En stilla söndag och storvinst till Östergötland

Tycker att söndag är veckans bästa dag. Den väntar stillsamt in den nya veckan och i väntan infinner sig ett mentalt lugn hos mig. Det är till och med frestande att steka upp några färdigköpta köttbullar och vispa ihop en kastrull med pulvermos. Bara för att det är en vilsam söndag. Nu blir det dock aldrig så eftersom det bär mig emot att laga redan färdiglagad mat. Då är det bättre att åka in till staden och gå på restaurang. Eller koka pasta och röra ihop en köttfärssås. Det är snabb matlagning det också. Fick bli så idag. Köttfärssås och en krämig bönröra till mig som inte äter kött.

Trevligt är det också att få påringning om söndagsfika. Många goda kakor, både mjuka och hårda. Hembakat. Trevliga samtal om det som är viktigt men även om det som är oviktigt. En mix av livet helt enkelt.

Lite reklamblad har vi också delat ut. Hjälpt sonen och sonsambon att marknadsföra deras nystartade företag inom trädgårdsskötsel. Fem kunder har de redan fått som vill ha sina fruktträd beskurna och vi gläds åt deras nya verksamhet som de efter ett års lärodom nu startat upp.
Det är alltid skakigt i början att kasta sig ut i konkurrensen djungel. Men vågar man inget så vinner man inget som det brukar heta.

Några fler som är glada idag är stora delar av det östgötska folket. I alla fall de som spelar på trav.
2198745 kronor har pytsats ut runt om i länet efter gårdagens travlopp och enligt Hans G Lindskog, som jag gjorde en telefonintervju med, var gårdagen en "klang och jubeldag."
Tror jag det, så mycket pengar ger ju lycka!

Någon gång då och då köper vi en Trisslott åt oss var. Sitter mitt emot varandra och skrapar.
-Nu har jag två på en miljon, hojtar vi och tror fullt och visst att nu kommer storvinsten.
Ett ynka skrap som fattas.  När vi sedan sopar ihop de smuliga resterna från skrapen är vi lika förvånade varje gång. Tittar på varandras lotter i den händelse att vi sett fel. Vänder och vrider på siffrorna bara för att konstatera att turen inte var på vår sida. Precis som gången innan vi köpte oss var sin skraplott.

Förra gången jag var till macken och köpte ett par lotter tog jag en för mycket mot vad jag skulle ha. Det blev plötsligt väldigt jobbigt för jag visste inte vilken jag skulle lämna tillbaka. Jag lade det svåra beslutet på grabben bakom disken. Han fick välja åt mig.
-Nu tar du rätt lott gosse lille, sa jag strängt.
Han blundade och drog en lott.
-Bra, sa mannen bakom mig. Då tar jag den du inte ska ha.
Jag kände mig väldigt obekväm i situationen.
-Ha, sa mannen vidare. En lyckodag det här. En mugg kaffe, två kanelbullar och så vinstlotten.
-Det kan du inbilla dig, svarade jag. Det är ju inte söndag och då är det en dålig dag för dig i spel och dobbel. Gubbjävel, avslutade jag fast väldigt tyst.

Först i bilen hem kom jag på att det var väldigt dumt av mig att jag inte köpte den där lotten också.

"Nu är jag pank och fågelfri.
Men tänker ej att klaga.
Mitt glada lynne står mig bi,
och hjälper att fördraga..."

Nja, så illa ställt är det inte i det här hushållet. Vi är både glada och har till mat för dagen. Men skulle jag mot förmodan skrapa fram den där miljonen så tänker jag behålla varenda krona själv.
Så egoistiskt lagd är jag.

The Nether och verkligheten

Var på Östgötateatern och intervjuade regissören till thrillerpjäsen The Nether som snart ska ha premiär i Norrköping. Det är något speciellt med att få komma upp bakom scenen, känna på den mjuka ridån lite så där i förbigående. Känns som att beträda helig mark där de osynliga fotspåren efter Sven Wollter, med flera inom teaterns storheter, sitter fast i det svarta scengolvet.
Få stå där och blicka ut över de röda stolarna som förvisso var tomma på publik, så när som på ljussättaren som för dagen skulle testa scenljuset och utan ord men en tydligt talande blick manade mig att skynda på min fotografering av regissören.

Pjäsen är mycket stark och provokativ och handlar om ett virtuellt underland där det inte finns några begränsningar för fantasi och känslor. The Nether har tagit över och den riktiga världen blivit andefattig.
Under intervjun slog det mig att vi nog är på väg dit vi också, vi som står på den publika sidan av scenen.
Även jag sitter fast i internetträsket och tar mig inte ur det. Vardagen blir allt mer och mer beroende av att vara uppkopplad. Vårt gamla lexikon i många skrymmande band ligger i en låda någonstans, jag vet inte var, och jag använder mig av nätet för att slå upp saker jag inte vet något om. Bankärenden och bokningar av allehanda slag, kakrecept och socialt umgänge, allt sker via nätet.

Det som skrämmer mig mest är att vi inte ser varandra. Tänker på damen i Norrköping som fick hänga på en hög gallergrind innan någon gjorde notis om henne. Då var hon dessvärre redan död.
Jo visst, någon hade sett henne men trott att hon inte var riktig. Kanske en virtuell avatar.

När vår yngsta dotter var liten så lekte hon med en kamrat i närheten av skogen där vi bodde. Flickorna upptäckte att det hängde något i ett träd. De tvekade ett ögonblick sedan klev vår dotter resolut in i skogen för att se efter om det var så som hon befarade. Att någon krake tröttnat på livet och hängt sig i närmaste gran. Modigt av ett litet barn men eftersom hennes mamma var begravningsentrepenör och hon blivit involverad i döden var hon inte rädd. Nu visade det sig att skogshuggaren blivit varm och svett och hängt av sig jackan på en gren och sedan glömt bort den när det var dags att bege sig hemåt.
Men hon tittade ändå efter. Tänkte att det kunde ha varit verkligt och att hjälp eventuellt borde tillkallas.

Är det så illa att vi tror oss leva i en icke riktig värld? Att vi när vi ser någon i en nödsituation rycker vi på axlarna och antar att det inte är på riktigt. Damen på grinden i Norrköping måste ju ha ropat på hjälp så länge som hennes röst höll. Varför kom ingen till undsättning? Eller var det så att alla som gick förbi var uppkopplade och inget hörde eftersom öronen var tilltäppta av plopparna som förmedlar ljudet från de smarta telefonerna.

Jag darrar. Vill inte hamna i The Nether.

Fick förresten ett brev i går. Skrivet av min moster Karin. På riktigt papper. Hennes runda fina handstil som jag avundas. Hon berättade om sin vardag. Jag ska svara henne. På riktigt papper. Med min lite spretiga handstil. Då blir hon glad. Dock har hon internet, min moster Karin. Hon är naturligtvis en modern kvinna.

En gammal galge och byxor på rea

Dagens skrivbordsarbete som inbringar en summa på mitt konto är avslutad och jag kan hänge mig åt mer privata skriverier. Båda projekten förgyller dock min dag även om det senare är aningen mer lättsamt och inte kräver lika stor koncentration.

Denna kalla och snörika dag började med att lånehundens klor skulle klippas så det fick bli en stadsresa för oss båda. Nu hör just kloklippning inte till höjdpunkterna varken för hunden eller mig eftersom hon mest är rädd och jag blir mest svettig. Men dagens kloklipperska tillhörde den rutinerade sorten och med ett snabbt grepp lade hon hunden platt mot golvet och klippte raskt och målmedvetet samtliga klor. Hennes kollega brukar däremot dalta med vår lånehund som blir uppjagad och jag känner mig stressad över situationen. Nu var hela operationen över på några minuter och vi kunde glada och nöjda styra hemåt mot den efterlängtade förmiddagsfikan.

Innan jag började mitt arbete med ord och meningar hängde jag undan några kläder som tvättats och strukits. En gammal galge fångade mitt intresse. Inte vet jag var den härstammar från i begynnelsen men den har antagligen varit i vår ägo under lång tid fast jag aldrig ägnat den någon tanke.

Hadar W. Norhd Herrkonfektion Karlstad tel. 105 98 står det på galgen. Min slutsats var att den är gammal då telefonnumret inte har något riktnummer. Eftersom min make tillhör den åldersgruppen att han utan målsmans närvaro kunnat gå och köpa kläder på den tiden då det inte fanns något riktnummer frågade jag om han visste vart galgen kom ifrån. Vilket han inte gjorde. Den måste således tillhört mitt föräldrahem. Mamma har säkert gett mig den någon gång. Hon har en förkärlek till gamla pinaler och vägrar slänga något som kanske kan komma till användning. Vilket den gamla galgen är ett tydligt bevis på.

Det där med att handla kläder är inte min melodi. Tycker det är mest besvärligt och besvärligast av allt är om jag måste in i en trång provhytt. Klä av mig och klä på mig för att klä av mig och klä på mig igen. Det har hängt med ända sedan jag var barn. En gång om året satte vi oss i pappas svarta folkvagn och åkte till den stora realisationen hos Brandbergs i Gullspång för att ekipera upp oss för en skapligt billig penning. Jag avskydde dessa rea-resor. Mamma och jag blev alltid osams eftersom det hon plockade fram aldrig dög åt mig. Antingen tyckte jag det var fult eller också så kliade materialet i byxorna. Alltid kliade det. Jag är född med ett känsligt skinn och det har aldrig gått över.

Mamma kom till sist in i det stadiet att jag själv fick välja ut mina kläder till min mormors stora förfäran. Hon var av den åsikten att barn skulle klä sig i det föräldrarna ansåg rätt och riktigt och det slutade med att mamma och mormor blev osams gällande min ekipering. Så det där med kläder har alltid varit en smula laddad för mig. Ser det mest som ett nödvändigt ont som kostar massor med pengar.
Kanske jag borde lära mig hantera symaskinen som inte ens är min egen och sy upp nya kläder då det är dags att förnya mig. Känner jag mig extra snål kanske jag kan använda mig av gamla gardiner som ändå ligger ute i förrådet och skräpar. Ska höra med mamma vad hon anser om det.

Nu ska vi i alla fall åka hem till småtvillingarna och deras storasyster. Deras föräldrar har lovat att bjuda på stenugnsbakad pizza som de själva tillverkat från grunden.

En bra avslutning på en bra fredag.

En taggig värld och ett glatt besked

Vi fick en hälsning från min svåger och svägerska i Frankrike. Fransoserna mår inte bra och utskrivningen av nervmedicin har ökat drastiskt efter den blodiga attacken i Paris berättade de i mejlet. Fullt förståeligt. Världen är taggig och hemsk. Våldet och hatet bara ökar, inte endast i Frankrike utan över hela världen. Sverige inget undantag.
Den Gud som vi tror på, oavsett religion och andlig benämning, måste två sina händer i vanmakt. De som ber om fred och frihet får inga bönesvar utan människan fortsätter att slå ihjäl varandra på alla möjliga tänkbara sätt. För min del tror jag inte att böner hjälper i denna hatiska värld vi lever i.

Har följt serien Fosterland och jag har svettats och frusit om vartannat.
"Vi är inga rasister men vi vill inte ha någon blandning av folkslag," ropar de främlingsfientliga grupperna i Grekland, Frankrike och Ungern.
Homosexuella i Ungern sover med vattenhinkar vid sina fönster i den händelse det kommer en brandbomb infarande under natten.
"Snart tvingas vi väl alla bära slöja," säger den kvinnliga Sverigedemokraten och delar ut flygblad utanför mataffären och uppmanar alla att kryssa i henne till kommunalvalet.
"Vi måste stoppa invandringen," fortsätter hon som är född i Polen av polska föräldrar som flyttade hit för att få ett bättre liv åt sig själva och sin dotter.

Fredrik Önnevall förbarmade sig  över en 15-årig pojke. Hjälpte honom till Sverige. Pojken gladde sig åt att slippa bomber och död. Så fram mot att kunna få vara ute, gå till sjön och bada och få bli svensk medborgare.
Han har fått kritik för sitt handlande, Fredrik. Kritik över att ha räddat ett barn från ett ovisst öde. Han har visat mod på en mänsklig handling som borde vara självklar.

Läste idag i Dagens Nyheter: Bildt smugglade ut dödsdömd student!
En hemlig operation som utfördes år 2009 när Carl Bildt reste till Kabul. Studenten fick följa med i det svenska regeringsplanet som satte fart mot Oslo.
All heder åt Bildt som tog en enorm risk för denne student!

Världen är taggig men vi är även taggiga mot varandra. Vi som lever i fred. Som har allt vi behöver. Som lägger oss om kvällen utan att behöva vara rädda. Vaknar utvilade och rostar vårt bröd, brygger vårt kaffe och sitter vid frukostbordet och läser om världens ondska i morgontidningen.
Avundsjuka och missunsamhet skapar onödiga konflikter, petitesser långt från det som händer runt omkring oss. Vi mår dåligt av välfärden helt enkelt, vi som har det så bra och inte saknar något.

Mitt i all bedrövelse som media dagligen matar oss med fick vi idag ett glädjande besked. Ett bevis på att det finns kärlek och godhet mitt ibland oss. Vi passade på att fira ordentligt med en stor semla från vårt lokala hembageri. Det finns alltid någon anledning till att vi behöver äta semlor! Därför äter vi denna läckerhet så fort tillfälle ges. Nästan varje dag om sanningen ska fram.

"Mer semlor åt folket!"

Osaliga andar och rökiga örter

Jag har många gånger passerat ridhuset på Dagsbergsvägen i Norrköping. Dock har jag aldrig haft någon anledning att beträda platsen eftersom mitt intresse av hästar är svalt. Mycket svalt dessutom. Fina djur i och för sig men jag har aldrig haft en längtan efter att skaffa mig någon större bekantskap med dessa högbenta kräk. Våra döttrar har haft hästar och det har räckt gott och väl för mig.

Nu visar det sig emellertid att ridhuset i Norrköping är hemsökt av osaliga andar som ställt till förtret och melankoli hos hästfolket som vistas där. Så till den milda grad att tv:s mediumexpert tillkallats. Det ligger inte i min natur att titta på dylika program men igår föll jag för frestelsen att via webben kolla hur det egentligen står till mellan alla spöken och de levande i ridhuset. Mest för att allt utspelade sig i just Norrköping.

De stackars osaliga andarna har roat sig med att tända släckta lysrörsarmaturer, spola med vattenkranar och spela musik. Samt handpåläggning. Kan verka nog så skrämmande på många sätt.
En ljuslockig yngling som det nästan strålade himmelskt omkring hade flugits hit från Amerika och han hade koll på läget. Gick sakta omkring och hummade allt medan hästarna mumsade hö och verkade inte bry sig så mycket om uppståndelsen runt omkring dem. Kanske var de vana med andeväsen och ansåg att de som inte ville ligga stilla i sina gravar tillhörde stallet.
Hur som helst så lyckades den unge mannen mota bort spökena och jag hoppas verkligen att de inte blev hemlösa utan har hittat något annan ställe att bosätta sig på.

På gården vi hade ute på Vikbolandet bodde det spöken. De vi köpte gården av visste det och vi blev varse att så var fallet. Dörrar öppnades och det tassades över golven när vi släckt lamporna för natten. Harmlöst men spännande upplevde vi det som. Vi var nybörjare på spöken och den som var mest skeptiskt inställd till det hela var maken. Han brydde sig i alla fall inte om de oförklarliga händelser som utspelade sig runt omkring oss i det gula gamla huset. Det visade sig att en speleman dött i ett av rummen på övervåningen och vi trodde att det kanske var hans ande som inte fick ordentlig ro.

En väninna till mig ordnade ett medium som med glädje och lycka konstaterade att det i själva verket rörde sig om hel massa andar som travade runt i vårt hus. Hon ville slänga ut dem genom att tända på olika sorters örter som hon plockade upp ur sin medhavda väska. Jag blev osäker på om hon själv tänkte röka av örterna så jag satte stopp för det projektet.

Vi gjorde ingen större affär om våra husspöken. De fick bo där bäst de ville. Om de nu över huvud taget fanns. Känner mig en aning osäker på den punkten så här i efterhand ska villigt erkännas.
Jag hoppas i alla fall att det nu är lugnt och fridfullt i ridhuset på Dagsbergsvägen när Det okända och den vackre Birkan Tore varit där och rumsterat om. Återstår att se. Norrköpings Tidningar kommer säkert att bevaka, om de vågar sig dit vill säga.