Walking the Blues och Corrine Corrina

Julstjärnorna i papp har legat hopvikta i hallen ett par dagar och i morse tog jag ut dem till boden där de får ligga till nästa gång det är dags att veckla upp dem igen.
För att de inte skulle bli skrynkliga beslutade jag mig för att lägga dem snyggt och prydligt i den gamla sekretärens nedersta låda. En låda som jag ytterst sällan drar ut eftersom den innehåller sånt som ingen har något större behov av. En nostalgilåda helt enkelt.

På botten av lådan låg dock mina gamla LP-skivor. Jag fiskade upp två av dem, tog ut skivorna och tittade på reporna i vinylen.

Champion Jack Dupree, Walking the Blues och Big Joe Turner, Corrine Corrina.

Vi spelade skivorna i halvmörkret. Drack billigt rödvin och satt ner ljusstumpar i de tomma flaskorna. Vi var unga och hade livet framför oss. Trodde de flesta av oss i alla fall. Sjöng med och stearinet smälte ner och rann längst med flaskornas utsida. Droppade ner på bordet och stelnade till en vit hård pöl.

Corrine Corrina, Where have You been so long? Jag är ju här nu i alla fall svarade jag.
Corrine Corrina, I love You so. Absolut, så var det, jag visste att det var så.

Sorglösa dagar och Jack Dupree spelade på sitt piano och Joe Turner sjöng.

"Det går inte an att spela endast på de vita tangenterna" förkunnade Jack Dupree, "för att få harmoni i det hela måste även de svarta vara med."
Så sant, så sant. Gäller även idag!

På den amerikanska landsbygden i korsningen mellan landsvägarna 61 och 64 sålde Robert Johnson sin själ till djävulen i utbyte mot att bli en bra gitarrist. Bättre än alla andra. Myt eller bara rena spekulationer, ingen som vet. Han dog ung och inget vet riktigt vart han ligger begravd så för säkerhets skull har tre gravvårdar rest över hans minne.
Det är inte bara Johnson som sålt sin själ till vem det nu kan vara för att nå ära och berömmelse. Det är det många som gjort och fortfarande gör.

Jag stoppade tillbaka skivorna i lådan tillsammans med julstjärnorna av papp. Sköt in lådan och satt en stund på golvet framför sekretären som en gång stått hemma hos mina svärföräldrar. Jag tror att de köpte den när de gifte sig på 1930-talet. När svärfar dog och svärmor flyttade hade hon inte plats för den lite skrymmande möbeln så vi fick den. Är jag glad för, tycker den är fin.

Corrine Corrina, I love You so.

Det var då, i slutet av 1960-talet och i början på 1970 som vi sorglöst lät musiken strömma ut ur grammofonens inbyggda högtalare, innan allt det där hände som kom att prägla mitt liv. Som satt sina spår.
Alla bär vi nog på något, som ligger inbäddat djupt där inne. Ibland kommer det upp på ytan och det kan ta en stund innan det halkar tillbaka. Eller släpps ut i frihet, bit för bit tills det endast återstår små fragment som envist klibbar sig fast.

Bland bluesskivorna ligger en till LP-skiva.  Ravels mest kända verk, Boléro. Den är också min.
Jag upphör aldrig att bli förvånad över mig själv.

Corrine Corrina, I love You so. Absolut, så är det. Idag vet jag att det är så. För det är jag värd!

Underredsbesiktning och tätninglister

Att gå till läkaren är inte riktigt min grej. När den läkare jag haft i tjugofem års tid valt att gå vidare i livet med annat än att driva egen praktik och skaffat en efterträdare blir det för mig ännu jobbigare.
Ytterst sällan har jag tack och lov sluppit från några större ingrepp eller drabbats av sjukdom, men ändå genom åren låtit mig genomgå en underredsbesiktning i förebyggande syfte. Som att lämna bilen på service ungefär.

Nu har alltså läkaren flyttat ut och den nya flyttat in i praktiken. Som väl är är den nya doktorn en kvinna och det känns betryggande. Känner mig inte bekväm med  att visa upp det onämnbara även om det är en läkarbaserad handling så är det lättare när den vita rocken innehåller en kvinna.

Allt verkade normalt och när hönsburen och jeansen åter var på plats åkte jag lättad därifrån. Precis när jag svängde ut på Kungsgatan kom jag av någon anledning att tänka på den stora tuggummistölden som skett i Tranås men även i Nässjö. Den senaste på självaste nyårsafton till beloppet av tretusen kronor. I Tranås var tjuven modigare och har tillgripit sig tuggummi för inte mindre än tiotusen kronor. Mycket märkligt tycker alla. Jag för min del hoppas att tjuven inte tog fel sorts paket, då hade förväntningarna inte blivit det han eller hon hoppats på.....

Tankarna for vidare i tuggummits tecken och landade hos en granne jag hade för många år sedan. Huset vi bodde i var en aningen dragit och släppte vintertid in kall luft genom fönstren. Jag och de övriga grannarna klagade hos hyresvärden som ganska omgående kom med tätningslister och höll kylan på plats där den skulle vara.
Men min närmaste granne ordnade saken utan inblandning av hyresvärden. Mamman i familjen knatade bort till Konsum och inhandlade ett större parti tuggummi sen var det bara att sätta igång att tugga. Hela familjen malde med käkarna tills dess att de små vita bitarna sockrats ur, blandats med saliv och fått den där lagom sega och formbara konsistensen. Sen var det bara att täta de dragiga fönstren. En god och trevlig familjestund som ledde till praktiskt göromål och i förlängningen även en värmande åtgärd.

Kanske tuggummitjuven i Småland kommit på samma strålande idé. Fönstren var i behov av tätningslister och orken att vänta på hyresvärdens agerande tröt. Ska bli spännande att läsa vidare vad förundersökningen av brottet leder till.

Kaos i tågtrafiken och ett spökskepp i Medlehavet

Det är inte så ofta som jag får anledning att sätta mig på ett tåg för att bege mig någonstans. Men ibland händer det och då darrar nerverna lite extra. Inte för själva tågresan, tycker faktiskt att det är ett trevligt och avslappnande sätt att resa. Miljövänligt dessutom.
Oron gäller om jag ska komma fram ordentligt utan att bli sittande på rälsen någon stan långt hemifrån. Har ju läst i tidningen om skräckfyllda timmar där människor haft attacker av ilska och frustration över att det varken finns vatten eller mat att tillgå. Värdelös tågpersonal och dålig information allt medan tåget står där det står.

Många timmar försenade kliver svettiga resenärer av vid slutdestinationen där fler arga resenärer som ska bort eller hem blänger på avgångstavlorna och svär över att de inte kommer dit de ska utan tvingats att spendera dyrbar tid på tågstationen. Knölar ner take-away-muggar i papperskorgar och suckar över omöjligheten att resa med tåg.

Bläddrade förbi sidorna där det i dagens tidning finns bilder inifrån spökskeppet Ezadeen. Bläddrade tillbaka och läste artikeln. 359 migranter har betalat mellan 4000 och 8000 dollar för att få komma med på resan bort från kriget i hemlandet för att finna trygghet någon annan stans.
Människosmugglarna gör sig grova pengar och den kriminella trafiken över Medelhavet ökar.
Fartygen är sorgliga lastfartyg, färdiga att fraktas till skrotning. Flyktingarna lever på hopp om förändring och förbättring och med livet som insats kliver de ombord på fartyg som saknar personal och där förnödenheterna snart tar slut. Många av passagerarna är barn.

Vi fick en liten aning om stormens Sveas framfart här i Skärblacka. Vårt eländiga växthus ser idag ännu eländigare ut då dörren blåst bort. Barnbarnens pulkor gav sig iväg på en egen tur över gräsmattan som åter ligger grön efter veckans snöfall. Annars klarade vi oss riktigt bra.

Viss tågtrafik ställdes in i Småland och Västra Götaland och på Tjörnbron landade en kringflygande toalett och blockerade vägen.
Även färjor ställdes in trafiken för att minimera risken av stora materiella skador. Läget var allvarligt och SMHI manade till försiktighet och utfärdade en klass 2-varning. Oss gjorde det inget. Vi skulle ändå inte ge oss iväg några längre sträckor.

Flyktingarna från fartyget Ezadeen är räddade men troligtvis fortfarande mycket rädda efter resan.

En argsint papegoja och dålig självkänsla

För många år sedan blev jag bekant med en dam som hade en argsint papegoja som sin ständige vapendragare. Den färggranna fågeln hatade människor av manligt kön. Tvärt emot sin ägarinna.
Men de uppvaktande kavaljererna som kom och gick fick passa sig noga för den självutnämnda och befjädrade livvakten. Eljest kunde det bli ett nyp av annan karaktär än vad som var den egentliga meningen från första början.

Fågeln skrek och hotade. Den hade ett rikt vokabulär och eftersom den trivdes bättre utanför buren än innanför satt den uppe på burens tak och glodde stint på den som närmade sig hans matte. Han valde och vrakade och gav sitt godkännande och samtycke endast om personen i fråga hade långbyxor där det inte syntes någon utbuktning innanför gylfen. Den hade säkert också andra trix för att se om det var en man som klev över tröskeln till deras boning. Skägg kan vara ett av exemplen.

Vad jag kan förstå var papegojan svartsjuk. Han ville ha sin matte ifred. Eller var det kanske så att han saknade självkänsla?
Svartsjuka är en brist på just självkänsla har jag hört. Man tror inte att man duger som man är, rädd för att misslyckas och fokuserar på vad andra människor tycker och tänker omkring sin egen person.

Kanske den fina men arga papegojan hade haft en trasslig uppväxt. Inte fått kärlek redan från den dagen då han tittade ut genom det spräckta äggskalet. Han kanske blev övergiven och bortmotad från den han älskade och kände tillit för. När han sedan kom till damen som gav honom allt det han behövde började han vaka svartsjukt över den som han ansåg tillhöra honom och ingen annan.

Hur som helst så ville papegojan stå i centrum och höras mest av alla. Han krävde uppmärksamhet och blev sur, tvär och vägrade se att han skrämde sin omgivning med sitt beteende. En riktigt jobbig typ enligt mig som endast törs närma mig djur som är garanterat snälla mot alla, oavsett kön.

När jag tänker på den där papegojan är det lätt att dra paralleller mellan den och människan.  Man behöver inte vara en stor fågel med granna fjädrar för att ha dessa otrevliga egenskaper.
För mycket av välfärden kan bidra till att en liten näbb växer och blir riktigt otäck och vass.

"Jag har allt men inte det jag egentligen saknar!"
En känsla som kan skapa en form av svartsjuka och osämja......

Vemod och lättnad

Hosta och raspig hals medförde att vi fick avboka dagens inplanerade händelse. Istället beslutade vi oss för att städa undan julen. Lika bra att få det undanstökat, resonerade vi när vi sörplade te och kaffe vid frukostbordet samt tuggade knäckebröd och lät de hårda brödbitarna fungera som invändig halskliare.

För 36:e året plockade vi gemensamt ner de fina julgranskulorna, konstaterade att denna julen fick vi fatt på en ypperlig gran. Inte ett barr på golvet och nya ljusgröna skott hade vuxit ut på grenspetsarna.

Det är med blandade känslor granen kastas ut. Vemod och lättnad på en och samma gång. Vemodet spricker fram genom mina bakåttankar. När barnen var små och julförberedelserna skapade förväntningar. Plötsligt stod vi där själva och klädde på och av granen för nu klär våra barn sina egna granar tillsammans med sina barn.

Lättnaden över att få bort allt det juliga ger en försmak av våren. Även om det är ett bra tag kvar till dess. Men ljuset släpps fram när de röda julgardinerna ersätts med mer tunna gardiner.

Under våra snart 37 år tillsammans har vi pyntat och avpyntat vårt hem på fem olika ställen. Tankarna kommer och går. Minnen avlöser varandra. Även det en källa till viss melankoli. Speciellt minnet av vårt första gemensamma hem. Torpstugan vi köpte och renoverade under några år. Det blev VÅRT hem, det riktiga hemmet där vi fick våra barn och där även deras minnen finns.

Det har funnits stunder då jag längtat tillbaka dit, till vårt första hem och tiden vi hade där. Stunder då jag ångrat att vi sålde och flyttade till en för oss helt ny miljö. Jag har helt enkelt haft hemlängtan.
Ibland åker vi förbi det röda lilla huset. Kör upp på gårdsplanen och fortsätter förbi ladugården, in på den smala skogsvägen som leder till huset som min svåger och svägerska äger och bor när de kommer hem på det årliga Sverigebesöket från Frankrike.
Då kniper det i hjärteroten av fler anledningar. Det ser inte längre ut som det gjorde då, när vi bodde där. Huset har i omgångar stått tomt och då blir det som det blir. Flaggstången som jag fick i 30-årspresent lutar betänkligt mot granarna vi tog hem från skogen och planterade. Rabatter och prydnadsbuskar är borta och husets fönster gapar svarta. Blundar jag där jag sitter i bilen ser jag barnen springa omkring och leka, jag kan förflytta mig bakåt i tiden.

En rot från humlen ryckte jag upp vid flytten för 26 år sedan och den är med oss än idag. Den seglivade växten har flyttat dit vi flyttat men nu har den fått ro mot snickarbodsväggen. Den behöver aldrig mer flytta.
Det här är vårt femte hem sedan åtta år tillbaka och när vi köpte vår lilla stuga precis vid sjön kände jag att vi hittat hem igen. Hemlängtan upphörde.

I en fin burk med lock finns en näve jord från vårt första hem. Utan spade greppade jag jorden och hällde ner den i burken med rosor på locket. Våra barn vet vad jorden ska användas till. De har fått tydliga instruktioner. När den dagen kommer ska den Värmländska jorden från vår gamla åkermark följa med mig dit jag ska resa. Då knyts trådarna ihop. Värmland och Östergötland med mig i knutens mittpunkt.