Nyskördat och ett bananskal på linsen

"Som jag sår får jag skörda."
Nu har det äntligen blivit dags att dra upp rädisorna ur grönsakslandet. Snart är även jordgubbarna mogna. Vi satte nya plantor i våras så någon större skörd blir det antagligen inte att räkna med.
Jag är grymt avundsjuk på dotterns och hennes mans persikoträd. Det blommade gudomligt vackert i våras och nu bär den frukt. Visserligen ännu små och oansenliga persikor men det lär bli ett stort persikokalas om frukterna mognar i denna kalla sommar vill säga.

Några längre cykelturer blir det nog inte för vår del i år. Normalt sett brukar vi packa cykelväskorna med läckerheter och nödvändigheter och ge oss ut tidigt på morgonen för att komma hem när solen dalar. Cyklar i sakta mak och rastar ofta. Annars finns risk att maten surnar och chokladen smälter. Men vem vill göra cykelutflykter när vädret inte kan bestämma sig...

Bananer är bra att ha med sig när vi gör dessa energikrävande eskapader. En banan, som för övrigt är ett bär och inte en frukt,  ger energin tillbaka, Har dessutom ett högt näringsvärde, innehåller inte kolesterol men är sprängfylld av olika och nyttiga vitaminer.

Men, nu misstänker jag att den som äter bananer kan löpa risken att bli imbecill. Vitaminerna till trots. Om det behövs en enstaka banan eller en hel stock för att drabbas av total brist på omdöme kan jag däremot inte uttala mig om.
Faran med att äta banan och tappa vett och förstånd har tydligt visat sig då vår folkkäre och idoldyrkade Zlatan tog sig en banan till mellis mellan bollsparkandet. Smaskande, för jag förmodar att han smaskade ty det är stört omöjligt att äta banan helt och hållet ljuslöst, släntrade vår folkkäre och idoldyrkade  stjärna över den perfekt friserade fotbollsplanen. Endast skalet återstod när han kom fram till gräsmattans kant. Någon papperskorg fanns inte att tillgå, tror inte heller att vår kung av den runda bollen tittade efter någon för den delen. Däremot såg han en tevefotograf som satt och kikade genom sin filmkamera. Vad passar då inte bättre än att lägga det kletiga bananskalet direkt på kameralinsen?!?! Tänkte Zlatan och skred till verket.
Fotografen verkade först tagen på sängen när det plötsligt blev svart i kamerarutan. Han tittade upp och fann Zlatans tomma bananskal som prydligt dinglade från linsen.

Så gör en folkkär idoldyrkad fotbollsstjärna och glorian sitter där den sitter. Fast förankrad. För vem törs påpeka det olämpliga i handlingen? Han kanske blir arg och vägrar sätta några mer mål. Då blir vi utan och står där som förlorare. På grund av ett bananskal.

Tevefotografen fick i sin tur leta reda på en papperskorg för att befria sig från Zlatans gula skräp som varit viktiga mineraler och vitaminer i bananform. Sen fick han putsa linsen. Tur det inte var en persika han åt, då hade möjligtvis linsen blivit repig. Eller gått sönder...

Länge leve fotbollskungen Zatan, förlåt jag menar Zlatan!

Söndagsutflykt och slutet på filmen

Det är sommar nu. Vägrar något annat. Vi har nyss suttit på vår förstukvist och ätit glassbåtar. Värmt händerna runt en kopp kaffe respektive ett glas chailatte. Med altanstolarna tätt mot väggen går det att finna lite lä, till och med att min stickade tröja kändes en aning för varm. Trots det behöll jag den på. Som en säkerhetsåtgärd.

Dagen började med en utflykt till Capella Ecumenica tillsammans med vår för dagen tjänstgörande dotter och hennes familj. Där ute på ön Gärsholmen i Trännöfjärden samsas kristenheten, oavsett samfund och tillhörighet i det lilla kapellet som Hilding Bielkhammar låtit uppföra och som invigdes 1965.

Efter gudstjänsten var det kyrkkaffe för den som inte hade egen förning med sig Vi satt nere vid strandkanten och blickade ut över vattnet. Åt pastasallad, äggmackor och vitlöksbröd. Minnen dök upp. Minnen från när våra barn var små och vi var båtägare. Alla de gånger vi puttrat förbi Capella Ecumeinca eller lagt till vid gästbryggan. Vad vi inte visste då var att vi i framtiden skulle sitta där i bänken och lyssna på vår dotters predikan. Tillsammans med hennes man och deras tre små flickor.
Att vår son skulle ha två barn och väntar det tredje.  Det tänkte vi aldrig på då, när barnen var små och vi åkte på våra turer med båten. Livet har välsignat oss rikt. Mycket rikt!

Det går aldrig att förutspå hur livet ska formas lång tid framöver. Vi kan till viss del påverka våra liv genom olika val men aldrig veta helt säkert hur det kommer att bli. Som att se en film. Eller läsa en bok. Vi måste komma till slutet för att få reda på upplösningen. Först då kan vi avgöra om det blev ett bra eller dåligt resultat. Livet går inte i repris. En bok eller en film kan repriseras men mister då en del av spänningen. Vi känner till handlingens tråd och det bra eller dåliga slutet.
Jag kan dock rekommendera den som ska se en film i repris att göra det tillsammans med någon som också sett samma film tidigare. Speciellt om det är en nagelbitare.
Maken och jag såg en rysansvärd film i går kväll. Plötsligt kom maken på att han sett den tidigare och förklarade omsorgsfullt vem som var den skyldige och att huvudrollsinnehavaren var upphovet till det som skulle komma rullande i handlingen. Jag tackade för upplysningen och filmen miste med ens sin spänning.
Därför är det bra att ingen kan avbryta mitt i livet genom att berätta om handlingen i våra oskrivna manus. Även om det finns människor som gärna gör tappra försök. Vill krossa andras drömmar, förhoppningar och livsval. Som ser det som sitt kall. Må hända av omsorg och i all välmening. Men livet måste få vara spännande, annars mister livet sin innebörd. Så känns det i alla fall för mig.

Jag vill inte veta något om min framtid. Jag har även slutat ha långsiktiga planer. Tar en dag i taget. Möjligtvis en veckas framförhållning, men endast i rent praktiskt syfte. Ändå har tiden en väldigt stor betydelse. Enkom för att jag inte vet hur mycket tid jag har kvar. Trots det känner jag inte längre, som när jag var yngre, att det finns så mycket jag måste hinna med. Hinner jag inte så är jag glad åt det som jag tidigare har hunnit med. Mycket av det är dessutom riktigt bra. Även om det finns det som är mindre bra och som jag önskar vore ogjort. Jag har gjort det som står i min makt och så gott jag har kunnat. Mer begär jag inte av mig själv även om andra kanske ställer högre krav på mig. Även det har jag till viss del lärt mig att ignorera.

Det är skönt att ha blivit till åren kommen. Det är nu som jag kan hantera min egen puls. Främjar själen och blodtrycket.

The good life continues...

Allt är möjligt och himlen gråter

-Glöm inte hissa flaggan, sa jag till maken när vi dukade av frukostbordet i morse.
Han hade tänkt tanken innan jag fälle orden. När jag klev ut ur badrummet efter att ha utfört min morgontoalett var flaggan på väg upp mot den blänkande flaggknoppen.

Vi reste till grannkommunen för att bevittna och rapportera om Nationaldagsfirandet. Kommunen bjöd på kaffe och bullar. Kommunfullmäktige hade själv inte knådat ut degen utan delegerat  ut den sysslan till Finspångs Motorsällskap.
Reportern från Norrköpings Tidningar och jag hängde över bullfaten. Sist var det snittar som vi sida vid sida inmundigade men kunde konstatera att även gratisbullar en dag som denna smakade ypperligt gott.
Skolmusikkåren framträdde och flickan med drillpinnen hade koll på läget. Folkhavet hade flaggor i händerna och ställde sig upp när alla tillsammans stämde in i Nationalsången.
Reportern från Norrköpings Tidningar och jag hade slickat pärlsockret från våra fingrar och gått skilda vägar. Tvärs genom folksamlingen såg vi på varandra genom våra kameralinser, fotade varandra och jämförde sedan bilderna. I sann kollegial anda.

Let´s dance Tobias Karlsson äntrade podiet och talade i hela fyrtiofem minuter. Talade om mobbing och att komma ut ur garderoben. Talade om att allt är möjligt, även det som verkar omöjligt. Om försoning och gemenskap. Om trasade familjerelationer som går limmas ihop. Människor lika värde. En utsatt pojkes väg mot vuxenlivet. Om hur det känns som vuxen att kastas tillbaka till dåtid.

Plötsligt kände jag att tårarna vällde upp i mina ögon. Oproffsigt av en utsänd reporter kan tänkas, men jag var maktlös mot gråten. Maken tog upp sin näsduk och snöt sig lagom diskret. Några drog upp snoret genom näsan och när Tobias från Let´s dance talat färdigt började regndropparna falla. En dam petade mig i sidan med pinnen till sin lilla handflagga. Nickade och sa att minsann, nu gråter även himlen.

Applåderna verkade aldrig ta slut. Kommunfullmäktiges ordförande klev upp på podiet. Höll krampaktigt i tackpresenten. Hon verkade tagen
När det stillade sig i Bruksparken och Tobias fått sitt paket var jag snabbt framme. Motade Tobias från Let´s dance in under ett pampigt grönskande träd. Presenterade mig och bad att få ta några bilder. Han svarade inte på min frågeställning utan lade bara ner paketet på marken och gav mig en kram. Han kändes liten och tunn under den blå kavajen. Jag förundrades hur han klarat av att kasta runt med Elisabet Höglund och Arja Saijonmaa i dansens virvlar.

En medelålders dam rusade mot oss med sin smarta telefon i högsta hugg. Hon ville ta en selfie på sig med kändisen bredvid. Jag spände ögonen i henne och hon backade.
När vi kramats klart Tobias och jag, och jag fått mina bilder sa mitt samvete att vi måste vara snälla mot varandra. Släppte därmed fram damen som aldrig gett upp hoppet. Till och med att jag erbjöd mig att fota med hennes mobil. Tobias log. Tog damen i sina armar och jag tog tre stycken bilder. I bakgrunden tornade bajamajan upp sig.
Bilden ligger nog redan uppe på Facebook gissar jag.

Jag har deltagit i mitt livs första Nationaldagsfirande. I tjänstens vägnar. Nu återstår endast efterarbetet. Och Tobias Karlsson dansar vidare. Sin klokhet och ödmjukhet tar han med sig för att leverera till andra orter. Det finns en ort han borde besöka så fort som möjligt.  Men det glömde jag att berätta för honom. Kanske reser han ändå dit en vacker dag.

Inget är omöjligt ty allt är möjligt.

Sommarblomster och framtidsdrömmar

Under tiden som jag suttit inomhus och kurat har naturen skött sitt. Grönskan är enormt vacker och nästan allt är utslagen i sin fagraste prakt. Fotfarande dignar syrenernas grenar, konvaljerna doftar och fästingarna kravlar sig upp på grässtrån beredda till anfall.

Jag har varit förskonad mot fästingbett. Inte en enda gång vad jag minns har jag fått plockat bort något blodsugare från min kropp. Däremot ingick det i den dagliga kvällstoaletten att kontrollera barnen när de var små. Bakom öronen, halsen, knäveck och armveck. Det är ett otyg som tillsammans med mördarsniglar är en helt onödig skapelse av vår herre. Begriper inte varför han envisades med att ta dem ombord när Arken var klar för seglats.

Myror är enligt stortvillingarna också till ondo. I varje fall om de små arbetsamma dragarna klättrar upp på små fötter och ben. Då levererar barnen illvrål och vi släpper allt vi har för händerna i den tron att katastrofen är nära förestående.

Under förmiddagen har jag suttit på den väggfasta bänken i Larssons handelsbod. Fyllt min korg med varor och de små expediterna tycktes aldrig tröttna. Stortvillingflickan har idag en släng av feber så dagiset blev istället förlagt till farmor och farfar. Nu är de återvänt till sitt rätta hem efter det att de blivit upplockade av deras pappa och sambo. Tystnaden lägger sig som ett täcke över gårdstunet. Tusen frågor som kräver tusen svar. När vi hängde tvätten i morse ville barnen veta varför den intill växande busen hade gula blommor och inte blå. Hur ska en i ämnet oskolad farmor kunna veta det?
Jag gjorde det enkelt för mig och erbjöd barnen glass istället.

Veckan är snart slut och som vanligt har den gått i ett rasande tempo. Barnbarnen tar mycket tid i anspråk och jag känner mig stundom som en återuppstånden småbarnsmamma. Samt hundägare...
Dock har jag format en plan som ligger helt i mitt eget intresse. En dröm jag närt på under lång tid. Nu är jag snart framme vid startsträckan och det är varken Stockholms maraton, Vätternrundan eller en svensk klassiker jag åsyftar. Under tio veckor framöver kommer jag att lägga pannan i djupa veck, anteckna och notera. När veckorna gått har jag inte tagit examen i ingenjörskonst, vetenskap eller medicin. Jag kommer att vara precis den jag är idag när månaden augusti nått årskalendern. Inte ens säkert att jag spränger målsnöret men jag ska ändå ge det en chans.

Kanske blir min bakåtdröm en framtidsdröm!

Nu ska jag sätta mig ute i solen. Njuta av värmen denna mellandag. Kyla och regn är åter på väg in över landet så det är bäst att passa på medan tid är.

Stormen på SVT och damer som väver

-Det stormar rejält, sa nyhetsankaret Fredrik Ahl.

-Det lugnar sig, tröstade jag. Se det som ett uppsving i tittarstatistiken för SVT. I kväll sitter massor med östgötar och sörmlänningar klistrade vid sina tv-apparater för att se nyheterna, försökte jag men han verkade trots det missmodig.

Hurrarop men även tummen ner har haglat in under dagen på de sociala medierna efter Fredrik lössläppthet framför kameran som han inte visste rullade. Hans chef var inte på humorhumör och blev tvungen att uttala sig i pressen. Han har fullt förtroende för nyhetsankaret som är erfaren och pålitlig. Var han noga med att poängtera. Även om han inte ställde sig bakom Fredriks spexande och val av ord.

Det måste kännas skönt att ändå ha chefens fulla förtroende för jag anar att det gnager just nu. 

Fredriks sprallighet är nu en snackis. För en kort tid. Precis som när Steffo Törnquist och Jenny Strömstedt bjöd upp till skrattfest när tyfonen Fitow härjade. 

-Det lugnar sig Fredrik, det lugnar sig. Stryk skjortan, sätt dig till rätta, se tittarna i ögonen och leverera precis som du brukar, sa jag som tyckte det hela var upphov till stor muntration. 

Nu har även lugnet lägrat sig runt vår stuga. De vävande värmländska damerna har rest hem till Värmland och jag inser att researrangör är vad jag borde satsa på. Allt har klaffat i minsta detalj även om tårtbotten fastnade i formen när jag bakade tårta. Allt går att laga med en rejäl klick grädde och topping av färska bär och frukter.

Det var en fröjd att se damerna i Björke vävstuga. De mätte löpare och dukar. Höll upp gardiner och kuddvar. 

Dubbelspolad ull. Effekten i gåsögon. Varptrådars täthet. Taft och plattväv. Slarvtjäll och bindningslära. Spole och löpare, Inslag och slagbom.

Fös ihop allt och det blir vackra mönster i textilierna. För mig är det en hel vetenskap som övergår mitt fulla förstånd.

En trevlig dag har det varit. Som arrangör känner jag mig nöjd. Fika och mat enligt schema. Allt har gått som på räls och bokningarna fungerat.

Snart är damerna hemma där vi en gång hade vårt hem. De flesta av dem har jag inte sett på tjugosex år. Det kändes som igår. Hemvant och tryggt. När jag vinkade av sällskapet kände jag dock att jag inte ville följa med. Hem till det som inte längre är vårt hem. Märkte tydligare än någonsin att rötterna sitter stadigt fast här nu. Precis som det ska vara.

-Längtar du inte tillbaka? frågade en av damerna.

Jag funderade en liten stund. Kände att jag har längtat tillbaka. De första åren. Saknade de här människorna, gemenskapen som fanns mellan oss. De finns där borta, många mil är det mellan oss. 

Avstånd betyder ingen ting. Närhet är en hjärtesak. 

Även om en bit av mitt hjärta finns kvar där hemma som inte längre är vårt hem...