En taggig värld och ett glatt besked

Vi fick en hälsning från min svåger och svägerska i Frankrike. Fransoserna mår inte bra och utskrivningen av nervmedicin har ökat drastiskt efter den blodiga attacken i Paris berättade de i mejlet. Fullt förståeligt. Världen är taggig och hemsk. Våldet och hatet bara ökar, inte endast i Frankrike utan över hela världen. Sverige inget undantag.
Den Gud som vi tror på, oavsett religion och andlig benämning, måste två sina händer i vanmakt. De som ber om fred och frihet får inga bönesvar utan människan fortsätter att slå ihjäl varandra på alla möjliga tänkbara sätt. För min del tror jag inte att böner hjälper i denna hatiska värld vi lever i.

Har följt serien Fosterland och jag har svettats och frusit om vartannat.
"Vi är inga rasister men vi vill inte ha någon blandning av folkslag," ropar de främlingsfientliga grupperna i Grekland, Frankrike och Ungern.
Homosexuella i Ungern sover med vattenhinkar vid sina fönster i den händelse det kommer en brandbomb infarande under natten.
"Snart tvingas vi väl alla bära slöja," säger den kvinnliga Sverigedemokraten och delar ut flygblad utanför mataffären och uppmanar alla att kryssa i henne till kommunalvalet.
"Vi måste stoppa invandringen," fortsätter hon som är född i Polen av polska föräldrar som flyttade hit för att få ett bättre liv åt sig själva och sin dotter.

Fredrik Önnevall förbarmade sig  över en 15-årig pojke. Hjälpte honom till Sverige. Pojken gladde sig åt att slippa bomber och död. Så fram mot att kunna få vara ute, gå till sjön och bada och få bli svensk medborgare.
Han har fått kritik för sitt handlande, Fredrik. Kritik över att ha räddat ett barn från ett ovisst öde. Han har visat mod på en mänsklig handling som borde vara självklar.

Läste idag i Dagens Nyheter: Bildt smugglade ut dödsdömd student!
En hemlig operation som utfördes år 2009 när Carl Bildt reste till Kabul. Studenten fick följa med i det svenska regeringsplanet som satte fart mot Oslo.
All heder åt Bildt som tog en enorm risk för denne student!

Världen är taggig men vi är även taggiga mot varandra. Vi som lever i fred. Som har allt vi behöver. Som lägger oss om kvällen utan att behöva vara rädda. Vaknar utvilade och rostar vårt bröd, brygger vårt kaffe och sitter vid frukostbordet och läser om världens ondska i morgontidningen.
Avundsjuka och missunsamhet skapar onödiga konflikter, petitesser långt från det som händer runt omkring oss. Vi mår dåligt av välfärden helt enkelt, vi som har det så bra och inte saknar något.

Mitt i all bedrövelse som media dagligen matar oss med fick vi idag ett glädjande besked. Ett bevis på att det finns kärlek och godhet mitt ibland oss. Vi passade på att fira ordentligt med en stor semla från vårt lokala hembageri. Det finns alltid någon anledning till att vi behöver äta semlor! Därför äter vi denna läckerhet så fort tillfälle ges. Nästan varje dag om sanningen ska fram.

"Mer semlor åt folket!"

Osaliga andar och rökiga örter

Jag har många gånger passerat ridhuset på Dagsbergsvägen i Norrköping. Dock har jag aldrig haft någon anledning att beträda platsen eftersom mitt intresse av hästar är svalt. Mycket svalt dessutom. Fina djur i och för sig men jag har aldrig haft en längtan efter att skaffa mig någon större bekantskap med dessa högbenta kräk. Våra döttrar har haft hästar och det har räckt gott och väl för mig.

Nu visar det sig emellertid att ridhuset i Norrköping är hemsökt av osaliga andar som ställt till förtret och melankoli hos hästfolket som vistas där. Så till den milda grad att tv:s mediumexpert tillkallats. Det ligger inte i min natur att titta på dylika program men igår föll jag för frestelsen att via webben kolla hur det egentligen står till mellan alla spöken och de levande i ridhuset. Mest för att allt utspelade sig i just Norrköping.

De stackars osaliga andarna har roat sig med att tända släckta lysrörsarmaturer, spola med vattenkranar och spela musik. Samt handpåläggning. Kan verka nog så skrämmande på många sätt.
En ljuslockig yngling som det nästan strålade himmelskt omkring hade flugits hit från Amerika och han hade koll på läget. Gick sakta omkring och hummade allt medan hästarna mumsade hö och verkade inte bry sig så mycket om uppståndelsen runt omkring dem. Kanske var de vana med andeväsen och ansåg att de som inte ville ligga stilla i sina gravar tillhörde stallet.
Hur som helst så lyckades den unge mannen mota bort spökena och jag hoppas verkligen att de inte blev hemlösa utan har hittat något annan ställe att bosätta sig på.

På gården vi hade ute på Vikbolandet bodde det spöken. De vi köpte gården av visste det och vi blev varse att så var fallet. Dörrar öppnades och det tassades över golven när vi släckt lamporna för natten. Harmlöst men spännande upplevde vi det som. Vi var nybörjare på spöken och den som var mest skeptiskt inställd till det hela var maken. Han brydde sig i alla fall inte om de oförklarliga händelser som utspelade sig runt omkring oss i det gula gamla huset. Det visade sig att en speleman dött i ett av rummen på övervåningen och vi trodde att det kanske var hans ande som inte fick ordentlig ro.

En väninna till mig ordnade ett medium som med glädje och lycka konstaterade att det i själva verket rörde sig om hel massa andar som travade runt i vårt hus. Hon ville slänga ut dem genom att tända på olika sorters örter som hon plockade upp ur sin medhavda väska. Jag blev osäker på om hon själv tänkte röka av örterna så jag satte stopp för det projektet.

Vi gjorde ingen större affär om våra husspöken. De fick bo där bäst de ville. Om de nu över huvud taget fanns. Känner mig en aning osäker på den punkten så här i efterhand ska villigt erkännas.
Jag hoppas i alla fall att det nu är lugnt och fridfullt i ridhuset på Dagsbergsvägen när Det okända och den vackre Birkan Tore varit där och rumsterat om. Återstår att se. Norrköpings Tidningar kommer säkert att bevaka, om de vågar sig dit vill säga.

Sammanträffande och krokiga vägar

Den 20 januari 1901 föddes min farfar. Han fick leva i sjuttiofyra år innan hans dagar avslutades på ett äldreboende i Karlstad.
Jag grät och saknade min farfar. Han som alltid funnits där i hela mitt liv.
"Han var gammal," tröstade min pappa och det kanske han var. Då, 1975 ansågs det tydligen gammalt att vara 74 år. Det gör det inte idag. Idag är en sjuttiofyraåring näst intill en ungdom. En aning åldrad ungdom men inte gammal.

Den 20 januari 1912 föddes min svärmor. Min makes mamma. Hon fick ett långt liv. Blev över nittio år innan hon slutade sina dagar på ett äldreboende i Söderköping. Trött i kroppen och trött i sinnet. Somnade stilla och vaknade aldrig.

Min farfar och min svärmor hade samma födelsedag. Men de hann aldrig äta tårta tillsammans.

Den 20 januari 1978 träffades vi, min make och jag. Det är tillfälligheterna som gör att man träffar varandra. Får kontakt och blir förälskade.
Vi har haft ett långt liv tillsammans. Mycket längre än jag levt innan vi träffades. Ibland har vägen varit krokig men vi har alltid tagit oss genom kurvor och finter. Hållit varandra i handen när något varit extra svårt. Hållit kvar handen i ett fast grepp när solen lyst från en klarblå himmel. Våra händer har alltid funnit till för varandra. Både då och nu.

Den 20 januari 1989 föddes vår yngsta dotter. På min farfars födelsedag och på hennes farmors födelsedag. På den dag som hennes mamma och pappa träffades för allra första gången.
Ett svarthårigt litet barn med en smilgrop i ena kinden. Nu står hon mitt i livet med många möjligheter framför sig. Möjligheter till förändring och utveckling inom det hon är bäst på. Än finns det mycket tid kvar för henne.

Jag tänker ofta på att just den 20 januari är ett datum för sammanträffanden. Som vi aldrig kan förklara. Det har bara hänt. Om det som hänt aldrig hänt hade ingen av oss funnits här som dom vi är.

 Idag tänker jag extra mycket på att det är den 20 januari.

Stela damer och en ödslig korridor

Jag har spenderat nästan en hel dag på Vrinnevisjukhuset i Norrköping. Inte som patient utan som följeslagare till min mamma som efter sju månaders väntan fått sin starroperation utförd.
Det gäller att inte drabbas av någon sjukdomsbild av allvarligare art eftersom det är lätt hänt att bli borttappad som patient. Den här gången var det mamma som tappades bort och ett starkt förstoringsglas har varit hennes ständige följeslagare då hon studerat lektyr eller innehållsdeklarationer.

Ett, under tjat från mig påtvingat telefonsamtal, ställde allt till rätta och operationen kunde äntligen bli av.

Anmälan och betalning skulle ske på Kvinnokliniken. I mitt tycke en märklig kombination eftersom ögon och underliv ligger långt från varandra. Rent kroppsligt i alla fall. På Vrinnevisjukhuset ligger de mitt emot varandra av korridoren. Under de timmar jag satt i just den korridoren mellan ögonoperation och Kvinnokliniken fick jag se män i olika åldrar stiga in på Kvinnolkiniken. De blandades med kvinnor som med tjocka magar vankade fram och åter, vissa hängande över en sorts gåställning. Tydliga bevis på vad rajraj i sänghalmen kan leda till.
För en del av männen med ögonproblem var tjocka magar en sedan lång tid tillbaka avlägsen historia i den händelse de inte skaffat sig barnbarnsbarnsbarn förstås.

Vi var många barn som satt i de gröna stolarna av konstläder. Väntade på våra föräldrar som med skum blick lade sig på operationsbordet och gick med ännu skummare blick. Kortvarig skumögdhet som blir bättre om några dagar utlovades det. Vi barn fick även höra om olika sjukdomsbilder och mediciner våra respektive föräldrar förärats med. Jag började själv känna mig krasslig av samtalen och beslutade mig för att läsa min medhavda bok för att slippa uppsöka läkare.

Mamma var dagens sista patient och väntrummet avfolkades. Även personalen började droppa av med ryggsäckar på ryggen och med trötta men glada miner begav de sig hem mot sitt privata. Kvar satt jag och de två uppstoppade och stela damerna som placerats i en monter av glas.
"Undrar om de varit på Kvinnokliniken?" tänkte jag och stirrade in i glasburen. Benställningen på en av damerna tycktes vittna om detta. Medan den andra damen såg mer pryd ut och höll ihop sina ben och pekade inåt med tårna. Hon kanske hade varit på Ögon.

Jag kände mig ensam i den oändligt långa korridoren. De uppstoppade damerna höll sig tysta och gjorde inga ansatser till att lätta upp stämningen. Även de med runda magar hade försvunnit in bakom Kvinnoklinikens stängda glasdörrar.

Sjukhus är ett deprimerande ställe. Inte blir det bättre av att stela personer stoppas in i fyrkantiga lådor av glas. En konstinstallation för att skapa trevnad, visserligen, men ändå.

Hoppas att jag aldrig blir uppstoppad någon gång i framtiden och utställd i en korridor till allmän beskådan!

Grodor i kyrkan och andlig dans

Helgen är snart till ända och i morgon början en ny oxvecka. För den som tjänar sitt levebröd från måndag till fredag vill säga. För min del spelar det egentligen ingen större roll om det är lördag eller tisdag. Det är knappt att jag längre vet veckodagens namn när jag vaknar på morgonen utan får titta efter i kalendern vad det är för dag och om jag har något inplanerat. Lättjefullt och befriande.

Den här helgen har vi haft småtvillingarnas storasyster boende hos oss, i alla fall från lördag till idag. Det är sådana stunder som allt läggs åt sidan, när barnbarnen är hos oss. Det jag inte gör idag gör jag när barnbarnen åkt hem till sina föräldrar. Om jag ens gör det då utan skjuter upp det till en helt annan dag. Det beror på min sinnesstämning. "Min egen emedan pensionär - rekommenderas" som maken säger.

Efter pannkakslunchen plockade vi upp den unga damens mamma som för en gångs skull var ledig från sin prästerliga uppgift men ändå ville åka till kyrkan för att sitta i kyrkbänken och lyssna till kollegans predikan. Barnet var en aning exalterad över att sitta tillsammans med mamma, mormor och morfar i kyrkan. Annars brukar hon beskåda sin mor lite på avstånd när hon är på gudstjänst.
Under trosbekännelsen, som för dagen var sjungen, utförde flickebarnet stående i bänken någon form av andlig dans. Så vackert och behagfullt att jag direkt kom av mig med att sjunga.

Under predikan lyssnade hon noga för en kort stund. Prästen berättade om en brunn där det fanns grodyngel. Det väckte barnets intresse för just grodor och reptiler är vid sidan om det största intresset dinosaurier, ett stort intresseområde. Vi hade nyss pratat om att när hennes mamma, morbror och moster var små barn så håvade vi om vårarna upp grodrom ur något dike och lät de svarta prickarna kläckas och få svansar i en stor glasburk. Vi beslutade oss viskande att vi ska göra det i vår och sedan släppa ut de runda huvudena med viftande svansar i vår trädgårdsdamm så de kan få växa till sig och bli grodor.

Jag undrar om barn nu för tiden gör sig omaket att leta upp grodrom för att sedan följa dess utveckling. Sitta med näsan tryckt mot en glasburk och förundras över naturens märkliga process. Det var i alla fall ganska vanligt när jag själv var barn. Åtminstone i vårt hem. Jag släpade ofta med mig hem allehanda smådjur, kanske berodde det på att jag så hett och innerligt önskade mig ett husdjur. Om det var outvecklade grodor, ludna larver eller spottstritar spelade ingen större roll. Bara det var ett djur. Min zoologiska samling överlevde aldrig och jag sjönk alltid djupt ner i jämmerdalen vid varje dödsfall tills jag repat mig från sorgen och gav mig på jakt efter nya djur att vårda till döds.

Finns inte orken att införskaffa sig grodrom går det att titta på YouTube, där finns en trevlig film som visar hela händelseförloppet från grodornas parning till nya små grodor.

Nu är det dags för söndagskvällsfika hör jag maken påannonsera. Och i kväll byter jag ut Den stora sagoboken med Askungen, Pannkakan, Korven och Bockarna Bruse och alla de andra påhittade figurerna mot min halvlästa deckare.