Explosion och oroslista

I morse blev det till att kliva upp i ottan. Min dagliga morgonrutin är annars att ligga kvar i sängvärmen medan maken donar med frukosten. Vi har den överenskommelsen. Han lagar frukost och jag bäddar sängen. Efter frukosten. Rätt ofta spricker den överenskommelsen och slutar med att maken fixar frukost, jag ligger i sängen, vi äter frukost och maken bäddar sängen. Efter frukosten.
Har funderat varför det oftast blir så men har inte kommit på någon bra förklaring.

I alla fall. I morse blev den vanliga proceduren ruckad en smula för vi skulle båda iväg på olika uppdrag. Jag som dagistransportör åt stortvillingarna och maken transportör av ett lass grus.
Så dagstidningen fick avnjutas när allt var avklarat.
Avnjutas är kanske en överdrift. Jag blir modstulen varje gång jag läser om vad nytt som rullat genom tryckpressarna medan jag låg och sov.
SD-politiker går på krogen utrustad med en kniv som kan skicka en oxe till himmelska höjder.
Folk brinner upp i sina lägenheter, dör i jordskalv och barnamördare får permis för att gå på konditori. Kronprinsessan och den snart nyingifta i den kungliga släkten har visst nån gemensam tråd som handlar om kärlek. Bemödade mig inte att ta reda på vad saken gällde.

En nyhetsartikel fick mig dock att få mina nerver i dallring. En bil har exploderat vid en biogastapp i Linköping. Måtte det nu inte vara svärsonen som flugit i luften!
Vid närmare granskning och eftertanke så kunde jag konstatera att bilmärket inte var samma, inte heller färgen och eftersom telefonen varit tyst från både ringsignal och sms så var det någon annan krake som fått denna minst sagt obehagliga överraskning på morgonkvisten. Helskinnad men med en bil som behöver uppsöka verkstad. Om den ens går att reparera. Tveksamt.

Nu kan jag dock skriva ner ytterligare ett orosmoment på min oroslista över barn och barnbarn. Att det blir pöttebös av folk och fä när de ska tanka gas i sin bil. Måste ta ett snack med svärsonen. Att han är försiktigt när han gasar!! Han är dock en cool typ som sällan gör sig några större bekymmer. Och när aktsamhet i trafik kommer på tal när de ska ut och åka hävdar han med bestämdhet att det är jag och inte han som inte håller hastighetsbegränsningarna ute på vägarna.

Hörde för övrigt att svärsonen och vår dotter talade om framtidsplanerna gällande gasbil eller inte gasbil. Elbil var det visst de sa. Ett mycket bra förslag känns det som in dagsläget. Bekanta till oss har en elbil och i bagaget ligger elsladden som de sätter i väggen. Under nattens timmar tankas bilen i lugn och ro och inget farligt kan inträffa. Om det inte blir kortslutning vill säga. Det kanske kan komma in fukt i det elektriska? Då tar huset och bilen eld. Har de brandvarnare? Måste fråga svärsonen om detta innan de köper sig en elbil.

Elbil och brandvarnare. Fram med pennan och skriv ner. Min oroslista är oroväckande lång.
Allt som inte får hända kan faktiskt hända ändå...

Söta katter och en välsvarvad hunk

En stilla undran. Har årstiderna växlat plats? Istället för vår verkar det vara höst. Mörkt både ute och inne. Regnet strilar från den grå himlen, tvätten hänger ute på vindan och får den ena genomsköljningen efter den andra. Jag blir trött till både kropp och själ. Längtar efter sol och värme.

För att muntra upp den dystra stämningen har jag gjort en störtdykning ner i arkiven. Hittat både det ena och det andra. Bland annat mitt gamla bokmärksalbum från år 1963. Prydligt har jag en gång klistrat in söta katter och glada barn. I bokmärkenas värld är det tydligen alltid sommar. Jag känner avund när jag bläddrar i albumet för jag vill också leva i en värld där det alltid är sommar.

Jag har inget egentligt minne av att jag samlade på bokmärken. Tydligen gjorde jag det. Kanske satt jag en regnig sommar och klistrade in dessa bokmärken och fann det som en trevlig sysselsättning. Filmstjärnor däremot, det kommer jag ihåg att jag hade en ansenlig samling av. Mina kamrater och jag bytte Brigitte Bardot mot Roy Rogers sittande på en häst, Jo Morrow i bredbrättad hatt mot
 Gina Lollobrigida med den yppiga barmen. Lyckan var att ha dubbletter. Då kunde jag byta, få en ny filmstjärna och ändå ha det jag bytte bort kvar.

Som barn var jag snabb med att ta till knytnävarna. Min umgängesskara bestod till största delen av jämnåriga pojkar och vi höll inte alltid sams. Vi lekte krig när vi inte bytte filmstjärnor och i en armé ingick en kokerska. Denna kokerska utvaldes av krigarna och lotten föll alltid på mig. Hetsiga ordväxlingar uppstod och då uppnådde mina spinkiga armar en imponerande räckvidd och jag fick ofta in en snyting på någon grabb som sprang hem och skvallrade. Ringklockan på vår ytterdörr användes flitigt av föräldrar som inte hade till avsikt att göra artighetsvisit. Jag fick rannsaka mina ogärningar och be pojkarna som var huvudet längre och betydligt mer utrustad med underhudsfett än min lekamen, om förlåtelse och avlägga löfte att aldrig mer åsamka andra blödande näsor.
Så småningom lämnade jag både bokmärken, filmstjärnor och krigande pojkar som också vuxit upp, åt sitt öde och skred in i en annan värld. Den verkliga världen med allt vad det hade att erbjuda en tanig flicka som jag.

När jag sedan klivit ur barnaskorna fortsatte jag att slåss. Men inte med knytnävarna utan slåss för att inte mista förståndet och för min överlevnads skull. Jag är en stark människa som klarade mig med rivet skinn som jag dock kunde ömsa när jag slagit mig loss.

Nu sitter jag här och minns genom gamla bokmärken från 1963. Barn kallar mig för tant och en tant är väl vad jag är. Men igår blev jag verkligen överraskad. Jag fick ett mejl av det mer ovanliga slaget.
"Hyr en hunk!" löd meddelandet och bilden bredvid texten föreställde en yngling med många magrutor och iklädd endast ett par jeans. Brallorna såg dock ut att vara ett par nummer för små.

Bevare mig väl! sa jag högt och klickade mejlet till papperskorgen och tänkte att den där hunken han måste för i alla sin dar ha fått fel mejladress på något sätt. Hoppas han får några andra kunder för det är inte lätt att vara egen företagare. Inte ens för en hunk.

Påven på tråden och derby i Norrköping

Söndag. En av veckans favoritdagar. Det är en dag då lugnet infinner sig och dagen före måndag som är den andra favoritdagen. En ny vecka framför med förväntningar om vad som komma skall. För något händer det alltid. Vissa händelser glädjefyllda medan andra kanske ter sig mindre bra. Tandläkarbesök är en mindre bra om än en nödvändig händelse. Jag ska dock inte till tandläkaren för än i september så det är helt onödigt att fundera på det så långt i förväg.

Jag gick och pysslade lite under förmiddagen när telefonen ringde.
-Caio! Il mino nome Papa. Come stai?
En galning eller en felringare, tänkte jag och lade på luren. Ny telefonsignal och samma mening upprepade sig.
Tredje gången det ringde fräste jag ifrån. Sen gick det upp för mig att det var påven från Rom som bara ville förhöra sig om mitt hälsotillstånd.

Så klart att påven från Rom inte ringer till mig!!!! Det var bara ett hittepå!

Jag är inte hans vän, varken privat eller på Facebook. Inte heller är jag katolik och har inga planer på att konvertera. Sant är dock att påven ringer jorden runt till sina katolska vänner och eventuella ovänner och frågar om de mår bra. Franco Rabuffi fick ett sådant celebert telefonsamtal från mannen med korsstaven. Franco gjorde som jag skulle ha gjort. Slängde på luren men påven är en man som inte ger sig så lätt. Till sist fick de kontakt på linjen och Franco blev generad. Bad ödmjukast om ursäkt för sitt buffliga beteende. Påven som är mild och god sa att Franco var förlåten och bjöd hem honom och frun till sig där de båda skulle få en kram. Fint gjort tycker jag. Att ringa en främmande medlem i katolska kyrkan bara för att fråga om allt är bra och sedan bjuda in till kramkalas.

Allt om påvens telefonsamtal går att läsa i dagspressen där en, som alltid, blandad kompott gäller.
I morgon får vi läsa om derbyt i Norrköping. Vi får läsa om vad som gick bra. Eller om vad som KUNDE ha gått bra. Spelet pågår för fullt. IFK Norrköping mot Åtvidabergs FF. Spännande värre för de som gillar sånt.

Nån som gillade fotboll var min pappa. Sällan missade han hemmamatcherna då Degerfors IF äntrade planen. På den tiden det begav sig, när Degerfors IF var riktigt stora och vann varenda match, skulle de spela borta mot IFK Norrköping. Det avgick buss med supportrar från torget i Degerfors och pappa bokade buss- och matchbiljett. Morgonpigga Degerforsanhängare klev ombord och stämningen låg på topp kan jag gissa.
Resan mellan Degerfors och Norrköping tar endast ett par timmar men på de timmarna hinner blåsan fyllas på och behöver tappas ur. Där vid dikesrenen upptäckte pappa det mest fasansfulla! I sin iver över att följa sitt hemmalag på bortamatch hade han glömt att skifta från pyjamasbyxor till långbyxor.
Några lånebyxor fanns inte att uppbringa så det blev till att stå på läktaren i Norrköping och skrika sig hes i en halv nattdräkt.

Så gör en hängiven supporter. Åker med hemmalaget på bortamatch i pyjamasbrallor!

Heja IFK Norrköping! Spöa Åtvid rejält. Inget är omöjligt om det finns god laganda och taggade supportrar!

Ett nytt fönster och en brudklänning från Spanien

Makens sista byggprojekt är inlett. Nu har vi faktiskt inga mer hus som han kan snickra och såga på. Bara han inte faller in i en depression nu. Visserligen är han inte lagd åt det hållet, abstinens kanske är ett bättre ordval. Känner han sig hängig i en förkylning är hans fasta övertygelse att allt går över och han blir botat om han får ge sig i kast med något halvt förfallet hus. Nu är det dock stopp för vidare fastighetsaffärer. Skulle jag bli änka blir det problem eftersom jag inte är någon handywoman.
Men som sagt, det sista projektet (möjligtvis det sista) är i uppstart.

Vi har en liten bod som skulle passa till lekstuga åt barnbarnen. En handelsbod har jag tänkt mig. Det jag också tänkt är att vi, läs maken, skulle spika upp några hyllor för matvaror. En gammal kassaapparat, telefon och köpmansdisk har vi redan införskaffat. Nu tänker vi olika gällande renoveringar, maken och jag. Han är mer av den grundliga sorten så den lilla boden måste lyftas från marken, få någon sorts sockel och dörren måste skrapas och målas. För övrigt måste hela boden målas om. Det ska reglas och spikas nya innerväggar. Samt utrustas med ett fönster så barnen kan se både in och ut. Nu är maken på väg in till staden för att inhandla ett fönster och projekt handelsbod har påbörjats. Min fasta övertygelse är att den här socknen inte har tillstymmelse till fin handelsbod när det hela är klart för invigning. Han är en fena på byggprojekt min make. Ju sämre skick hela kåken är från början desto bättre blir slutresultatet.

Småtvillingarnas storasyster, som blir fem i år, tycker det ska bli spännande att få en egen handelsbod tillsammans med sina systrar och kusiner. Men mest går hon omkring i giftastankar. Både brudgum och brudklänning är utsedd. Gummen från grannbyn och klänningen från Spanien. Hon har sett ut en spansk klänning även till mig som jag ska bära vid det högtidliga tillfället. Mycket brodyr och pärlor, Hon pekade ut den för mig i ett skyltfönster när vi var i Spanien.

Både hennes mammas och mosters brudklänningar hänger i vårt förråd. Flickebarnet har noga granskat dessa vackra kreationer men står fast, hon ska stå brud i spansktillverkat. Enda bekymret hon har är att mormor och morfar inte lever då det är dags. Hon har frågat om vi tänker hålla oss vid liv men jag har inte lovat något. Bara att vi ska försöka. Hon är dock inte helt tillfreds med svaret.

Men nu får vi se fram mot den nya handelsboden och ta en sak i taget. För övrigt ska vi på tårtkalas idag och fira vår sons födelsedag lite så här i efterskott. Han ska väl också till att gifta sig när det lider. Om det blir i spanska kläder för det brudparets del återstår att se.

Nyplantering och demonstration

Regnet fullkomligt vräker ner. Det är kallt och rått. Både ute och inne. Vart tog våren vägen?
Jag hade tänkt mig att plantera lite vårblommor. Ägnat dagen åt att vara ute. Nu blev det en städdag inomhus istället. Visserligen välbehövligt, men ändå. Dammråttorna har sneglat åt mitt håll. Skuttat runt mina fötter och jag har kastat åt dem lite smulor från köksbordet så de skulle hålla sig lugna. Nu är de borta, uppslukade av dammsugaren och där kan de ligga i det svarta innanmätet och roa sig bäst de kan.

Undrar hur det går för alla demonstranter i det här vädret. Fanorna slokar väl på slaka linor kan jag tro. Regndropparna tränger in i ljudanläggningar och de som till äventyrs vågar sig ut för att lyssna hör bara knaster och sprak. Lika bra är väl det.
Har inte sett något demonstrationståg på nära håll på flera år. Inte sen jag var liten om jag tänker efter. Då när min pappa gick med och demonstrerade för arbetarnas rätt. Han höll aldrig täten utan gick med bestämd min någonstans i mitten.
Värst i gasen var pappa när Värmlands inmätningsföreningen kom på att samtliga anställda skulle bli tjänstemän.
-Har ni sett nån tjänsteman stå i stövlar i ett dike med snö upp till skrevet? skrek pappa och påhittarna bleknade.
Pappa lugnade sig och fortsatte mäta timmer men med ett förgrymmat sinnelag. Någon tjänsteman blev han aldrig. Varken på papper eller i levande livet.

Kanske en man, född 1924, uppvuxen i enkla förhållanden med inte allt för rika föräldrar, dessutom boende mellan ett barnhem och isoleringsceller för psykiskt sjuka, blir en bister demonstrant för arbetarnas rätt. Vad vet jag. Mig som det aldrig gått någon nöd på. Jag som inte sett barnhemsbarns uppväxt eller sett de som suttit inspärrade i en trång cell med titthålsglugg.

När jag var liten flicka gick jag ofta in i de där cellerna där människor suttit inlåsta. Britsarna och handfaten fanns kvar. För övrigt var cellerna fulla med skräp som någon skyfflat in. Pappa berättade att en man blivit totalt galen och slog ihjäl sig själv med en hammare. Vem som gett den arme kraken en hammare förtäljde inte historien, men jag rös ända in i märgen och ville veta utförligt hur det egentligen gått till och vem som till sist tog den blodiga hammaren från självspillaren.
Jag satte mig på en av britsarna och försökte föreställa mig hur det kunde ha varit. Tyckte mig känna doften av blod och tittade jag noga såg jag de mörka fläckarna som stelnat och för alltid fastnat i cementgolvet.
-Dumheter, sa pappa. Det hände för så länge sedan så det finns inget kvar.
Sen lyfte han mig resolut ut från den hemska cellen och vi gick till älven och metade istället.

Nu är pappa död sedan tre år tillbaka. Om han levat skulle han skaka på huvudet åt politikerna och deras politik. Aldrig att han skulle ge sig ut i något demonstrationståg. Hans skulle svära och förbanna det samhälle som vi lever i. Ett samhälle där de som behöver hjälp inget får och de som får hjälp inget gör. Där till och med vissa åker på utlandsresor på skattebetalarnas pengar. De som arbetar och betalar skatt men ändå inte kan åka till Egypten eller Grekland får finna sig i att stanna hemma för kassan räcker inte till. Det finns de som vill men inte kan och de som vill men även kan. Trots tom plånbok. Mycket märkligt.
Jag har frågat av ren nyfikenhet en kommunpolitiker hur det kan komma sig att en del bidragstagare kan åka på solsemester ett par gånger om året.
-Tyvärr, jag har inget bra svar att ge. Kanske vi behöver se över rutinerna.

Tycker jag är en bra idé. Se över rutinerna...

Vi som inte demonstrerar i regnblötan ska äta nybakad banankaka. Kanske kura ner oss under filten och titta på en bra film. Nystädat och fint som vi har det. Tids nog kommer värmen tillbaka och jag kan plantera lite i rabatter och krukor. Tids nog.