Pionen vid stentrappan och humlen från Hedebotten

I

I vår trädgård har vi några perenna växter som följt med vart vi än bosatt oss. Från början härstammar flertalet av dem från min svärmors trädgård. Hon hade gröna fingrar utav sällan skådat slag, vad hon än petade ner i jorden i form av frö, knöl eller spor så satte det fart att växa å det våldsammaste.

Två av mina käraste växter är först och främst den röda bonnpionen. Den växte vid stentrappan till mangårdsbyggnaden på den värmländska gård som vi på 1980-talet köpte. Lydigt och snällt har den blommat rikligt varje år trots att den fått hela rotklumpen uppgrävd några gånger i samband med vår flytt. Även landskapsflytten klarade en av galant, att byta den värmländska mullen mot östgötsk blev ingen chockartad upplevelse och nu är vår pion sedan länge en rotfast östgöte.
Då vi sålde vår andra gård, belägen ute på Vikbolandet, höll den dock på att gå förlorad. Den kvinnliga delen av spekulantparet förkunnade med sträng röst att om de blev gårdsägare skulle inga blommor grävas upp och förflyttas till annan ort. Mina nerver dallrade i kapp med min underläpp och det blev några sömnlösa nätter på grund av vår röda pion. Maken som alltid håller sina nerver i styr lovade att om det blev försäljning skulle pionen få följa med. Det var inte tal om annat. Och så blev det. Turligt nog drog sig spekulanterna ur affären och lika glad över det beslutet var jag. Kände att en köpare med brist på empati gällande gamla växters väl och ve inte var någon lämplig köpare

Den andra växten är vår humle som lydigt klänger sig fast vid väggen till det gamla dasset. Den sprider sig som en löpeld och jag vill minnas att det endast var en liten rot som jag förärades av Edith och Nisse i Hedebotten för över trettiofem år sedan. Humlen är en utvandrare som inte är så noga med vart den egentligen har sin hemvist. Bara den blir ompysslad på en lagom nivå är den nöjd med livet.
Det är dock en mycket lurig och lömsk rackare. Vi parkerar våra bilar intill den och aktar vi oss inte kan den gå till anfall. För något år sedan hände det sig att vid ett obevakat ögonblick virade den sig runt min hals och försökte strypa mig. Resultatet blev röda svidande revor som jag sedan fick dölja för omvärldens blickar under några dagar. Om någon hade sport mig om den uppkomna skadans orsak hade näppeligen ingen trodd på mitt ord utan ifrågasatt sanningshalten i min utsago. Istället hade de vänt sina blickar mot min oskyldige maken som aldrig skulle komma på tanken att åsamka sin hustru någon skada. Men sensationens lystnad är hög och det finns rättsdomare som gärna dömer falskt.
Humlen är vacker att beskåda men var och en av oss bör hålla behörigt avstånd från varandra.

Tiden är snart inne då pionen står i blom och humlen får ljusgröna kottar. Det sägs att finns kunskapen så går det att brygga ett gott öl på humle, men nu besitter vi inte den kunskapen eller bedriver bryggeriverksamhet så vårt öl köper vi i vår lokala matvaruaffären. För övrigt dricker jag inte ens öl eftersom jag inte tycker om den efterlämnade beskan på tungan utan den dryckenskapen överlåter jag helt till maken att ägna sig åt.

På tal om drycker så gjorde jag en angenäm upptäckt då min mamma och jag besökte vårt fina café och hembageri idag. De har börjat lansera chailatte i höga glas. Söt, varm och mycket god med rikligt av skummad mjölk som topping. Det märks att vi bor i en metropol med sinne för det moderna. Våra cafédamer är enkom inte cafédamer bakom disken, de är även garvade baristor. Vårt trevliga caféhäng är nu ännu mer trevligare tack vare detta och ingen behöver bege sig till staden för att avnjuta chailatte i höga glas. Lycka för den hemkäre.

Kontaktlinser och giftspruta

Plötsligt blev det väldigt tyst i vårt hus. Låneledarhunden, småtvillingarna och deras storasyster har åkt hem till sitt. Deras mamma är välbehållen hemma efter resan så pappan behöver inte längre någon avlastning utan allt har återgått till normala gängor.

Stortvillingarna har jag hämtat från deras dagis och vi hann därefter med ett besök i vår lokala matvaruaffär för att inhandla tvättmedel, melon och jordgubbar. Exemplariskt sköt de sina miniatyrvagnar och pillade inte på något som de inte fick pilla på. Gick däremot till vänster när jag sa höger och tvärt om. Men vi fick det vi skulle ha och de välartade barnen varken gnällde eller protesterade när jag sa nej till kokosbollar. Bara konstaterade att just kokosbollar är väldigt gott. Vilket jag höll med om till fullo.

Nu har även de åkt hem och både melonen och jordgubbarna är uppätna. I morgon är en ny dag och nya vändor till dagis i Norrköping. Sedan tar jag helg. Det sliter på att vara dagbarnvårdare. Utför sysslan på gamla meriter och än hänger takterna i trots att det är många år sedan vi själva hade småbarn. Dock minns jag inte att jag blev så trött i huvudet då som jag blir nu för tiden.

Även om jag känner mig ung till sinnet så märks det att jag börjar närma mig ålderdomen. Det gör ont lite här och där, lederna stelnar till och håret blir allt mer gråare. Synen är det inte så värst bevänt med heller för den delen och jag har både kontaktlinser och glasögon. Visserligen inte samtidigt men ändå.
Barnbarnen tittar på mig med skräckblandad förtjusning när jag plockar ur eller sätter i mina linser. Jag får förklara att det inte är själva ögonen som åker fram och tillbaka i behållaren med linsvätska men de ser misstänksamma ut. Någon dag när jag har mer ork ska jag sätta mig ner och förklara för dem om ögats uppbyggnad och åtgärder för gamla människors synfel. Kanske jag även kan illustrera på ett papper. Även om jag inte är konstnärligt lagd borde jag kunna åstadkomma ett öga. Kan inte vara så svårt. Grisar är jag rätt bra på att teckna, men det är då det enda.

Nu när alla är återbördade till respektive hem kan jag på allvar sätta in stöten mot svartmyrorna som envist flyttar runt mellan badrummet och utrymmet där tvättmaskinen står. Jag har köpt Myrr i tre olika produkter. Jag har ännu inte vågat använda det till fullo eftersom jag inte vill förgifta varken barnbarn eller våra lånehundar. Nu är det dock tungt artilleri som gäller. Och jag ska gå segrande ur striden. Mald kanel sägs vara en bra metod då det gäller myrutrotning. Men det receptet fungerar inte utan är endast nedskrivet i handboken av miljövänner. Är själv en skapligt bra miljövän men det finns gränser. Och den gränsen är nu nådd. Nu är det giftsprutan som gäller och inget annat trams.

I kväll har vi inget barn som ligger mellan oss. Vilket betyder att vi inte behöver balansera längst ut på sängkanten och klamra oss fast i underlakanet för att inte dimpa i golvet under sömnen. Märkligt att så små barn kan ta så väldigt stor plats...

Åbackarna och vända korv med tumstock

När jag är i staden är det uteslutande ärenden som ska uträttas. Jag gör det jag måste på fortast möjliga tid för att sedan återvända hem till lugnet. Stadslivet ger mig myrkryp i hela kroppen. Idag var dock ett undantag. Njöt faktiskt av att strosa runt Åbackarna och Motala ström som är ett lummigt och naturskönt område. Har aldrig åkt dit enkom för att strosa men idag väntade jag på sonsambon som hade ett åtagande inne i Norrköping och passade på att fördriva tiden med en liten promenad med min kamera som sällskap.
Jag gick bort mot det gamla industrilandskapet och stannade till vid åsynen av fängelset som varit i bruk sedan 1790-talet fram till nutid. Många skurkar och banditer, skyldiga eller eventuellt oskyldiga, har genom åren suttit och skakat Norrköpings anstaltsgaller. Inrättningen var från första början ett spinnhus där lösdrivande kvinnor fick ägna sina dagar åt att spinna garn. Allt medan de fick tid över att tänka på sin sexualmoral. Männen däremot ansågs inneha så pass med moral att de inte behövdes spärras in på någon förbättringsanstalt.

De som inte överlevde fängelsevistelsen blev begravda på fängelseområdet och det lär visst ligga omkring 400 döda interner innanför murarna.

Kvinnorna vandrade in och ut genom fängelsegrindarna allt medan anstalten bytte namn. Efter det att de kvinnliga interna lämnat anstalten för gott ersattes de av det motsatta könet. Kriminella berömdheter som Stig Bergling, Mattias Flink och Clark Olofsson har fått mat och logi bakom lås och bom i vårt stadsfängelse. Så även Ioan Ursut. Den spinkige lille mannen som kunde klämma sig ut genom de mest trånga galler och springor i det rättsliga systeme som fängelser tillhör. Norrköpings fängelse var för övrig det första fängelse han lyckats rymma från.
De sista åren har fängelset fungerat som häkte men även som en sluss för de som fått sin dom och som väntade placeringar på andra anstalter.

2013 avvecklades fängelset och de gamla byggnadernas framtid är oviss. Kommunen hoppas på att kunna bygga lägenheter på den historiska marken. Men för att kunna fullfölja det projektet måste delar av de gamla byggnaderna rivas. Stadsantikvarien rasar och menar att en unik kulturmiljö går förlorad. Och jag är benägen att hålla med, så även andra med mig och protestlistor har upprättats av allmänheten. Det som eventuellt kan stoppa nybyggnation är att ingen riktigt vet vad de ska göra med de efterlämnade benknotor från de begravda fångarna. En utredning därom har upprättats. Ska bli spännande att följa den utvecklingen även om jag aldrig någonsin kommer att bli delaktig i en flytt till nybyggda lägenheter i kvarteret Drag. Trots historisk mark och bedårande utsikt över Strömmen. Vi har bedårande utsikt över sjön Glan där stillhet och lugn råder och det räcker mer än väl för en enkel människa som jag.

Sonsambon avbröt min promenad och mina tankar kring det forna fängelset genom att meddela mig att det var dags att bege oss hemåt till Skärblacka. När vi närmade oss en bit från deras hus såg vi hur arton små människor i gula reflexvästar promenerade på ett enda långt led. Fyra vuxna höll ordning på ledet. Mitt i högen skymtade vi stortvillingarna. Dagisklassen på utflykt. Med buss hade samtliga rest från Norrköping till Skärblacka för att grilla korv i stortvillingarnas trädgård. Jag beundrar verkligen personalen att genomföra ett dylikt projekt med bibehållet humör.
Grillarna gick varma. Maken och jag höll ordning på korven och han imponerade stort på en av de två manliga ur dagispersonalen genom att vända korvarna med hjälp av sin tumstock som han plockade fram ur en av snickarbyxornas fickor.
"Så grillar en riktig karl," utbrast den manlige dagisfröken och maken nickade gillande allt medan arton hungriga små barn flockades kring grillmästaren.

En fisande hund och en växande mage

Vädret fortsätter att vara stabilt. Inga förändringar eller tvära kast. Det är kallt och regnigt när vi släcker lampan för natten, kallt och regnigt när vi vaknar och tänder kökslampan för att slippa tillreda frukosten i skumrasket.
Till och med de gamla garvade väderspåmännen har gett upp. De enda som ser glada ut är meteorologerna på tv när de pekar ut mörka moln och rika skurar. De har förstås betalt att se glada ut så det vore illa om vi tittare behövde betala tv-avgiften och få griniga väder rapportörer i gengäld.

Somrar där solen ersätts av regn minskar våldet ute i vårt samhälle sägs det. Kanske bråkstakarna är rädda för vätan eller också kan det bero på att folk stannar inomhus och endast går ut när nöden gör sig gällande. Som till exempel tomma kylskåp eller brist på toalettpapper och snus. På ödelagda gator finns det inget stoft till råkurr och slagsmål. Även busarna får hålla sig inne och se på Simpsons eller Hem till byn på SVT Play.

Köpmännen däremot de gillar när regnet strilar. Att ta sig till köpcentrum är ganska enkelt och risken att bli blöt är minimal. Kliva i bilen hemma och köra in i parkeringshusen och sedan promenera genom inglasade slussar fram till butikernas utbud. Att lätta på kontot livar upp den dystre regnhataren. Det är vetenskapligt bevisat, tristessen gör att vi handlar mer och regniga somrar ökar affärernas omsättning.

Vi får också mer att tala med varandra om, ty vädret är en rik källa att ösa ur och den sinar aldrig. Nu ska vi gnälla över våren och den väntande sommaren. Som med all säkerhet blir kall och blöt eftersom den inletts så surt. Så kan vi jämföra denna vår med alla andra vårar så långt tillbaka i tiden som vi kan minnas. Det finns de som år efter år prydligt antecknat graderna på både vattenmätaren och utomhusterometern, elförbrukningen och soltimmarna. För dessa är det lätt att kommentera och lägga fram fakta om den svenska sommaren årtionden tillbaka. Vi andra vi får googla om vi vill veta. I alla fall jag för jag kommer sällan ihåg hur vädret var några år tillbaka.

Hur mycket regn vi fått denna vår har vi ingen aning om eftersom vi tappat bort vår regnmätare. Mycket märkligt. Kanske har komposttjuvarna som härjar i bygden varit framme och snott den också.  Må hända även vår smörgåsgrill för den har vi också tappat bort. Skulle vara fint att ha den just nu eftersom det inte går att grilla utomhus. Våffeljärnet har vi dock kvar så våfflor kan vi grädda i brist på annat.

Vår låneledarhund ligger vid mina fötter och sover. Han gnyr lite i sömnen och släpper av en fis då och då. Han är glad så länge han får ligga där han ligger ty han är inte speciellt hågad på någon motionsrunda i detta väder. Ej heller jag. Maken får sköta om hundens rastning. Han som ännu inte har hängt undan vinterjackan. För egen del tänker jag lämna skrivarboden för idag och lägga mig under filten och läsa en bok. I lugn och ro. Måste vara i form till kvällen för då kommer en småtvilling på nattligt besök. Hennes storasyster sov här i natt och i morgon kommer den andra tvillingen för att sova mellan oss. Och i morse stod stortvillingarna och knackade på dörren och ville komma in för att äta frukost. Föräldrarna var på väg till mödravården för att mäta den allt mer växande magen. Det står inte på innan vi får bereda plats för ytterligare ett barnbarn. Bara den här regniga sommaren är förbi så kommer den lilla. Eller lille. Det beror på vad det blir för sort.

Iskalla vindar och svartmyror

Maken går fortfarande omkring i sin vinterjacka. Jag vägrar hårdnackat med den påföljd att jag huttrar i min jacka som är ämnad för sommarbruk.
Vissa tar ett steg längre. Med blåmelerade knottriga vader och benens kroppsbehåring stående rakt ut strosar de runt i shorts. Låtsas att det är sommar för att det är sommar. Om en mycket kall sådan.

Till och med svartmyrorna har fått nog av kylan och flyttat in i vårt hus. I badrummets duschutrymme har de slagit ner sina bopålar och byggt upp en imponerande stack. Jag har försökt att vara human men i går kväll nådde jag bristningsgränsen. Spolade ner stacken och dess innevånare i golvbrunnen med hjälp av hett vatten från duschmunstycket. De myror som överlevde utrotningen sprang omkring som vettvillingar. Tog sig upp på duschdraperiet, hoppade vidare mot den kakelbeklädda väggen och försökte sedan smita in i badrumsskåpet för att ta skydd. Bryskt och utan betänkligheter krossade jag dem med tumnageln.
I morse när jag gjorde min morgontoalett kröp det på benen. Upp och ner kilade de små svarta kräken och när jag tittade efter har de återupptagit sitt bobyggande där ruinerna av förra bostaden fanns.
Nu har jag tagit till en kraftigare kaliber och utlyst krig mellan mig och myrorna.
Bara inte nu mördarsniglarna får samma lysande idé. Att boa in sig hos oss i väntan på bättre tider. Å andra sidan är detta bra och gynnsamma förhållanden för en mördarsnigel. Våtmark och ingen uttorkande hetta så jag får väl fortsätta med den mekaniska utomhusjakten på dessa inkräktare.

För egen del har jag dystra och kostsamma prognoser att komma med på grund av en avbiten tand. Mitt septembertandläkarbesök är således ett snart förestående besök. Inte nog med att det ska betalas skatt och moms, nu ska här även betalas tandläkarräkningar. Livet är inte alltid rättvist.

Men vad är egentligen rättvist i den värld vi lever i? Att den hungrige inte får mat medan den mätte äter sig ännu ner mättare. Eller att den fattige inga pengar har medan den rike fyller sina konton med mer än det går att göra av med. Att barn som går i skolan kan skolka om det behagar medan andra barn inte ens kan stava till sina namn. Skapare skapar spel där deltagarna dödar varandra och blodet flyter medan verkliga människor flyr för sina liv och dör ändå.

Nu ska jag åka och hämta dotterns ledarhund. Hans ska ha sin hemvist hos oss under veckan medan hans matte reser med sina kollegor till Polen för att se spåren efter den mänskliga förintelsen.
Vi andra stannar hemma och spanar efter solen och längtar efter värmen.

Jag petar med tungan på den avbitna tandens vassa kant. Längtar efter en inbokade dagen då tandläkaren ska täppa till hålet. Faktiskt gör jag det. Eller kanske inte precis längtar, det är en sanning med modifikation. Mer väntar på att det hela ska vara över...