Jag är en hustru, mamma, mormor, farmor och svärmor som försöker se möjligheterna i det mesta jag stöter på i livet och få det till något positivt. Tror att allt som sker har en mening och är till för att ge kraft och styrka.
tisdag 23 december 2014
Dan före dan och en fullsatt bil
I morse susade jag i vår bil förbi den lokala mataffären. Inte en enda parkeringsruta var tom och jag kände stor tillfredsställelse. Behövde inte åka dit och trängas varken på parkeringen eller inne i affären.
Istället fortsatte jag hem till dottern och hennes makes hus. Där väntade småtvillingarna, deras storasyster och familjens farmor. Farmor och mormor och de gemensamma barnbarnen. Det har varit vår egen dag. Föräldrarna i tryggt förvar på deras respektive arbetsplatser. Nu var det vi som höll i taktpinnarna, farmor och mormor.
"Fuck dan före dan, (ursäkta språkbruket) vi ska bara ha roligt" tänkte jag medan vi spände fast barnen i deras bilbarnstolar.
Resan gick till grannkommunen och bonden med alla alpackor. De skygga djuren tittade storögt på de små besökarna. Vågade sig fram för att försiktigt nosa på barnen med sina små mular. Fölen vågade sig närmast. De, precis som andra barn, var orädda för eventuella faror som kan lura där man minst anar. Barnen på två ben stod alldeles stilla för att inte skrämmas. Kunde varsamt sticka ner händerna i den mjuka pälsen. Om vi vuxna rörde på oss ryggade flocken tillbaka för att sakta röra sig framåt igen, mot barnen.
Restaurangbesök. Mat och glass. Farmor och mormor assisterade med att fylla på glas med Festis, torka munnar och plocka upp tappade gafflar.
Jag tittade på farmor som satt mitt emot mig vid bordet.
"En liten del av mig och en liten del av dig i våra gemensamma barnbarn" sa jag och hon log mot mig. Strök en tvilling över håret och jag såg hur mycket hon älskar de här barnen.
"Jag är glad att det är du som är mormor, det känns tryggt" sa farmor som bor så långt borta från sina barnbarn och inte har den förmånen att träffa dom så mycket som jag och barnens morfar har.
Barn behöver många vuxna omkring sig. Vuxna som inte för en ständig kamp om vem barnen tillhör. Som på olika sätt "köper" barnens gunst. Barn är sina egna, vi äger dom inte, vi ska bara finnas där. Ta emot om de faller, ge all kärlek och omsorg, uppmuntra och berömma, trösta och skratta. Lära och dela med oss av våra egna erfarenheter.
Trygga barn växer upp till trygga vuxna och kan i sin tur förmedla tryggheten till nya små individer.
Känner att både farmor, mormor och morfar till småtvillingarna och deras syster är med på ett hörn och grundar för barnens trygghet. Tyvärr lever inte deras farfar, han fick aldrig vara med och dela på glädjen över barnbarnen. Jag blir sorgsen när jag tänker på det, inte minst för barnens skull som endast kan prata om en farfar som de aldrig kommer att lära känna.
måndag 22 december 2014
Hemmafru och en restprodukt
Samtidigt som jag i morse knackade hål på det kokta ägget vid frukostbordet tittade jag på vår färdigpyntade julgran. Aldrig tidigare har vi tagit in den så tidigt utan alltid dan före dan men i år har vi frångått traditionen. Skinkan väntar på sin griljering och sillen på sitt inläggningsspad. Annars är allt lugnt och stilla.
Det känns en smula ovant att inte behöva flänga runt för att utföra en massa julbestyr. Inte ens städa behöver jag lägga någon större energi på. Men för att ändå göra något inför den stundande julen slängde jag in en tvätt i tvätt maskinen när vi frukosterat klart. Kan ju vara bra att inte ha en överfull tvättkorg när det ska bli en storhelg.
Jag gillar livet som hemmafru. Det har jag alltid gjort. Att sträva efter att jobba utanför hemmet har aldrig legat för mig. Ändå har jag gjort det under många år. När barnen var små hade jag dock förmånen att få arbeta hemma. Inte bara inomhus utan även tillsammans med maken i lantbruket. Han släppte gärna både traktor och skördetröskan till mig för då satt han inte fast utan kunde göra fler jobb på gården samtidigt. Arbetsfördelning kallas det för. Könsneutral dessutom.
En hemmafru idag, om det finns några vill säga, lever vad jag förstår en omodern tillvaro. Begreppet myntades på 1920-talet och var yrkeskvinnans motsvarighet. Hemmafrusysslan ökade, hemmet och barnens ansvar låg på kvinnan medan mannen stretade ihop till familjens försörjning. Dåtidens självklara könsroller. De radikala höjde rösterna. Kvinnan var fången och ekonomiskt beroende av mannen. Ja till och med sades det att en hemmafru var en kvinna utan eget förstånd och en omodern restprodukt från det gamla bondesamhället.
Så kände inte jag mig när jag var en lantbrukande hemmafru. Jag har alltid haft egna pengar och ett eget förstånd. Samt känt det som en förmån att vara nära barnen samt arbeta tillsammans med maken. Hade det varit obekvämt för mig hade jag stannat kvar på jobbet i stadens sjukhus och tagit rätt på spyor, klippt bort stygn från läkta sår och sprungit runt med droppställningar.
Vi fanns hemma både maken och jag vilket jag tror var en trygghet för barnen. Det fanns även en närvarande farmor och farfar som alltid ryckte ut när det behövdes. De hade ständig barnjour när det var högtryck under vår-och höstbruk. Ordnade med både mat och fika, tog med barnen och vi satt tillsammans vid åkerkanten och åt oss mätta och laddade upp med ny energi.
Nu är jag åter en hemmafru. Tycker jag kan kalla mig det eftersom jag faktiskt är en fru och är hemma. Lagt år av hårt arbete bakom mig. Många förfasas över att jag som är så ung, vilket en snart 60 årig dam tar som en komplimang, inte längre arbetar. Jag tycker om att utföra hushållsarbete eller göra inget alls. Ta dagen som den kommer helt enkelt.
När barnbarnen är på besök går det även att utnyttja deras intresse för dammsugaren om det skulle behövas. Då får hemmafrun golven befriade från dammråttor utan att behöva anstränga sig allt för mycket.
söndag 21 december 2014
Tomas som tvivlade och Apollo 8
Tio dagar kvar av året och idag är det årets kortaste dag. Betyder det att det blir kväll fort så jag får gå till sängs tidigt? Förhoppningsvis är det så för jag har drabbats av en plötslig lättja. Unnar mig dock att njuta av latheten och matar latmasken så mycket jag förmår.
Även Tomas har sin egen dag idag. Han som tvivlade. Vacklade och velade fram och tillbaka. Tomas trodde inte på det som han inte kunde se. När mästaren höll sitt avskedstal till lärjungarna och sa:
"Och vägen dit jag går den känner ni" då jämrade sig Tomas och klagade att han inte kunde gå eftersom han inte visste vart mästaren skulle gå. Han hittade inte vägen och kunde således inte ge sig iväg någonstans. Han var nog tvungen att tänka efter lite först, Tomas. Inte trodde han på uppståndelsen heller innan motsatsen hade bevisats.
Jag känner igen mig själv i den där Tomas. Det är så lätt att avfärda något som jag måste jobba lite för. Ta reda på fakta på olika sätt. Eller bli överbevisad och sätta mig själv i en pinsam situation att andra hade rätt. Ser jag inget så tror jag inte heller. Vill inte anstränga mig för mycket, är bekväm.
Men jag har rätt att tvivla. Ingen säger att jag inte får. Tvivel och magkänsla går lite bredvid varandra i min värld. Även tvivel och förtvivlan men också tro och hopp. Jag kan kastas fram och tillbaka mellan de här termerna och känslorna. Tvivlar jag så kan jag ändå innerst inne hoppas. Magkänslan kan vara starkare än tvivlet och ta överhand. Då kastar jag mig handlöst ut och vet aldrig vart jag landar. Blir det fel så förbannar jag mitt tilltag. Blir det bra fnyser jag över att jag först tvivlade.
21 december 1968 steg Apollo 8 till väders. Vem kunde en gång tro att mänskligheten kunde fara rakt ut i rymden? Drömma om möjligheten har människorna kanske gjort i alla tider men även tvivlat.
Hade någon förutspått den händelsen för Tomas tvivlaren hade han antagligen blivit matt i hela kroppen. Satt sig på marken och tänkt att siaren tappat sans och förstånd. Aldrig att Tomas hade trott på att några gubbar med glasburkar på huvudet skulle sätta sig i en plåtfarkost och fara rakt upp till månen för att sedan komma tillbaka på Jesus födelsedag. Antagligen hade även Jesus varit benägen att hålla med Tomas i den saken, det tvivlar jag inte på!
lördag 20 december 2014
En solkatt och en felvänd hästsko
Hade ett samtal i morse med en kvinna. Hon berättade att hon försökt fånga lyckan. Höll den kvar som en dyrbar gåva. En stund fanns den för henne innan den gled bort.
"Kanske finns den kvar, en liten bit ifrån dig. Har du tålamod kommer den nog tillbaka, er lycka" försökte jag.
Jag har burit med mig samtalet under dagen. Ett öppet hjärta som sände ett viktigt och allvarligt budskap in i mitt eget hjärta. Det har virvlat runt inom mig som en ljummen vind innan det landade tillsammans med förtroendet jag fick av kvinnan. Att våga öppna sig är inte alla gånger lätt. Öppna en bit av det som kanske känns mer som ett misslyckande än lycka.
Lyckan kan många gånger vara svårfångad.
I somras när vi var på cykelsemester med dottern och hennes familj kom småtvillingarna och hennes syster in till vårt rum i övernattningsstugan. Vi låg och vilade våra mjölksyrestinna vader och cykelsadelömma bakar. Plötsligt hamnade en solkatt på väggen. Solstrålarna hade träffat deras morfars armbandsur och solkatten sprang fram och tillbaka på den vita väggen.
Småtvillingarna försökte fånga den. Precis när de lade sina små händer över solkatten kilade den retfullt iväg och stannade upp, gäckande och listig. Flickorna skrattade och tröttande aldrig på leken. Då och då lade deras morfar handen över urtavlan. Barnen tystnade förvirrat och såg häpna ut. Så fanns solkatten plötsligt där igen och tafatt-leken började om.
Lyckan kan vara som en solkatt. Den finns där men kan fladdra iväg och man måste följa efter innan den greppas tillsammans med skratt och glädje. Men lyckan kan lika gärna försvinna bort och då står vi där förvirrade och vilsna.
Ett gammalt ödelagt torp i skogen. Över dörren hängde en hästsko. Men med tåspetsen uppåt.
"Det där är inte lyckobringande, tåspetsen ska vara åt andra hållet annars rinner lyckan ut" tänkte jag och tittade upp på den gamla rostiga hästskon.
Seden med en hästsko över dörren lär komma från den helgonförklarade ärkebiskopen Dunstan av Canterbury. Det sägs att han var den som kunde konsten att tukta och hålla pli på självaste satan. Ärkebiskopen passade på att sätta fast en hästsko på satans hov när han ändå skulle sko om den ondes häst. Dunstan av Canterbury höll sedan med hårda nypor satan i ett stadigt grepp och släppte inte innan han gav ett löfte om att aldrig någonsin gå in genom en dörr där det hängde en hästsko på dörrpostens tvärslå.
Om satan höll löftet eller om han överhuvudtaget finns låter jag vara osagt. Inte heller vet jag om jag tror på att en hästsko rätt eller felvänd över en dörrpost är lyckobringande eller inte.
Däremot tror jag på att lyckan finns. Det gäller bara att definiera vad som är lycka och det kan bara var och en av oss göra.
fredag 19 december 2014
Fönster ut mot gatan och en vit jul
För många år sedan i en annan tid. Fönstret vette ut mot gatan och jag såg henne ofta. Speciellt under storhelgerna.
Hon gick ut i skymningen. Nedböjt huvud precis som hon trodde att om hon inget såg undgick hon att bli upptäckt. Borrade ner blicken i trottoarens asfalt och hastade iväg.
Många med mig såg den smala kvinnan. Men vi vågade inget säga. Vi visste vart hon var på väg. Hon letade. Ibland fann hon det hon sökte. Ledde honom hemåt. Vingliga ben som drog med henne i fallet. Båda dunsade hårt ner i marken. Kravlade sig upp och fortsatte stapplande framåt.
En julafton såg vi henne. Hon gick hemifrån precis när vi andra satt och tittade på Kalle Anka, skalade mandariner och knäckte paranötternas hårda svarta skal. Julklapparna låg under granen, barnen tjatade. Ingen julklappsutdelning innan Kalle Anka är slut!
Hon kom hem ensam. Vem fanns mer i lägenheten förutom barnet som också väntade på att få öppna julklappar. Kvinnan berättade efteråt att det inte fanns någon mat i kylskåpet den julafton. Allt var uppätet dagen innan. Tomma spritflaskor stod uppradade på diskbänken. Hon kände sig ensam och övergiven.
Hon berättade även att varje jul när granen skulle kläs höll hon försiktigt de tunna glaskulorna i handen. Hon hatade dem. När granen skulle kastas plockade hon ner kulorna från granens barrande grenar, lade ner dem i sina kartonger och tänkte: "Nästa jul då kanske jag klär granen någon annan stans."
Vi skakade medlidsamt på våra huvuden men förblev tysta.
En höstdag stod en lastbil utanför hennes port. Kartonger och lite möbler bars ut och presenningen fästes i sina öglor under bilens flak. Hon försvann och började ett annat liv. Äntligen fick hon klä julgranen någon annan stans. Det blev som hon önskade.
Nästan varje jul tänker jag på den kvinnan. Plockar upp julgranskulorna. Svär lite över att den tunna tråden virat sig så jag får fippla med den innan kulan hänger på plats. Tänker att jag är lyckligt lottad som får uppleva vita jular. Även om gräset är grönt och snöfattigt utanför vårt fönster som inte vetter ut mot någon gata.
Det är ändå en vit jul. Önskar alla familjer en vit jul. För barnens skull.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
