Den blyga hägern och en förlorad kompost

Det bor en häger nere vid sjön. Vi brukar titta på den när vi äter frukost och den glor tillbaka på oss. Ser genom fönsterrutan varje rörelse vi gör. När jag ska hyvla mig en ostskiva sträcker den på halsen, trampar med fötterna och gör sig beredd på flykt. Hägern är oroligt blyg och visar inte minsta tillstymmelse att vilja bli bekant med oss.
Reser jag mig från min plats vecklar den ut vingarna och flaxar över till andra sidan av sjön.
Vet inte vad vi gjort den för ont eller att vi förnärmat den så till den milda grad att den måste fly så fort vi visar oss. Det ligger väl i dess natur att hålla sig borta från människor antar jag och med det får jag vara glad att den ändå vill ha sin boplats helt nära oss.

Det händer mycket nu. Björkarna har med ens fått gröna musöron och syrenernas knoppar är sprängfyllda. Snart blommar den norska brudspirean som tillhör en av mina favoritbuskar. Har dock hört av en trädgårdskunnig att det är en smula töntigt att ha norsk brudspirea i sin trädgård men det struntar jag i. Vi är inte så häftigt lagda så prydnadsbusken passar oss fint.

Grannarna har börjat visa sig ute allt mer. Även de som bor här under sommarhalvåret. När de kommer till sina hus och täppor kan vi vara säkra på att det är vår på riktigt. Sommarstugeägare är det säkra vårtecknet före alla andra vårtecken.
Vi kommer väl överens med våra grannar, både de bofasta och de som tillhör sommaren. Pratar över tomtgränserna och dryftar livet när vi möts borta vid raddan med postlådor. Fikar i varandras trädgårdar när vädret och lusten tillåter.
Förra sommaren ringde min telefon. Då hade en av grannarna tagit med sina egna gäster, en flaska vin med tillhörande glas och slagit sig ner vid vår utemöbel. De slog mig en signal, inviterande maken och mig ut till vår ägandes trädgård för ett glas svalkande bubbel och trevligt samtal. Ett sådant initiativ tyder på mycket god grannsämja.

Men det finns grannar som ser till sin uppgift att bevaka och hålla ordning på de kringboende. Dock icke i vårt område vill jag noga poängtera! Här håller vi både sams och håller ordning på vårt eget förutom när någon reser bort. Då håller vi ordning på det tomma huset så att inget händer som ger obehagliga överraskningar vid hemkomsten.
I Söderköping är det värre läste jag i dagspressen. Där anklagar de varandra för kompoststöld! En man blev utpekad att komposttunnan som stått på hans ägor i femton års tid i själva verket var stulen från en närboende och att stölden skulle ha varit nyligen utförd. Polis tillkallades och komposttunnan blev forslad till polishuset i väntan på utredning. Ska bli intressant att läsa om dramats upplösning.
Men jag är inte speciellt förvånad. Förra sommaren blev min svåger och svägerska utsatta för en komposttjuv när de kom från sitt hemland Frankrike för att njuta av den svenska sommaren vid sitt sommarställe.
För övrig har vi ingen kompost som någon kan stjäla. Vi låter Norrköpings kommun ta hand om vårt matavfall. Både lugnast och bekvämast så. Framför allt bekvämast...

Kroki och en vacker dam på Skärblacka torg

Jag satt och funderade. Kände att jag var tvungen att dryfta mina tankar med maken.
-Hur skulle det vara om jag började med kroki, frågade jag.
-Ja gör det, det kommer att bli succé, svarade han.
-Nu menar jag som modell, inte tecknare!
-Just det, jag menar samma sak!
Svaret kom så snabbt att jag förstod att han menade vad han sa.

Kanske jag skulle våga. Klä av mig och se hur jag skulle komma att gestaltas på ett vitt papper. Må hända blir det just den succé som maken menade. Någon skulpturkonstnär skulle se teckningen av min nakna kropp och låt forma den i gips och lera. Placera statyn mitt på Skärblacka torg så alla som hade ärenden till apoteket hänförda skulle stanna och titta. Kommande generationer skulle i framtiden peka och säga att "det där är den vackra damen som bodde nere vid Glan".
Det tål att tänka på ett bra tag till innan jag låter täckelsen falla och jag visar upp min nakna lekamen för allmänheten. Troligtvis blir det aldrig av, det var rent ut av ett riktigt dumt infall jag fick så tanken har jag redan släppt.

Nu är det fredagskväll. Sverige håller andan. Vem vinner? Blir det Stenmark? Har han rätat ut leder och mjukat upp knäskålarna? Folket får föra talan och hur det än går så blir det aldrig riktigt bra. Stora rubriker i morgontidningen och Stenmark hamnar på ettan precis som det en gång begav sig.

Jag förstår hur han känner sig där han sveper fram över dansgolvet och inte känner sig riktigt bekväm. Varje gång jag snört på mig dansskorna har jag känt lika dant. Mina danspartners har släpat mig runt det lagom polerade golvet och jag har koncentrerat mig på varje steg. När det spelats upp för damernas har herrarna fått bråttom ut till herrummet för att pudra näsan om de trott att jag närmat mig för att bjuda upp.
Har även provat gammeldans. Det verkar så rustikt och hemvävt. Snoa och schottis, vals och hambo.
Det våldsamma snurrandet gjorde mig illamående. Dansgolvet svajade och jag svalde åksjukepiller. Halvsovande och smått hallucinerande följde jag knätofsarna och sedan jag var yrslig i dagarna två. Dansskorna åkte in i garderoben för trettio år sedan och har sedan dess aldrig plockats fram. Det där med dans är inte riktigt min grej.

Vi är med ledarhund under helgen. Matte med familj är till Göteborg och förlustar sig. Jag har blivit beordrad att även vakta deras fiskar. Se till att de inte svälter ihjäl innan söndagen är slut och husfolket återvänt till hembygden. Småtvillingarna och deras storasyster plockade de dock med sig, så vi får nöja oss med att vara djurskötare och inte barnskötare.
Men stortvillingarna är hemma och i morgon åker maken till staden och införskaffar dem en sandlåda. Han har både krok på bilen och en släpkärra att fästa den vid så det passar alldeles utmärkt att han uträttar det ärendet. Själv tar jag nog en skogspromenad med hunden. Vi är goda kamrater han och jag.

Tre politiker och en sopsäck

Sida vid sida gick de där, folkpartisten, sossen och centerpartisten. Någon moderat eller sverigedemokrat såg jag dock inte till. Ingen representant från andra partier heller men de kanske fanns där fast jag inte var nog uppmärksam. Eller så var upptagna på annat håll.  De har ju så mycket att styra med de där politikerna.

Men vad gjorde de då de tre politikerna från grannkommunen? Vad hade de i den gula säcken som de släpade mellan sig? Nyfikenheten blev olidlig. Någon ny sammanslagning kanske. Ett helt nytt parti med en helt ny färgkombination...

Nej då, de plockade skräp! Skräp som andra gjort sig av med. Tålmodigt och med stor iver stack de ner näsan mot marken och inte en enda snuspåse där snusaren sugit ut allt det göttaste och sedan spottat på marken undgick politikernas vaksamma blickar. Med sina latexhandskklädda händer plockade de upp snusen, höll den mellan tummen och pekfingret, muttrade något till varandra och förpassade den raskt ner i sopsäcken. Hopkramade ölburkar där ölen runnit ner genom törstande strupar, cigarettfimpar och använda kondomer, (det där sista hittade jag bara på, men det kunde ha varit sant) inget skräp var för litet och obetydligt för de sopletande politikerna.

Det var faktiskt en trevlig syn. Tre olika partier men med ett och samma mål. Att hålla naturen ren, fin och miljövänlig. Jag undrade om det hörde till vanligheten att de gjorde gemensamma utflyktsmål av detta slag. Nej då, det var endast för dagen. De skulle visa upp sig. Att även politiker kan gå utefter vägrenen och hålla Sverige rent. Det råder nämligen den Stora Skräpplockarveckan! De ville föregå med gott exempel.

Bra, tänkte jag. Ha alltid med er gula sopsäckar när ni drar fram genom gator och torg där det hålls politiska möten.  Ha så många med er att det räcker till främlingsfientligheten också. Det är ett skräp som vi behöver lika lite som avätna glasspinnar, tomma chokladkakepapper och urtuggade tuggummin och vad det nu kan vara som vi kastar omkring oss och låter andra plocka rätt på. Vanligtvis är det dock inte politiker som rensar och plockar, det brukar vara andra som sköter den biten för att ge oss ett njutbart samhälle där vi kan flanera fritt från avfall.

För ett njutbart samhälle vill vi ha, där alla får plats och kan känna sig välkomna. En värld som inte vänder båtarna mot det håll de kom ifrån. Där vi inte slår ihjäl varandra av den enkla anledningen att vi inte är stöpta i samma form...

Brutet lårben och en skål på ryggen

Agneta Sjödin har brutit lårbenet. Blek och ynklig tog hon en selfie strax innan hon rullades in till operationsbordet. Hennes vänner är utom sig av sorg, ja vissa av dem känner sig lika brutna som det avbrutna lårbenet. Aftonbladet hängde på. Beskrev i detalj om den fasansfulla olyckan. Vi lider med Agneta som skickar kärleksfulla hälsningar till publiken som skickar kärlek i massor tillbaka.

En man i vår by ramlade ner från ett flak och bröt även han lårbenet. Ungefär samtidigt som Sjödin. Precis nu när han ska flytta in till staden och huset måste tömmas. Blek och ynklig ligger han på Vrinnevisjukhuset. Någon selfie har jag dock ej sett till men jag anar hans bleka nuna och ledsna uppsyn. Ingen tidningsreporter har besökt den gamle mannen och hur hans vänner reagerar vet jag inget om.
Olika faller ödets lotter då det gäller det mediala. Smärtan är nog likartad i alla fall misstänker jag.

Idag har vi blandat rosmarin, mynta och citronmeliss med barnbarn. Mixen blev mycket lyckad och örtagården har fått sig en rejäl ansiktslyftning. Stortvillingarna hjälpte till med kratta och spade.
Daggmask, tusenfotingar och en snigel med skål på ryggen blev dagens fångst. Vattenmelon och blod på pekfingret. Åktur i skottkärran och skorpsmulor under tröjan.

Glada barn i vårsolen. Ovetande vad som händer runt omkring dem. Sorglöst grävande i mullen som är uppblandad med kodynga. Sorgkanter under naglarna som måste rensas då söndagen är till ända. Kvällen innan den nya veckan gör sitt inträde. Så rullar det på nu och så kommer det att rulla på framöver. Om inte framtiden och de som bestämmer vill något annat.

Småfåglarna har hittat hem till sina holkar och i vår insektsholk är det full aktivitet. Jag har hängt undan våra vinterjackor efter att jag gick förbi grannens trädgård. Där gick herrn i huset iförd endast kortbyxor och foppatofflor. Jag drog ner blixtlåset på min tjocka tröja när jag hälsade på honom och hans fru. Det ska bli snö till helgen sägs det så vinterjackorna är strategiskt placerade i den händelse vi behöver dra på oss dem igen.

I kväll vet jag inte om jag törs sätta på tv-nyheterna. Kanske har fler barn drunknat i havet då de ska flyttas till en säkrare plats långt hemifrån där krig och katastrofer härjar. EU reagerar inte och borgmästaren i Palermo får göra så gott han kan mitt i denna katastrof.

Hoppas att Agneta Sjödins skada läker fort och att hennes vackra ansikte får friskhetens rosor på kinderna. Och att stortvillingarna sover gott och tryggt i sina sängar efter dagens äventyr när de fått kvällsmat, blivit omstoppade och hört sina godnattsagor. De har det tryggt där borta i det röda huset där det planeras en sandlåda till dem ute i den stora trädgården. Än så länge vet de inget om världens ondska, våra fina barnbarn.

Att lämna och bara gå

Känner en stor irritation och stor frustration över hur människor kan behandla varandra. För att tala i klarspråk, jag är helt enkelt riktigt förbannad. Inte så ofta jag är det nu för tiden, kan stundom sakna den där explosiviteten som fanns inom mig en gång. Även om min omgivning har en helt annan uppfattning. Men en rejäl urladdning rensar upp bland molekylerna och de flyende kan återvända när ovädret dragit förbi.

Just nu i denna skrivandets stund önskar jag att det som är fel och orätt kunde skyfflas ner i en grop, ösas igen och när gropen är full så rättas jorden till med en kratta. Sen är det bara att lämna redskapen åt sitt öde.

Upprinnelsen till min allt mer stegrande ilska är när människor, av okunskap eller ondsinthet vilket av alternativen låter jag vara osagt även om jag misstänker den sistnämnda, lägger näsan där den inte hör hemma. Nu är det inte jag själv som är drabbad utan någon annan ett par mil bort på landsvägen.
Där sprider sig oron över det som komma skall. Jag kan endast lyssna och försöka förstå vad som händer och sker.
Med vilken rätt har människor att klampa in i andras liv, även om situationen är kaosartad?! Peta och rota i tillhörigheter som inte är ens egna. Trava in och öppna gränser som bör vara stängda för obehöriga.

I speciella situationer kan det vara svårt att låta huden växa sig stark och läderartad. Det är lätt att dras med och bara nicka i ett påtvingat medhåll. Styrkan att sätta emot finns inte och orken sinar.

-Jag orkar inte bråka för min rätt, sa hon och jag förstod vad hon menade.
-Vi finns här, svarade jag men vet innerst inne att det räcker inte.
Krafter och andras vilja är mycket starkare än att bara finnas till i denna stund.

Men tröstande ord och varma mjuka händer kan betyda mycket. Råd bör ges när råd efterfrågas. endast då. Råd och förmaningar kan ställa till oreda om man ger dem på eget bevåg och i eget tyckande.
Jag har själv fått råd som jag inte bett om och reagerat med ilska och bestörtning. Men det är kanske bättre att bli arg för då ger adrenalinet en extra skjuts på vägen.

I det här fallet finns ingen ilska. Bara en stor sorgsenhet och tomhet. Det är jag som får bidra med ilskan och tyvärr hjälper det föga.

Jag fick en gång några ord från en väninna:

"Stå på dig innan någon annan står på dig."

De orden vill jag nu förmedla vidare till den det berör och jag vet att hon vet att många finns runt omkring henne som inte kastar sitt tyckande och tänkande in i hennes privatliv. Jag hoppas att hon blir stark av den vetskapen!

Den gamla krattan och den lika gamla spaden får ligga där de ligger och sakta rosta sönder. Bättre tider väntar och det gamla får läggas undan och aldrig plockas fram igen. Det är vår nu och jag ska gå ut i solen och hålla ilskan i lite fastare tyglar medan jag försöker sända positiva tankar i rätt riktning.