Percale och Ann

I morse bäddade jag rent i sängen. Hängde ut våra sidensilkestäcken i solen, tog fram påslakanen som är vävda i den tät tvåskaftsbidning där antalet trådar på veften och på varpen överstiger 200/tum2. Då kallas lakanen percale.

Det är mycket sköna lakan. Svala och släta. En känsla av lyx infinner sig då det är dags att krypa till sängs och svepa om sig sidensilkestäcket med percale som överdrag.

Varje gång jag plockar fram påslakanen percale ur linneskåpet tänker jag på tillfälligheter.
För flera år sedan köpte jag påslakanen över nätet. Fick en avi om att de fanns att hämta i vår kooperativa affär som numera är nedlagd.
Damerna i affären var missmodiga. Ständigt. Jag kände mig alltid som en förövare där brottsoffret stod mitt emot mig då jag skulle hämta ut något paket. Så även denna gång, när våra percale anlänt.
Mina ögon föll på paketet. Det var trasigt. Mycket trasigt. Men kanske innehållet var som det skulle?
Väl hemma packade jag upp de inplastade lakanen. Ett var helt, det andra såg ut som om det genomgått en behandling i en mekanisk verkstad. Där en truck med oljiga hjul kört över det fina lakanet i hopp om att göra skadan betydligt värre än vad den redan var.

Då började de verkliga problemen. När jag ledsen och upprörd åkte tillbaka till de missmodiga damerna i den kooperativa affären. All skuld lades på mig. När jag protesterade vilt lades skulden över på kvinnan som sålt lakanen till mig. Varpå jag ringde upp henne, icke för att ge en avhyvling, utan få rådet hur jag skulle gå vidare med ärendet.
Hon var en rådig kvinna och hade svaren jag behövde få. Jag blev ålagd att ringa fler telefonsamtal. Jag telefonerade.  Till postens anställda, vidare till direktörer och slutligen generaler. Ingen tog sitt ansvar.

Slutligen vann jag över postens övermakt och de missmodiga damerna i den kooperativa butiken. Nytt lakan levererades och med segerns sötma dreglande över min haka löste jag ut paketet hos, ja ni förstår själva kära läsare så jag behöver inte upprepa mig.

Vad denna historia har fört med sig är att jag fått en vän i Ann. Hon som sålde lakanen till mig. Vi skriver till varandra. Vardagsanekdoter ur våra liv. Hjärta och smärta, glädje och sorg. Två vilt främmande kvinnor som funnit varandra genom ett trasig percale.
Dessutom bor hennes son i den lilla skånska småstad där vår yngsta dotter bor. Kanske möter de varandra på torget, i affären, på biblioteket eller på gågatan vid de flerfärgade husen med spetsiga tak. Utan att veta vilka de är men deras mammor är dock den gemensamma nämnaren.

Det är tillfälligheten som gör historien.

Sommarlov och mångkultur

Sommarlovet är här. Inga skolväskor packas och det är tid för sovmornar. Så till vida de större eleverna inte ska sommarjobba vill säga. Då blir det till att pallra sig upp och inte ligga och rota bort de lediga dagarna.

När våra barn var små blev sommarloven till årets höjdpunkt. Inte endast för skoltrötta ungar utan även för min egen del. Det bästa jag visste var när barnen var hemma, det blev trivsamt och allt tedde sig mer lätthanterligt. Inga måsten och inget tjat om tider som behövde följas.
Jag saknar den tid då våra barn fick sommarlov. Då jag ordnade festliga arrangemang för att fira vår lediga tid tillsammans.

När jag själv var liten och finklädd gick till kyrkan för att sedan släppas fri ut i sommaren välsignade prästen oss skolbarnen. Stod utanför kyrkan och lade sin hand på våra huvuden. Talade om vem som egentligen skapat vår vackra natur och att vi skulle vara rädda om den och om oss själva. Samt ha i åtanke att någon där uppe höll koll på våra förehavanden. Sommarlovet till trots. Det kom vi ihåg fram till dess att kyrkan försvann i horisonten.

Jag hängde med min pappa. Varje dag följde jag med honom till hans jobb i skogen. Slogs mot myggor, knott och flugor. Åt mackor med svettig ost och drack saft där till. Regniga och kyliga dagar har jag inget minne av. Bara att vi var som ett, min pappa och jag. Han var min kompis och beskyddare.

På Jenfeldsgatan stannade bussen och bruksungarna klev ombord. De skulle på kollo. Jag stannade hemma. Det var aldrig tal om annat. Jag var som Reine i Barnens ö. Avskydde kollektivt leverne lika mycket som jag avskydde att någon främmande person skulle bestämma över mig. Vilket var min fasta övertygelse att så var det på ett kollo för bruksungar.

I morgon står vår dotter i kyrkan för att släppa ut sommarlediga barn i veckor av frihet. Inte vet jag vad hon fått för restriktioner. Huruvida hon får tala om guds natur och grönska eller om hon endast är där i egenskap av församlingens präst utan att för den skull utöva någon form av tjänstgöring. Hon kanske måste sitta tyst och stilla på en stol och lyssna till när barnen sjunger och stakar sig fram på diverse instrument. Som sig bör på en skolavslutning. Barn som spelar instrument. Eller åtminstone gör tappra försök där endast föräldrar och andra närstående uppskattar och förstår sig på barnets musikalitet.

I Ljunby är eleverna förelagda med förbud att bära flaggor och sjunga nationalsången. Rektorn är rädd att mångkulturen ska skapa främlingsfientlighet. Att flaggan ska misstolkas. Ingen ska behöva känna sig krängt på en festlig och glädjefylld dag som skolexamen förklarar rektorn i samma andetag som han utlyste förbudet. Vilket eleverna ställer sig frågande till. De är en mångkulturell klass och är stolta över det.

Vem kränker vem med ett sådant förbud, är min tanke. Och vad får eleverna för reprimander om de trotsar förbudet. Kvarsittning?

Kolbullar och en saknad flicka

Det sliter på att vara pensionär. Är glad att jag inte gått med i PRO eller någon annan slags förening. Det hade jag aldrig hunnit med!
PRO verkar visserligen vara en trevlig organisation. Dansant dessutom. Några stavgående damer från de äldres förening brukar promenera förbi vårt hus i rask takt när vädret tillåter. Stannar upp och pratar en stund om de ser oss. Oftast är maken min uppklivet på en stege för att hamra på något av vår samling av små hus. Då rycker damerna honom i byxbenen och bönar att han genast ska klätra ner från sin ställning och komma till onsdagsdanserna i Folkets Hus. Där är det brist på karlar så damerna får valsa runt med varandra. Maken sparkar med benen, klamrar sig fast vid stegen och skriker att de ska släppa taget. De tittar bedjande på mig. Jag rycker på axlarna och anser att han gör själv som han vill. Och han vill inte deklamerar han. Själv är jag inte välkommen till PRO-danserna i vårt Folkets Hus. Jag har ännu inte åldern inne, påstår de stavgående damerna.

Men som sagt var. Några andra aktiviteter än de jag redan har avstår jag från. Gårdagen, för att nämna någon av mina fullspäckade dagar, for jag hemifrån vid åttasnåret på morgonen och var hemma samma tid fast då hade det hunnit bli kväll. Maken ringde när tv-nyheterna började och undrade om jag lämnat hus, hem och honom för all evig tid. Vilket aldrig skulle falla mig in.

Kvällsaktiviteten jag skulle bevaka hölls utomhus i strålande sol och ljummen bris. Kolbullar stod på agendan och när jag äntligen var hemkommen trodde jag att det utbrutit eldsvåda i något skrymsle av vårt hus. Jag snokade och sniffade runt men inte en enda liten eldsvådeunge gick att finna. Dramat, som inte var något drama, fick sin upplösning när jag lade huvudet på kudden för att sova. Det luktade rök ur mitt hår. För det ryker rejält när kolbullar ska bakas. Något jag får ta som frilansande reporter.

Jag var trött, slut och förbi men det dröjde innan sömnen kom. Tankarna snurrade kring 17-åriga Lisa. Tankarna landade även hos hennes föräldrar. Hennes familj, släkt och vänner. Skräcken och oron som florerar runt dem som en mörkt och klibbig dimma.
Att förlora sitt barn måste vara det mest vedervärdiga en förälder kan få uppleva. Att förlora ett barn och inte veta vart barnet tagit vägen kan jag tänka mig är ännu värre. Sökandet. Alla frågor. Hoppet om att barnet ska komma tillrätta. Att inget farligt eller hemskt skett. Pendlandet mellan hopp och förtvivlan.

Det finns människor som utan ett ord till avsked eller förklaring frivilligt lämnar de som älskar dem mest. Orsakerna kan vara många och ibland svårförklarliga.  Hoppas på att ingen ska hitta dem i den självvalda anonymiteten. Även en sådan handling skapar sorg och förtvivlan. De som står kvar ensamma och ledsna rannsakar sig själva. Vad som gjorts eller sagts. Eller inte gjort och sagts.

Det är viktigt med avsked oavsett vad avskedet har för syfte. Vi ses snart. Vi ses om en vecka, en månad eller år. Eller - vi ses aldrig mer.

Inget är så viktigt som ett avsked!

Fjällresan och en usel outfit

För fem år sedan var maken och jag på fjällsemester. Från Arlanda flög vi i ett litet skrangligt plan som enda passagerare upp till fjällvärlden. Vida vidder, fjällmassiv och djupa dalar väntade på oss och vi började vår vandring vid fjällets fot.
Först besteg vi Marsfjället, en dröm som maken burit sedan ung pojke. Då han läst Bernard Nordhs "I Marsfjällets skugga" bestämde han sig att en vacker dag skulle han stå där i skuggan och få upplevelsen live. Många år senare gick drömmen i uppfyllelse och jag stod där vid hans sida, lika begeistrad som han.

Vi vandrade sedan vidare uppåt andra fjäll. Stannade vid porlande bäckar. Fyllde våra kåsor och drack det kalla friska vattnet. Åt av den medhavda matsäcken och plockade lite hjortron som vi stoppade direkt i munnen.

Stundom funderade jag under vandringen huruvida det skulle vara möjligt att ta sig upp för fjället med en bårbil, men maken som inte ansåg det nödvändigt att följa de utstakade vandringslederna, tröstade att händer det något så kommer det en helikopter. Vi fortsatte klättringen upp mot toppen. Han gick rakt medan jag sicksackade.
Där uppe var hela atmosfären näst intill euforisk. Vi såg grannlandet Norges fjällmassiv och dalen nedanför bredde ut sig.

En rentjur reste sig makligt, såg mot vårt håll, ruskade på hornen och försvann.
Vi åt mer matsäck och började så småningom den nedåt lutande vandringen som var nästan lika besvärlig som den uppåtgående. Efter några timmar nådde vi dalgången. Det var tyst, stilla och njutningsfullt. Plötsligt hördes sång och jag blev hänförd. Samer som är ute och ser till sina renhjordar. Jojkandes bland fjällen. Vi stannade till och lyssnade. Efter en stund kom en hel radda med asiater iförda mygghattar och hinkar fyllda med hjortron. Glada och nöjda över skörden sjöng de i stämmor. Vinkade och bjöd oss smaka av bären.

Jag fotograferade flitigt under veckan vi var till fjälls. Gjorde en fin fotobok när vi återvänt hem. Visade alla som ville se, även de som inte ville se, och försökte i ord beskriva vår naturupplevelse.
En kvinnlig bekant tittade noga i boken. Sen tittade hon på mig och undrade förskräckt hur vi egentligen var utstyrslade under vår vandring. Då förstod jag att vi hade en helt kass outfit! Visserligen nyinköpta vandringskängor men det var då det enda. Kängorna hade dessutom inga inbyggda laddningsbara värmesulor med fjärrstyrning. Inte heller hade vi softshelljackor värda 3000 kronor stycket eller byxor med inbyggd damask. Toppluvor som vi säkerligen köpt för tjugo år sedan. Kaffe i termos och mackor i plastpåsar istället för matlåda utrustad med espressopress.

Så var vi heller inga vana fjällvandrare. Det går inte att begära för mycket av amatörer. Upp och ner kom vi dock hela veckan. Vi varken hungrade eller törstade. Kängorna höll tätt, var lagom luftiga och hade stabila yttersulor med räfflor.

Många resor och äventyr har vi gjort under åren. Fjällresan hör till en av de bättre. Trots att vi inte var utrustade och klädda för omkring 40 000 spänn.
Vi fick dock rekommendationer av vår kvinnliga bekant att om vi tänkte bege oss ut på nya naturupplevelser måste vi se till att vara bättre rustade med kläder och andra nödvändiga persedlar.
För ska vi leva naturliv måste det få kosta.
Det tål att tänka på...

Nyskördat och ett bananskal på linsen

"Som jag sår får jag skörda."
Nu har det äntligen blivit dags att dra upp rädisorna ur grönsakslandet. Snart är även jordgubbarna mogna. Vi satte nya plantor i våras så någon större skörd blir det antagligen inte att räkna med.
Jag är grymt avundsjuk på dotterns och hennes mans persikoträd. Det blommade gudomligt vackert i våras och nu bär den frukt. Visserligen ännu små och oansenliga persikor men det lär bli ett stort persikokalas om frukterna mognar i denna kalla sommar vill säga.

Några längre cykelturer blir det nog inte för vår del i år. Normalt sett brukar vi packa cykelväskorna med läckerheter och nödvändigheter och ge oss ut tidigt på morgonen för att komma hem när solen dalar. Cyklar i sakta mak och rastar ofta. Annars finns risk att maten surnar och chokladen smälter. Men vem vill göra cykelutflykter när vädret inte kan bestämma sig...

Bananer är bra att ha med sig när vi gör dessa energikrävande eskapader. En banan, som för övrigt är ett bär och inte en frukt,  ger energin tillbaka, Har dessutom ett högt näringsvärde, innehåller inte kolesterol men är sprängfylld av olika och nyttiga vitaminer.

Men, nu misstänker jag att den som äter bananer kan löpa risken att bli imbecill. Vitaminerna till trots. Om det behövs en enstaka banan eller en hel stock för att drabbas av total brist på omdöme kan jag däremot inte uttala mig om.
Faran med att äta banan och tappa vett och förstånd har tydligt visat sig då vår folkkäre och idoldyrkade Zlatan tog sig en banan till mellis mellan bollsparkandet. Smaskande, för jag förmodar att han smaskade ty det är stört omöjligt att äta banan helt och hållet ljuslöst, släntrade vår folkkäre och idoldyrkade  stjärna över den perfekt friserade fotbollsplanen. Endast skalet återstod när han kom fram till gräsmattans kant. Någon papperskorg fanns inte att tillgå, tror inte heller att vår kung av den runda bollen tittade efter någon för den delen. Däremot såg han en tevefotograf som satt och kikade genom sin filmkamera. Vad passar då inte bättre än att lägga det kletiga bananskalet direkt på kameralinsen?!?! Tänkte Zlatan och skred till verket.
Fotografen verkade först tagen på sängen när det plötsligt blev svart i kamerarutan. Han tittade upp och fann Zlatans tomma bananskal som prydligt dinglade från linsen.

Så gör en folkkär idoldyrkad fotbollsstjärna och glorian sitter där den sitter. Fast förankrad. För vem törs påpeka det olämpliga i handlingen? Han kanske blir arg och vägrar sätta några mer mål. Då blir vi utan och står där som förlorare. På grund av ett bananskal.

Tevefotografen fick i sin tur leta reda på en papperskorg för att befria sig från Zlatans gula skräp som varit viktiga mineraler och vitaminer i bananform. Sen fick han putsa linsen. Tur det inte var en persika han åt, då hade möjligtvis linsen blivit repig. Eller gått sönder...

Länge leve fotbollskungen Zatan, förlåt jag menar Zlatan!