruna tågbiljetten där konduktören med sin tång klippt ett hål i ena hörnet. Tur och retur. Det skulle bli ett nytt hål efter någon timma.

I väntrummets bänk klädd av galon kasade vi fram och tillbaka. Det luktade tandläkare och vi var rädda. Speciellt för tandläkare Källqvist som var en mycket barsk dam. Hon godtog inget krångel av något slag.

För att mildra hennes aggression hade jag en gång sytt en liten duk med korsstygnsbroderi som jag använde som muta. Men det var ändå för sent. Min tandläkarskräck hade rotat sig väl och har hållit sig vid liv allt sedan dess. Om den argsinta tandläkaren behöll duken eller inte fick jag aldrig någon klarhet i.

I går ringde tandsköterskan Eva. Det är dags för min tandbesiktning. Jag vet att tandläkarrummet kommer att fyllas med vacker musik. Bara för min skull. Det händer att min tandläkare då och då sjunger med i melodislingan. Bara för min skull. Jag tycker mycket om min tandläkare. Hon blir inte arg när jag gråter. Hon sjunger stilla för mig och säger att det är bra att släppa ut gråten.

Min make får behandling utan musik och sång. Han hör inte till den rädda skaran av patienter.

Nu har jag sällan hål i tänderna. Eller rättare sagt jag har aldrig hål. Däremot har nästan alla av de fyra rejäla lagningarna tandläkare Källqvist utförde för många år sedan börjat ge med sig.

Jag är helt säker och viss om att jag har flourtanten att tacka för mina starka tänder. Hon som ibland gav oss en liten, liten tandkrämstub Kålgate när vi spottat färdigt.