Snösvängen och ett torrlagt avträde

Så kom den då äntligen, snön. För oss som använder sociala medier går det att läsa att det snöat under natten, inte bara hos mig utan även hos dig. Ungefär lika mycket och åsikterna omkring nederbörden varierar.

Det är dock skönt att vi har bekvämligheter runt omkring oss. Snöskovlar och snöslungor och en snösväng som väntat att få hänga på schaktbladet och ge sig ut för att få lite extra tillskott i kassan.

Något som aldrig ägnas en tanke åt är att vi kan uträtta våra behov inne i goa stugvärmen. Det är en självklarhet. I alla fall i vårt land. Avträden är numera torrlagda om de inte används för sommarbruk vid någon sommarstuga vill säga.

När vi köpte vårt hus var torrdasset den enda bekvämlighetsinrättningen som fanns. Jag pimpade upp vårt utedass och det blev så hemtrevligt och snyggt att det lätt hade vunnit första pris i en dasstävling. När vi så beslutade oss för att göra om sommarstugan till permanentboende gick vi runt och inspekterade de sedan tidigare permanentboendes kärl för de naturliga trängningarna. Det fanns en hel del att välja på. Mulltoaletter i olika märken, frystoaletter och en förbränningstoalett. Eftersom det ännu inte finns kommunalt avlopp var vi tvingade att välja något av alternativen om vi skulle slippa utedasset. Kan vara nog så pittoreskt att sitta på fjölen när solen skiner men inte lika muntert då det är minusgrader.
Jag hade dessutom ställt mig osams med den kommunala damen på Norrköpings kommun som hade hand om bajsbilens åtagande gällande bortforsling av de tillslutna bajslådorna. Lådorna var uppmärkta årsvis och vi hade bajsat på fel sida om året så någon hämtning av fjolårets behov blev det inte tal om. Jag hotade att personligen köra lådan till Norrköpings kommunhus, placera den på stora trappan och låta henne ta hand om skiten bäst hon ville. Det slutade med att bajshämtarmannen lastade upp den otillåtna lådan och körde den dit den skulle.

I alla fall så  fastnade vi för förbränningstoaletten Cinderella. Ett utmärkt alternativ till torrdasset, miljövänlig och luktfri. Så när som på att vår granne ibland klagar att det luktar bränt bajs eftersom hon bor mellan oss och den andra grannen som också har en Cinderella.

Är vi många som nyttjar vår specialtoalett kan den sucka och morra samt protestera en aning genom att slå upp flammande lågor mot besökaren. Då blir det blir extra roligt när gästen öppnar dörren och kommer ut med skräck i blicken och darrande ben. Eller när besökande av manligt kön blir förfärad när jag erbjuder mig att följa med in på toa för att bistå med en hjälpande hand.
 (Det krävs en instruktion innan någon ovan slår sig ner på tronen.)

Snart, förhoppningsvis, får Cinderella ta pension eftersom om allt går efter planerna blir det kommunalt avlopp under året som kommer. Kvarnarna mal långsamt i frågan, många instanser ska säga sitt men när allt är klart ska det trots allt bli behagligt skönt att få dra i spolspaken till vår nya vattenklossett. En av grannfruarna har redan planen klar. Vi ska binda fina band om våra toalettstolar och gå från stuga till stuga och skåla i champagne. Det ser jag verkligen fram emot!

En broderad tavla och en jättevåg

Utetermometern visade -10 grader när vi vaknade i morse. Efter frukost begav sig maken iväg för att köpa ägg. Jag hörde hur han skrapade bilrutorna när jag plockade undan från frukostbordet. På vårt kylskåp hänger en broderad tavla. "Till mormor från Molly" var det textat med spretiga bokstäver på det skarpt rosa papper som tavlan var insvept i. Tavlan förställer en gubbe, en trasig cykel, en trasig traktor och en sol som skiner över gubben och de trasiga fordonen. Hon har sytt den helt själv, Molly.

Vad utetermometern visade för tio år sedan minns jag inte men jag minns att min mamma ringde mig.
"Det har varit en jättevåg i Thailand" sa hon skärrat.
"Är väl sådant som händer" svarade jag utan större upphetsning.
"Men den var enorm" envisades hon.
"Jasså, jaha ja" svarade jag.

Efter några timmar förstod jag vidden av det hela.

Så fick jag ett nytt telefonsamtal efter en tid. Jag satt vid skrivbordet, lyfte luren, sa begravningsbyråns namn och vem jag var.
Det var Tommy som ringde.
"De har hittat Amanda nu. Jag är Amandas morfar och vi behöver din hjälp."

Vi reste till Uppsala tillsammans Amandas mamma, pappa och jag. De körde sin egen bil och låg tätt bakom mig. Hela vägen dit. Som om de inte ville mista kontakten med den blå begravningsbilen.
De blev inte insläppta i flyghangaren utan satt utanför och väntade. Sedan klev Amandas mamma in i begravningsbilen och satte sig bredvid mig. Etapp två mot Norrköping inleddes. Hem.
Efter halva vägen bytte flickans mamma plats med pappan.
Vi hann prata mycket under den resan.

Ytterligare tre resor gjorde jag till Uppsala. Sista gången var på min 50-årsdag. Vår dotter följde med mig dit.
En polisman med grön jacka väntade på oss. Han hade en huva på den gröna jackan som var dekorerad med fuskpäls. Han luktade cigarettrök.

"Jag tycker det är något skumt över män som har fuskpäls på jackhuvor" sa vår dotter när vi åkte hem.
Annars sa hon inte så mycket. Hon höll allt på avstånd och riktade in sig på polismannen som luktade rök och hade en grön jacka med pälsbeklädd huva.

Det behövdes hjälp i Thailand. Jag anmälde mig som frivillig. Min familj slocknade mentalt. Jag resta aldrig dit.

Det gjorde andra. De berättade när de kom hem.
"Det är billigt i Thailand, Jag lät sy upp två snygga kostymer" berättade en man och jag kände att jag ville kräkas. De som också varit där och satt omkring mannen sa inget. De hade bara ledsna ögon. Jag var glad att jag lyssnat på min familj.

Igår såg jag Amandas mamma och tvillingsyster på tv-nyheterna. De är i Thailand. Minns.

Tavlan med mannen, den trasiga cykeln, den trasiga traktorn och solen är mycket fin.

Om några timmar kommer stortvillingarna, småtvillingarna och deras storasyster. Kusinerna får leka med varandra. Vi ska fika och äta nybakad kaka.

Det är annandag jul och vi har varandra. För tillfället i alla fall.

Så är vi fastän många och bantningsdiet

Vi var tidigt i kyrkan i går kväll. En och en halv timma innan det ringde in till gudstjänst. Nu är vi dock inte sådana hängivna kyrkobesökare att vi alltid är på plats så långt i förväg men nu ville dottern vara där i god tid och eftersom vi ändå skulle avsluta julafton med julnattsmässa i var det mest praktiskt att hon åkte med oss till kyrkan. Vi fick helt enkelt anpassa oss efter prästens önskemål om tiden.

Vi satt i kyrkbänken och tittade på vaktmästaren när hon tände alla ljusen. Kantorn kom med sångsolisten i släptåg och vår dotter lade sina papper tillrätta. Tiden gick långsamt så jag gick in i sakristian och kliade ledarhunden under hakan. Han låg på sin filt och såg svårmodig ut. Det gör han alltid för sådan är han född så det berodde nog inte på att i hans arbetsuppgifter ingår att ligga tyst och stilla i kyrkan under gudstjänsterna utan att störa varken sin matte eller kyrkobesökarna.

Mätta och stinna av all julmat kom kyrkobesökarna insläntrande. Det märktes att det var en god jul, speciellt vittnade andedräkten på några att det hade tutats lite för att hjälpa ner sillen på dess väg mot magen.

"Brödet som vi bryter är en delaktighet av Kristi kropp" mässade dottern och vi svarade "Så är vi fastän många, en enda kropp, för alla får vi del av ett och samma bröd."

Bakom oss i bänken satt tre personer, två äldre och en ungdom. Ungdomen bläddrade i psalmboken och förkunnade att de där låtarna som motsvarade psalmtavlans nummer kunde hon inte sjunga. Fast hon var sopran och sjöng ofta i kyrkan. De äldre peppade henne tröstande att det löser sig, lyssna på alla andra så skulle hon säkert känna igen låtarna. Vad alla tre unisont inte begrep var varför låtarnas nummer inte kom i ordning, 113, 114 och 115 utan lite hur som helst. Men resonerade de, prästen har nog en baktanke med det hela som skulle lösa mysteriet när det väl satte igång.

Det blev en fin avslutning på julafton som vi under dagen firat med barn och barnbarn. Det var mörkt och stilla på vägen hem. Klockan var långt efter midnatt så alla som inte varit i kyrkan låg väl och sov eller lekte med sina julklappar. Även vår dotter som hängt undan mässhaken låg och sov. Henne hade vi släppt av vid pastorsexpeditionen som blev henne natthärbärge på en ranglig tältsäng några timmar innan hon skulle promenera tvärs över kyrkogården och hålla julotta i kyrkan. Även ledarhunden fick övernatta i tjänsterummet och över detta tagna beslut fick han en extra rynka i pannan och såg mer svårmodig ut än han annars brukar. Antagligen längtade han hem till småtvillingarna, deras storasyster och pappa och tyckte hela arrangemanget verkade besynnerligt.
Vi kramade henne och hunden godnatt medan alla gravljus fladdrade stämningsfullt i julnatten framför gravstenarna.

Nu börjar batningsdieten har jag läst. Allt julfett ska brännas. Och utanför Media Markt i Norrköping har köerna tidigt i morse ringlat sig långa innan portarna öppnades. Det ska brännas pengar också, inte bara bukfett. Något ska avlägsnas och något ska tillföras, det är väl då vi mår som allra bäst. Antar jag.....

Ett ensamt kafébesök och en prickig kopp

Mellan två tidningsjobb slank jag in på Bagarstugan och köpte en kopp latte. På bordet stod en ljushållare i glas men värmeljuset var inte tänt.
Längre in i lokalen satt två kvinnor, drack sitt kaffe ur likadana koppar som min. Småpratade och skrattade till mellan orden.
Jag satt ensam vid mitt bord men det störde mig inte. Det var bara en kort stunds ensamhet, tillfällig, för hemma finns alltid min make som väntar på mig.

Idag är många ensamma där ute i julaftonen. Människor som inte vet vart de ska ta vägen. Ska de få stanna eller bli utvisade? Andra som packar ihop sina solkiga skydd och lämnar det tillfälliga natthärbärget för att återkomma när julaftonen är slut, eller leta upp någon annan plats där de kan sluta ögonen för några mörka timmars vila.

"Juletid, stilla ro och frid......

Idag finns det barn som är ledsna. Sittande i högen av skrynkligt julpapper. Det finns pappor som slår mammor men även mammor som slår pappor. Det finns föräldrar som inte minns hur julaftonen slutade och mitt i allt sitter barnen i de tragiska resterna av det som skulle bli en glädjens dag.
Det finns barn som kastas mellan föräldrarna efter ett utstakat julschema. Som aldrig får fira en hel jul i lugn och ro.

.....och på himlen en stjärna så blid......

Idag finns det de som sörjer. Saknar och längtar. Ensamma som tänker på den tid då familjen var samlad. Tankar som möts under stjärnan där uppe i himlen och vid mötet exploderar tankarna av hat och ilska. Tankar som är fyllda av sorg och ensamhet.

....det klingar av klockor och människor ler.... 

Idag finns det de som sitter nära och ser hur livet avslutas. "Det var på julafton" säger de till varandra de nästkommande julaftnarna. Det finns även människor som inte orkar längre. Som lämnar frågor utan svar efter sig.

.....en tid då vi tror på det goda vi ser."

Vi ser varandra genom det sociala medier. Julgranar, julskinka, glögg och pepparkaka. Leende bilder där lyckan strålar i kapp med julgransljusen. Vi försöker allt vi förmår att visa hur bra vi har det på självaste julafton. Vi tror på varandra genom bilderna. Vi tror på gemenskapen runt dukade julbord. Vi tror på att lyckan bor bakom julgardiner och upplysta fönster. Vi tror på att vi alla har råd med dyra julklappar utan att behöva ta lån som aldrig tar slut. För det är det vi vill förmedla till varandra.

God Jul!

Dan före dan och en fullsatt bil

I morse susade jag i vår bil förbi den lokala mataffären. Inte en enda parkeringsruta var tom och jag kände stor tillfredsställelse. Behövde inte åka dit och trängas varken på parkeringen eller inne i affären.
Istället fortsatte jag hem till dottern och hennes makes hus. Där väntade småtvillingarna, deras storasyster och familjens farmor. Farmor och mormor och de gemensamma barnbarnen. Det har varit vår egen dag. Föräldrarna i tryggt förvar på deras respektive arbetsplatser. Nu var det vi som höll i taktpinnarna, farmor och mormor.
"Fuck dan före dan, (ursäkta språkbruket) vi ska bara ha roligt" tänkte jag medan vi spände fast barnen i deras bilbarnstolar.

Resan gick till grannkommunen och bonden med alla alpackor. De skygga djuren tittade storögt på de små besökarna. Vågade sig fram för att försiktigt nosa på barnen med sina små mular. Fölen vågade sig närmast. De, precis som andra barn, var orädda för eventuella faror som kan lura där man minst anar. Barnen på två ben stod alldeles stilla för att inte skrämmas. Kunde varsamt sticka ner händerna i den mjuka pälsen. Om vi vuxna rörde på oss ryggade flocken tillbaka för att sakta röra sig framåt igen, mot barnen.

Restaurangbesök. Mat och glass. Farmor och mormor assisterade med att fylla på glas med Festis, torka munnar och plocka upp tappade gafflar.

Jag tittade på farmor som satt mitt emot mig vid bordet.
"En liten del av mig och en liten del av dig i våra gemensamma barnbarn" sa jag och hon log mot mig. Strök en tvilling över håret och jag såg hur mycket hon älskar de här barnen.
"Jag är glad att det är du som är mormor, det känns tryggt" sa farmor som bor så långt borta från sina barnbarn och inte har den förmånen att träffa dom så mycket som jag och barnens morfar har.

Barn behöver många vuxna omkring sig. Vuxna som inte för en ständig kamp om vem barnen tillhör. Som på olika sätt "köper" barnens gunst. Barn är sina egna, vi äger dom inte, vi ska bara finnas där. Ta emot om de faller, ge all kärlek och omsorg, uppmuntra och berömma, trösta och skratta. Lära och dela med oss av våra egna erfarenheter.
Trygga barn växer upp till trygga vuxna och kan i sin tur förmedla tryggheten till nya små individer.

Känner att både farmor,  mormor och morfar till småtvillingarna och deras syster är med på ett hörn och grundar för barnens trygghet. Tyvärr lever inte deras farfar, han fick aldrig vara med och dela på glädjen över barnbarnen.  Jag blir sorgsen när jag tänker på det, inte minst för barnens skull som endast kan prata om en farfar som de aldrig kommer att lära känna.