Syrensaft och djupa urringningar

Nu är även maj månad snart avklarad. Och det är en rekordmånad. Inte sedan tio år tillbaka har det varit så här kallt så snart är rekordet ett faktum.
Kylan har i alla fall inte hindrat syrenerna att slå ut i fullaste blom. Vilket är glädjande på många sätt och vis. Doften, ögonfröjden och den goda saften som jag gör på de blå blommorna. Har satt hela åtta liter saft idag. Det gick åt åtta citroner vilket motsvarar lika många liter hett vatten, sjuttio blommor, sjuttio gram citronsyra och fyra kilo strösocker. Ska stå svalt i fem dygn innan blommorna och citronskivorna silas bort och härligheten tappas på flaskor. Varsegoda, det var receptet, bara att sätta igång tillverkningen.

Vädergudarna och meteorologerna lovade sol på förmiddagen och regn klockan 14.00. Förmiddagens löfte hölls men nu har klockan dragit över två timmar så helt säkra är de inte de där väderspåmännen. Dock har svarta moln tornat upp sig, kanske blir det åska i samband med regnet.

Mullrar gör det väl snart när ryssen drar in över vårt land. Jag säger inte om utan när. Det är antagligen bara en tidsfråga innan vårt försvar mäktar med att få ryss-styrkorna att vända ute på Östersjön och i vårt luftrum. I en undersökning som gjorts anser 41 % att vi ska med i Nato medan
34 % anser det som onödigt. Kanske en könsskillnad i röstningen? Det lär vara de svenska männen som innehar ryssrädslan.

När jag ändå är inne på det här med manligt och kvinnligt. Nu måste tyska damlandslaget i fotboll bevisa att de är kvinnor och inte män för att få vara med och sparka boll i VM. Hur det ska gå till törs jag inte ens tänka tanken, men enligt källor med insyn i det manliga och kvinnliga könet ska det visst räcka med ett medicinskt utlåtande.
Rena rama galenskapen enligt mig som inte begriper mig på fotboll något nämnvärt. Men det ska ha något med för höga halter av testosteroner att göra huruvida en kvinna klassas som man eller ej.
Vad händer om en man har en låg testosteronhalt? Som en kvinna ungefär.

Ett annat dumt påfund som en schweitzare med god kunskap i damfotboll har hittat på. Han anser att de bollsparkande kvinnorna bör klä sig i tajta byxor och djupa urringningar. Bara för att öka på attraktionskraften en smula. Han vill tydligen ha pinuppor på planen, inte några testosteronstinna kvinnor som äger och levererar. Det är en konstig värld vi lever i.

Själv har jag inga problem med höga halter av testosteron. Inte heller längre höga halter av de hormoner som alltid funnits där. Har till och med märkt att adrenalinnivån sjunkit drastiskt på senare år. Det är bara att luta sig lugnt tillbaka och känna sig tillfreds med att åldern har tagit över ungdomens roll. Rätt så behagfullt kan jag tycka. Jag räds varken ryssen eller åskan. Eller spelar fotboll och måste bevisa mitt rätta kön.

Rödbeta i hålet och små snittar

Min tand är hel. Det var en enkel och smärtfri operation som ej krävde någon lokalbedövning. Det var näst intill behagfull att slänga ner sig i tandläkarstolen och vila en stund efter lunchens måltid. Att min tandläkare fick peta bort lite ugnsbakad rödbeta ur tandens hål innan hon kunde sätta fart bekom henne föga garanterade hon.

Nu återstå endast betalningen. Fakturan kommer på posten. Därmed har jag än så länge pengar på kontot. Förvånade nog tillhör inte tänderna kroppen. De har en egen plats i hälsovårdssystemet. Som inte har rätt till något frikort som läkarvård och mediciner har. Det är bara att gapa och beska med om jag vill ha tänderna i behåll.
Löständer har jag som är tandläkarrädd ofta funderat över. Praktiskt att endast lämna in lösgarnityret för behandling medan jag sätter mig tillrätta på ett kondis och äter bakelse med rätt konsistens.
När allt är klart är det bara att hämta ut mina löständer utan att jag behövt beblanda mig i tandläkaren och porslinständernas förehavande. Ska fundera att tag till innan jag bestämmer mig.

Efter tandläkarbesöket begav jag mig raskt till grannkommunen för att vara med om en invigning av ett museum. Gamla turbiner är jag dock måttligt intresserad av men snittarna var förföriskt goda. Om pressen var inbjuden till hörnan där snittarna befann sig tog jag aldrig reda på. Däremot tog jag för mig. Rejält dessutom ty snittar äro endast små munsbitar och mättar föga. Om man inte förser sig vill säga. Jag är en av naturen finurligt skapad människa och för varje papptallrik jag fyllde cirkulerade jag runt och bytte stol. Därmed samtalspartner. Som inte tidigare märkt att jag inmundigat dessa små bitar med gott pålägg. Men till sist tog det stopp. Jag blev påkommen, inte verbalt men blickar kan också tala. Den snittansvariga damens ögon sa mig att jag ätit nog. Det ska räcka till alla. Varpå hon erbjöd sig med artig röst att ta hand om min papperstallrik och kasta den i den svarta sopsäcken ämnad för skräp.

Jag förflyttade mig omgående utomhus och lyssnade på äldre herrar i svarta hattar som spelade hornmusik av vitt skilda slag. Innan jag skulle bege mig hemåt kikade jag en sista gång in i museet och där stod reportern från Norrköpings tidningar och lät sig väl smaka av de goda men mycket små snittarna. Han såg hungrig ut. Den vita papptallriken var mycket välfylld. Jag vinkade till honom och han viftade tillbaka med sitt reporterblock. Den snittansvariga damen stod bredvid honom och log. Det förstår jag mycket väl. Han var ju utrustad med en mycket större kamera än jag.  Det gör faktiskt skillnad vid snittbordet. Även om min kamera är ganska stor den också...

Kändisvarning och en luktande verklighet

Det här med att blogga har skapat kontakter med människor som jag inte känner men ändå på något sätt lärt känna. Ytligt men ingående. Tankar och händelser blir delade och jag får en inblick i deras vardagsliv.
Romaner som skrivs, korrekturläses, redigeras och lämnas till sist in till ett förlag. Spänningsnivån är hög. Blir manuskriptet antaget? Kommer romanen ut i bokform och hamnar på bokhandelns diskar?
Liv blir till och liv avslutas. Förväntningar grusas och det som skulle bli blev inget av. Delar sorgen på avstånd med främmande människor.
Och i Skövde cyklas det. Jag suckar över ständiga punkteringar och gläds när cykelringarna håller tätt.
Bilder på bullar, blomster och sjöar som snart inbjuder till bad. Målningar förställande självporträtt, familj och små barn.

Idag beskrev en av mina bloggkollegor sin nattliga dröm där handyman Ernst var inblandad. Snudd på kändisvarning. Jag bad om ett fågelbad tillverkad av Ernst om drömmen skulle upprepa sig. Bara för att kunna imponera på grannarna.

Själv har jag under eftermiddagen varit inblandad i kändisvarning i verkliga livet. Intervju med en av höjdarna inom kändiseliten. Det var nervpåfrestande på flera sätt. Vill ju inte verka oerfaren som frilansande journalist. Inte gjorde det saken bättre när han bad mig vara noga med såväl stavfel som grammatiskt rätt ordföljd. Jag är varken bra på att utröna stavfel eller svenska språkets grammatiska regler. Trots en med ord nitisk lärarinna till mamma.
Rättstavningsprogrammet i datorn är inte heller tillförlitligt. Ord som är rätt kan den konstgjorda hjärnan hitta på att ändra till något som verkar mer passande.

Jag kom på mig att jag ändrade min röst under kändisintervjun. Blev lite lismande och förställde mig en aning. Hackade och stakade mig under frågestunden. Tog ett djupt andetag och tänkte tyst att när vi båda går på toaletten, fast inte på samma toalett eller samtidigt vill jag förtydliga, så luktar det precis lika dant när vi är klara med våra naturliga bestyr. Det hjälpte och jag hörde sedan på inspelningen att jag återfick min helt vanliga och naturliga röst!

Nu är texten klar och ivägskickad för korrekturläsning. Kändisen litade inte på mig utan ville först läsa innan jag kunde få hans tillåtelse att skicka den vidare till redaktionen. Det fick han. Med ett enda förbehåll. Att inte ändra på mitt sätt att skriva. Endast korrigera eventuella sakfel.

I morgon ska jag iväg till helt vanliga dödliga och göra intervjuer om deras liv och leverne. Det känns tryggt och bra. Mellan de två jobben ska jag även bege mig till tandläkaren för att laga min avbitna tand. Det känns mindre bra. Men det blir väl kväller även i morgon om jag överlever dagen. Det finns inga garantier för något.

Sommarfåglar och konsten att läsa poesi

Vi går i ett euforiskt rus. Dock ej min västkustska bloggkollega som hellre ligger i gröngräset och lyssnar på måsarnas skri än Måns med vinnarrösten. Ett modigt uttalande utkastat i etern. Det kan han få på pälsen för när ruset klingar av och vardagen gör sig gällande. I varje fall i schlagerfestivalkretsarna. Där håller Månsfansen hårt om sin guldprins.

Bloggkollegan grävde sig ner i forna schlagerlåtars texter och vi läsare fick våra minnen uppfriskade. Själv kom jag att tänka på Sommar´n som aldrig säger nej. I all hast skrev Lars Forssell texten och fick till det rejält bland kvinnosakskvinnorna med strofen Dina bröst är som svalor som häckar. Själv ställde han sig undrande varför i hela fridens namn det skulle behöva bli sådant rabalder bland kvinnor som kände sig förolämpade. Hade Forssell skaldat om mina bröst skulle jag känt mig hedrad. Även mycket överraskad måste jag ändå tillägga. Ty jag skönjer ingen likhet mellan små svalor som kurar tätt tillsammans och mina behag som jag håller i styr med hjälp av en stadig bysthållare. Kanske texten passat mig när jag var ung och hade mer fasta former, men definitivt inte de här sista tjugo åren.

Att analysera texter är spännande eftersom vi kan tolka dem så olika. Ibland förstår jag inte själva innebörden av budskapet som den för med sig. Poetens innersta tankar formas och står sig helt obegripligt för mig. Medan andra texter är helt glasklara och ger upphov till olika känslor. Då har poeten i mina ögon lyckats med sitt verk.

Att läsa poesi är en smula ansträngande. Det går inte att skumma sig igenom raderna utan läsningen kräver koncentration. För min del även en portion tålamod. Därför läser jag ytterst sällan poesi, jag anser det en smula krångligt och tidsödande.

Att läsa poesi högt för någon annan kräver även det en viss form av egenskap. Det fick jag erfara när jag var ung. En som på pappret stod som en sorts närstående till mig ville drilla mig i att läsa högt ur en av denne person nyinskaffad diktsamling med poetiska ordvändningar. Stilla fick jag sitta och lyssna medan bohållaren läste och gestikulerade. Att gestikulera hörde till blev jag upplyst om. Röst och gesterna skulle vara sammanvävda i ett för att den rätta effekten skulle uppnås.

Ganska snart efter mitt framträdande blev jag fråntagen både diktbok och min eventuella villfarelse att vara lämplig till att läsa poesi under regelrätta former. Mitt röstläge var fel och jag vevade med händer och armar på ett icke konstfullt sätt. Dessutom på fel plats i verserna. Dyster över min uselhet och oförmåga lade jag på eget bevåg ner undervisningen som jag inte ens bett om att få.

Det skulle dröja många år innan jag åter öppnade en diktbok för att läsa högt inför någon annan. När jag under stor vånda tog modet till mig märkte jag att det faktiskt gick riktigt bra. Jag gjorde det med sådan bravur och med den rätta inlevelsen att jag därefter blev efterfrågad. Efter en tid läste jag dikter och poem på ren rutin.
Jag blev så i gasen av alla positiva reaktioner att jag dristade mig till att skriva en egen diktbok.

För en tid sedan kom maken och berättade för mig att grannen i sin tur berättat att han endast läst en enda bok i hela sitt liv. Min diktbok!
Den är visserligen inte i samma kaliber som Forssell, Karlfeldt, Boye eller någon annan kändis men jag känner mig ganska nöjd ändå.

Gör nog Måns Zelmerlöw också. Känner sig nöjd. För att inte tala om de som skrivit texten till Hero. Och ritat streckgubben.

Kampen är vunnen och Parkera ej vid lastkajen

Jag har vunnit det trettioåriga kriget. Eller det snart fyrtioåriga om jag ska vara petnoga. Slaget som jag precis idag har vunnit berättigar mig att med segerns ljuva sötma klona upp mig på täppan och nu står där som kvinna för min hatt.
Kriget som utspelats sig över mer än mitt halva leverne har handlat om rullgardiner och min tappre motståndare har varit min älskade make. Nu är han besegrad och i vårt sovrum sitter nya rullgardiner uppmonterade av förloraren själv.

Vi har under hela vårt äktenskap krupit ner i den äktenskapliga sängen utan att först dra ner några rullgardiner. Anledningen till detta är att maken anser rullgardiner som ett dumt påfund ty han vill se soluppgången genom sovrumsfönstret direkt när han vaknar.
Jag är inte lika begeistrad eftersom jag ligger i min bädd i den riktningen solen har sin uppgång. Med den påföljd att jag under sommartid vaknar i mycket arla morgonstund med solskenet gassande rakt i trynet. När sommaren är som ljuvligast är solen uppe långt innan jag ämnar kliva ur bingen. I och med detta är min  irritationströskel mycket låg, helst som maken sover vidare trots det begärliga solskenet.

I morse ställde jag ett ultimatum. Antingen köper vi rullgardiner eller så byter vi plats i sängen! Det var det kraftigaste hot jag kunde komma på. Kunde i och för sig hotat med att lämna in skillsmässopapper om åtgärden inte utfördes, men så långt var jag icke benägen att gå.

Vi satte oss i bilen och maken förde mig in till staden. Hans enda krav var att vi skulle besöka Bauhaus för där finns mycket att beskåda ej allenast rullgardiner i olika färger och prisklasser.
Jag valde lila. Mörkt lila. Maken uttryckte sitt gillande över väl vald färg samtidigt som han plockade på sig några tekniska grejer ämnat endast åt sig själv och hans mekaniska kunnande.

Hemma i vårt lilla hus vid sjön kom rullgardinerna upp lika fort som det tog för mig att plantera ut lite sommarblomster som vi köpte när vi ändå var inne i staden. Skruvarna till rullgardinsfästena var av usel kvalité och jag tyckte mig ana några kraftuttryck där jag stod och petade ner sommarfägringen i krukor. Men maken är en välrustad man i alla avseenden och äger en snickarbod fylld av skruv i olika dimensioner. Så både fästen och rullbara gardiner sitter därmed stadigt där de ska sitta.

I kväll måste vi nog dippa chipsen i Sour och dill dipping för det är sjungfestivalen på tv och då tarvas dessa snacks med kladdiga tillbehör. Den glade svensken med sin streckgubbe kommer att vinna säger expertisen och den eventuella vinnarlåten spelas på radion till leda. Till och med i Vrinnevisjukhusets kök. Det hörde jag när jag var där på ett ärende i går. Medan jag väntade på utlämningsmannen som skulle ge mig varorna såg jag in genom glasrutan där en dam höll på att hälla upp maten i rostfria kantiner. Hon hade en nätmössa neddragen lågt ner på pannan, vita träskor och matchande rock. Våra blickar möttes och jag fyrade av ett leende, tog några danssteg och gav henne tummen upp. Hon stelnade till i sin invanda monotona rörelse och höll en hög med mixad sallad i sin handskbeklädda hand, Munnen var som ett streck och ögon uttryckslösa. Hon såg trött ut och jag tror nästan att hennes totala likgiltighet och brist på glädje berodde på att hon säkerligen jobbat där sedan sjukhusköket uppfördes.
Arma människa, vilken tur att Måns Zelmerlöw kan lätta upp stämningen en smula tänkte jag, vände bort blicken och stirrade på de båda skyltarna som satt på dörren.

Endast för personal!
Vänligen parkera ej vid lastkajen!

Aldrig att jag skulle komma på tanken att gå in genom dörren ämnad endast för personal, däremot hade jag parkerat bilen precis utanför lastkajen...