En utsträckt hand och några dödssynder

Det talas i dessa tider om utsträckta händer som ingen vill fatta taget om. Även utsträckta händer som ingen vill lägga något i. Det är varken ett givande eller tagande. Men så har det antagligen alltid varit i alla tider. Inte bara nu. När vi har det som bäst. Eller har vi inte det? Får väl se vad statistiken visar över årets julklappsinköp. Om den slår alla rekord även i år.

Idag har jag rörts i hjärtat av en utsträckt hand. Grannens stora näve med lite ost. Småfåglarna flockades men väntade snällt in sin tur. Sittande i rad på äppelträdets grenar. När den första fågeln lämnade handen kom nästa dit. Kan inte begripa mannens tålamod innan fåglarna funnit sin tillit och försäkrat sig om att handen förblir öppen. Att den inte sluter sig i ett hårt grepp om den lilla kroppen.

Tänk om vi liksom småfåglarna kunde känna sådan tillit till varandra. Att händerna hålls öppna, med handflatan upp. Vänligt och inbjudande till både samtal och gemenskap.

Läste en artikel om Stefan Einhorn och De nya dödssynderna.Det finns de gamla klassiska synderna men har tillkommit mer nya och moderna. Inte så konstigt egentligen. Vi har ändrats sedan 400-talet.

Einhorn har sina egna tolkningar till dödssynderna det har vi väl alla utifrån våra livshändelser.
Tänker jag på tillit så ligger falskhet högst på skalan av dödssynd i min värld. Ljuga lite lagom mycket gör vi, varje dag och vid varje samtal. Som skydd och överlevnad. Under en tidsperiod av tio minuter sägs det att vi kommer med många små lögner. Förbättrar saker, förskönar och gör oss lite mer märkvärdiga än vad vi är.

Människor som hävdar att de är allt igenom raka och ärliga har jag personligen en aning svårt för. Människor som ger raka besked. Så raka att det blir katastrofalt för mottagaren. Lämnar kvar det raka beskedet utan att förstå att det kan bli konsekvenser. För är man rak i allt och mot alla måste man vara beredd på en fortsättning. Kan vara nog så krävande eftersom då måste båda parter vara raka och ärliga. Det krävs av båda att få sina röster hörda. Oftast är det den starkaste som vinner.

Girighet har jag även svårt för. Att samla i ladorna och se till att inte stänga dörrarna ordentligt. Låta den som inte har möjlighet att vara en lika nitisk samlare stå utanför med förhoppning att avundsjukan ska slå rot. Se till att visa upp sig och allt materiellt samlande.

Lagom är bäst. Med både det ena och det andra.

Säger jag rakt och ärligt!

Vattendroppar och tomtederby i Karlstad

Trodde i morse att vi skulle få påhälsning av solen. Himlen bakom vår stuga var alldeles mörkrosa, så där som den blir när solen försöker tränga sig igenom molnbanken. Läge för en lång promenad efter frukost. Dock försvann det rosa och allt blev som vanligt grått. Regnet strilade ner och på trädgårdsbuskarnas grenar bildades tunga droppar som hängde kvar en liten stund innan de släppte taget och hamnade i gräsmattan. Nästan som på våren. Fast i december.

Det blev en innedag. Kaffe och pepparkaka. Sittande i var sin fåtölj vid den lilla runda bordet. Ljusstaken med tomteflickan tänd och lågan fladdrade lagom mycket.

Kvalitetstid kallas det för. Att må bra och göra det som gör att man mår bra.

Det finns faktiskt en app för föräldrar till hjälp att säkra kvalitetstiden med barnen. UNICEF Play Timer heter den. Barnet kan själv låsa föräldrarnas telefon med hjälp av ansiktsigenkänning. Det ger möjligt för föräldern att styra över sin fritid och umgås med sina barn utan att hela tiden bli störd av andra vuxna som vill störa. Vill föräldern ändå bli störd, om det är svårt att låta bli mobiltelefonen under kvalitetstiden, måste barnet ha vänligheten att sätta mobilen framför sitt ansikte om den ska låsas upp.

Undrar hur många konflikter det blir mellan barn och föräldrar som laddat ner appen. Under kvalitetstiden alltså.
Mitt i en trevlig lek eller sagostund eller legobyggande eller vad föräldrar gör med sina barn nu för tiden, tv-spel kanske, så måste föräldern kolla sin mobil och ungen nekar. Gömmer ansiktet i händerna och blåvägrar. Då blir mobilen låst och föräldern måste fortsätta med sitt och barnets kvalitetstid.

När jag var liten flicka fanns inte den möjligheten. Att med hjälp av en app umgås med sina barn. Inte när våra barn var små heller för den delen. Vi klarade av det ändå. Tror inte att ordet kvalitetstid var uppfunnet heller. Vi var bara tillsammans utan att det hette något speciellt.

Däremot kunde jag ha önskat att det fanns en avstängningsapp om jag vetat vad det var för något när jag var liten. Då när pappa ville att vi skulle åka på annandagsbandy i Karlstad. . Rödtomtarna mötte Blåtomtarna i Tomtederbyt. Jag frös, längtade hem och tyckte det var fruktansvärt tråkigt samt omöjligt att försöka följa  den lilla orange bollens färd över isen.  De vuxna hade den förmågan och skrek i högan sky när någon tomte gjorde mål. Bandy var och är en förfärligt tråkig lagsport, det enda som roade var varmkorv från korvgubbens blanka låda och färden hem när hela spektaklet äntligen tog slut.

Mamma följde aldrig med på tomtederby i Karlstad. Hon höll sig hemma och njöt av kvalitetstiden tillsammans med något bra radioprogram och nybryggt kaffe. Pappa brukade refererade perioderna och slutresultatet för mamma och vilket humör han var på berodde helt och hållet på vilka tomtar   som stod för flest inprickade bollar i målet.

Grillad korv och stekta äpplen

Vissa dagar är så där skönt kravlösa. Inga måsten eller direkta åtaganden. Se till att hyfsa till sig lite innan frukost, dra på sig några klädtrasor och sedan låta timmarna vandra åt vilket håll de vill.

Precis en sådan dag har det varit idag. Välbehövligt även om jag nu för tiden inte har en massa tider att passa.

Ryggsäck med grillkorv, bröd, termos med hett vatten, äppeldricka och
O´boypulver. Stortvillingarna i kärran och rakt ut i skogen med allt. Lånehunden som för dagen inte var någon lånehund utan hund till hennes rättmätiga ägare struttade bredvid, upprymd över att alla var samlade kring henne i hennes hundliv. Barnen lika glada över föräldratid och farföräldrarnas medverkan i friluftsarrangemanget.

Att grilla korv ger en mycket social samhörighet. Elden ska få fart för att sedan slockna och ge glöden den rätta grilltemperaturen. Grillpinnar ska tillverkas och korven förhoppningsvis hänga kvar på pinnen under hela processen. Bli lagom grillad, inte rå men inte heller svart. Det pratas omkring korven. Glädjeämnen, vedermödor och korvens genomgrillningsnivå.

Korv grillad ute i skogen smakar dessutom annorlunda än korv grillad i en korvkiosk. Inte heller gör det så mycket om man skulle råka tappa den på marken. Bara att peta bort barr och mossa. Tappar man den däremot på gatan utanför korvkiosken infinner sig känslan att den borde åka direkt i papperskorgen.

Efter några timmar var korven slut. Likaså dryckerna och elden slocknat helt. Vi pussade barnbarnen, kramade föräldrarna och klappade hunden. Skildes åt och begav oss hem till våra respektive hem.

Drog av långkalsongerna, stoppade vantar och mössor i den för dessa persedlars avsedda plats. Andra långbyxor som inte doftade grillkorvsrök, bytte från att vara farmor och farfar till att bli mormor och morfar och for hem till småtvillingarna, deras storasyster och föräldrar. Och hunden Sigge som aldrig kommer att bli vår lånehund utan tillhör den arbetande skaran av ledarhundar och har en stark tillhörighet med sin synskadade matte och ingen annan.
Där väntade stekta äpplen. Vaniljsås och varmt te.

Alla dagar är bra dagar men vissa dagar än bättre än de som är bra.

Cafébesök och en aktiv vulkan

Vi besöker ofta vårt lilla café i Skärblacka. På förmiddagarna är det oftast fyllt med människor som grupperar sig runt borden med varma drycker och smaskiga bakverk. Någon kanske sitter ensam och bläddrar i dagens tidning eller väntar på att tiden ska gå innan det är dags för besök hos optikern på andra sidan gatan. Eller att apoteket ska öppna.

I går var jag där som caféets enda gäst. Klockan var en timma före stängningsdags. Ägarinnan syntes inte till, hon gjorde sig antagligen klar hemma hos sig själv för några timmars sömn innan det åter var dags att, när vi sover som bäst, kliva upp för att i nattens mörker baka bullar och kakor som vi  andra sedan får njuta av,

Jag väntade på en man som jag skulle intervjua. Det var lugnt och stilla omkring mig och jag läppjade på ett stort glas latte. Tänkte på den rådande situationen som nu uppstått i vårt land. Tänkte på hur det ska bli.

Hur människor kommer att rösta i mars nästa år. Kommer regeringen sitta kvar eller får vi den gamla tillbaka. Blir SD ännu starkare än nu.....

Våra dagar är lugna och utan några egentliga större störningar för oss som privatpersoner. Vi lever i ett land förskonat från krig och katastrofer. Hur länge kommer det att få vara så? Kommer vi för alltid att leva i en skyddad sfär?

Det var just katastrofer intervjun skulle handla om. Vem kommer hjälpa oss i ett skarpt läge? Ett läge där vi alla behöver varandra, oavsett nationalitet och var vi kommer ifrån. Oavsett vad vi tycker om varandra och varandras åsikter. Kanske en katastrof får oss att gräva ner stridsyxorna och ta hand om varandra utan att tänka på vårt ego.
"Typiskt att det ska behövas en katastrof för att få till en förändring" tänkte jag irriterat.

Mannen kom och pratade katastrof rakt in i min inspelningsapparatur. I mitt glas fanns bara kvar lite mjölkskum blandat med kaffe innanför glasets rundade kant.

Han berättade bland annat att han varit med och samordnat det praktiska runt händelsen då vulkanen Eyjafallajökull hade sitt utbrott på Island. Precis då skulle vi flyga till London. Det var osäkert om planet skulle lyfta och vi lyssnade otåligt och spänt på nyheterna. Den vulkaniska askan spred sig över Europa. Risken var överhängande att den skulle leta sig in med sina små partiklar i flygplanens motorer så all flygtrafik stod stilla i väntan på besked.

I egen sak inte något katastrofläge. Katastrofalt för flygbolagens ekonomi och för de boende på Island. Att få sina hem fyllda med aska kan inte vara en angenäm upplevelse. Men det rörde inte mig, jag ville bara åka till London och driva omkring på stadens gator tillsammans med några av mina familjemedlemmar.

Värre katastrofer har ägt rum. Estonia. Tsunamin. Människor som på ett eller annat sätt stod oss nära.
Där svenskar var inblandade. Efter Tjernobylolyckan kunde vissa delar av vårt land inte plocka bär eller äta vilt kött. Hur situationen var och skulle bli där låg ju så långt borta. Hemskt, men inte här.

Vi som inte personligen varit nära hemska upplevelser har så svårt att förstå. Vi som inte upplevt krig och svält. Död och olycka.

Jag förde pekfingret runt kaffe-och mjölkskummet på glasets insida. Slickade sedan av fingret och fortsatte intervjun med mannen från krisledningsutskottet i Norrköpings kommun.

"Vilken tur att den där vulkanen lugnade ner sig den gången så vi kom till London som planerat" tänkte jag medan inspelningsapparaten surrade och fångade upp mannens röst.

En ensam bellis och kung Zlatan

Det har varit under nollstrecket några mornar nu. "Den är här nu vintern" har vi sagt till varandra. Rimfrost på grenarna och vitglittrande gräsmattor.

I morse var det åter plusgrader, bra tyckte jag som varit transportör av stortvillingarna in till deras dagis. Ingen kall bil åt små barn.

När jag kom tillbaka hem upptäckte jag en ensam bellis i gräsmattan. Envist hade den pressat sig upp ur jorden och en aning slokande såg den förfärligt ensam och tragisk ut. Behöver den egentligen inte göra eftersom kaprifolen också blommar efter husväggen.

December månad. En märklig månad i många avseenden. Inte enbart för att den är grön och mild när den borde vara kall och vit. Men det är i december allt händer. Mycket i negativ riktning. Före jul, då blir folk arbetslösa, företag varslar, lägger ner eller omorganiserar. Varför just i december undrar jag?! Det kanske inte är så, det sker mest hela tiden något eländigt men denna julmånad ska ju vara en trevlig månad och då kanske det blir mer påtagligt när något dramatiskt händer.

Och dramatiskt är det just nu. Värre än värst. Hela Sverige är i gungning. De enda som är nöjda är antagligen Sverigedemokraterna och deras väljare. Missnöjespartiet har dragit med sig hela befolkningen i missnöjet. Dock utan förvåning. Vad hade vi väntat oss?

Drottning Silvia har dessutom ont i magen. Hon får skicka sin gubbe på de inbokade franska aktiviteterna. Kanske kan hon deltaga i kvällens middag. Rostat bröd och te är lämplig föda att försöka sig på att peta i sig lite av. Hoppas bara hon inte smittat kung Zlatan! Han som gett vår drottning ett hedervärt uppdrag. Att ta hand om Sverige tills dess han återvänt hem från Paris. Drottningen kiknade av skratt medan hennes man drog lite på smilbanden och var mest intresserad av den franska fotbollsarenans storlek. Vi har ju så olika värderingar om saker och dess betydelser här i livet, vi människor.

Han har helt rätt den där Zlatan, någon måste verkligen ta hand om Sverige. Om det är han själv eller vår drottning som ska göra det är den stora frågan.....