Cafébesök och en aktiv vulkan

Vi besöker ofta vårt lilla café i Skärblacka. På förmiddagarna är det oftast fyllt med människor som grupperar sig runt borden med varma drycker och smaskiga bakverk. Någon kanske sitter ensam och bläddrar i dagens tidning eller väntar på att tiden ska gå innan det är dags för besök hos optikern på andra sidan gatan. Eller att apoteket ska öppna.

I går var jag där som caféets enda gäst. Klockan var en timma före stängningsdags. Ägarinnan syntes inte till, hon gjorde sig antagligen klar hemma hos sig själv för några timmars sömn innan det åter var dags att, när vi sover som bäst, kliva upp för att i nattens mörker baka bullar och kakor som vi  andra sedan får njuta av,

Jag väntade på en man som jag skulle intervjua. Det var lugnt och stilla omkring mig och jag läppjade på ett stort glas latte. Tänkte på den rådande situationen som nu uppstått i vårt land. Tänkte på hur det ska bli.

Hur människor kommer att rösta i mars nästa år. Kommer regeringen sitta kvar eller får vi den gamla tillbaka. Blir SD ännu starkare än nu.....

Våra dagar är lugna och utan några egentliga större störningar för oss som privatpersoner. Vi lever i ett land förskonat från krig och katastrofer. Hur länge kommer det att få vara så? Kommer vi för alltid att leva i en skyddad sfär?

Det var just katastrofer intervjun skulle handla om. Vem kommer hjälpa oss i ett skarpt läge? Ett läge där vi alla behöver varandra, oavsett nationalitet och var vi kommer ifrån. Oavsett vad vi tycker om varandra och varandras åsikter. Kanske en katastrof får oss att gräva ner stridsyxorna och ta hand om varandra utan att tänka på vårt ego.
"Typiskt att det ska behövas en katastrof för att få till en förändring" tänkte jag irriterat.

Mannen kom och pratade katastrof rakt in i min inspelningsapparatur. I mitt glas fanns bara kvar lite mjölkskum blandat med kaffe innanför glasets rundade kant.

Han berättade bland annat att han varit med och samordnat det praktiska runt händelsen då vulkanen Eyjafallajökull hade sitt utbrott på Island. Precis då skulle vi flyga till London. Det var osäkert om planet skulle lyfta och vi lyssnade otåligt och spänt på nyheterna. Den vulkaniska askan spred sig över Europa. Risken var överhängande att den skulle leta sig in med sina små partiklar i flygplanens motorer så all flygtrafik stod stilla i väntan på besked.

I egen sak inte något katastrofläge. Katastrofalt för flygbolagens ekonomi och för de boende på Island. Att få sina hem fyllda med aska kan inte vara en angenäm upplevelse. Men det rörde inte mig, jag ville bara åka till London och driva omkring på stadens gator tillsammans med några av mina familjemedlemmar.

Värre katastrofer har ägt rum. Estonia. Tsunamin. Människor som på ett eller annat sätt stod oss nära.
Där svenskar var inblandade. Efter Tjernobylolyckan kunde vissa delar av vårt land inte plocka bär eller äta vilt kött. Hur situationen var och skulle bli där låg ju så långt borta. Hemskt, men inte här.

Vi som inte personligen varit nära hemska upplevelser har så svårt att förstå. Vi som inte upplevt krig och svält. Död och olycka.

Jag förde pekfingret runt kaffe-och mjölkskummet på glasets insida. Slickade sedan av fingret och fortsatte intervjun med mannen från krisledningsutskottet i Norrköpings kommun.

"Vilken tur att den där vulkanen lugnade ner sig den gången så vi kom till London som planerat" tänkte jag medan inspelningsapparaten surrade och fångade upp mannens röst.

En ensam bellis och kung Zlatan

Det har varit under nollstrecket några mornar nu. "Den är här nu vintern" har vi sagt till varandra. Rimfrost på grenarna och vitglittrande gräsmattor.

I morse var det åter plusgrader, bra tyckte jag som varit transportör av stortvillingarna in till deras dagis. Ingen kall bil åt små barn.

När jag kom tillbaka hem upptäckte jag en ensam bellis i gräsmattan. Envist hade den pressat sig upp ur jorden och en aning slokande såg den förfärligt ensam och tragisk ut. Behöver den egentligen inte göra eftersom kaprifolen också blommar efter husväggen.

December månad. En märklig månad i många avseenden. Inte enbart för att den är grön och mild när den borde vara kall och vit. Men det är i december allt händer. Mycket i negativ riktning. Före jul, då blir folk arbetslösa, företag varslar, lägger ner eller omorganiserar. Varför just i december undrar jag?! Det kanske inte är så, det sker mest hela tiden något eländigt men denna julmånad ska ju vara en trevlig månad och då kanske det blir mer påtagligt när något dramatiskt händer.

Och dramatiskt är det just nu. Värre än värst. Hela Sverige är i gungning. De enda som är nöjda är antagligen Sverigedemokraterna och deras väljare. Missnöjespartiet har dragit med sig hela befolkningen i missnöjet. Dock utan förvåning. Vad hade vi väntat oss?

Drottning Silvia har dessutom ont i magen. Hon får skicka sin gubbe på de inbokade franska aktiviteterna. Kanske kan hon deltaga i kvällens middag. Rostat bröd och te är lämplig föda att försöka sig på att peta i sig lite av. Hoppas bara hon inte smittat kung Zlatan! Han som gett vår drottning ett hedervärt uppdrag. Att ta hand om Sverige tills dess han återvänt hem från Paris. Drottningen kiknade av skratt medan hennes man drog lite på smilbanden och var mest intresserad av den franska fotbollsarenans storlek. Vi har ju så olika värderingar om saker och dess betydelser här i livet, vi människor.

Han har helt rätt den där Zlatan, någon måste verkligen ta hand om Sverige. Om det är han själv eller vår drottning som ska göra det är den stora frågan.....

Att flyga högt och landa som spridda skurar

Det är något visst med att planera in en resa och komma bort från verkligheten under någon vecka. Sätta sig tillrätta i flygplansstolen, lämna kylan och efter några timmar kliva ut och känna varma vindar fläkta i ansiktet.

Vi har vår semesterresa bakom oss och får vänta ett par månader innan vi ger oss ut på nästa tillsammans med barn och barnbarn i samband med min högtidsdag.

Även våra småfåglar tar till flykten när vintern närmar sig. De som är kvar matar vi med nötter och frön. Jag brukar sitta och se på dessa flygfän, hur de som står högst i rang motar undan de lägre stående för att sedan fly för sia liv när de stora skatorna kommer och lägger beslag på maten. Jag har funderat lite över det här med fågelmatning. Insett att jag kommit upp i den åldern då jag uppskattar småfåglars liv kring en foderautomat. Det är antagligen ett ålderstecken på att jag är en tant.

Det jag hittills funderat mindre över är att det även finns flyttfåglar i andra länder. De lever tydligen ett mer dramatiskt och farofyllt liv än våra steglitser, blåmesar, talgoxar och gråsparvar som endast har skatorna att fly ifrån. I alla fall om arten heter Kragtrapp och häckar i östra delen av Nildalen, Arabiska halvön eller Kina och ska flytta till värmen i delar av Mellan Östern eller Iran. Då kan den stackars fågeln bli stämplad som terrorist, nedskjuten och landa tungt som spridda skurar.

Den afghanska polisen är säker på sin sak. Fågeln var en bombfågel, utrustad med sprängmedel ämnat för bombangrepp. Lika bra att avfyra skott mot den och eliminera fågeln illa kvickt. Våra svenska ornitologer avfärdar dock att Kragtrappen skulle vara någon bombfågel skapad av människans ondska. Fågeln hade en GPS-sändare för att en fågelskyddsgrupp skulle hålla ordning på den. Inget annat.

Jag blir mer och mer häpen över mänskligheten. Och upprörd. Vart har fredsduvan tagit vägen? Helt säkert utrotad. Måste man alltid utgå från att vi vill varandra illa? Så till den milda grad att människor tror att vi ska ta livet av varandra genom att montera bomber på flyttfåglar.

Nu är dock tanken väckt. Det är bara att spinna vidare på idén. Problemet blir väl i alla fall att försöka få fågeln att flyga dit där det ska bombas. Tänk om den plötsligt vänder och släpper bomben över eget land!

Men det är väl som med alla elakheter. Det faller oftast tillbaka på den som släppt elakheten. För så brukar det bli. Oavsett om det gäller bomber monterade på fåglar eller verbala inbördes krig.

Ingen regering har vi heller. Bara nästan en regering. I alla fall till i morgon. Hur ska det gå med allt undrar jag....??!!

Asfaltsanläggare och svarta händer

Det var vitt ute på gräsmattan när jag tittade ut i morse. Log för mig själv. Inga bekymmer med att skrapa bilens rutor. Jag kan lugnt stanna hemma utan att bege mig ut och halka omkring på den frusna asfalten. Visserligen är bilens sandaler utbytta mot grova sulor och med rätt hastighet borde jag klara av en bilresa helskinnad och utan plåtskador, men ändå.

Vad gör egentligen asfaltsläggarna om vintern? Då är de är i alla fall osynliga på vägarna. Kanske jobbar de extra som snöröjare, men om det inte faller någon snö att röja?!

När jag var lite fanns i mina planer att bli asfalterare. Tyckte det verkade som ett trevligt jobb. När de dök upp på samhällets gator fanns även jag på plats. De skrek på mig att hålla mig undan men jag drogs som en fluga till sockerdricka. Sög in doften av varm asfalt och klafsade omkring i tjäran. Mamma var lika arg som de asfalterande gubbarna och gnuggade frenetiskt mina skor rena när jag kom hem från dagens studiebesök.

En eftermiddag när de trötta asfalterande arbetarna tagit kvällen tog jag med mig grannpojken så även han skulle få bekanta sig med mitt framtida yrke. Hans intresse var dock svalt men en kvarglömd hink tjära lockade till sig hans nyfikenhet.

Istället för att leka asfaltsanläggare menade pojken att det gick lika bra eller ännu bättre att leka "svarta handen." Vad det var för lek visste jag inte men blev snart nog involverad i de svarta händernas leverne. Det var bara att doppa ner våra små nävar i tjärhinken sen var det klart att sätta igång.

Något sa mig att jag inte var hågad på att omvandla mina händer till svart så jag fick tillstånd på min begäran att vara "vita handen" det behövdes såna också försäkrade pojken och körde glatt ner sina händer i burken.

Vi lekte ända till det blev dags att bege  oss hemåt. Sen var det definitivt slut på det roliga. I alla fall för "svarta handens" del. Och hans moder bör jag kanske tillägga. Hon hade högljudda, arga och helt oförstående synpunkter på sonens val av lekar.

Vi växte upp, grannpojken och jag. Gick åt var sitt håll. Planerade vår framtid. Jag tänkte satsa på att söka mig som sockerrörsarbetare i Cuba istället för asfaltsarbetare. Det blev inget av någondera. Lika bra var väl det.

Första ljuset och Herrens ankomst

Det är något speciellt med att få tända det första av de fyra ljusen i adventsljusstaken. Fylld av farofylld mossa om ljuset glöms bort. Räddningstjänstens förmaningar om att strunta i mossan biter inte på mig. Trots att jag själv varit brandman i åtta år. Dock var jag aldrig med om någon brasa som orsakats av glömska och slarv i samband med adventsfirande.
Jag stoppar gladeligen dit den vita mossan och tänder på. Ljuset alltså, inte mossan.

I morgon startar adventskalendern. Luckorna öppnas och det blir en dag närmare julafton. Jag har sparat barnens alla kalendrar och min samling består nu av 40 stycken. Köper fortfarande adventskalendern när den kommer ut i handeln men de hamnar nu för tiden oöppnade bland de andra.
Det är en rolig grej helt enkelt och jag tänker inte sluta där jag en gång började utan fortsätter med min adventskalendersamling. Våra barn växte ur lucköppnandet och nu tar barnbarnen vid, en häftig tanke.

Under några år när barnen var små läste jag högt vid frukostbordet ur boken Marias lilla åsna. Tanken från min sida var att undervisa om Herrens ankomst. Inte vet jag om det lade grunden till dotterns prästyrke men så blev det i alla fall. Det troliga är väl att hon fick kallelsen att bli Guds förkunnare.
Jag minns i alla fall den där högläsningen som en trivsam start på dagen i adventstid. Vad barnen tyckte har jag dock glömt vid det här laget.

I eftermiddag har vi varit på adventsgudstjänst. Prästdottern förkunnade evangeliet och höll i predikan. De traditionella adventspsalmerna sjöngs till min mammas glädje som inte gillar de nya psalmerna som står sist i psalmboken. Hon vill ha det på gammeldags manér. Kyrkokören med adventssånger och fika i församlingshemmet.

Men det är nu det börjar för en del. Oron inför julen. Alla har inte förmånen att njuta av söndagarna i advent. Allt eftersom ljus efter ljus tänds kommer julafton närmare och närmare. Jag blir ledsen och nedstämt inför tanken. Skjuter den ifrån mig och gläds över att ha förmånen att fira jul i lugn och ro.

När vi kom in i kyrkan tände jag ett ljus framme i ljusbäraren. Placerade det så jag kunde se det under hela gudstjänsten. Det ljuset fick omsluta alla som jag tänker extra mycket på. I förbönen nämnde jag dem tyst inom mig själv. Namn efter namn. Men det viktigaste av allt, mitt namn fick också plats bland alla de andra. Det är så lätt att glömma bort sig själv.