Söndagsutflykt och slutet på filmen

Det är sommar nu. Vägrar något annat. Vi har nyss suttit på vår förstukvist och ätit glassbåtar. Värmt händerna runt en kopp kaffe respektive ett glas chailatte. Med altanstolarna tätt mot väggen går det att finna lite lä, till och med att min stickade tröja kändes en aning för varm. Trots det behöll jag den på. Som en säkerhetsåtgärd.

Dagen började med en utflykt till Capella Ecumenica tillsammans med vår för dagen tjänstgörande dotter och hennes familj. Där ute på ön Gärsholmen i Trännöfjärden samsas kristenheten, oavsett samfund och tillhörighet i det lilla kapellet som Hilding Bielkhammar låtit uppföra och som invigdes 1965.

Efter gudstjänsten var det kyrkkaffe för den som inte hade egen förning med sig Vi satt nere vid strandkanten och blickade ut över vattnet. Åt pastasallad, äggmackor och vitlöksbröd. Minnen dök upp. Minnen från när våra barn var små och vi var båtägare. Alla de gånger vi puttrat förbi Capella Ecumeinca eller lagt till vid gästbryggan. Vad vi inte visste då var att vi i framtiden skulle sitta där i bänken och lyssna på vår dotters predikan. Tillsammans med hennes man och deras tre små flickor.
Att vår son skulle ha två barn och väntar det tredje.  Det tänkte vi aldrig på då, när barnen var små och vi åkte på våra turer med båten. Livet har välsignat oss rikt. Mycket rikt!

Det går aldrig att förutspå hur livet ska formas lång tid framöver. Vi kan till viss del påverka våra liv genom olika val men aldrig veta helt säkert hur det kommer att bli. Som att se en film. Eller läsa en bok. Vi måste komma till slutet för att få reda på upplösningen. Först då kan vi avgöra om det blev ett bra eller dåligt resultat. Livet går inte i repris. En bok eller en film kan repriseras men mister då en del av spänningen. Vi känner till handlingens tråd och det bra eller dåliga slutet.
Jag kan dock rekommendera den som ska se en film i repris att göra det tillsammans med någon som också sett samma film tidigare. Speciellt om det är en nagelbitare.
Maken och jag såg en rysansvärd film i går kväll. Plötsligt kom maken på att han sett den tidigare och förklarade omsorgsfullt vem som var den skyldige och att huvudrollsinnehavaren var upphovet till det som skulle komma rullande i handlingen. Jag tackade för upplysningen och filmen miste med ens sin spänning.
Därför är det bra att ingen kan avbryta mitt i livet genom att berätta om handlingen i våra oskrivna manus. Även om det finns människor som gärna gör tappra försök. Vill krossa andras drömmar, förhoppningar och livsval. Som ser det som sitt kall. Må hända av omsorg och i all välmening. Men livet måste få vara spännande, annars mister livet sin innebörd. Så känns det i alla fall för mig.

Jag vill inte veta något om min framtid. Jag har även slutat ha långsiktiga planer. Tar en dag i taget. Möjligtvis en veckas framförhållning, men endast i rent praktiskt syfte. Ändå har tiden en väldigt stor betydelse. Enkom för att jag inte vet hur mycket tid jag har kvar. Trots det känner jag inte längre, som när jag var yngre, att det finns så mycket jag måste hinna med. Hinner jag inte så är jag glad åt det som jag tidigare har hunnit med. Mycket av det är dessutom riktigt bra. Även om det finns det som är mindre bra och som jag önskar vore ogjort. Jag har gjort det som står i min makt och så gott jag har kunnat. Mer begär jag inte av mig själv även om andra kanske ställer högre krav på mig. Även det har jag till viss del lärt mig att ignorera.

Det är skönt att ha blivit till åren kommen. Det är nu som jag kan hantera min egen puls. Främjar själen och blodtrycket.

The good life continues...

Allt är möjligt och himlen gråter

-Glöm inte hissa flaggan, sa jag till maken när vi dukade av frukostbordet i morse.
Han hade tänkt tanken innan jag fälle orden. När jag klev ut ur badrummet efter att ha utfört min morgontoalett var flaggan på väg upp mot den blänkande flaggknoppen.

Vi reste till grannkommunen för att bevittna och rapportera om Nationaldagsfirandet. Kommunen bjöd på kaffe och bullar. Kommunfullmäktige hade själv inte knådat ut degen utan delegerat  ut den sysslan till Finspångs Motorsällskap.
Reportern från Norrköpings Tidningar och jag hängde över bullfaten. Sist var det snittar som vi sida vid sida inmundigade men kunde konstatera att även gratisbullar en dag som denna smakade ypperligt gott.
Skolmusikkåren framträdde och flickan med drillpinnen hade koll på läget. Folkhavet hade flaggor i händerna och ställde sig upp när alla tillsammans stämde in i Nationalsången.
Reportern från Norrköpings Tidningar och jag hade slickat pärlsockret från våra fingrar och gått skilda vägar. Tvärs genom folksamlingen såg vi på varandra genom våra kameralinser, fotade varandra och jämförde sedan bilderna. I sann kollegial anda.

Let´s dance Tobias Karlsson äntrade podiet och talade i hela fyrtiofem minuter. Talade om mobbing och att komma ut ur garderoben. Talade om att allt är möjligt, även det som verkar omöjligt. Om försoning och gemenskap. Om trasade familjerelationer som går limmas ihop. Människor lika värde. En utsatt pojkes väg mot vuxenlivet. Om hur det känns som vuxen att kastas tillbaka till dåtid.

Plötsligt kände jag att tårarna vällde upp i mina ögon. Oproffsigt av en utsänd reporter kan tänkas, men jag var maktlös mot gråten. Maken tog upp sin näsduk och snöt sig lagom diskret. Några drog upp snoret genom näsan och när Tobias från Let´s dance talat färdigt började regndropparna falla. En dam petade mig i sidan med pinnen till sin lilla handflagga. Nickade och sa att minsann, nu gråter även himlen.

Applåderna verkade aldrig ta slut. Kommunfullmäktiges ordförande klev upp på podiet. Höll krampaktigt i tackpresenten. Hon verkade tagen
När det stillade sig i Bruksparken och Tobias fått sitt paket var jag snabbt framme. Motade Tobias från Let´s dance in under ett pampigt grönskande träd. Presenterade mig och bad att få ta några bilder. Han svarade inte på min frågeställning utan lade bara ner paketet på marken och gav mig en kram. Han kändes liten och tunn under den blå kavajen. Jag förundrades hur han klarat av att kasta runt med Elisabet Höglund och Arja Saijonmaa i dansens virvlar.

En medelålders dam rusade mot oss med sin smarta telefon i högsta hugg. Hon ville ta en selfie på sig med kändisen bredvid. Jag spände ögonen i henne och hon backade.
När vi kramats klart Tobias och jag, och jag fått mina bilder sa mitt samvete att vi måste vara snälla mot varandra. Släppte därmed fram damen som aldrig gett upp hoppet. Till och med att jag erbjöd mig att fota med hennes mobil. Tobias log. Tog damen i sina armar och jag tog tre stycken bilder. I bakgrunden tornade bajamajan upp sig.
Bilden ligger nog redan uppe på Facebook gissar jag.

Jag har deltagit i mitt livs första Nationaldagsfirande. I tjänstens vägnar. Nu återstår endast efterarbetet. Och Tobias Karlsson dansar vidare. Sin klokhet och ödmjukhet tar han med sig för att leverera till andra orter. Det finns en ort han borde besöka så fort som möjligt.  Men det glömde jag att berätta för honom. Kanske reser han ändå dit en vacker dag.

Inget är omöjligt ty allt är möjligt.

Sommarblomster och framtidsdrömmar

Under tiden som jag suttit inomhus och kurat har naturen skött sitt. Grönskan är enormt vacker och nästan allt är utslagen i sin fagraste prakt. Fotfarande dignar syrenernas grenar, konvaljerna doftar och fästingarna kravlar sig upp på grässtrån beredda till anfall.

Jag har varit förskonad mot fästingbett. Inte en enda gång vad jag minns har jag fått plockat bort något blodsugare från min kropp. Däremot ingick det i den dagliga kvällstoaletten att kontrollera barnen när de var små. Bakom öronen, halsen, knäveck och armveck. Det är ett otyg som tillsammans med mördarsniglar är en helt onödig skapelse av vår herre. Begriper inte varför han envisades med att ta dem ombord när Arken var klar för seglats.

Myror är enligt stortvillingarna också till ondo. I varje fall om de små arbetsamma dragarna klättrar upp på små fötter och ben. Då levererar barnen illvrål och vi släpper allt vi har för händerna i den tron att katastrofen är nära förestående.

Under förmiddagen har jag suttit på den väggfasta bänken i Larssons handelsbod. Fyllt min korg med varor och de små expediterna tycktes aldrig tröttna. Stortvillingflickan har idag en släng av feber så dagiset blev istället förlagt till farmor och farfar. Nu är de återvänt till sitt rätta hem efter det att de blivit upplockade av deras pappa och sambo. Tystnaden lägger sig som ett täcke över gårdstunet. Tusen frågor som kräver tusen svar. När vi hängde tvätten i morse ville barnen veta varför den intill växande busen hade gula blommor och inte blå. Hur ska en i ämnet oskolad farmor kunna veta det?
Jag gjorde det enkelt för mig och erbjöd barnen glass istället.

Veckan är snart slut och som vanligt har den gått i ett rasande tempo. Barnbarnen tar mycket tid i anspråk och jag känner mig stundom som en återuppstånden småbarnsmamma. Samt hundägare...
Dock har jag format en plan som ligger helt i mitt eget intresse. En dröm jag närt på under lång tid. Nu är jag snart framme vid startsträckan och det är varken Stockholms maraton, Vätternrundan eller en svensk klassiker jag åsyftar. Under tio veckor framöver kommer jag att lägga pannan i djupa veck, anteckna och notera. När veckorna gått har jag inte tagit examen i ingenjörskonst, vetenskap eller medicin. Jag kommer att vara precis den jag är idag när månaden augusti nått årskalendern. Inte ens säkert att jag spränger målsnöret men jag ska ändå ge det en chans.

Kanske blir min bakåtdröm en framtidsdröm!

Nu ska jag sätta mig ute i solen. Njuta av värmen denna mellandag. Kyla och regn är åter på väg in över landet så det är bäst att passa på medan tid är.

Stormen på SVT och damer som väver

-Det stormar rejält, sa nyhetsankaret Fredrik Ahl.

-Det lugnar sig, tröstade jag. Se det som ett uppsving i tittarstatistiken för SVT. I kväll sitter massor med östgötar och sörmlänningar klistrade vid sina tv-apparater för att se nyheterna, försökte jag men han verkade trots det missmodig.

Hurrarop men även tummen ner har haglat in under dagen på de sociala medierna efter Fredrik lössläppthet framför kameran som han inte visste rullade. Hans chef var inte på humorhumör och blev tvungen att uttala sig i pressen. Han har fullt förtroende för nyhetsankaret som är erfaren och pålitlig. Var han noga med att poängtera. Även om han inte ställde sig bakom Fredriks spexande och val av ord.

Det måste kännas skönt att ändå ha chefens fulla förtroende för jag anar att det gnager just nu. 

Fredriks sprallighet är nu en snackis. För en kort tid. Precis som när Steffo Törnquist och Jenny Strömstedt bjöd upp till skrattfest när tyfonen Fitow härjade. 

-Det lugnar sig Fredrik, det lugnar sig. Stryk skjortan, sätt dig till rätta, se tittarna i ögonen och leverera precis som du brukar, sa jag som tyckte det hela var upphov till stor muntration. 

Nu har även lugnet lägrat sig runt vår stuga. De vävande värmländska damerna har rest hem till Värmland och jag inser att researrangör är vad jag borde satsa på. Allt har klaffat i minsta detalj även om tårtbotten fastnade i formen när jag bakade tårta. Allt går att laga med en rejäl klick grädde och topping av färska bär och frukter.

Det var en fröjd att se damerna i Björke vävstuga. De mätte löpare och dukar. Höll upp gardiner och kuddvar. 

Dubbelspolad ull. Effekten i gåsögon. Varptrådars täthet. Taft och plattväv. Slarvtjäll och bindningslära. Spole och löpare, Inslag och slagbom.

Fös ihop allt och det blir vackra mönster i textilierna. För mig är det en hel vetenskap som övergår mitt fulla förstånd.

En trevlig dag har det varit. Som arrangör känner jag mig nöjd. Fika och mat enligt schema. Allt har gått som på räls och bokningarna fungerat.

Snart är damerna hemma där vi en gång hade vårt hem. De flesta av dem har jag inte sett på tjugosex år. Det kändes som igår. Hemvant och tryggt. När jag vinkade av sällskapet kände jag dock att jag inte ville följa med. Hem till det som inte längre är vårt hem. Märkte tydligare än någonsin att rötterna sitter stadigt fast här nu. Precis som det ska vara.

-Längtar du inte tillbaka? frågade en av damerna.

Jag funderade en liten stund. Kände att jag har längtat tillbaka. De första åren. Saknade de här människorna, gemenskapen som fanns mellan oss. De finns där borta, många mil är det mellan oss. 

Avstånd betyder ingen ting. Närhet är en hjärtesak. 

Även om en bit av mitt hjärta finns kvar där hemma som inte längre är vårt hem...

Örebro slott och kärlekens magi

I morse åt vi frukost var och en för sig, maken och jag. Dock hemma vid vårt köksbord. Vi har haft olika åtagande på morgonkvisten. Jag har kört stortvillingarna till Norrköpings och vinkat av dom vid deras dagis medan maken körde samma väg in till staden men för att hämta en jordfräs. Lotten faller olika på vad som ska utföras.

Nu går snart min resa vidare. Örebro ska få påhälsning av min mamma och mig. Läkarbesök väntar. Det förhoppningsvis sista ty mamma ska förklaras som fullt frisk efter canceroperationen hon gjorde för fem år sedan. Vi har haft ett allvarligt samtal omkring detta. Eller rättare sagt, mamma förde samtalet och jag lyssnade. Hon berättade hur hon vill ha det. I den händelse att...
-Det är bra mamma, sa jag. Det är bra, nu vet jag. Sen var det färdigpratat för vi behöver inte längre prata omkring det jag funderat över. Hon tog det första ordet och det är jag tacksam för.

Örebro vet jag väldigt lite om. Trots att jag varit där otaliga gånger. Vi födde till och med vår son där på sjukhusets förlossningsavdelning. Vår egen förlossningsavdelning var tillfälligt stängd för renovering så vi blev hänvisade till Närke. Gick bra det också, ut kom ungen och ska snart bli pappa för andra gången. Då har han plötsligt tre barn eftersom i den blivande mammans växande mage ligger endast en unge. Inte två. Den här gången blev det inte dubbel sats satt.

I Örebro finns ett välkänd och på vykort upptryckt vattentorn och ett slott. Så mycket vet jag i alla fall. Och Wadköping friluftsmuseum intill Svartån. Hjalmar Bergman skapade Markurells i Wadköping, en roman som i mitt tycke är urtrist trots den påstådda komiska nyansen mitt i tragiken.
Cajsa Warg har rört i de Örebroska kastrullerna och hon sa inte att "man tager vad man haver" utan husmamsellens ord löd " man använder när sådant är för hand."  Det är väl en tolkningsfråga det där antar jag.

Örebro slott var byggt som en försvarsanläggning. Sedan dess har byggnaden inhyst landshövdingar men är även öppen för  allmänheten som kan kila in och få sig en matbit i Vasasalen.
Festligheter som bröllop kan arrangeras i slottet och vad passar väl bättre att gifta sig på slottet i tider som dessa då hela Sverige går i bröllopsrus.

Vår prins har äntligen träffat kärlekens magi och har tydligen helt offentligt gått ut med detta faktum. Varpå hans tidigare flickvän som varit hans käresta i tio år höjer på ögonbrynen. Förklarar att hon nu är lyckligt gifte, lyckligare än någonsin, men att hon inte förstår prinsens uttalande.
Det förstår jag. För när någon känner kärlekens magi finns det ingen tvekan. Behöver man inte vara prins för att förstå. Det räcker med att vara en helt vanlig dödlig.
Nu är det rabalder både hemma i Sverige och utomlands över prinsens offentliga uttalande omkring hans heta och pulserande hjärteblod.

Jag håller på prinsen jag. Trots att jag inte är någon royalist och egentligen struntar i vem som gifter sig med vem i den kungliga familjen.
Tycker att han kan få säga att han älskar sin fröken Sofia mer än han älskat någon annan.
För när vi känner av kärlekens magi så vet vi att så är det. Kan jag skriva under på.
Sen kan föredettingar tycka och tänka vad de vill!