Lycka och välstånd

Världen är ur led. Fast det har den väl varit sedan begynnelsen. Folk med olika uppfattningar slog ihjäl varandra och sedan har det bara fortsatt. Korståg och andra expeditioner med syfte att tillförskansa sig makt. Helst med döden som följeslagare.

Oliktänkande, olika nationaliteter och hudfärg, tro och gudar. Passar det inte så är det bara att slå ihjäl varandra.

Den som skapade oss måste två sina händer i förtvivlan. Var det så här det skulle bli? En oreda utan dess like. Aldrig tar det slut heller på eländet. Nya attentat hela tiden. Ingen som kan styra upp det. Allra minst på fredlig väg.

Döda journalister i Paris. Människor i sorg och förtvivlan. Det kommer att ta år innan sorgen har lagt sig. Men det fria ordet får aldrig tystna. Pennan måste vässas. Hela tiden.

Tittade på Folke Rydéns dokumentär Den andra vågen som sänds på tv under några kvällar. Filmerna ger tröst. Ur förtvivlan kan lycka växa fram till sist. Även om det dröjer ett tag.

Besökte en  mäklare idag. Inte för att sälja eller köpa något hus utan för att prata husaffärer av helt andra orsaker.
Jag frågade henne när jag var klar med intervjun om människor är lyckligare när de har ett stort och fint hus.
Svaret kom snabbt. Nej! Lyckan kan inte köpas, inte heller kan den inredas tillsammans med nytt möblemang. Lycka för stunden möjligtvis.
Ett stort och dyrt hus är bevis på välstånd men inget bevis på lycka. Sa mäklaren som lever på att sälja hus.

Vi drack kaffe och doppade de sista pepparkakorna som låg på botten av plåtburken. Funderade en stund omkring lyckan. Kom så att tänka på det gifta paret som blev tillfångatagna i något land som vi inte kom på vart det låg. Vi minns inte heller varför de blev frihetsberövade.
Paret blev inkastade i en jordkula och dörren bommades igen. I mörkret hittade de en kartong som de ställde mitt på golvet. Kvinnan hade en näsduk som hon slätade ut och lade över kartongen. De hade tillverkat ett bord med en vit duk. När de satt bredvid varandra vid det provisoriska bordet kom de överens om att de hade tak över huvudet och slapp bli blöta när det regnade. Lite mat blev de serverade då och då så de svalt inte så fasligt mycket. Men framför allt hade de varandra. I det kände de en stor lycka. De hade även skapat ett sorts hem åt sig, tack vare bordet och näsduken.
Vi skakade på våra huvuden åt samtalet, mäklaren och jag. Oförmögna att förstå därför att vi aldrig varit där. Inte ens i närheten. Bara hört berättats genom ljud, bild och text.

Vi satt tysta en stund och grunnade var och en på sitt håll hur vi själva skulle reagera om vi blev utsatta för hot, attentat eller drabbade av någon katastrof.

Det mörknade utanför mäklarens kontor. Jag stängde mitt anteckningsblock och stoppade ner kameran i kameraväskan. Tog med mig kaffekoppen och ställde den på diskbänken i det lilla pentryt.

-Kör försiktigt hem, sa mäklaren. Den där vägen till Skärblacka är inte rolig. Jag känner ett par som har kört ihjäl sig efter den vägen.  De dog direkt, båda två!

Just det. Jag ska köra försiktigt hem, tänkte jag.

Blondinbella och ett argsint avgassystem

Det har hänt något förskräckligt. Blondinbella har kissat på sig publikt! Tömt hela blåsan i brallorna som blev helt mörka av vätan.
Journalistik på hög nivå anser kvällspressen som raskt gjorde en nyhet av en gammal nyhet. Att gravida kvinnor lätt kan kissa en skvätt i underkläderna när det tränger på menar jag.

Nu hade Blondinbella otur eftersom det hände bland allmänheten när hon skulle snyta snoret ur näsan. Trycket blev för högt och urinblåsan öppnade sig. Mycket förargligt.

Jag vet hur det känns att skämma ut sig offentligt, jag har själv varit där.

Maken och jag hade varit på en resa till Afrika. Hemresedagen avnjöt vi en god afrikans måltid. Kostade på oss lite extra som avslutning på en trevlig semester.
Plötsligt blev vi kontaktade av resebyrån som lät meddela att planet hem var kraftigt försenat på grund av sandstorm. Men som kompensation skulle hela resesällskapet bli bjudna på middag.

Mätta satte vi oss till bords. Snålheten bedrog visheten och gratismaten pressades ner i redan fyllda magsäckar. Upproret startade ganska omgående och flygresan hem gick i vansklighetens tecken. Situationen blev inte bättre av att jag satt mellan maken och en pratglad man som under sin livsgärning haft till uppgift att ta hand om lik i olika stadier av förruttnelse. Han märkte att jag var en god åhörare och plockade utefter det fram sina allra bästa historier från sitt yrkesverksamma liv.

Med ett rasande avgassystem klev vi så småningom av flyget på Arlanda och satte oss tillrätta i bussen som skulle föra oss till Värmland där vi på den tiden bodde.
Efter halva körsträckan behövde chauffören och resenärerna en bensträckare med tillhörande kaffe på en vägkrog.
Kön ringlade sig lång mot kassan. Brickor hölls fram och kaffe fylldes i kopparna.

Min mage bubblade och fräste. Trycket var enormt och jag gjorde en chansning. Vi var många i sällskapet så en eventuell odör skulle inte kunna härleda till just min bakdel. Jag satsade på en ljudlös smygfis. Det var tyst i kön. Alla var trötta efter den långa resan och försjunkna i sina egna tankar.

Då brakade helvetet lös. Och det kom från mig. Ett svagt jämrande läte som ökade i styrka. Oåterkalleligt. Det gick inte att bromsa hur jag än försökte hålla emot. Förvånade blickar vändes mot mitt håll. Det brakade och small i en enda lång serie utan uppehåll. Människorna höll andan och väntade in finalen. Det dröjde en evighet innan allt åter blev tyst och stilla och skammens rosor på mina kinder slocknade. Maken flinade och jag kunde inte bedöma om det var av stolthet över mina ljudliga färdigheter eller om han flinade åt något annat mindre betydelsefullt.

När jag tänker på den händelsen blir jag lite förvånad att jag som på den tiden hade ett litet och nätt akterkastell kunde åstadkomma ett sådant sprakande ljudfyrverkeri. Men det som förvånar mig mest är att inte pressen uppmärksammade händelsen. Fast det är kanske inte så konstigt. På den tiden var det ingen som bloggade och Blondinbella var inte ens påtänkt.
Det är andra tider nu.

Walking the Blues och Corrine Corrina

Julstjärnorna i papp har legat hopvikta i hallen ett par dagar och i morse tog jag ut dem till boden där de får ligga till nästa gång det är dags att veckla upp dem igen.
För att de inte skulle bli skrynkliga beslutade jag mig för att lägga dem snyggt och prydligt i den gamla sekretärens nedersta låda. En låda som jag ytterst sällan drar ut eftersom den innehåller sånt som ingen har något större behov av. En nostalgilåda helt enkelt.

På botten av lådan låg dock mina gamla LP-skivor. Jag fiskade upp två av dem, tog ut skivorna och tittade på reporna i vinylen.

Champion Jack Dupree, Walking the Blues och Big Joe Turner, Corrine Corrina.

Vi spelade skivorna i halvmörkret. Drack billigt rödvin och satt ner ljusstumpar i de tomma flaskorna. Vi var unga och hade livet framför oss. Trodde de flesta av oss i alla fall. Sjöng med och stearinet smälte ner och rann längst med flaskornas utsida. Droppade ner på bordet och stelnade till en vit hård pöl.

Corrine Corrina, Where have You been so long? Jag är ju här nu i alla fall svarade jag.
Corrine Corrina, I love You so. Absolut, så var det, jag visste att det var så.

Sorglösa dagar och Jack Dupree spelade på sitt piano och Joe Turner sjöng.

"Det går inte an att spela endast på de vita tangenterna" förkunnade Jack Dupree, "för att få harmoni i det hela måste även de svarta vara med."
Så sant, så sant. Gäller även idag!

På den amerikanska landsbygden i korsningen mellan landsvägarna 61 och 64 sålde Robert Johnson sin själ till djävulen i utbyte mot att bli en bra gitarrist. Bättre än alla andra. Myt eller bara rena spekulationer, ingen som vet. Han dog ung och inget vet riktigt vart han ligger begravd så för säkerhets skull har tre gravvårdar rest över hans minne.
Det är inte bara Johnson som sålt sin själ till vem det nu kan vara för att nå ära och berömmelse. Det är det många som gjort och fortfarande gör.

Jag stoppade tillbaka skivorna i lådan tillsammans med julstjärnorna av papp. Sköt in lådan och satt en stund på golvet framför sekretären som en gång stått hemma hos mina svärföräldrar. Jag tror att de köpte den när de gifte sig på 1930-talet. När svärfar dog och svärmor flyttade hade hon inte plats för den lite skrymmande möbeln så vi fick den. Är jag glad för, tycker den är fin.

Corrine Corrina, I love You so.

Det var då, i slutet av 1960-talet och i början på 1970 som vi sorglöst lät musiken strömma ut ur grammofonens inbyggda högtalare, innan allt det där hände som kom att prägla mitt liv. Som satt sina spår.
Alla bär vi nog på något, som ligger inbäddat djupt där inne. Ibland kommer det upp på ytan och det kan ta en stund innan det halkar tillbaka. Eller släpps ut i frihet, bit för bit tills det endast återstår små fragment som envist klibbar sig fast.

Bland bluesskivorna ligger en till LP-skiva.  Ravels mest kända verk, Boléro. Den är också min.
Jag upphör aldrig att bli förvånad över mig själv.

Corrine Corrina, I love You so. Absolut, så är det. Idag vet jag att det är så. För det är jag värd!

Underredsbesiktning och tätninglister

Att gå till läkaren är inte riktigt min grej. När den läkare jag haft i tjugofem års tid valt att gå vidare i livet med annat än att driva egen praktik och skaffat en efterträdare blir det för mig ännu jobbigare.
Ytterst sällan har jag tack och lov sluppit från några större ingrepp eller drabbats av sjukdom, men ändå genom åren låtit mig genomgå en underredsbesiktning i förebyggande syfte. Som att lämna bilen på service ungefär.

Nu har alltså läkaren flyttat ut och den nya flyttat in i praktiken. Som väl är är den nya doktorn en kvinna och det känns betryggande. Känner mig inte bekväm med  att visa upp det onämnbara även om det är en läkarbaserad handling så är det lättare när den vita rocken innehåller en kvinna.

Allt verkade normalt och när hönsburen och jeansen åter var på plats åkte jag lättad därifrån. Precis när jag svängde ut på Kungsgatan kom jag av någon anledning att tänka på den stora tuggummistölden som skett i Tranås men även i Nässjö. Den senaste på självaste nyårsafton till beloppet av tretusen kronor. I Tranås var tjuven modigare och har tillgripit sig tuggummi för inte mindre än tiotusen kronor. Mycket märkligt tycker alla. Jag för min del hoppas att tjuven inte tog fel sorts paket, då hade förväntningarna inte blivit det han eller hon hoppats på.....

Tankarna for vidare i tuggummits tecken och landade hos en granne jag hade för många år sedan. Huset vi bodde i var en aningen dragit och släppte vintertid in kall luft genom fönstren. Jag och de övriga grannarna klagade hos hyresvärden som ganska omgående kom med tätningslister och höll kylan på plats där den skulle vara.
Men min närmaste granne ordnade saken utan inblandning av hyresvärden. Mamman i familjen knatade bort till Konsum och inhandlade ett större parti tuggummi sen var det bara att sätta igång att tugga. Hela familjen malde med käkarna tills dess att de små vita bitarna sockrats ur, blandats med saliv och fått den där lagom sega och formbara konsistensen. Sen var det bara att täta de dragiga fönstren. En god och trevlig familjestund som ledde till praktiskt göromål och i förlängningen även en värmande åtgärd.

Kanske tuggummitjuven i Småland kommit på samma strålande idé. Fönstren var i behov av tätningslister och orken att vänta på hyresvärdens agerande tröt. Ska bli spännande att läsa vidare vad förundersökningen av brottet leder till.

Kaos i tågtrafiken och ett spökskepp i Medlehavet

Det är inte så ofta som jag får anledning att sätta mig på ett tåg för att bege mig någonstans. Men ibland händer det och då darrar nerverna lite extra. Inte för själva tågresan, tycker faktiskt att det är ett trevligt och avslappnande sätt att resa. Miljövänligt dessutom.
Oron gäller om jag ska komma fram ordentligt utan att bli sittande på rälsen någon stan långt hemifrån. Har ju läst i tidningen om skräckfyllda timmar där människor haft attacker av ilska och frustration över att det varken finns vatten eller mat att tillgå. Värdelös tågpersonal och dålig information allt medan tåget står där det står.

Många timmar försenade kliver svettiga resenärer av vid slutdestinationen där fler arga resenärer som ska bort eller hem blänger på avgångstavlorna och svär över att de inte kommer dit de ska utan tvingats att spendera dyrbar tid på tågstationen. Knölar ner take-away-muggar i papperskorgar och suckar över omöjligheten att resa med tåg.

Bläddrade förbi sidorna där det i dagens tidning finns bilder inifrån spökskeppet Ezadeen. Bläddrade tillbaka och läste artikeln. 359 migranter har betalat mellan 4000 och 8000 dollar för att få komma med på resan bort från kriget i hemlandet för att finna trygghet någon annan stans.
Människosmugglarna gör sig grova pengar och den kriminella trafiken över Medelhavet ökar.
Fartygen är sorgliga lastfartyg, färdiga att fraktas till skrotning. Flyktingarna lever på hopp om förändring och förbättring och med livet som insats kliver de ombord på fartyg som saknar personal och där förnödenheterna snart tar slut. Många av passagerarna är barn.

Vi fick en liten aning om stormens Sveas framfart här i Skärblacka. Vårt eländiga växthus ser idag ännu eländigare ut då dörren blåst bort. Barnbarnens pulkor gav sig iväg på en egen tur över gräsmattan som åter ligger grön efter veckans snöfall. Annars klarade vi oss riktigt bra.

Viss tågtrafik ställdes in i Småland och Västra Götaland och på Tjörnbron landade en kringflygande toalett och blockerade vägen.
Även färjor ställdes in trafiken för att minimera risken av stora materiella skador. Läget var allvarligt och SMHI manade till försiktighet och utfärdade en klass 2-varning. Oss gjorde det inget. Vi skulle ändå inte ge oss iväg några längre sträckor.

Flyktingarna från fartyget Ezadeen är räddade men troligtvis fortfarande mycket rädda efter resan.