Så är vi fastän många och bantningsdiet

Vi var tidigt i kyrkan i går kväll. En och en halv timma innan det ringde in till gudstjänst. Nu är vi dock inte sådana hängivna kyrkobesökare att vi alltid är på plats så långt i förväg men nu ville dottern vara där i god tid och eftersom vi ändå skulle avsluta julafton med julnattsmässa i var det mest praktiskt att hon åkte med oss till kyrkan. Vi fick helt enkelt anpassa oss efter prästens önskemål om tiden.

Vi satt i kyrkbänken och tittade på vaktmästaren när hon tände alla ljusen. Kantorn kom med sångsolisten i släptåg och vår dotter lade sina papper tillrätta. Tiden gick långsamt så jag gick in i sakristian och kliade ledarhunden under hakan. Han låg på sin filt och såg svårmodig ut. Det gör han alltid för sådan är han född så det berodde nog inte på att i hans arbetsuppgifter ingår att ligga tyst och stilla i kyrkan under gudstjänsterna utan att störa varken sin matte eller kyrkobesökarna.

Mätta och stinna av all julmat kom kyrkobesökarna insläntrande. Det märktes att det var en god jul, speciellt vittnade andedräkten på några att det hade tutats lite för att hjälpa ner sillen på dess väg mot magen.

"Brödet som vi bryter är en delaktighet av Kristi kropp" mässade dottern och vi svarade "Så är vi fastän många, en enda kropp, för alla får vi del av ett och samma bröd."

Bakom oss i bänken satt tre personer, två äldre och en ungdom. Ungdomen bläddrade i psalmboken och förkunnade att de där låtarna som motsvarade psalmtavlans nummer kunde hon inte sjunga. Fast hon var sopran och sjöng ofta i kyrkan. De äldre peppade henne tröstande att det löser sig, lyssna på alla andra så skulle hon säkert känna igen låtarna. Vad alla tre unisont inte begrep var varför låtarnas nummer inte kom i ordning, 113, 114 och 115 utan lite hur som helst. Men resonerade de, prästen har nog en baktanke med det hela som skulle lösa mysteriet när det väl satte igång.

Det blev en fin avslutning på julafton som vi under dagen firat med barn och barnbarn. Det var mörkt och stilla på vägen hem. Klockan var långt efter midnatt så alla som inte varit i kyrkan låg väl och sov eller lekte med sina julklappar. Även vår dotter som hängt undan mässhaken låg och sov. Henne hade vi släppt av vid pastorsexpeditionen som blev henne natthärbärge på en ranglig tältsäng några timmar innan hon skulle promenera tvärs över kyrkogården och hålla julotta i kyrkan. Även ledarhunden fick övernatta i tjänsterummet och över detta tagna beslut fick han en extra rynka i pannan och såg mer svårmodig ut än han annars brukar. Antagligen längtade han hem till småtvillingarna, deras storasyster och pappa och tyckte hela arrangemanget verkade besynnerligt.
Vi kramade henne och hunden godnatt medan alla gravljus fladdrade stämningsfullt i julnatten framför gravstenarna.

Nu börjar batningsdieten har jag läst. Allt julfett ska brännas. Och utanför Media Markt i Norrköping har köerna tidigt i morse ringlat sig långa innan portarna öppnades. Det ska brännas pengar också, inte bara bukfett. Något ska avlägsnas och något ska tillföras, det är väl då vi mår som allra bäst. Antar jag.....

Ett ensamt kafébesök och en prickig kopp

Mellan två tidningsjobb slank jag in på Bagarstugan och köpte en kopp latte. På bordet stod en ljushållare i glas men värmeljuset var inte tänt.
Längre in i lokalen satt två kvinnor, drack sitt kaffe ur likadana koppar som min. Småpratade och skrattade till mellan orden.
Jag satt ensam vid mitt bord men det störde mig inte. Det var bara en kort stunds ensamhet, tillfällig, för hemma finns alltid min make som väntar på mig.

Idag är många ensamma där ute i julaftonen. Människor som inte vet vart de ska ta vägen. Ska de få stanna eller bli utvisade? Andra som packar ihop sina solkiga skydd och lämnar det tillfälliga natthärbärget för att återkomma när julaftonen är slut, eller leta upp någon annan plats där de kan sluta ögonen för några mörka timmars vila.

"Juletid, stilla ro och frid......

Idag finns det barn som är ledsna. Sittande i högen av skrynkligt julpapper. Det finns pappor som slår mammor men även mammor som slår pappor. Det finns föräldrar som inte minns hur julaftonen slutade och mitt i allt sitter barnen i de tragiska resterna av det som skulle bli en glädjens dag.
Det finns barn som kastas mellan föräldrarna efter ett utstakat julschema. Som aldrig får fira en hel jul i lugn och ro.

.....och på himlen en stjärna så blid......

Idag finns det de som sörjer. Saknar och längtar. Ensamma som tänker på den tid då familjen var samlad. Tankar som möts under stjärnan där uppe i himlen och vid mötet exploderar tankarna av hat och ilska. Tankar som är fyllda av sorg och ensamhet.

....det klingar av klockor och människor ler.... 

Idag finns det de som sitter nära och ser hur livet avslutas. "Det var på julafton" säger de till varandra de nästkommande julaftnarna. Det finns även människor som inte orkar längre. Som lämnar frågor utan svar efter sig.

.....en tid då vi tror på det goda vi ser."

Vi ser varandra genom det sociala medier. Julgranar, julskinka, glögg och pepparkaka. Leende bilder där lyckan strålar i kapp med julgransljusen. Vi försöker allt vi förmår att visa hur bra vi har det på självaste julafton. Vi tror på varandra genom bilderna. Vi tror på gemenskapen runt dukade julbord. Vi tror på att lyckan bor bakom julgardiner och upplysta fönster. Vi tror på att vi alla har råd med dyra julklappar utan att behöva ta lån som aldrig tar slut. För det är det vi vill förmedla till varandra.

God Jul!

Dan före dan och en fullsatt bil

I morse susade jag i vår bil förbi den lokala mataffären. Inte en enda parkeringsruta var tom och jag kände stor tillfredsställelse. Behövde inte åka dit och trängas varken på parkeringen eller inne i affären.
Istället fortsatte jag hem till dottern och hennes makes hus. Där väntade småtvillingarna, deras storasyster och familjens farmor. Farmor och mormor och de gemensamma barnbarnen. Det har varit vår egen dag. Föräldrarna i tryggt förvar på deras respektive arbetsplatser. Nu var det vi som höll i taktpinnarna, farmor och mormor.
"Fuck dan före dan, (ursäkta språkbruket) vi ska bara ha roligt" tänkte jag medan vi spände fast barnen i deras bilbarnstolar.

Resan gick till grannkommunen och bonden med alla alpackor. De skygga djuren tittade storögt på de små besökarna. Vågade sig fram för att försiktigt nosa på barnen med sina små mular. Fölen vågade sig närmast. De, precis som andra barn, var orädda för eventuella faror som kan lura där man minst anar. Barnen på två ben stod alldeles stilla för att inte skrämmas. Kunde varsamt sticka ner händerna i den mjuka pälsen. Om vi vuxna rörde på oss ryggade flocken tillbaka för att sakta röra sig framåt igen, mot barnen.

Restaurangbesök. Mat och glass. Farmor och mormor assisterade med att fylla på glas med Festis, torka munnar och plocka upp tappade gafflar.

Jag tittade på farmor som satt mitt emot mig vid bordet.
"En liten del av mig och en liten del av dig i våra gemensamma barnbarn" sa jag och hon log mot mig. Strök en tvilling över håret och jag såg hur mycket hon älskar de här barnen.
"Jag är glad att det är du som är mormor, det känns tryggt" sa farmor som bor så långt borta från sina barnbarn och inte har den förmånen att träffa dom så mycket som jag och barnens morfar har.

Barn behöver många vuxna omkring sig. Vuxna som inte för en ständig kamp om vem barnen tillhör. Som på olika sätt "köper" barnens gunst. Barn är sina egna, vi äger dom inte, vi ska bara finnas där. Ta emot om de faller, ge all kärlek och omsorg, uppmuntra och berömma, trösta och skratta. Lära och dela med oss av våra egna erfarenheter.
Trygga barn växer upp till trygga vuxna och kan i sin tur förmedla tryggheten till nya små individer.

Känner att både farmor,  mormor och morfar till småtvillingarna och deras syster är med på ett hörn och grundar för barnens trygghet. Tyvärr lever inte deras farfar, han fick aldrig vara med och dela på glädjen över barnbarnen.  Jag blir sorgsen när jag tänker på det, inte minst för barnens skull som endast kan prata om en farfar som de aldrig kommer att lära känna.

Hemmafru och en restprodukt

Samtidigt som jag i morse knackade hål på det kokta ägget vid frukostbordet tittade jag på vår färdigpyntade julgran. Aldrig tidigare har vi tagit in den så tidigt utan alltid dan före dan men i år har vi frångått traditionen. Skinkan väntar på sin griljering och sillen på sitt inläggningsspad. Annars är allt lugnt och stilla.
Det känns en smula ovant att inte behöva flänga runt för att utföra en massa julbestyr. Inte ens städa behöver jag lägga någon större energi på. Men för att ändå göra något inför den stundande julen slängde jag in en tvätt i tvätt maskinen när vi frukosterat klart. Kan ju vara bra att inte ha en överfull tvättkorg när det ska bli en storhelg.

Jag gillar livet som hemmafru. Det har jag alltid gjort. Att sträva efter att jobba utanför hemmet har aldrig legat för mig. Ändå har jag gjort det under många år. När barnen var små hade jag dock förmånen att få arbeta hemma. Inte bara inomhus utan även tillsammans med maken i lantbruket. Han släppte gärna både traktor och skördetröskan till mig för då satt han inte fast utan kunde göra fler jobb på gården samtidigt. Arbetsfördelning kallas det för. Könsneutral dessutom.

En hemmafru idag, om det finns några vill säga, lever vad jag förstår en omodern tillvaro. Begreppet myntades på 1920-talet och var yrkeskvinnans motsvarighet. Hemmafrusysslan ökade, hemmet och barnens ansvar låg på kvinnan medan mannen stretade ihop till familjens försörjning. Dåtidens självklara könsroller. De radikala höjde rösterna. Kvinnan var fången och ekonomiskt beroende av mannen.  Ja till och med sades det att en hemmafru var en kvinna utan eget förstånd och en omodern restprodukt från det gamla bondesamhället.

Så kände inte jag mig när jag var en lantbrukande hemmafru. Jag har alltid haft egna pengar och ett eget förstånd. Samt känt det som en förmån att vara nära barnen samt arbeta tillsammans med maken. Hade det varit obekvämt för mig hade jag stannat kvar på jobbet i stadens sjukhus och tagit rätt på spyor, klippt bort stygn från läkta sår och sprungit runt med droppställningar.
Vi fanns hemma både maken och jag vilket jag tror var en trygghet för barnen. Det fanns även en närvarande farmor och farfar som alltid ryckte ut när det behövdes. De hade ständig barnjour när det var högtryck under vår-och höstbruk. Ordnade med både mat och fika, tog med barnen och vi satt tillsammans vid åkerkanten och åt oss mätta och laddade upp med ny energi.

Nu är jag åter en hemmafru. Tycker jag kan kalla mig det eftersom jag faktiskt är en fru och är hemma. Lagt år av hårt arbete bakom mig. Många förfasas över att jag som är så ung, vilket en snart 60 årig dam tar som en komplimang, inte längre arbetar. Jag tycker om att utföra hushållsarbete eller göra inget alls. Ta dagen som den kommer helt enkelt.

När barnbarnen är på besök går det även att utnyttja deras intresse för dammsugaren om det skulle behövas. Då får hemmafrun golven befriade från dammråttor utan att behöva anstränga sig allt för mycket.

Tomas som tvivlade och Apollo 8

Tio dagar kvar av året och idag är det årets kortaste dag. Betyder det att det blir kväll fort så jag får gå till sängs tidigt? Förhoppningsvis är det så för jag har drabbats av en plötslig lättja. Unnar mig dock att njuta av latheten och matar latmasken så mycket jag förmår.

Även Tomas har sin egen dag idag. Han som tvivlade. Vacklade och velade fram och tillbaka. Tomas trodde inte på det som han inte kunde se. När mästaren höll sitt avskedstal till lärjungarna och sa:
"Och vägen dit jag går den känner ni" då jämrade sig Tomas och klagade att han inte kunde gå eftersom han inte visste vart mästaren skulle gå. Han hittade inte vägen och kunde således inte ge sig iväg någonstans. Han var nog tvungen att tänka efter lite först, Tomas. Inte trodde han på uppståndelsen heller innan motsatsen hade bevisats.

Jag känner igen mig själv i den där Tomas. Det är så lätt att avfärda något som jag måste jobba lite för. Ta reda på fakta på olika sätt. Eller bli överbevisad och sätta mig själv i en pinsam situation att andra hade rätt. Ser jag inget så tror jag inte heller. Vill inte anstränga mig för mycket, är bekväm.

Men jag har rätt att tvivla. Ingen säger att jag inte får. Tvivel och magkänsla går lite bredvid varandra i min värld. Även tvivel och förtvivlan men också tro och hopp. Jag kan kastas fram och tillbaka mellan de här termerna och känslorna. Tvivlar jag så kan jag ändå innerst inne hoppas. Magkänslan kan vara starkare än tvivlet och ta överhand. Då kastar jag mig handlöst ut och vet aldrig vart jag landar. Blir det fel så förbannar jag mitt tilltag. Blir det bra fnyser jag över att jag först tvivlade.

21 december 1968 steg Apollo 8 till väders. Vem kunde en gång tro att mänskligheten kunde fara rakt ut i rymden? Drömma om möjligheten har människorna kanske gjort i alla tider men även tvivlat.
Hade någon förutspått den händelsen för Tomas tvivlaren hade han antagligen blivit matt i hela kroppen. Satt sig på marken och tänkt att siaren tappat sans och förstånd. Aldrig att Tomas hade trott på att några gubbar med glasburkar på huvudet skulle sätta sig i en plåtfarkost och fara rakt upp till månen för att sedan komma tillbaka på Jesus födelsedag. Antagligen hade även Jesus varit benägen att hålla med Tomas i den saken, det tvivlar jag inte på!