Upp, ner och vårt vackra Östergötland

Åter på hemmaplanen efter att varit hemma i två dagar. Eller har vi varit hemma? Det är ju inte vårt hem längre.
Mina känslor har klättrat upp och ner på de känslomässiga trappstegen och jag har känt mig vilsen, förvirrad.
Likadant varje gång som vi besöker den plats där vi en gång bott under många år. Där vi startade vårt gemensamma liv. Jag är hemma men ändå borta...

Natten före avresedagen kunde jag inte somna. Hela jag var fylld av melankoli men även av glädje. Längtan efter att få resa och en saknad efter det som varit.
En bit av mitt hjärta och mina rötter finns fortfarande kvar i den Värmländska myllan. Jag är inte människa att rycka upp dessa rötter. Varken från bygden eller från de som finns kvar där.
När vi satt vid det uppdukade köksbordet kändes det som om tiden stannat. Allt var som vanligt. Rösterna, skratten och gemenskapen. Med en enda stor skillnad. Vi var deras långväga gäster.

Körde förbi vårt hus som inte är vårt hus. Träden som vi planterade var nedtagna, inga blommor syntes i rabatternas mörka jord, flaggstången saknas och fönstren gapade svarta och tomma. Jag känner till varje vrå av huset. Varje spik som en gång slagits i av maken, varje penseldrag vi gjort tillsammans, golvet av massivt trä och de djupa fönstersmygarna.
I fönstret på dörren till ladugårdens mjölkrum kunde jag skymta strimlor av de gardiner som jag en gång satte upp.
Det smärtar. Det var inte så vi ville det skulle bli när vi sålde vår gård.

Välkända vägar som leder oss hem. Där vi bor nu. Inte dit vi bodde då. Det händer att jag känner en stark hemlängtan. Snudd på ånger att vi lämnade det vi byggt upp.

Trevliga dagar har det varit. Konstaterade när vi nattsuddade att tiderna förändrats för oss alla. Nya generationer har tagit över och åldermänniskorna klivit lite åt sidan. Precis som det ska vara.
-Ingen potatis ska ner i joden längre, sa de.
-Nehej nej, ingen potatis, svarade vi.

Besöket förde med sig att jag ska bli en sorts arrangör. En östgötsk sådan. Nu ska jag smida och arrangera. Visa upp en liten del av vår bygd som sedan tjugofem år tillbaka är vår hemvist. Jag ser mycket fram mot detta och ska med stolthet stå som mottagare av besökarna som troligtvis blir så pass många att turen hit kräver en minibuss. Ge ett smakprov på vårt vackra Östergötland.

Kanske kan det bli min nya nisch. Locka hit människor från andra delar av vårt land. Känns som en bra idé. Jag är en fena på att arrangera. Har gjord det under nästan tjugo års tid. Men nu blir det i en annan tappning. Inga inslag av sorg och ett sista avsked. Bara glädje och på återseende.

Ska ta mig en allvarlig funderare över min spirande kreativitet. Men det kanske är klokast att vänta med att starta upp något innan jag vet om sommarens arrangemang slår väl ut eller inte. Samt rådgöra med maken. Ty han blir med stor säkerhet indragen i mitt eventuella projekt. Som alltid.

I morgon är en ny dag. En ny vecka och nya tag. Här finns barn och barnbarn. Våra hjärtan och vår glädje. Här är vårt hem och vår trygghet. Under bilresan kände jag att jag längtade hem. Till vårt lilla hus vid sjön. Nu är jag inte vilsen längre. Nu är jag där jag ska vara. Hemma.

Binnikemask och att dölja sanningen

För det mesta åker jag ensam på mina reportageresor. En gång i tiden var vår yngsta dotter med som fotograf men sedan hon blev upptaget med annat får jag på egen hand vara både skribent och fotograf. I början kändes det ensamt men med tiden vande jag mig och nu känns det helt i sin ordning.

Idag hade jag dock sällskap på min resa. Småtvillingarnas storasyster blev sugen på lite reportagejobb och hängde därmed med mig.
Det är alltid intressant att umgås med en flicka som fortfarande är fyra år men längtar till dess hon fyller fem och får börja på "femmis." Vad "femmis" är för något har jag inte riktigt klart för mig, bara att alla femåringar ingår i den gruppen.

Dagens samtalsämne gick till stor del åt att analysera begreppet binnikemask. Den som äter lortig snö hör till riskzonen att bli drabbad av denna minst sagt otrevliga parasit. Enligt mitt barnbarn. När jag berättade att en flicka jag lekte med som barn åt gamla utspottade tuggummin som hon plockade upp från trottoaren höll mitt barnbarn på att få dåndimpen. Helt viss och säker var hon att den arma flickan med omedelbar verkan fick binnikemask i magen för all tid och evighet.

Sedan avhandlade vi ämnet döden. Tidigare led barnet av en sorts dödsångest och var rädd för att samtliga i hennes närhet stod inför en snar hädanfärd. Jag tror att det har släppt något för det var ett tag sedan hon undrade när jag och morfar tänkte lägga oss ner för att aldrig mer vakna.
När vi var klara med det något sorgliga men krassa konstaterande att samtliga som lever ska dö övergick vi till att sprätta upp buken på hundar som ätit plast och sånt. Vi var rörande överens om att hundar ej bör äta annat än hundmat och absolut inte nyinköpta hundkoppel. Något som flickebarnets moders ledarhund är väl medveten om eftersom han nyss förärats med ett nytt koppel.

Det första som mötte mig i morse när jag studerade nyhetsflödet var att BB King dött vid en hög ålder. Nu nämnde jag inte detta faktum för mitt barnbarn eftersom hon antagligen inte vet vem BB King var. Även om hon är en mycket upplyst och för sin ålder allmänbildad flicka så lät jag bli.

"BB King gick bort i sömnen."
Först fnissade jag lite. Tänkte att han gått i sömnen och villat sig iväg någonstans. Men sedan kom allvaret över mig.
Att säga till ett barn att någon gått bort kan få förödande konsekvenser. Det är den vuxnes rädsla för att dö som skrämmer den vuxne själv. Därför lindas ordet in för att det ska kännas bättre, humanare, inte så nära. "Gått bort, somnat in, lämnat oss."
Hur ska ett barn där någon närstående dött förstå begreppet? Sådant som händer dagligen omkring ett barn. "Mamma ska bara gå bort ett tag eller lägg dig ner så stoppar jag om dig och läser en saga sen somnar du gott."
Vuxna separerar och vuxenpratet studsar över barnets huvud.
"Han/hon lämnade oss...."
Hur ska barnet bena ut om den som går bort, somnar in eller lämnar oss i själva verket inte står i beredskap att dö och aldrig mer återvända?

Dö är ett bra ord för någon som dött. Rentutav det allra bästa ordet. Utan några som helst krusiduller.

Det är dumt att dölja sanningen i inlindade ord för ett barn. Oavsett vad det gäller. De är smarta de där små liven och när den vuxne bli genomskådad av barnaögonen bli förklaringen om den rätta sanningen en ganska så svår uppgift.

Grannens motorcykel och förgätmigej

Härom kvällen knackade det på dörren och där stod grannen med en plastkasse i handen.
Färsk strömming, var min första tanke.
Vi skulle precis satta oss att äta kvällsvard, men vi bjöd nyfiket in honom. Vad fanns det i kassen?

Bland framdukat porslin och fiskgratängen tömde han ut innehållet. Det visade sig vara gamla svartvita fotografier från hans ungdoms dagar. Han ville visa oss bilderna men vi märkte att han även ville prata om flydda tider.
Medan maten kallnade bläddrade vi och studerade ynglingen som log mot oss från bilderna. Viss likhet kunde skönjas mellan honom och han som höll i korten.
Motorcykelfantast. Jeans, skinnjacka och nedkavlade gummistövelskaft. Någon hjälm behövdes inte.
Flickor med scarlett runt håret, vida klänningar, sandaletter och cigarett i nypan. Uppflugen på bönpallen med benen åt samma håll, ty att grensla en motorcykelsadel iförd klänning kunde ge fladder i hönsburarna med urinvägsinfektion som följd. Ena armen runt föraren av det tvåhjuliga fordonet medan den andra armens hand höll ordning på frisyr och klänning.
Säkerhetsutrustning vid färd på motorcykel överflödigt.

Coca-Cola kom till Sverige och även till Skäblackas nejder. Den skulle avnjutas med hjälp av sugrör.
Rock´n roll i den penningstinna jukeboxen och rökning tillåten inomhus.
Färd till andra städer med hemmafixade skinnjackor. BLACKA i stora bokstäver som visade på att motorcykelgrabbarna tillhörde en klubb. Dock misstolkades texten och de fick pengar i handen eftersom människorna i de andra städerna trodde att de helt enkelt var blacka. Det var då givmildhet var ett erkänt begrepp.

Det var roligt att se och höra grannen berätta. Märkte att han blickade tillbaka på sin ungdom med både glädje och vemod. Samtidigt slog det mig att ett liv är så otroligt kort. Grannens ork börjar tryta, sa han med en uppgivenhet i rösten. Pojken på kortet och mannen i vårt kök. En och samma person men i olika skepnader. Då och nu. Det gjorde mig sorgsen till mods. Tänkte på mitt eget liv. Vårt liv tillsammans, makens och mitt. Närmar oss vårt 40-årsjubileum. Men vilka garantier finns det att vi kan skåla i skumpa och äta tårta från finporslinet?

Det växer massor av förgätmigej i vår trädgård. Lite här och var har blommorna samlats i små tuvor. Blå och söta i kontrast mot allt annat som växer. Förgätmigej. En liten blomma med minnen i de små kronbladen. När sommarens blomning är över vissnar de ner. Precis som allt annat levande. Men minnen kan bevaras om inte annat så i form av fotografier. Om de inte kastas bort av någon som inte inser värdet av att spara på både minnen och gamla bilder.

Småtvillingarna, morfar och slukhålet

Det har varit bokat sedan en vecka tillbaka. En heldag med småtvillingarna. Ingen storasyster eller några stortvillingkusiner. Bara mormor, morfar och de två flickorna.
Färden gick till Linköping. Den festliga dagen började med festligheter på ett festligt café. Barnen fick välja ut precis vad de ville. De ville ha monsterbakelser som såg ut som skära grisar.Vi vuxna valde bakelser med marsipan, grädde och jordgubbar. Mäktiga bakverk med mycket sötma som lade sig tillrätta i våra magsäckar.

Valet stod sedan mellan gamla Linköping och Busfabriken. Lotten föll på det senare alternativet.
Eftersom alla barn går i skolan en helt vanlig onsdag så fick vi härja fritt bland bollhav, pulkabackar och klätterställningar. Endast ett par med en liten bebis och så vi var dagens enda gäster. Efter en timma insåg bebisföräldrarna att bebisen inte hade någon större glädje av att busa i en busfabrik så de packade ihop skötväskan och gav sig därifrån. Kanske åkte de till gamla Linköping och gick på Dahlbergs café istället.

Flickebarnen är kavata och räds inte varken höga höjder eller branta rutschkanor. Men eftersom vi hade ett visst ansvar för att de inte ramlade ner och bröt nacken av sig kände vi oss nödd och tvungen att klättra ihop med dem och bistå med två par hjälpande händer om det behövdes.
Nu är tunnlar och krypgångar anpassade efter människor i små storlekar så stundom blev det trångt. Det låg en lukt av fotsvett, armsvett, barnsvett och andra oidentifierbara dofter över hela anläggningen. Kvarlämnade odörer som nog aldrig kan vädras bort.
Toaletten var dock dekorerad med någon sorts dofthämmare vilket skulle bidra till en doftande  fräschör som för tankarna till en sommaräng i sann reklamanda. Påföljden blev endast att en av flickorna fick kraftiga kväljningar av sommarängen så vi fick skynda på det vi skulle uträtta när det behovet gjorde sig gällande.

Under vår klättertur kom vi till ett brant rör som skulle passeras nedåt. Plötsligt tvekade flickorna. De blev rädda för någon avslutning på röret var inte synligt. Morfar kröp först och agerade vägvisare och demonstratör. Långsamt och med viss möda kravlade han sig fram till kanten, dinglade ett tag med benen, tog sats och försvann ner i slukhålet. Flickorna snyftade till, undrade om de någonsin skulle få återse sin morfar och backade sedan bort från det som hotade att sluka oss alla.

Efter fyra timmar var vi slut och förbi. Dessutom hade en strumpa spruckit på en av flickorna så flera tår blev utsläppta i friheten. Vi tackade och satte oss tillrätta i bilen för hemfärd. Innan jag hunnit startat motorn sov samtliga passagerare.

En sorglös dag har det varit. Inga tankar på regeringen som hotar med nyval. Inte heller har rapporter om krig och katastrofer legat som ett vått täcke över oss. Inga X2000-tåg som slitits itu utanför Norrköping eller skadade ishockeyspelare. Prinsbröllop och Zlatans drömhus. Avrättad försvarschef i Nordkorea eller skjutningar i Göteborg.
Vi har dragit i oss andra människors kroppsodörer, ätit konditorivaror och dagens lunch. Bekymmersfritt lekt och busat med två av de som bidrar till vår lycka och glädje.
I morgon är vi säkert stela och ömma i våra gamla muskler, knastrande senor och broskiga leder.
Det gäller på för pensionärer att klättra i en busfabrik.

Snygg och smart

Nu har göken krupit fram från någonstans, öppnar näbben och släpper ut sitt ko-ko. Östergök eller västergök, jag struntar i vilket. Bara han gal är jag nöjd och belåten. Så får han befinna sig i vilket väderstreck det behagar. Någon gökotta tänker jag inte bege mig i väg på. Det behövs inte heller för den delen. Göka kan jag göra hemma, så att säga. Tolka det hur ni vill.

Det är så fantastiskt vackert att jag får ont i hjärtat när jag strosar runt i vår trädgård och ser allt som nu står i blom. Tänker att jag måste hålla kvar det här på något sätt. Men det går inte, det inser jag för jag har inte den makten.

Inte heller har jag makten att påverka min egen skönhet. Eller brist på skönhet. Det beror på min sinnesstämning om jag anser mig vacker eller inte. Vissa dagar kan jag nog tycka att det är helt okej med den som möter mig i spegeln. Andra dagar vänder jag bort blicken, suckar och säger för mig själv att nu blir väl båda barn och hundar rädda när jag uppenbarar mig.
Lite kan jag ändå påverka hur jag ser ut. Välja att dra ner mungiporna mot den något slappa bysten eller le och ställa mig i solljuset så min behåring på överläppen syns tydligt och klart.
Vad det gäller min håriga överläpp så finns det tillfälliga botemedel. Vax heter det ena och gör mycket ont. Pincett heter det andra men framkallar inte lika stor smärta eftersom det inte sker i ett och samma ryck. Jag använder mig av båda metoderna. Ögonbrynen låter jag dock min frissa behandla på grund av att min allt mer sviktande syn kan få ögonbrynen att te sig olika när momentet är utfört.

Men sen allt det där andra. Som inte går att vaxa eller plocka. Själva utseendet. Det kan jag inte påverka. Om det ens är en nödvändig åtgärd?!

Lyssnade på ett radioprogram. Där medverkade den fula och den vackra. Båda av kvinnligt kön. Det som påverkade mig mest var att båda led av ett och samma problem. Sina utseenden. Men det fanns ändå en viss en skillnad. Den vackra gled in i livets behagligheter tack vare sin skönhet. Fick vilka jobb hon ville, det räckte med att visa upp sig själv och ett cv ansågs som överflödigt.
Den andra kvinnan fick också jobb, publikt dessutom. Programledare i tv:s barnkanal. Hatmejlen strömmade in ganska omgående. Det gick så långt att ett barn i Stockholms tunnelbana klev fram och påpekade att hennes pappa tyckte att hon var jätteful. Medan barnets moder generat tittade åt ett annat håll. Hon var helt enkelt för ful att visa upp sig i tv-rutan ansåg många.

Men vad är då problemet? Den ena är vacker som ett blommande körsbärsträd medan den andra som inte fötts fram till livet med det som andra kallar ett bra utseende drogs med samma bekymmer. Varför?
Den vackra kvinnan hon hade dåligt med vänner när hon var ung. Blev inte medbjuden på partaj av de andra flickorna. Då fanns en överhängande risk att de blev panelhönor och fick gå hem med sorgsenhetens krassa visshet om att inga killar tittat åt deras håll. De ville ha killar och uppmärksamhet ifred från skönheter.
När den vackra flickan blev en vuxen vacker kvinna var hon ofta ute och höll föredrag. Mycket bra föredrag dessutom, men det som fångade den manliga delen av publiken var dock inte hennes anförande. Det blev till en bisak och hennes vackra ansikte påtalades vid sammankomsterna efteråt.
Den vackra kvinnan fick lida många gånger över att vara vacker. Kände samma bedrövelse som den fula kvinnan som fick elaka mejl och kommentarer.

Vi lever i en utseendefixerad värld. När det finns så mycket annat som är betydligt viktigare, tänker jag och pillar på det stela svarta hårstrå som envist växer ut under min haka. Kanske borde jag åka in till staden och köpa lite sån där kajal, foundation Maybelline och ett färgglatt läppstift. Make up mig lite för att förhöja min skönhet. Men det måste ske en dag då maken inte är hemmavid.
Eljes skulle han utbrista: Vad i all sin dar! Hur har du egentligen ställt till dig!!
Han är mer för den där naturliga skönheten, inte den påmålade. Vilket han anser att jag har och ofta påtalar detta. Naturlig skönhet utan konstgjord färg. Och med det känner jag mig faktiskt ganska nöjd.  För vem vill väl inte vara snygg, sexig och snygg. I alla fall snygg och sexig. Det är inte helt nödvändigt att vara smart. Även om det ibland kan ha sina fördelar.