Postorderkatalog och snabba beslut

-Gud finns inte i någon postorderkatalog, sa dottern i sin predikan under gårdagens gudstjänst.

Tänk vad praktiskt det skulle vara. Bläddra fram och tillbaka i katalogen, peka ut det jag vill ha och välja bort det som inte passar mig. Eller känns passande i mitt liv åt båda hållen. Peka och i tiggande böner be om att mina önskemål blir uppfyllda. Utan att ens behöva anstränga mig.

Gudstjänsten var aningen extraordinär eftersom den inte hölls i den sedvanliga kyrkan utan istället var förlagd i ett gammalt skolhus någonstans ute i en obygd som Gud måste ha glömt. Dessutom var det en för dagen årlig och traditionell gudstjänst som hölls av en frikyrkoförsamling med Svenska kyrkan som gäst.

Kaffe med rikliga av doppa som avslutning. Församlingens ålderman böjde sig över bordet. Såg mig i ögonen och deklamerade att vi har en duktig dotter. Fin predikan med en stark innebörd.
-Det är Gud som gjort henne stark och duktig för hon måste ha det jobbigt, sa mannen.
Jag höll med, hon är duktig men att jag inte riktigt förstod vad han menade med att hon har det jobbigt. Han så generad ut och övergick till att tala om synden istället. Och att människorna som är anslutna till IS skulle lägga ner sina vapen om de mötte Gud. Att missionärer måste åka dit och förkunna den kristna läran och öppna deras hjärtan så de kan ta emot den.
"Tack Gud, att jag inte är en missionär" bad jag tyst. För vore jag en missionär skulle jag blåneka att åka på en sådan missionärsresa. Jag vill inte få mitt vackra huvud avlägsnat från halsen.

Var och en är saliga i sin egen tro.

Jag tuggade på den supergoda bullen och lyssnade lite förstrött på mannen som höll fast i den kristna tråden med tonvikt på synden. Det började klia på mina armar och medan jag krafsade och rev med naglarna tänkte jag på att det är exakt två år sedan jag hade kunnat lägga till Änka i mitt cv.
Snabba beslut från mitt håll, duktig ambulanspersonal och väl utfört omhändertagande på sjukhuset rädda antagligen livet på min make.
Många böner for genom mitt huvud den natten då vi susade fram i det kolsvarta mörkret med en hastighet av 280 kilometer i timman.
Böner som handlade om att låta min livskamrat, barnens pappa, barnbarnens morfar och farfar,  min bästevän och den som är en del av mig själv få stanna kvar hos oss. Samt att älgarna i skogen skulle hålla sig där de var tills dess att vi passerat deras övergångsställen. Allt medan föraren av ambulansen ville veta i detalj av en före detta mjölkbonde hur det går till att mjölka en ko. Varje gång jag vred på huvudet för att se efter om min make fortfarande var vid liv i det snabbt rullande miniatyrsjukhusets togs frågan åter upp. Vad vet jag, kanske fanns planer på att lämna ambulansyrket och starta en karriär som kofarmare istället. Han hade i alla fall ett uppenbart intresse av mjölkens väg från ko till konsument. Dessutom hade det en något lugnande inverkan på mig.

Efter någon vecka reste sig maken från sjukbädden. Såg sig omkring och tog fram gräsklipparen. Därefter fattade han spaden och grävde avlopp vid sonens hus. Helt mot läkarens ordination.

Då böjde mitt huvud i bön. Tackade för livet och la för säkerhets skull till att både Gud och maken vet väl vad de ger sig in på när det gäller hälsan, ett sunt och glatt sinne samt avloppsgrävning.

I det kunde jag vila min trötta lekamen och tomma huvud när skräcken lagt sig och allt började bli som vanligt.

Renoveringsobjekt och en liten åsna

Nu är i stort sett barnbarnens lekstugehandelsbod klar. Bara finliret återstår. Färg på de nyuppsatta väggarna, hyllor ska monteras och matvaror ställas upp i snygga rader. Gardiner och lite tavlor. Kanske några blommor under fönstret.
Sedan är det dags för den högtidliga invigningen. Banden ska klippas och jag funderar starkt på att ringa vår söta landshövding Elisabeth. Hon är en vänlig, av födsel och ohämmad vana, person och brukar ställa upp på det mesta som händer i Östergötland. Så inget är omöjligt. Blir hon dessutom bjuden på kakor och saft kommer hon med största sannolighet. Jag kan passa på att göra ett reportage för tidningen också. Sånt brukar gå hem hos de flesta.

Maken bar igår in alla verktyg, byggsåg och vanlig såg, tumstock och vattenpass i snickarboden och hans renovering av den gamla futten som halvt höll på att förfalla är räknad som avslutad för hans del. Röd med vita knutar står den nu där och väntar på barnbarnsinvasionen. Rak i alla hörn och kanter. En verklig prydnad för vår trädgård.

Nu till nästa projekt som maken planerar. Den gamla jordkällaren som ligger granne med handelsboden. Det är en sorglig skapelse, rent utav anskrämlig. Det blir en stor utmaning för honom, men jag när på en dröm. Att sylta och safta. Gräva upp potatis och andra rotfrukter för att fylla den svala källaren. Vinterförrådet av matvaror som jag sedan kan gå och hämta. Blåbärssylt till pannkakor. Rivna morötter till fiskpuddingen. Svartvinbärssaft som värms till lagom temperatur och lindrar vinterförkylningar. Kokt potatis, potatismos och potatisgratäng.
Maken hänger på. Han gillar både saft och sylt så tids nog blir det ordning på den gamla källaren. Jag har aldrig tvivlat på hans förmåga!

Egentligen vore det enklast att riva hela rasket. Plana ut marken där jordkällaren stått och så gräs där vi sedan kan sitta under skuggan av den enorma rhododendron som växer precis intill.
Att riva är lätt. Riva ner det som är obekvämt och som skaver. Tilliten som en gång fanns rivs i ett försök att plåna ut det som varit. På ett enda ögonblick går det att riva relationer i småbitar. Men allt finns kvar även om det endast återstår små dammiga fragment.
Plockar man sedan upp fragmenten, vårdar dem och sätter dem på tillväxt går det att bygga upp och återskapa. Kanske byggnaden blir en aning skev i början av arbetet men med vattenpass och rätt byggteknik går det mesta.

Ibland behövs inget annat än att kliva ner från de allt för höga hästarna. Det är i vilket fall som helst en mycket bra början till den konstruktion som komma skall.
Är det svårt att kliva ur sadeln och ta sig ner på marken kanske det är en god idé att införskaffa en liten åsna. Förr eller senare tappas balansen och fallet är ett faktum. Men det gör inte lika ont att ramla ner från en liten åsna som det gör av fallet från en hög häst.

Jordkällaren...Continued...

Rasta i Blacka och stenskott i rutan

Så har det då varit rastaflätornas dag i Skärblacka. Årets absolut största begivenhet på hemmaplan. Det är den dag alla går man ur huse för att samlas utanför vårt Folkets Hus. Bob Marleys stora och omtalade minneskonsert.
Det är även den dag då min mamma önskar sig lugn och ro eftersom hon bor som närmaste granne till festplatsen. Men vi löste det i år som alla andra år. Hon fick helt enkelt vistas hos oss tills det hela var över och rastafolket dragit hem till sina krypin.

Folkhavet följde reggaetakten. Rastaflätorna svajade och ölen blev ljummen i solskenet. Småbarn med hörselkåpor, pensionärer vilade på sina rollatorer, förskrämda hundar, glada ungdomar och ännu gladare medelålders.
Polisens piketbussar på rad.  Poliser som patrullerade för att hålla ett vakande öga på folk och fä.

I år gästades Blackafestivalen av den gamle legendaren Max Romeo. Direktanländ från Jamaica. Första generationens reggaeartist. "Wet dreams." Än höll gubben måttet. Än var rastaflätan lång och imponerande. Något krum i benen var han men rösten höll och publiken jublade.
De största applåderna gick dock till vårt eget band Kalle Baah.

Jag var där. Dock utan flätor och ingen öl i handen. Köpte inte ens en reggaemössa. Ingen korv heller. Stortvillingarna var också där. Svajade i takt med musiken och klappade händerna åt musikernas framträdande.

Blacka äger!!!

Dramatik utspelade sig även hemma på vår gårdsplan. Men av ett helt annat slag. Grannen ansade sin gräsmatta och även den lilla gräsremsa utanför sitt staket. Mitt emot våra parkerade bilar.
Med tunga steg, sorgsna ögon och med en total uppgivenhet släntrade han in på vår tomt. Frun stod med vår gräddkanna i handen. Hon hade lånat lite mjölk ur vårt kylskåp till deras eftermiddagskaffe.
Kannan är ett arvegods från min farfar.
Tråkigt att de slagit sönder min kanna, hann jag tänka innan hennes man tog till orda.
Kannan var hel men min makes bilruta inslagen. Grannen hade skickat över en sten med hjälp av sin gräsklippare. Katastrofen var ett faktum.

Vi är goda grannar och sansade från födseln. I vilket fall min make. Han rafsade ihop det glassplitter som låg utanför bilen och dammsög upp det  som hamnat inne i kupén. Klippte till en lagom passande plastbit och fick den på plats där rutan en gång suttit med hjälp av tape.
Själv tog jag emot min lilla gräddkanna och ställde den i tryggt förvar i vårt köksskåp.

En händelserik dag är nästan slut. Vi får göra kvällstoalett, gå till sängs och vakna upp till nya och spännande utmaningar. Och Max Romeo är väl på väg hem till Jamaica. Han undrar säkert vilken liten by han egentligen har besökt.

"Wet dreams!"

Bazooka och en luciakrona under barnvagnen

När jag var barn fanns ett café i byn där jag bodde. Om jag minns rätt så hette fiket Eiffel och utomhusskylten var prydd med det välkända Eiffeltornet.
Damen bakom disken råkade illa ut när hon började prassla med brödköraren och hennes make kom på den amorösa aktiviteten som skedde bakom förhänget. Han stack resolut kniven i sin hustru och skvallret gick sedan som en löpeld mellan Konsum och det olycksaliga caféet.

Men innan dramat med brödköraren, cafédamen och den svartsjuke maken uppstod var jag stundom av mamma utsänd som bud för att inhandla något gott till kaffet.
På en hylla bakom bröddisken fanns lite godis av blandad karaktär. Bland annat tuggummi av märket Bazooka. Det var rosa och innanför ytterpappret låg den söta biten inlindad i en remsa med tecknade figurer. Som en miniserietidning ungefär.
Ibland fick jag köpa ett tuggummi och det var en festlighet utöver det ordinära eftersom jag inte fick äta godis som barn. Endast på lördagar och mina föräldrar såg helst att det endast var choklad som inmundigades. De ansåg att just choklad var mest skonsamt mot mina mjölktänder som med tid och ålder ersattes av flera storlekar större gaddar. Kan tänka mig att mitt välbevarade garnityr, som endast lagats 4 gånger under mina 60 år, är mamma och pappas förtjänst.

En dag när jag stod där med pengar i portmonnän och gjorde min beställning var damen bakom disken tvungen att gå till de innersta domänerna för att hämta det hon skulle stoppa i min påse.
Bazookan låg där den låg på sin hylla som satt högt över mitt mörkhåriga huvud. Det var en dag då det inte skulle handlas tuggummi.
Tyst tassade jag bakom disken och Gud förbjude, ställde mig på tå, sträckte upp mina armar och fingrarna slöt sig omkring det lilla paketet. Hjärtat pickade våldsamt. Jag knöt handen hårt och cafédamen klev ut från kulisserna.
Vi stirrade på varandra och mina knogar vitnade. Resolut greppade hon min hand och beordrade mig att öppna den. Jag vägrade. Då bröt hon upp mina smala fingrar, tog tuggummit och såg med en åklagares skarpa blick på mig.
Där både började och slutade mitt inträde på brottets bana.

Nästan...
En annan tid och ett annat år. Maken och jag åkte för att julhandla på Domus i Karlskoga. Vår dotter låg i sin barnvagn och maken körde kundvagnen. Mat i massor som sig bör i juletid. Plus en luciakrona som jag stoppade i barnvagnens underredeskorg.
Detta hände sig på den tiden då plastkorten ännu inte var uppfunna. Då var det checkar som gällde för den kontantlöse. Kassörskan slog in våra varor. Kön bakom oss ringlade sig så långt ögat nådde och maken öppnade sin plånbok för att skriva ut en check. En tom blick mötte min. Checkhäftet låg kvar där hemma. Det pustades och stånkades bakom våra ryggar. Med kassörskans bistra min fick jag lov att nyttja Domus egen telefon. Min pappa svor över folk som inte kan vara som vanligt folk och betala med riktiga pengar. Men han var en godhjärtad man och åkte från Degerfors till Karlskoga och löse ut sin dotter och svärson. Dock glömde han att betala luciakronan! Eller vem det nu var som glömde vad i den stora villervallan som uppstod. Betald blev den i alla fall inte, varken då eller senare.....
Men sedan dess har jag faktiskt inte stulit någon mer gång. Om jag bortser från en kylväska och en älg förstås...Även dessa brott hävdar jag var av misstag, dessutom utförda för mycket länge sedan. Till skillnad mot min barndoms Bazooka. Det var en helt igenom uträknad stöld!

Kom att tänka på SL:s vd Anders Lindström. Han glömde också att betala. Nu sitter han i Hongkong och väntar på sin rättegång. Han är en ansvarsfull person, bedyrar han. Men glömde bara att betala det han stoppade i sin ficka.

Det är jag också vill jag påstå. En mycket ansvarsfull person. Så ansvarsfull att jag som en rasade furie vände upp och ner på en arbetsplats där jag en gång jobbade. När jag jobbat halvt ihjäl mig och blev långtidssjukskriven blev jag anklagad för stöld ur handkassan under ett personalmöte där jag inte ens deltog. Rosenrasande skrek jag i telefonen så telefonsladdarna krullade ihop sig. Vid närmare eftertanke från det chefliga hållet var det chefen själv som tagit pengarna för att köpa sig nya arbetskläder och jag blev rentvådd från alla anklagelser. Men det svider och gör ont än i denna dag när jag tänker på det!

Laddade ord och mannen på gatan

Till min stora förfäran drog ett av barnbarnen i barnbarnshögen en ordramsa av det grövsta slaget. Jag tror att barnet själv reagerade på sin grova uttal men kanske mest på effekten det gav upphov till. Kanske var det så att barnet inte visste ordens betydelse och att det absolut inte lämpar sig för ett barn att ha ett sådant vokabulär. Lämpar sig för övrigt inte för någon men titt som tätt osar det svavel om de flesta av oss.

Maken däremot, han svär aldrig, eller i alla fall ytterst sällan. Paketinnehållen från IKEA kan få min sansade äkta hälft att helt tappa besinningen och plocka fram det dolda ordförrådet. Vi omkringstående studsar till för vi är oerfarna gällande hans utsvävningar av svordomar. Till och med att vi generat tittar på varandra och inte riktigt vet hur vi ska tackla situationen.
Det händer att jag frågar vad han egentligen sa. Att jag inte riktigt hörde men han möter mig med total tystnad. Vägrar att upprepa sig. Och lika bra är väl det, att svära är bevis på bristande intelligens har jag hört. Och vem vill vara dum i huvudet? Kanske till och med bli klassad som en idiot!

Idiot. Det är ett gammalt begrepp för mannen på gatan har jag lärt mig på en föreläsning jag varit på. Begreppet myntades när det öppnades anstalter för människor som inte kunde ta vara på sig själva. De blev idioter. Som vi sedan med friskt mod kallar varandra när ilskan rinner till.
CP är ett annat klassiskt ordval, riktad mot mänskliga måltavlor, Hora är också ett populärt uttryck. För att inte tala om zigenare, blatte, tattare och neger. Bara för att nämna några ord som skapats av människan.

Samlingsbegreppet för allt detta är laddade ord. Vissa av oss använder dem ohämmat och utan egentlig eftertanke. Vi vet att orden sårar och gör illa mot mottagaren men att orden alltid har används. Jag är inget undantag även om jag inte kommer ihåg att jag någonsin kallat någon för hora.
Neger däremot, det har jag sagt. Många gånger till och med. Det lärde jag mig både i skolan och i söndagsskolan att så hette de mörkhyade människorna från en annan kontinent. Söndagsskolans sparbössa med den lille svarta pojken som i tacksamhet nickade mot mig när jag stoppade i den medhavda slanten.
-Pengarna går till negerbarnen i Afrika så de inte ska behöva svälta, sa söndagsskolefröken och lade sin vita hand på våra huvuden. Vi barn skulle känna en stor vördnad över att vi inte bodde i Afrika och var fattiga och hungriga.

Föreläsaren grävde djupt ner bland de laddade orden. Berättade om människor som levt under förfärliga förhållanden. Där inget människovärde fanns. Ingen rätt att bestämma om varken sitt egna liv eller sina egna kroppar. Om överheten som hade rätten att kalla dessa människor för kränkande ord.

Så görs än idag. Människor som anser sig ha det mandatet. Men ett är då säkert, efter föreläsningen gick vi alla hem var och en till sitt med ett helt annat tänkande. Orden fick plötsligt en stark historisk innebörd även om alla vi som var där inte utsätter våra medmänniskor för verbala kränkningar.

Jag hoppas att den duktiga föreläsaren fortsätter att resa land och rike runt och berätta om ord som sårar. Speciellt borde hon besöka skolor men även arbetsplatser. Samlingsplatser för alla människor där alla är olika men ändå mycket, mycket lika med framför allt med lika mycket värde. Oavsett vad.