Åbackarna och vända korv med tumstock

När jag är i staden är det uteslutande ärenden som ska uträttas. Jag gör det jag måste på fortast möjliga tid för att sedan återvända hem till lugnet. Stadslivet ger mig myrkryp i hela kroppen. Idag var dock ett undantag. Njöt faktiskt av att strosa runt Åbackarna och Motala ström som är ett lummigt och naturskönt område. Har aldrig åkt dit enkom för att strosa men idag väntade jag på sonsambon som hade ett åtagande inne i Norrköping och passade på att fördriva tiden med en liten promenad med min kamera som sällskap.
Jag gick bort mot det gamla industrilandskapet och stannade till vid åsynen av fängelset som varit i bruk sedan 1790-talet fram till nutid. Många skurkar och banditer, skyldiga eller eventuellt oskyldiga, har genom åren suttit och skakat Norrköpings anstaltsgaller. Inrättningen var från första början ett spinnhus där lösdrivande kvinnor fick ägna sina dagar åt att spinna garn. Allt medan de fick tid över att tänka på sin sexualmoral. Männen däremot ansågs inneha så pass med moral att de inte behövdes spärras in på någon förbättringsanstalt.

De som inte överlevde fängelsevistelsen blev begravda på fängelseområdet och det lär visst ligga omkring 400 döda interner innanför murarna.

Kvinnorna vandrade in och ut genom fängelsegrindarna allt medan anstalten bytte namn. Efter det att de kvinnliga interna lämnat anstalten för gott ersattes de av det motsatta könet. Kriminella berömdheter som Stig Bergling, Mattias Flink och Clark Olofsson har fått mat och logi bakom lås och bom i vårt stadsfängelse. Så även Ioan Ursut. Den spinkige lille mannen som kunde klämma sig ut genom de mest trånga galler och springor i det rättsliga systeme som fängelser tillhör. Norrköpings fängelse var för övrig det första fängelse han lyckats rymma från.
De sista åren har fängelset fungerat som häkte men även som en sluss för de som fått sin dom och som väntade placeringar på andra anstalter.

2013 avvecklades fängelset och de gamla byggnadernas framtid är oviss. Kommunen hoppas på att kunna bygga lägenheter på den historiska marken. Men för att kunna fullfölja det projektet måste delar av de gamla byggnaderna rivas. Stadsantikvarien rasar och menar att en unik kulturmiljö går förlorad. Och jag är benägen att hålla med, så även andra med mig och protestlistor har upprättats av allmänheten. Det som eventuellt kan stoppa nybyggnation är att ingen riktigt vet vad de ska göra med de efterlämnade benknotor från de begravda fångarna. En utredning därom har upprättats. Ska bli spännande att följa den utvecklingen även om jag aldrig någonsin kommer att bli delaktig i en flytt till nybyggda lägenheter i kvarteret Drag. Trots historisk mark och bedårande utsikt över Strömmen. Vi har bedårande utsikt över sjön Glan där stillhet och lugn råder och det räcker mer än väl för en enkel människa som jag.

Sonsambon avbröt min promenad och mina tankar kring det forna fängelset genom att meddela mig att det var dags att bege oss hemåt till Skärblacka. När vi närmade oss en bit från deras hus såg vi hur arton små människor i gula reflexvästar promenerade på ett enda långt led. Fyra vuxna höll ordning på ledet. Mitt i högen skymtade vi stortvillingarna. Dagisklassen på utflykt. Med buss hade samtliga rest från Norrköping till Skärblacka för att grilla korv i stortvillingarnas trädgård. Jag beundrar verkligen personalen att genomföra ett dylikt projekt med bibehållet humör.
Grillarna gick varma. Maken och jag höll ordning på korven och han imponerade stort på en av de två manliga ur dagispersonalen genom att vända korvarna med hjälp av sin tumstock som han plockade fram ur en av snickarbyxornas fickor.
"Så grillar en riktig karl," utbrast den manlige dagisfröken och maken nickade gillande allt medan arton hungriga små barn flockades kring grillmästaren.

En fisande hund och en växande mage

Vädret fortsätter att vara stabilt. Inga förändringar eller tvära kast. Det är kallt och regnigt när vi släcker lampan för natten, kallt och regnigt när vi vaknar och tänder kökslampan för att slippa tillreda frukosten i skumrasket.
Till och med de gamla garvade väderspåmännen har gett upp. De enda som ser glada ut är meteorologerna på tv när de pekar ut mörka moln och rika skurar. De har förstås betalt att se glada ut så det vore illa om vi tittare behövde betala tv-avgiften och få griniga väder rapportörer i gengäld.

Somrar där solen ersätts av regn minskar våldet ute i vårt samhälle sägs det. Kanske bråkstakarna är rädda för vätan eller också kan det bero på att folk stannar inomhus och endast går ut när nöden gör sig gällande. Som till exempel tomma kylskåp eller brist på toalettpapper och snus. På ödelagda gator finns det inget stoft till råkurr och slagsmål. Även busarna får hålla sig inne och se på Simpsons eller Hem till byn på SVT Play.

Köpmännen däremot de gillar när regnet strilar. Att ta sig till köpcentrum är ganska enkelt och risken att bli blöt är minimal. Kliva i bilen hemma och köra in i parkeringshusen och sedan promenera genom inglasade slussar fram till butikernas utbud. Att lätta på kontot livar upp den dystre regnhataren. Det är vetenskapligt bevisat, tristessen gör att vi handlar mer och regniga somrar ökar affärernas omsättning.

Vi får också mer att tala med varandra om, ty vädret är en rik källa att ösa ur och den sinar aldrig. Nu ska vi gnälla över våren och den väntande sommaren. Som med all säkerhet blir kall och blöt eftersom den inletts så surt. Så kan vi jämföra denna vår med alla andra vårar så långt tillbaka i tiden som vi kan minnas. Det finns de som år efter år prydligt antecknat graderna på både vattenmätaren och utomhusterometern, elförbrukningen och soltimmarna. För dessa är det lätt att kommentera och lägga fram fakta om den svenska sommaren årtionden tillbaka. Vi andra vi får googla om vi vill veta. I alla fall jag för jag kommer sällan ihåg hur vädret var några år tillbaka.

Hur mycket regn vi fått denna vår har vi ingen aning om eftersom vi tappat bort vår regnmätare. Mycket märkligt. Kanske har komposttjuvarna som härjar i bygden varit framme och snott den också.  Må hända även vår smörgåsgrill för den har vi också tappat bort. Skulle vara fint att ha den just nu eftersom det inte går att grilla utomhus. Våffeljärnet har vi dock kvar så våfflor kan vi grädda i brist på annat.

Vår låneledarhund ligger vid mina fötter och sover. Han gnyr lite i sömnen och släpper av en fis då och då. Han är glad så länge han får ligga där han ligger ty han är inte speciellt hågad på någon motionsrunda i detta väder. Ej heller jag. Maken får sköta om hundens rastning. Han som ännu inte har hängt undan vinterjackan. För egen del tänker jag lämna skrivarboden för idag och lägga mig under filten och läsa en bok. I lugn och ro. Måste vara i form till kvällen för då kommer en småtvilling på nattligt besök. Hennes storasyster sov här i natt och i morgon kommer den andra tvillingen för att sova mellan oss. Och i morse stod stortvillingarna och knackade på dörren och ville komma in för att äta frukost. Föräldrarna var på väg till mödravården för att mäta den allt mer växande magen. Det står inte på innan vi får bereda plats för ytterligare ett barnbarn. Bara den här regniga sommaren är förbi så kommer den lilla. Eller lille. Det beror på vad det blir för sort.

Iskalla vindar och svartmyror

Maken går fortfarande omkring i sin vinterjacka. Jag vägrar hårdnackat med den påföljd att jag huttrar i min jacka som är ämnad för sommarbruk.
Vissa tar ett steg längre. Med blåmelerade knottriga vader och benens kroppsbehåring stående rakt ut strosar de runt i shorts. Låtsas att det är sommar för att det är sommar. Om en mycket kall sådan.

Till och med svartmyrorna har fått nog av kylan och flyttat in i vårt hus. I badrummets duschutrymme har de slagit ner sina bopålar och byggt upp en imponerande stack. Jag har försökt att vara human men i går kväll nådde jag bristningsgränsen. Spolade ner stacken och dess innevånare i golvbrunnen med hjälp av hett vatten från duschmunstycket. De myror som överlevde utrotningen sprang omkring som vettvillingar. Tog sig upp på duschdraperiet, hoppade vidare mot den kakelbeklädda väggen och försökte sedan smita in i badrumsskåpet för att ta skydd. Bryskt och utan betänkligheter krossade jag dem med tumnageln.
I morse när jag gjorde min morgontoalett kröp det på benen. Upp och ner kilade de små svarta kräken och när jag tittade efter har de återupptagit sitt bobyggande där ruinerna av förra bostaden fanns.
Nu har jag tagit till en kraftigare kaliber och utlyst krig mellan mig och myrorna.
Bara inte nu mördarsniglarna får samma lysande idé. Att boa in sig hos oss i väntan på bättre tider. Å andra sidan är detta bra och gynnsamma förhållanden för en mördarsnigel. Våtmark och ingen uttorkande hetta så jag får väl fortsätta med den mekaniska utomhusjakten på dessa inkräktare.

För egen del har jag dystra och kostsamma prognoser att komma med på grund av en avbiten tand. Mitt septembertandläkarbesök är således ett snart förestående besök. Inte nog med att det ska betalas skatt och moms, nu ska här även betalas tandläkarräkningar. Livet är inte alltid rättvist.

Men vad är egentligen rättvist i den värld vi lever i? Att den hungrige inte får mat medan den mätte äter sig ännu ner mättare. Eller att den fattige inga pengar har medan den rike fyller sina konton med mer än det går att göra av med. Att barn som går i skolan kan skolka om det behagar medan andra barn inte ens kan stava till sina namn. Skapare skapar spel där deltagarna dödar varandra och blodet flyter medan verkliga människor flyr för sina liv och dör ändå.

Nu ska jag åka och hämta dotterns ledarhund. Hans ska ha sin hemvist hos oss under veckan medan hans matte reser med sina kollegor till Polen för att se spåren efter den mänskliga förintelsen.
Vi andra stannar hemma och spanar efter solen och längtar efter värmen.

Jag petar med tungan på den avbitna tandens vassa kant. Längtar efter en inbokade dagen då tandläkaren ska täppa till hålet. Faktiskt gör jag det. Eller kanske inte precis längtar, det är en sanning med modifikation. Mer väntar på att det hela ska vara över...

Upp, ner och vårt vackra Östergötland

Åter på hemmaplanen efter att varit hemma i två dagar. Eller har vi varit hemma? Det är ju inte vårt hem längre.
Mina känslor har klättrat upp och ner på de känslomässiga trappstegen och jag har känt mig vilsen, förvirrad.
Likadant varje gång som vi besöker den plats där vi en gång bott under många år. Där vi startade vårt gemensamma liv. Jag är hemma men ändå borta...

Natten före avresedagen kunde jag inte somna. Hela jag var fylld av melankoli men även av glädje. Längtan efter att få resa och en saknad efter det som varit.
En bit av mitt hjärta och mina rötter finns fortfarande kvar i den Värmländska myllan. Jag är inte människa att rycka upp dessa rötter. Varken från bygden eller från de som finns kvar där.
När vi satt vid det uppdukade köksbordet kändes det som om tiden stannat. Allt var som vanligt. Rösterna, skratten och gemenskapen. Med en enda stor skillnad. Vi var deras långväga gäster.

Körde förbi vårt hus som inte är vårt hus. Träden som vi planterade var nedtagna, inga blommor syntes i rabatternas mörka jord, flaggstången saknas och fönstren gapade svarta och tomma. Jag känner till varje vrå av huset. Varje spik som en gång slagits i av maken, varje penseldrag vi gjort tillsammans, golvet av massivt trä och de djupa fönstersmygarna.
I fönstret på dörren till ladugårdens mjölkrum kunde jag skymta strimlor av de gardiner som jag en gång satte upp.
Det smärtar. Det var inte så vi ville det skulle bli när vi sålde vår gård.

Välkända vägar som leder oss hem. Där vi bor nu. Inte dit vi bodde då. Det händer att jag känner en stark hemlängtan. Snudd på ånger att vi lämnade det vi byggt upp.

Trevliga dagar har det varit. Konstaterade när vi nattsuddade att tiderna förändrats för oss alla. Nya generationer har tagit över och åldermänniskorna klivit lite åt sidan. Precis som det ska vara.
-Ingen potatis ska ner i joden längre, sa de.
-Nehej nej, ingen potatis, svarade vi.

Besöket förde med sig att jag ska bli en sorts arrangör. En östgötsk sådan. Nu ska jag smida och arrangera. Visa upp en liten del av vår bygd som sedan tjugofem år tillbaka är vår hemvist. Jag ser mycket fram mot detta och ska med stolthet stå som mottagare av besökarna som troligtvis blir så pass många att turen hit kräver en minibuss. Ge ett smakprov på vårt vackra Östergötland.

Kanske kan det bli min nya nisch. Locka hit människor från andra delar av vårt land. Känns som en bra idé. Jag är en fena på att arrangera. Har gjord det under nästan tjugo års tid. Men nu blir det i en annan tappning. Inga inslag av sorg och ett sista avsked. Bara glädje och på återseende.

Ska ta mig en allvarlig funderare över min spirande kreativitet. Men det kanske är klokast att vänta med att starta upp något innan jag vet om sommarens arrangemang slår väl ut eller inte. Samt rådgöra med maken. Ty han blir med stor säkerhet indragen i mitt eventuella projekt. Som alltid.

I morgon är en ny dag. En ny vecka och nya tag. Här finns barn och barnbarn. Våra hjärtan och vår glädje. Här är vårt hem och vår trygghet. Under bilresan kände jag att jag längtade hem. Till vårt lilla hus vid sjön. Nu är jag inte vilsen längre. Nu är jag där jag ska vara. Hemma.

Binnikemask och att dölja sanningen

För det mesta åker jag ensam på mina reportageresor. En gång i tiden var vår yngsta dotter med som fotograf men sedan hon blev upptaget med annat får jag på egen hand vara både skribent och fotograf. I början kändes det ensamt men med tiden vande jag mig och nu känns det helt i sin ordning.

Idag hade jag dock sällskap på min resa. Småtvillingarnas storasyster blev sugen på lite reportagejobb och hängde därmed med mig.
Det är alltid intressant att umgås med en flicka som fortfarande är fyra år men längtar till dess hon fyller fem och får börja på "femmis." Vad "femmis" är för något har jag inte riktigt klart för mig, bara att alla femåringar ingår i den gruppen.

Dagens samtalsämne gick till stor del åt att analysera begreppet binnikemask. Den som äter lortig snö hör till riskzonen att bli drabbad av denna minst sagt otrevliga parasit. Enligt mitt barnbarn. När jag berättade att en flicka jag lekte med som barn åt gamla utspottade tuggummin som hon plockade upp från trottoaren höll mitt barnbarn på att få dåndimpen. Helt viss och säker var hon att den arma flickan med omedelbar verkan fick binnikemask i magen för all tid och evighet.

Sedan avhandlade vi ämnet döden. Tidigare led barnet av en sorts dödsångest och var rädd för att samtliga i hennes närhet stod inför en snar hädanfärd. Jag tror att det har släppt något för det var ett tag sedan hon undrade när jag och morfar tänkte lägga oss ner för att aldrig mer vakna.
När vi var klara med det något sorgliga men krassa konstaterande att samtliga som lever ska dö övergick vi till att sprätta upp buken på hundar som ätit plast och sånt. Vi var rörande överens om att hundar ej bör äta annat än hundmat och absolut inte nyinköpta hundkoppel. Något som flickebarnets moders ledarhund är väl medveten om eftersom han nyss förärats med ett nytt koppel.

Det första som mötte mig i morse när jag studerade nyhetsflödet var att BB King dött vid en hög ålder. Nu nämnde jag inte detta faktum för mitt barnbarn eftersom hon antagligen inte vet vem BB King var. Även om hon är en mycket upplyst och för sin ålder allmänbildad flicka så lät jag bli.

"BB King gick bort i sömnen."
Först fnissade jag lite. Tänkte att han gått i sömnen och villat sig iväg någonstans. Men sedan kom allvaret över mig.
Att säga till ett barn att någon gått bort kan få förödande konsekvenser. Det är den vuxnes rädsla för att dö som skrämmer den vuxne själv. Därför lindas ordet in för att det ska kännas bättre, humanare, inte så nära. "Gått bort, somnat in, lämnat oss."
Hur ska ett barn där någon närstående dött förstå begreppet? Sådant som händer dagligen omkring ett barn. "Mamma ska bara gå bort ett tag eller lägg dig ner så stoppar jag om dig och läser en saga sen somnar du gott."
Vuxna separerar och vuxenpratet studsar över barnets huvud.
"Han/hon lämnade oss...."
Hur ska barnet bena ut om den som går bort, somnar in eller lämnar oss i själva verket inte står i beredskap att dö och aldrig mer återvända?

Dö är ett bra ord för någon som dött. Rentutav det allra bästa ordet. Utan några som helst krusiduller.

Det är dumt att dölja sanningen i inlindade ord för ett barn. Oavsett vad det gäller. De är smarta de där små liven och när den vuxne bli genomskådad av barnaögonen bli förklaringen om den rätta sanningen en ganska så svår uppgift.