Jesus på rymmen och flyg till Ullared

I strålande solsken har jag idag putsat fönster. Både utvändigt och invändigt. Maken roade sig med lite avverkning med motorsågen och kom sedan in för att få lite förmiddagsfika. Det kändes nästan som förr i tiden. När han under vinterhalvåret var skogsarbetare medan jag styrde runt i vårt hem mellan morgon-och kvällsmjölkningen. Då kom han hem och doftade skog nu känns bara doften från motorsågens rök som biter sig fast i hans kläder. Det kan kanske bero på att vi inte är några skogsägare längre. Inte ägare till några kossor heller för den delen.....

Nya gardiner kom upp i de rena fönstren men adventsljusstakarna och stjärnorna får vänta några dagar till. Den finaste stjärnan hänger jag i fönstret mot sjön. Tycker den passar bra där. Betlehemsstjärnan. Den som ledde de tre vise männen mot det nyfödda barnet i stallet.

Nu vet jag inte riktigt hur det blir med ledsagningen eftersom Jesusbarnet är på rymmen. I alla fall om jag får tro personalen i en butik i vår grannkommun. Det var både förvirring och bestörtning när jag trädde in i butiken. Föreståndaren var mycket upprörd och butiksbiträdet ledsen. De kunde inte hitta gossebarnet trots långt och ihärdigt letande. Julkrubban som var till salu innehöll samtliga krubbmedlemmar inklusive får och ett par kameler. De tre vise männen hade letat sig fram till rätt stall och stirrade stelt framför sig. De verkade ledsna de också. Den enda som såg skapligt lugn ut var Maria, möjligtvis hade hon bättre koll på läget.

"Kanske är han kvar på dagis?" föreslog jag i ett försök att muntra upp stämningen. Två par kalla och mörka ögon fick mitt leende att slockna. Man skojar inte om Jesusbarnet! I alla fall inte i adventstid.

Innan jag besökte butiken med den förlorade Jesus hade jag läst en artikel om att människorna i norr nu kan ta flyget till Ullared. På fyra timmar var alla biljetter slut och norrlänningarnas kommande jul räddad. Nu kan även de shoppa loss på Gekås och vd:n  Boris gläds åt den glada folksamlingens glädje.

"Jag undrar om det finns Jesusbarn att köpa på Gekås?" tänkte jag när jag stod och kikade in i den tomma krubban där bara lite halm vittnade om att det var en sängplats åt ett barn av Davids stam.

Jag vågade inte fråga butiksföreståndaren. Varken om inköp av nytt Jesusbarn eller om han tänkte ta sig en dagstur till Ullared där det eventuellt ingår kaffe och smörgås under bussturen. För här i Östergötland får vi åka buss och inte ta flyget om vi ska dit och julhandla.

Kanske har den lille Jesus kommit till rätta och får ta emot myrra, guld och rökelser av de tre stjärntydarna och att butiksägaren är glad igen och känner att julen blir precis så där god som vi alla önskar varandra.

En motorcykel och en navelsträng runt foten

Det har stundom hänt att jag skänkt en gåva till Läkare utan gränser. Känner mig präktig och human precis när jag gör det men sedan faller gåvan i glömska till nästa gång den behövliga hjälpen blir aktuell. Som den egentligen alltid är. Aktuell.

Idag fick jag syn på en skrift som berörde mig på många sätt. En kvinna i Tchad födde i sitt hem sin bebis. Något gick fel så hon lindade navelsträngen runt den lilla foten och kastade sig upp på en motorcykel och färdades på knaggliga vägar i tio mil. Väl framme stod Johanna från Läkare utan gränser och tog emot henne och det lilla nyfödda barnet. Bara för att konstatera att kvar i magen låg ytterligare två barn. Värkarbetet hade stannat upp under den vådliga färden men hjälp fanns att få när mamman var på plats och plötsligt hade hon tre välskapta barn i famnen.

Tack vare bistånd kan hjälparbetarna finnas på plats och göra allt vad de kan för att hjälpa människor som inte lever i den självklara välstånd som vi gör.

Texten avslutades med att man behöver inte vara på plats för att aktivt hjälpa. Gåvor är också en hjälp till hjälpen.

Vi tänker så sällan på det där i vår skyddande värld. Vi tar emot våra barn och de allra flesta gångerna går det bra. Smärtsamt, det går inte att förneka, men det är en smärta som oftast glöms bort ganska så snart efter förlossningen. Inte heller behöver födande kvinnor ta sig till förlossningen på motorcykel utan åker bekvämt i bil. Kunnig personal, smärtlindring, sterila instrument, rena förlossningssängar, rena kläder till mor och barn, rena sanitetsbindor, efterbesök hos läkare för att kolla att allt är som det bör vara och ständiga kontroller på Barnavårdscentralen.

Vad är det vi saknar och vad är det vi behöver? tänkte jag när jag i dag travade in i affären, fast besluten att jag verkligen behövde en ny stjärna i papp för att piffa upp vårt hem till advent.

Vi behöver heller inte vara på plats för att tänka på varandra som står oss nära. Visa att vi finns till för dem vi älskar.  Ett telefonsamtal, en vardagsfika eller ett personligt besök. Helt anspråkslöst.
Livet är kort och det finns ingen möjlighet till repris. Bäst att ta vara på livet och varandra medan vi lever.

Den fina stjärnan i papp? Jodå den ligger i sin kartong och i morgon ska jag veckla upp den, sätta i den miljövänliga lilla lampan och placera den i vårt köksfönster.

K på Colosseum och James.J. Kilroy

Amfiteatern i Rom. Vi kan bara i fantasin föreställas oss de blodiga strider som utspelats där när vi som turister promenerar omkring i och utanför den mäktiga byggnaden som uppfördes omkring 80 år efter Kristus.

Det gäller att vara rädd om de 2000 år gamla väggarna som fortfarande står kvar. Det borde gälla alla. Även klåfingriga ryssar som inte kan låta bli frestelsen att plocka upp en vass sten och rista in ett K i den antika murstenen  när han trodde att ingen såg. Det stod ryssen dyrt. 185 000 kronor i böter samt 4 års villkorlig dom blev straffet.

Det är även ganska dyrt att fika i närheten av Colosseum.  Det fick vi erfara när vi var dumdristiga nog  att slå oss ner på en utomhusservering för att njuta av en kopp kaffe med tillhörande kaka och Colosseum som fondvägg. 500 svenska kronor kostade kalaset för fyra personer. Sved nästan lika mycket som det antagligen nu svider i den ryska utsmyckaren.

Klotter är ingen ny företeelse. Det har pågått sedan år 1825. Och det lär väl aldrig försvinna. Graffiti kallas det också eller som de mer moderna säger, "tags." Vad det än heter så blir den drabbade oerhört arg och ledsen speciellt om det har rasistiska inslag. Många skriver ner till allmän beskådan vad de vill förmedla. Orättvisor, slagord, förföljelser av folk och olika kulturer samt politiska åsikter.

Men det finns även glada budskap som att Jesus lever eller att någon drabbats av bubblande kärlek. Parkförvaltningar, bostadsinnehavare, kollektivtrafiken med flera betackar sig dock för all form av olovlig utsmyckning i skrift medan saneringsfirmor inte ser med samma ögon på problemet.

När jag var ung gick det att läsa lite här och var att den där "Kilroy was here". Vart Kilroy tagit vägen är en gåta, antagligen har han tröttnat eller hamnat i gravens mörker för han borde vara fasligt gammal om han fortfarande lever.

Jag fick aldrig klart för mig varför en fartygskontrollant under andra världskriget, dessutom bosatt i USA, var tvungen att resa till den värmländska bygden och skriva lite varstans att han varit där. Säkert for han även fram i andra delar av Sverige, ja över hela världen för den delen  Mr. James J. Kilroy.

Klotterplank är väl avskaffade för länge sedan. Nu finns sociala medier där vi öppet kan klottra ner vad vi tänker och tycker.

Om oss själva men även om vad vi tycker om andra....

Pärlplatta och en låst dörr

Fredagskväll. Lugnet lägrar sig över vårt lilla hus och jag ser fram mot att rota ner mig i soffan och slötitta på televisionsapparaten.

Veckan har varit hektisk. Tidiga mornar där jag slevat runt i kastrullen med havregrynsgröt. Vi har varit mor-och farföräldrar på heltid. Sånt tar på krafterna. När vi själva var småbarnsföräldrar ligger långt tillbaka i tiden. Jag funderar om det var samma tempo då som nu. Antagligen. Har bara glömt bort det helt enkelt.

Varje dag den här veckan har vi hämtat och lämnat på dagis. Lämnat en unge och hämtat en ny.
Småtvillingarna och deras storasysters mamma är på kurs i Stockholm. För att underlätta för pappan, speciellt om morgonen, har vi varit behjälpliga. På söndag kommer mamman hem och ordningen är återställd.

 När vi i går lämnade en småtvilling på dagis kom en stortvilling istället. Hon har hosta och fick stanna hos oss medan hennes bror åkte till dagis.  Först var jag mormor, sen blev jag farmor för att på eftermiddagen bli mormor igen.

I morse lämnade vi småtvillingarnas storasyster och hon i sin tur blev utbytt mot båda stortvillingarna.

Pärlplatta och teckning föreställande en häst, en sjörövarflagga och en geting. Present från den största ur kullen.Tillverkat på dagis.

Vattenfärg och memoryspel. Det går att fuska i memory. Det har en stortvilling lärt mig.

Blöjor och nappar. Hela bilen full med bilbarnstolar. Gosedjur och snuttetrasor.

I går kväll hade småtvillingarnas syster och jag en pratstund. Låg under täcket och tittade ut i mörkret.
Hon ska köpa sig en racerbil när hon blir stor. Emrik, den i framtiden tilltänkte, ska få köra bilen. Själv ska hon sitta bredvid och läsa kartan så han inte kör fel.  Fyra önskningar om julklappar hann vi med att avhandla innan sömnen slöt ögonen på flickebarnet.

Under förmiddagen idag var det pottbesök. Stortvillingen stod för utgiften. Resultatet beskådades av mig och tvillingbrodern som för säkerhets skull låste toalettdörren. Jag hörde hur lånehunden med en suck dråsade ner utanför dörren. Förorättad av att bli utesluten från gemenskapen.
Så försvann nyckeln och under ett par minuter kändes situationen pressad. Gossen hade dock kontrollen och kunde låsa upp den dörr han själv låst.

 Stortvillingar, småtvillingar och storasystern är nu hemma och sig. Under min huvudkudde ligger fortfarande en napp och på hyllan över sängen en oanvänd blöja. Det får väl ligga kvar där det ligger ett tag till. Alltid kommer grejerna till användning Om inte snart så sen.

Nu är det fredagskväll och lugnet lägrar sig över vårt lilla hus. En farmor/mormor och en farfar/morfar känner sig glada och nöjda med en rik vecka. En aning trötta bara, det kan vi kosta på oss att vara för vi får vila mellan varven. Till skillnad från en mamma och en pappa......

En siffra fel och inget blir rätt

Det har hänt att jag klottrat ner ett telefonnummer på en liten lapp. Brådskande och med slarvig handstil. Lovat att ringa upp vid ett senare och kanske lugnare tillfälle.

"Hallå" säger rösten i den andra luren.
"Öhhh, ja hallå. Vart har jag kommit?"
"Jag vet inte vart du ska men i alla fall inte till mig...."
"Ursäkta, jag måste ha ringt fel."

Lika pinsamt som det är vanligt. Felringning. En enda liten siffra felskrivet och inget blir rätt.

Denna vecka har jag försatts i ett slags dilemma. Från Angered. En hel gata där de boende har fått mitt telefonnummer.

"Hej. kommer du och fixar mitt kök i morgon?"

Första samtalet kom i måndags. Sedan har det bara fortsatt. När jag nekade att komma och göra något fix i någons kök kom det ett mms. Där stod det tydligt och klart att bland annat köksfläkten ska få en rejäl översyn. Samt en massa annat fix. Och att det är jag som ska göra det för det var mitt telefonnummer angivet. Jag såg det utan att behöva förstora upp skärmen. Mitt telefonnummer. Dock såg jag inte mitt namn nedskrivet. Därför kan jag utan att genera mig fortsätta att vägra komma för att utföra någon som helst köksåtgärd.

I onsdags kväll kom ett sms. Då hade jag hunnit trötta på köksägarna som är många på en gata i Angered.

"Nu har jag lämnat in mina nycklar så det är bara att du går in" stod det i textmeddelandet.

FEL NUMMER, skrev jag tillbaka. HÖR AV DIG TILL NÅGON ANNAN! lade jag till för säkerhets skull.

I morse ringde en dam. Hon ville prata med Joel. Jag frågade om han skulle ha sitt kök fixat. Just precis, så var det.

"Fel! Varför ringer ni till mig?"
"Du är från Norrköping va? Det hörs. Hahaha"
Göteborgsdialekt. Hörde jag med detsamma.

Gud ge mig styrka. Och se till att alla som bor på en gata i Angered får sina kök fixade. Och köksfäktarna rengjorda.

Amen!