Pocketböcker och angripet sväljorgan

Jag klev in i pocketbokhandeln. Tittade ut över hyllmeter av böcker, i min smak både läsvärda och mindre intressanta titlar. Kanske kunde jag passa på att fylla upp en kasse med billiga böcker när jag ändå var där fast i tjänstens vägnar.

Kan hända att jag råkar ut för en liten förkylning, då kan det vara bra att ha lite litteratur som lindring.
Nu låter dock förkylningen vänta på sig. I alla fall för min egen del. Runt omkring mig hostas det. Det snoras, snörvlas och nyses. Jag går rakt igenom denna bacillhärd utan att den får fäste i min kropp.
Barnbarnens näsor rinner. Jag drar av ett hushållspapper, torkar bort snoret och stoppar pappret i min byxficka. Helt mot reglementet. Glömmer bort mig och återanvänder det snoriga pappret för att torka min egen mun när avsaknaden av servett infinner sig. Också helt mot reglementet.

När jag jobbade som egenföretagare fanns ingen tid för sjukdom. Ändå blev jag sjuk då och då. Önskade få stanna kvar i sängvärmen vilket var en omöjlighet. Blandade febernedsättande piller hej vilt och masade mig iväg till förestående begravningar.

Som barn led jag av ständiga halsflussattacker. När jag blev tonåring beslutade läkaren att karva bort dessa otrevliga halsmandlar som ständigt var fyllda av varprickar. Jag låg med sårig och blödande hals på sjukhuset i en vecka efter ingreppet. Läste Den första kretsen av Aleksandr Solzjenitsyn och åt glass.
Inget blev bättre efter operationen. Halsen fortsatte att spöka dock utan extra plåga av halsmandlar eftersom de avlägsnats och bränts på bål i sjukhusets anvisade plats för amputerade kroppsdelar.
Bacillerna letar sig istället längre ner i sväljorganet och angriper stämbanden. En vecka för omgivningen obegripligt kraxande innan det vänder.

Men nu. Inget tycks bita på mig. Önskar mig ett litet, litet sjukdomstillstånd. Inget allvarligt. Bara en feberhöjning till si så där 37,5 grader. Då känner jag mig sjuk och kan ligga till sängs. Nu när jag har tid och allt. Låta maken värma fryst ärtsoppa och servera mig på sängkanten. Känna på min panna och konstatera att jag måste ligga kvar i alla fall ett dygn till. Ta för mig ur traven med böcker och låta tiden gå vart den vill.

Frisk och välmående fortsätter jag torka snor från barnbarnens näsor när vi träffas. I ärlighetens namn är det väl något att vara tacksam för. Ont i halsen är inget att stå efter. Egentligen....

Små piller, en halt höna, en liten groda och trötta bin

Vi har stundom funderat på att skaffa oss ett husdjur. Kanske en katt eftersom vi har haft det tidigare och har en viss vana av dessa trevliga djur. Men så kommer ansvarstankarna. Ett djur måste skötas om på bästa tänkbara sätt, kan inte lämnas ensam hemma under en längre tid och så blir de sjuka. Så sjuka att de till och med dör eller måste avlivas. Djuret är en del av familjen och sorgen blir smärtsam och tung. Därför har vi beslutat att det duger bra med lånehunden vi har.

Veterinärkostnader är dessutom väldigt dyra om man nu inte varit ordningsam och skaffat en djurförsäkring vilket varje djurägare bör göra. Men igår fick jag lära mig att det finns alternativa metoder istället för att kontakta en veterinär om olyckan varit framme eller sjukdomar slår till.

Djurhomeopati där det endast används pyttesmå piller tillverkat av växtdelar och mineraler. Homeopaten lovade att även stora hästar kan behandlas med goda resultat. Hundar och katter som drabbats av sorg eller är skotträdda kan få naturmedel för att bli glada och nöjda vilket även bidrar till glada och nöjda djurägare.

Höns som plötsligt börjar halta eller en liten groda som tappat matlusten kan söka hjälp hos homeopaten. Hönsbenet blir brukbart och grodan börjar snaska i sig myggor och larver igen.

Det som imponerade mest på mig var nog bisamhället där bina tröttnade på att städa inne i sin kupa. Lorten grodde och yngelrötan var ett faktum. Homeopaten läste i sin enorma homeopatmedelhandbok. Bläddrade och lade pannan i djupa veck. Lösningen på problemet hette Sulfur kom hon på efter idogt studerande i boken.
Ett helt fantastiskt medel som bina gladeligen lapade i sig och strax där på återkom energin och kupan blev extremt noggrant städat.

Jag frågade om Sulfur även hade effekt på människan. Jodå garanterade homeopaten. Hon hade själv sett dess effektivitet. En sårskadad lantbrukare smetade på lite sulfur på sitt sår och som genom ett under lämnade han ladugårdsbacken. Gick in till sin gumma och till hennes stora förvåning och eventuella bestörtning lyfte bonden ut dammsugaren ur städskåpet och satte igång med storstädning.Vilket aldrig tidigare hänt. Kan jag våga mig på en gissning att gumman därefter alltid blandar i sulfur i makens morgongröt utan att han märker något?

"Ge mig lite sulfur" tänkte jag i morse när jag hälsade dammråttorna god morgon. De kurade ihop sig i hörnen och hoppades på att få vara ifred ett tag till. Det såg jag med tydlig skärpa. Vilket de kan få vara. I alla fall fram till jul. Då måste jag städa, med eller utan sulfur!

Ransoneringskort och gamla fiskben

"Varsegod ta nu en lussekatt och pepparkaka, ta för dig ordentligt!"

Det var varmt i det hemtrevliga köket. En tomtegubbe som rökte pipa plirade från fönsterbrädet rakt ut i luften med sina stela porslinsögon. Han såg både sträng och snäll ut på en och samma gång.

"Tomten var rent livsfarlig och jag var fruktansvärt rädd för honom när jag var liten" sa mannen som satt mitt emot mig vid köksbordet och hans fru log.

Mannen var gammal. Det var hans fru också. De har upplevt mycket genom sin gemensamma vandring sedan unga år. Ett par som nog aldrig funderat på att separera och leva var sitt liv. Verkade det som i alla fall. Det kan jag egentligen inte veta så noga, iget man talar om så där i största allmänhet.

Mannen berättade att när han var grabb så bodde han tillsammans med sina föräldrar och fem syskon i en stuga på kullens topp medan älven ringlade sig mörk och svart bakom huset. Ett rum och kök. Det gick bra det också. De fick plats och kunde sova gott om nätterna.
"Hur då?" tänkte jag.

Mamman handlade på ransoneringskort berättade han. Blev inte mycket till julmat på julbordet. Men det räckte bra. De fick det de behövde.
"Vad då?" tänkte jag.

Julens höjdpunkt var lutfisken. Den som mamman lutade själv och kokade vit och fin på julafton.
"Usch!" tänkte jag.

Men det bästa av allt var lekarna barnen lekte med lutfiskens gamla ben. Roliga spel och fina halsband dög benen bra till.
"????" tänkte jag.

Vi åt våra lussekatter och jag märkte att mannens tankar for iväg. Bakåt. Till den tiden då hans mamma plockade ihop ransoneringskorten. När jultomten bankade på dörren och sex små förskrämda barn satt tysta och stilla. På lutfisken och de gamla fiskbenen.

Just nu är det mycket reklam på tv. Julinspirerade. Affärerna spelar julmusik.
"Bjällerklang, bjällerklang hördes dingelidong."

Mitt ICA-kort är laddat med juliga erbjudanden. Lutfisken ligger omsvept i sitt plasthölje i kyldisken. Vit, fin och benlös.

En utsträckt hand och några dödssynder

Det talas i dessa tider om utsträckta händer som ingen vill fatta taget om. Även utsträckta händer som ingen vill lägga något i. Det är varken ett givande eller tagande. Men så har det antagligen alltid varit i alla tider. Inte bara nu. När vi har det som bäst. Eller har vi inte det? Får väl se vad statistiken visar över årets julklappsinköp. Om den slår alla rekord även i år.

Idag har jag rörts i hjärtat av en utsträckt hand. Grannens stora näve med lite ost. Småfåglarna flockades men väntade snällt in sin tur. Sittande i rad på äppelträdets grenar. När den första fågeln lämnade handen kom nästa dit. Kan inte begripa mannens tålamod innan fåglarna funnit sin tillit och försäkrat sig om att handen förblir öppen. Att den inte sluter sig i ett hårt grepp om den lilla kroppen.

Tänk om vi liksom småfåglarna kunde känna sådan tillit till varandra. Att händerna hålls öppna, med handflatan upp. Vänligt och inbjudande till både samtal och gemenskap.

Läste en artikel om Stefan Einhorn och De nya dödssynderna.Det finns de gamla klassiska synderna men har tillkommit mer nya och moderna. Inte så konstigt egentligen. Vi har ändrats sedan 400-talet.

Einhorn har sina egna tolkningar till dödssynderna det har vi väl alla utifrån våra livshändelser.
Tänker jag på tillit så ligger falskhet högst på skalan av dödssynd i min värld. Ljuga lite lagom mycket gör vi, varje dag och vid varje samtal. Som skydd och överlevnad. Under en tidsperiod av tio minuter sägs det att vi kommer med många små lögner. Förbättrar saker, förskönar och gör oss lite mer märkvärdiga än vad vi är.

Människor som hävdar att de är allt igenom raka och ärliga har jag personligen en aning svårt för. Människor som ger raka besked. Så raka att det blir katastrofalt för mottagaren. Lämnar kvar det raka beskedet utan att förstå att det kan bli konsekvenser. För är man rak i allt och mot alla måste man vara beredd på en fortsättning. Kan vara nog så krävande eftersom då måste båda parter vara raka och ärliga. Det krävs av båda att få sina röster hörda. Oftast är det den starkaste som vinner.

Girighet har jag även svårt för. Att samla i ladorna och se till att inte stänga dörrarna ordentligt. Låta den som inte har möjlighet att vara en lika nitisk samlare stå utanför med förhoppning att avundsjukan ska slå rot. Se till att visa upp sig och allt materiellt samlande.

Lagom är bäst. Med både det ena och det andra.

Säger jag rakt och ärligt!

Vattendroppar och tomtederby i Karlstad

Trodde i morse att vi skulle få påhälsning av solen. Himlen bakom vår stuga var alldeles mörkrosa, så där som den blir när solen försöker tränga sig igenom molnbanken. Läge för en lång promenad efter frukost. Dock försvann det rosa och allt blev som vanligt grått. Regnet strilade ner och på trädgårdsbuskarnas grenar bildades tunga droppar som hängde kvar en liten stund innan de släppte taget och hamnade i gräsmattan. Nästan som på våren. Fast i december.

Det blev en innedag. Kaffe och pepparkaka. Sittande i var sin fåtölj vid den lilla runda bordet. Ljusstaken med tomteflickan tänd och lågan fladdrade lagom mycket.

Kvalitetstid kallas det för. Att må bra och göra det som gör att man mår bra.

Det finns faktiskt en app för föräldrar till hjälp att säkra kvalitetstiden med barnen. UNICEF Play Timer heter den. Barnet kan själv låsa föräldrarnas telefon med hjälp av ansiktsigenkänning. Det ger möjligt för föräldern att styra över sin fritid och umgås med sina barn utan att hela tiden bli störd av andra vuxna som vill störa. Vill föräldern ändå bli störd, om det är svårt att låta bli mobiltelefonen under kvalitetstiden, måste barnet ha vänligheten att sätta mobilen framför sitt ansikte om den ska låsas upp.

Undrar hur många konflikter det blir mellan barn och föräldrar som laddat ner appen. Under kvalitetstiden alltså.
Mitt i en trevlig lek eller sagostund eller legobyggande eller vad föräldrar gör med sina barn nu för tiden, tv-spel kanske, så måste föräldern kolla sin mobil och ungen nekar. Gömmer ansiktet i händerna och blåvägrar. Då blir mobilen låst och föräldern måste fortsätta med sitt och barnets kvalitetstid.

När jag var liten flicka fanns inte den möjligheten. Att med hjälp av en app umgås med sina barn. Inte när våra barn var små heller för den delen. Vi klarade av det ändå. Tror inte att ordet kvalitetstid var uppfunnet heller. Vi var bara tillsammans utan att det hette något speciellt.

Däremot kunde jag ha önskat att det fanns en avstängningsapp om jag vetat vad det var för något när jag var liten. Då när pappa ville att vi skulle åka på annandagsbandy i Karlstad. . Rödtomtarna mötte Blåtomtarna i Tomtederbyt. Jag frös, längtade hem och tyckte det var fruktansvärt tråkigt samt omöjligt att försöka följa  den lilla orange bollens färd över isen.  De vuxna hade den förmågan och skrek i högan sky när någon tomte gjorde mål. Bandy var och är en förfärligt tråkig lagsport, det enda som roade var varmkorv från korvgubbens blanka låda och färden hem när hela spektaklet äntligen tog slut.

Mamma följde aldrig med på tomtederby i Karlstad. Hon höll sig hemma och njöt av kvalitetstiden tillsammans med något bra radioprogram och nybryggt kaffe. Pappa brukade refererade perioderna och slutresultatet för mamma och vilket humör han var på berodde helt och hållet på vilka tomtar   som stod för flest inprickade bollar i målet.