Ett nytt fönster och en brudklänning från Spanien

Makens sista byggprojekt är inlett. Nu har vi faktiskt inga mer hus som han kan snickra och såga på. Bara han inte faller in i en depression nu. Visserligen är han inte lagd åt det hållet, abstinens kanske är ett bättre ordval. Känner han sig hängig i en förkylning är hans fasta övertygelse att allt går över och han blir botat om han får ge sig i kast med något halvt förfallet hus. Nu är det dock stopp för vidare fastighetsaffärer. Skulle jag bli änka blir det problem eftersom jag inte är någon handywoman.
Men som sagt, det sista projektet (möjligtvis det sista) är i uppstart.

Vi har en liten bod som skulle passa till lekstuga åt barnbarnen. En handelsbod har jag tänkt mig. Det jag också tänkt är att vi, läs maken, skulle spika upp några hyllor för matvaror. En gammal kassaapparat, telefon och köpmansdisk har vi redan införskaffat. Nu tänker vi olika gällande renoveringar, maken och jag. Han är mer av den grundliga sorten så den lilla boden måste lyftas från marken, få någon sorts sockel och dörren måste skrapas och målas. För övrigt måste hela boden målas om. Det ska reglas och spikas nya innerväggar. Samt utrustas med ett fönster så barnen kan se både in och ut. Nu är maken på väg in till staden för att inhandla ett fönster och projekt handelsbod har påbörjats. Min fasta övertygelse är att den här socknen inte har tillstymmelse till fin handelsbod när det hela är klart för invigning. Han är en fena på byggprojekt min make. Ju sämre skick hela kåken är från början desto bättre blir slutresultatet.

Småtvillingarnas storasyster, som blir fem i år, tycker det ska bli spännande att få en egen handelsbod tillsammans med sina systrar och kusiner. Men mest går hon omkring i giftastankar. Både brudgum och brudklänning är utsedd. Gummen från grannbyn och klänningen från Spanien. Hon har sett ut en spansk klänning även till mig som jag ska bära vid det högtidliga tillfället. Mycket brodyr och pärlor, Hon pekade ut den för mig i ett skyltfönster när vi var i Spanien.

Både hennes mammas och mosters brudklänningar hänger i vårt förråd. Flickebarnet har noga granskat dessa vackra kreationer men står fast, hon ska stå brud i spansktillverkat. Enda bekymret hon har är att mormor och morfar inte lever då det är dags. Hon har frågat om vi tänker hålla oss vid liv men jag har inte lovat något. Bara att vi ska försöka. Hon är dock inte helt tillfreds med svaret.

Men nu får vi se fram mot den nya handelsboden och ta en sak i taget. För övrigt ska vi på tårtkalas idag och fira vår sons födelsedag lite så här i efterskott. Han ska väl också till att gifta sig när det lider. Om det blir i spanska kläder för det brudparets del återstår att se.

Nyplantering och demonstration

Regnet fullkomligt vräker ner. Det är kallt och rått. Både ute och inne. Vart tog våren vägen?
Jag hade tänkt mig att plantera lite vårblommor. Ägnat dagen åt att vara ute. Nu blev det en städdag inomhus istället. Visserligen välbehövligt, men ändå. Dammråttorna har sneglat åt mitt håll. Skuttat runt mina fötter och jag har kastat åt dem lite smulor från köksbordet så de skulle hålla sig lugna. Nu är de borta, uppslukade av dammsugaren och där kan de ligga i det svarta innanmätet och roa sig bäst de kan.

Undrar hur det går för alla demonstranter i det här vädret. Fanorna slokar väl på slaka linor kan jag tro. Regndropparna tränger in i ljudanläggningar och de som till äventyrs vågar sig ut för att lyssna hör bara knaster och sprak. Lika bra är väl det.
Har inte sett något demonstrationståg på nära håll på flera år. Inte sen jag var liten om jag tänker efter. Då när min pappa gick med och demonstrerade för arbetarnas rätt. Han höll aldrig täten utan gick med bestämd min någonstans i mitten.
Värst i gasen var pappa när Värmlands inmätningsföreningen kom på att samtliga anställda skulle bli tjänstemän.
-Har ni sett nån tjänsteman stå i stövlar i ett dike med snö upp till skrevet? skrek pappa och påhittarna bleknade.
Pappa lugnade sig och fortsatte mäta timmer men med ett förgrymmat sinnelag. Någon tjänsteman blev han aldrig. Varken på papper eller i levande livet.

Kanske en man, född 1924, uppvuxen i enkla förhållanden med inte allt för rika föräldrar, dessutom boende mellan ett barnhem och isoleringsceller för psykiskt sjuka, blir en bister demonstrant för arbetarnas rätt. Vad vet jag. Mig som det aldrig gått någon nöd på. Jag som inte sett barnhemsbarns uppväxt eller sett de som suttit inspärrade i en trång cell med titthålsglugg.

När jag var liten flicka gick jag ofta in i de där cellerna där människor suttit inlåsta. Britsarna och handfaten fanns kvar. För övrigt var cellerna fulla med skräp som någon skyfflat in. Pappa berättade att en man blivit totalt galen och slog ihjäl sig själv med en hammare. Vem som gett den arme kraken en hammare förtäljde inte historien, men jag rös ända in i märgen och ville veta utförligt hur det egentligen gått till och vem som till sist tog den blodiga hammaren från självspillaren.
Jag satte mig på en av britsarna och försökte föreställa mig hur det kunde ha varit. Tyckte mig känna doften av blod och tittade jag noga såg jag de mörka fläckarna som stelnat och för alltid fastnat i cementgolvet.
-Dumheter, sa pappa. Det hände för så länge sedan så det finns inget kvar.
Sen lyfte han mig resolut ut från den hemska cellen och vi gick till älven och metade istället.

Nu är pappa död sedan tre år tillbaka. Om han levat skulle han skaka på huvudet åt politikerna och deras politik. Aldrig att han skulle ge sig ut i något demonstrationståg. Hans skulle svära och förbanna det samhälle som vi lever i. Ett samhälle där de som behöver hjälp inget får och de som får hjälp inget gör. Där till och med vissa åker på utlandsresor på skattebetalarnas pengar. De som arbetar och betalar skatt men ändå inte kan åka till Egypten eller Grekland får finna sig i att stanna hemma för kassan räcker inte till. Det finns de som vill men inte kan och de som vill men även kan. Trots tom plånbok. Mycket märkligt.
Jag har frågat av ren nyfikenhet en kommunpolitiker hur det kan komma sig att en del bidragstagare kan åka på solsemester ett par gånger om året.
-Tyvärr, jag har inget bra svar att ge. Kanske vi behöver se över rutinerna.

Tycker jag är en bra idé. Se över rutinerna...

Vi som inte demonstrerar i regnblötan ska äta nybakad banankaka. Kanske kura ner oss under filten och titta på en bra film. Nystädat och fint som vi har det. Tids nog kommer värmen tillbaka och jag kan plantera lite i rabatter och krukor. Tids nog.

En romantisk ladugård och vackra galgar

Dagens journalistiska uppdrag krävde att jag fick hålla hårt i mina pengar. Det händer ibland när jag är ute på mina åtaganden, frestelserna blir stora men förnuftet segrar. Det går ju inte an att köpa allt jag ser.
-Vart ska du göra av allt, kan maken utbrista då jag ändå dristat mig att köpa något jag gärna vill ha. Kaffekoppar till exempel. Från loppis. Eller en gammal pedistal som ingen annan vill ha i sin ägo. När jag i ett ögonblick av iver köpte på mig tre stycken bobiner såg han rent utav bekymrad ut.
Fint att ha blommor på, förkunnade jag. Min skånska väninna höll med mig och fick en till skänks som tack för vänligheten, sedan återstod det endast två. Vart dessa har tagit vägen vet jag inte för det är mycket länge sedan jag såg till dem.

Idag trädde jag in genom dörren till det som en gång varit en ladugård. Där blomstrade romantiken av vackra ting och tjusiga kläder. Till och med galgarna som kläderna var upphängda på var så vackra att jag ville ta med mig samtliga hem till mig. Tror dock att de icke var till salu.

Mitt ute på landsbygden. Går det verkligen att öppna en gårdsbutik dit människor hittar och handlar.
Jovisst, bara den rätta tågan och beslutsamheten finns är det en lönsam affärsidé.
I ladugårdsbutiken fanns något för alla som är lagd åt romantiska och fina saker. Mest för kvinnlig fägring även om det fanns herrhattar att tillgå.

Jag beundrar och respekterar de som vågar och vill satsa. Speciellt på inredningsbutiker som det inte finns några enstaka av runt om i vårt land. Både städer, små orter och landsbygden har dessa butiker. Vissa går strålande medan andra slår igen dörren och ger tillbaka nyckel till hyresvärden efter några månader.

När maken och jag reste med bil till Skagen för något år sedan stannade vi till vid en gårdsbutik där det rådde självbetjäning. Plommon, gurka, tomater och allt som går att odla var snyggt upplagd på hyllor och i fina korgar. En gammal mjölkkruka stod vid dörren och fungerade som kassaapparat. Något butiksbiträde fanns inte att tillgå utan det var bara att plocka på sig av godsakerna, betala i krukan och fara vidare. Tilliten på ärlighet var stor på den gården och jag antar att butiken inge gick med förlust på grund av svinn. I så fall hade den varit nedläggningshotad som så mycken annan verksamhet på landsbygden är i dessa dagar. Tänker i första hand på mjölkbönderna som lever i bistra tider.

Om jag handlade under dagens uppdrag? Nej faktiskt inte. Men jag var ytterst nära. I mitt innersta rycker det och drar. Butiken ligger knappt en timmas bilkörning från oss. Det kan mycket väl hända att jag under en ledig dag kör tillbaka dit. Bara för att kolla så jag inte missade något vid besöket då jag endast var där i tjänstens vägnar.

I kväll ska vi tillsammans med småtvillingarna, deras storasyster och föräldrar åka och huttrande stå vid en valborgseld. Vinterjackorna ska plockas fram och jag funderar om det inte är lika bra att även dra på sig de långa kalsongerna. Att frysa är bland det värsta jag vet...

Ett födelsedagsbarn och lammsafari

Det är 31 år sedan. Exakt på dagen. Då kom vår pojke till världen. Ett litet skrikande knyte i behov av omvårdnad och mycket kärlek låg han nyförlöst på mitt bröst. Dagar blir till år och idag är han själv pappa och väntar sitt tredje barn.

Tiden då jag bakade kakor med choklad, blåste upp ballonger och vi i samlad trupp stod utanför hans dörr och sjöng födelsedagssånger är förbli. Det värker en smula i hjärtat av nostalgi och saknad efter tider som var. När barnen var små och det ordnades födelsedagskalas.
Flaggan hissade vi i morse och kalas blir det på lördag. Det är så det är. Liten blir stor och bemärkelsedagar inte riktigt lika viktiga ju äldre vi blir.

Dagen har gått i ett rasande tempo.
Småtvillingarna, deras storasyster, mamma och jag har varit på lammsafari i Gusum. Nyfödda lamm och några veckor gamla lamm. Alla lika söta och begivna på att bita och dra i byxben och skosnören.
Ledarhunden låg och glodde. Förnärmad att behöva hålla sig i bakgrunden. Bedrövad att vi missunnade honom att sätta tänderna i det fåren släppt i från sig bakvägen.
Körsbärssaft och citronkakor som fastnade i tänderna. Sittande i lusthuset uppe på det höga berget njöt vi av utsikten där Östergötland möter Småland medan vi knaprade på kakorna och drack av saften.
Naturen som vaknat ur sin vinterdvala. Blommande körsbärsträd, mängder av påskliljor och backarna fulla av gullvivor.

I kväll har maken och jag besökt ett gubbdagis i grannkommunen. Män med de grå tinningarnas charm träffas varje onsdag och kör med sina leksakståg. Bygger städer och industrilandskap av pappkartonger och tillverkar granar av garn från olika färgbad.
För att få skogens rätta skiftningar, förklarade männen med leksakstågen.
Sakta stånkade det rykande ångloket sig fram på rälsen. Mötte en rälsbuss och växlade om för att inte köra ihop med ett godståg.
När järnvägen fungerar som bäst, tänkte jag och tittade förstummat på tågförarna som hade hela järnvägsnätet i sina smarta mobiler.

Jag frågade maken när vi for hem om han också vill börja köra leksakståg. Han har ju den rätta åldern inne samt passande hårfärg.
Han skakade på huvudet och lät mig förstå att han trivs bäst med att renovera gamla hus.

Dagen är snart till ända. Flaggan hänger kvar på sin stång. Den får nog hänga där den hänger. Det är en ny bemärkelsedag i morgon tillika allmän flaggdag. Har vi en flaggstång ska den nyttjas och jag tycker att vårt lilla hus vid sjön får en extra fin prägel när flaggan är hissad.

P-skiva och polisjakt

Har besökt grannkommunen idag i tjänstens vägar. Har lärt känna kommunen väl efter alla besöken där och tycker det är en fin och trevlig ort. Bäst av allt är att när jag kommer resande med bil fungerar p-skivan på samtliga avställningsplatser för dylika fordon. Min skiva har jag fått till skänks av innehavarna till pocketbokhandeln trots att jag inte köpte en enda bok av dem.

För en tid sedan höll jag på att få en p-bot i vår egen hemkommun. En nitisk p-vakt var i färd att plocka fram penna och block när jag fick syn på honom. Jag var i full färd med att betala min biljett i den långsamma automaten då jag vände på huvudet åt hans håll. Med full kraft skrek jag så det ekade i hela parkeringshuset. Några väl valda och svavelosande ord  studsade mellan bilar och väggar innan de nådde honom med intensitet och styrka. Han viftade avvärjande med blocket och lommade iväg. Värst skamsen såg han dock inte ut, närmast som om jag ertappat honom med fingrarna i syltburken. Snopen och snuvad på konfekten.

Under åren som bilförare har jag ändå fått en och annan böteslapp under vindrutetorkaren. Surt och svidande av ånger att jag chansat med tiden har jag snällt betalat. Utom en gång då min begravningsbil blev lappad när vi skulle hämta en avliden i bostaden. Rosenrasande travade jag upp på polisstationen med böteslappen i högsta hugg. Det var nämligen ordningsmakten som hade mandat att utfärda boten och då var det inte mer än rätt att de tog fram samma mandat för att riva den i småbitar. Vilket de också gjorde. De förstod omständigheterna och min ilska.

Värre var det när jag med samma begravningsbil körde genom en enkelriktad gata. Helt olagligt så helt i sin ordning sträckte polismannen fram sin spade och satte stopp för min framfart. Nu hörde det till saken att polismannen var en bekant till vår familj och vi hade suttit många gånger vid samma middagsbord, umgåtts och haft trevligt. Det hjälpte föga. Ordningspolisen är till för att hålla ordning på gator och torg. Bekanta lagbrytare inräknade.
Vi var fler bilister som trotsat förbudsskylten så en viss oreda uppstod när vi alla skulle visa behörighet att framföra våra fordon. Mitt tålamod tröt och jag lade i ettans växel när polismannen vände ryggen till. Sakta och i ett försök att obemärkt rulla min väg hoppades jag på turen att slinka ur lagens långa arm. När jag trodde att jag var på den säkra sidan av förbudsskylten gasade jag och såg samtidigt i backspegeln hur min vän polismannen började springa efter mig. När han insåg att benen inte skulle röra sig i samma takt som mig och min begravningsbil kastade han sig in i polisbilen. Drog på blåljusen och jakten kunde börja. Det är nog enda och sista gången polisen jagade en framrusande begravningsbil på Norrköpings gator. Ända till begravningsbyrån gick färden och i samma stund som jag stängde av motorn insåg jag att jag hade körkortet liggande i min väska inne på kontoret.

En bister bekant polisman ryckte upp dörren till min bil. Frågade med arg och hög röst, som är ett signum inom poliskåren vid ingripanden, om jag helt tappat förståndet. Något riktigt bra svar på den frågan hade jag inte att komma med.
Böterna var ett faktum men han dristade sig till att inte bötfälla mig för smitning eller körtkortslöst framförande av motorfordon.  Någon skam i kroppen hade han tros allt. Nästa gång vi träffades skämdes jag och jag såg på hans leende vad som rörde sig i den polisiära skallen.

Denna händelse med dramatisk krydda utspelade sig för många år sedan så jag anser att det numera är ett preskriberat ärende i alla avseenden.