Tomas som tvivlade och Apollo 8

Tio dagar kvar av året och idag är det årets kortaste dag. Betyder det att det blir kväll fort så jag får gå till sängs tidigt? Förhoppningsvis är det så för jag har drabbats av en plötslig lättja. Unnar mig dock att njuta av latheten och matar latmasken så mycket jag förmår.

Även Tomas har sin egen dag idag. Han som tvivlade. Vacklade och velade fram och tillbaka. Tomas trodde inte på det som han inte kunde se. När mästaren höll sitt avskedstal till lärjungarna och sa:
"Och vägen dit jag går den känner ni" då jämrade sig Tomas och klagade att han inte kunde gå eftersom han inte visste vart mästaren skulle gå. Han hittade inte vägen och kunde således inte ge sig iväg någonstans. Han var nog tvungen att tänka efter lite först, Tomas. Inte trodde han på uppståndelsen heller innan motsatsen hade bevisats.

Jag känner igen mig själv i den där Tomas. Det är så lätt att avfärda något som jag måste jobba lite för. Ta reda på fakta på olika sätt. Eller bli överbevisad och sätta mig själv i en pinsam situation att andra hade rätt. Ser jag inget så tror jag inte heller. Vill inte anstränga mig för mycket, är bekväm.

Men jag har rätt att tvivla. Ingen säger att jag inte får. Tvivel och magkänsla går lite bredvid varandra i min värld. Även tvivel och förtvivlan men också tro och hopp. Jag kan kastas fram och tillbaka mellan de här termerna och känslorna. Tvivlar jag så kan jag ändå innerst inne hoppas. Magkänslan kan vara starkare än tvivlet och ta överhand. Då kastar jag mig handlöst ut och vet aldrig vart jag landar. Blir det fel så förbannar jag mitt tilltag. Blir det bra fnyser jag över att jag först tvivlade.

21 december 1968 steg Apollo 8 till väders. Vem kunde en gång tro att mänskligheten kunde fara rakt ut i rymden? Drömma om möjligheten har människorna kanske gjort i alla tider men även tvivlat.
Hade någon förutspått den händelsen för Tomas tvivlaren hade han antagligen blivit matt i hela kroppen. Satt sig på marken och tänkt att siaren tappat sans och förstånd. Aldrig att Tomas hade trott på att några gubbar med glasburkar på huvudet skulle sätta sig i en plåtfarkost och fara rakt upp till månen för att sedan komma tillbaka på Jesus födelsedag. Antagligen hade även Jesus varit benägen att hålla med Tomas i den saken, det tvivlar jag inte på!

En solkatt och en felvänd hästsko

Hade ett samtal i morse med en kvinna. Hon berättade att hon försökt fånga lyckan. Höll den kvar som en dyrbar gåva. En stund fanns den för henne innan den gled bort.
"Kanske finns den kvar, en liten bit ifrån dig. Har du tålamod kommer den nog tillbaka, er lycka" försökte jag.

Jag har burit med mig samtalet under dagen. Ett öppet hjärta som sände ett viktigt och allvarligt budskap in i mitt eget hjärta. Det har virvlat runt inom mig som en ljummen vind innan det landade tillsammans med förtroendet jag fick av kvinnan. Att våga öppna sig är inte alla gånger lätt. Öppna en bit av det som kanske känns mer som ett misslyckande än lycka.

Lyckan kan många gånger vara svårfångad.

I somras när vi var på cykelsemester med dottern och hennes familj kom småtvillingarna och hennes syster in till vårt rum i övernattningsstugan. Vi låg och vilade våra mjölksyrestinna vader och cykelsadelömma bakar. Plötsligt hamnade en solkatt på väggen. Solstrålarna hade träffat deras morfars armbandsur och solkatten sprang fram och tillbaka på den vita väggen.
Småtvillingarna försökte fånga den. Precis när de lade sina små händer över solkatten kilade den retfullt iväg och stannade upp, gäckande och listig. Flickorna skrattade och tröttande aldrig på leken. Då och då lade deras morfar handen över urtavlan. Barnen tystnade förvirrat och såg häpna ut. Så fanns solkatten plötsligt där igen och tafatt-leken började om.

Lyckan kan vara som en solkatt. Den finns där men kan fladdra iväg och man måste följa efter innan den greppas tillsammans med skratt och glädje. Men lyckan kan lika gärna försvinna bort och då står vi där förvirrade och vilsna.

Ett gammalt ödelagt torp i skogen. Över dörren hängde en hästsko. Men med tåspetsen uppåt.
"Det där är inte lyckobringande, tåspetsen ska vara åt andra hållet annars rinner lyckan ut" tänkte jag och tittade upp på den gamla rostiga hästskon.
Seden med en hästsko över dörren lär komma från den helgonförklarade ärkebiskopen Dunstan av Canterbury. Det sägs att han var den som kunde konsten att tukta och hålla pli på självaste satan.  Ärkebiskopen passade på att sätta fast en hästsko på satans hov när han ändå skulle sko om den ondes häst. Dunstan av Canterbury  höll sedan med hårda nypor satan i ett stadigt grepp och släppte inte innan han gav ett löfte om att aldrig någonsin gå in genom en dörr där det hängde en hästsko på dörrpostens tvärslå.
Om satan höll löftet eller om han överhuvudtaget finns låter jag vara osagt. Inte heller vet jag om jag tror på att en hästsko rätt eller felvänd över en dörrpost är lyckobringande eller inte.

Däremot tror jag på att lyckan finns. Det gäller bara att definiera vad som är lycka och det kan bara var och en av oss göra.

Fönster ut mot gatan och en vit jul

För många år sedan i en annan tid. Fönstret vette ut mot gatan och jag såg henne ofta. Speciellt under storhelgerna.
Hon gick ut i skymningen. Nedböjt huvud precis som hon trodde att om hon inget såg undgick hon att bli upptäckt. Borrade ner blicken i trottoarens asfalt och hastade iväg.

Många med mig såg den smala kvinnan. Men vi vågade inget säga. Vi visste vart hon var på väg. Hon letade. Ibland fann hon det hon sökte. Ledde honom hemåt. Vingliga ben som drog med henne i fallet. Båda dunsade hårt ner i marken. Kravlade sig upp och fortsatte stapplande framåt.

En julafton såg vi henne. Hon gick hemifrån precis när vi andra satt och tittade på Kalle Anka, skalade mandariner och knäckte paranötternas hårda svarta skal. Julklapparna låg under granen, barnen tjatade. Ingen julklappsutdelning innan Kalle Anka är slut!

Hon kom hem ensam. Vem fanns mer i lägenheten förutom barnet som också väntade på att få öppna julklappar. Kvinnan berättade efteråt att det inte fanns någon mat i kylskåpet den julafton. Allt var uppätet dagen innan. Tomma spritflaskor stod uppradade på diskbänken. Hon kände sig ensam och övergiven.
Hon berättade även att varje jul när granen skulle kläs höll hon försiktigt de tunna glaskulorna i handen. Hon hatade dem. När granen skulle kastas plockade hon ner kulorna från granens barrande grenar, lade ner dem i sina kartonger och tänkte: "Nästa jul då kanske jag klär granen någon annan stans."
Vi skakade medlidsamt på våra huvuden men förblev tysta.

En höstdag stod en lastbil utanför hennes port. Kartonger och lite möbler bars ut och presenningen fästes i sina öglor under bilens flak. Hon försvann och började ett annat liv. Äntligen fick hon klä julgranen någon annan stans. Det blev som hon önskade.

Nästan varje jul tänker jag på den kvinnan. Plockar upp julgranskulorna. Svär lite över att den tunna tråden virat sig så jag får fippla med den innan kulan hänger på plats. Tänker att jag är lyckligt lottad som får uppleva vita jular. Även om gräset är grönt och snöfattigt utanför vårt fönster som inte vetter ut mot någon gata.

Det är ändå en vit jul. Önskar alla familjer en vit jul.  För barnens skull.

Exklusiv fest och ett brev till mig själv

Det är inte ens fjorton dagar kvar på det här året. Tolv bakomvarande månader ska ersättas med tolv nya. Någon exklusiv nyårsfest blir det inte för vår del. Vi sitter väl bekvämt i soffan med varma filten över oss och ser på tv. Äter något gott och har en flaska alkoholfritt i beredskap inför tolvslaget och skålar med varandra. Låter finglasen klirra och säger som vanligt "tack för det här året" och ger varandra en puss. Fest och glamour ligger inte för oss.

När barnen var små firade vi in det nya året ordentligt. Med raketer. Minstingen i familjen var lika rädd varje gång där vi stod på verandan och lät far i huset ta riskerna med att tända på fyrverkerierna.
Långt ute på landet bodde vi. En enda granne hade vi som fanns på behörigt avstånd. Dock ej så behörigt att det uteslöt en förlupen raket att hamna på hans domäner. Raketpinnen hamnade på motorhuven till hans bil och när nyårsdagen nalkades kom han med mörk blick och lämnade tillbaka pinnen. Vi lovade att det aldrig mer skulle hända. Grannen gick grymtande från vår gårdsplan men litade inte på våra ord.

Nyårslöfte har jag avgett men glömt bort vad jag löftet innehöll efter endast några dagar. Därför har jag slutat avlägga dessa ohållbara löften. I år har jag dock börjat fundera om det inte är läge att fundera en smula över nästkommande år och vad det bör innehålla för min egen del. Inte lova något jag inte kan hålla utan istället titta lite på förväntningarna.

Styrkt av mina nyårsplaner har jag beslutat mig för att skriva ett brev. På nyårsaftons förmiddag ska jag skriva ett brev till mig själv. Skriva ner vad som varit bra och dåligt med året som jag lämnar bakom mig och se möjligheterna utifrån det. Ta akt på det som varit bra och försöka ändra på det dåliga. Bör inte vara så svårt eftersom jag inte upplevt några dåliga dagar detta år. Mindre bra kanske men inte direkt och anmärkningsvärt dåliga som jag behöver fokusera på. De bra dagarna ska jag ta till vara på och få dem lika bra eller kanske bättre. Vår hälsa, barn och barnbarns liv under det gånga året.

Världssituationen och det politiska läget ska få en egen plats i mitt brev. Invandringen och tiggarna som sitter och hukar utanför affärerna.

När nästa år är till ända ska jag ta fram brevet, sprätta upp det och se om jag det jag skrev för ett år sedan stämmer överens med verkligheten. Några önskningar av vitt skilda slag kommer jag att skriva ner, kanske går de i uppfyllelse. En enda riktigt stor och viktig önskan har jag dock. Men det är en önskan som jag inte själv kan vara med och påverka.
Några projekt finns med i bilden som jag funderat omkring som ska vara med i brevet men även hur livet ser ut på nyårsafton 2014. Om ett år kan jag jämföra. Det ska bli mycket intressant.

Så välkommen 2015 när det är dags.

Stadsstress och vörtbrödsbak

I lördags ämnade maken och jag fara in till staden för att göra julklappsinköp. Så var det bestämt men så blev det inte. Modet svek mig eftersom det är en kraftansträngning att kasta sig ut i stadsstressade folksamlingar.

Men så igår skulle jag ut på ett skrivjobb som var förlagd till staden. Laddade mentalt och gav mig iväg för att besöka diverse inplanerade butiker innan utsatt klockslag för mitt jobb.
Efter tre timmar var samtliga julklappar inhandlade. Allt utefter önskelistan.

Jag undrade hur det kan komma sig att så många människor är ute och vimlar på stadens gator en helt vanlig tisdagseftermiddag. Vart kommer alla ifrån? Varför är de inte på sina arbeten? De kanske inte har några jobb men hur kan då kortapparaterna gå varma?

Med flera kassar släpade jag mig från butik till butik. Passerade alla tiggare som med bedjande ögon bad om en slant. I juletid och allt. Men vi har bråttom. Hastar vidare. Dessutom har vi händerna fulla av kassar så vi kommer inte åt eventuella småmynt. Tyvärr, jag har inget att ge.

Jag fick snurra länge i parkeringshuset innan jag hittat en plats för bilen. Långt borta från parkeringsautomaten. Naturligtvis, alla vill ju stå så nära som möjligt. När jag skulle hämta min bil hittade jag inte till parkeringshusets dörr som jag gått ut genom när jag lämnade den. Det fanns två att välja på och jag chansade. Fel dörr så klart. Förvirrad stod jag och spanade efter min bil. Upptäckte att jag var på fel våningsplan och blev ännu mer förvirrad. Fick gå ut igen och ta den andra dörren. Till min lättnad var det rätt dörr och jag kom fram till rätt bil. Stuvade in kassarna i bagaget och rotade fram min kameraväska. Promenerade lättad till mitt frilansjournalistjobb samtidigt som jag längtade hem.

På hemvägen lyssnade jag på nyheterna. Talibanerna i Pakistan var dödade. Nu återstår identifieringen så föräldrarna kan få tillbaka sina ihjälskjutna barn och ordna med begravning. En skärrad journalist rapporterade. Kände tacksamhet över att jag bor i ett land utan krig. Att mitt jobb för kvällen bestod i att skriva om kostchefen på Norrköpings kommun. Inget annat.

Nu ska jag baka vörtbröd. Ingen jul utan vörtbröd anser vi, maken och jag. Julklappar väntar på att bli inslagna i julpapper. Julgranen står utanför snickarboden. Grön och grann. Den ska vi snart ta in och pynta med kulor i fina färger och glittrigt glitter.

Jag hör den skärrade reporterns röst. Ser bilder från tv-nyheterna. Försöker ta in föräldrars förtvivlan i mitt inre. Det är snart jul. De döda barnen är långt borta. Men de finns där. De döda barnen och deras föräldrar. Mitt i vår välfärd och julklappsberg är de där.

Ingen jul utan vörtbröd var det ja!