Grädde på tårtan och olja i systemet

Jag fick ett mejl från chefredaktören med en förfrågan om jag kunde tänka mig att vara behjälplig med att köra ut tidningens sommarbilaga. Det kunde jag tänka mig. Därefter studerade jag den bifogade filen vart i Östergötland jag skulle ta vägen. Vid varje plats stod det utförligt hur många tidningar jag skulle leverera och slutsumman löd på trettiosju stycken.
En enkel och snabb manöver, vilket jag meddelade maken med en försäkran om att jag snart skulle vara hammavid igen.
Budet med tidningarna kom hem till oss. Knackade på dörren och frågade var jag ville ha dem.
Jag följde med ut på gården, låste upp min bil, öppnade dörren till passagerarsätet och pekade.
Han stirrade klentroget på mig, skakade på huvudet och öppnade utan ett ord bagageluckan på sin bil.
Där låg trettiosju buntar med tidningar. Jag hade dessförinnan funderat över varför vissa butiker, bensinstationer, turistbyråer och andra platser där allmänheten rör sig i sommartid skulle ha en tidning medan andra skulle ha tre. Tyckte det verkade futtigt och mycket skrik för lite ull men eftersom det inte är jag som bestämmer och fördelar lektyren tänkte jag att det var blädderexemplar som skulle ligga på diskarna.
Jag skrattade nervöst, dängde igen dörren och öppnade bagageluckan.
Vi hjälptes åt att packa min bil. Bagaget fylldes snabbt så vi övergick till att fylla upp baksätet och tvillingarnas bilbarnstolar.

Mamma följde med på gårdagens resa. Nu vet jag vart macken, Ica och Hemköp i Ljungsbro ligger. Samt att det serveras kallt kaffe och varm rabarberpaj vid Bergs slussar.
Grabben i fiket frågade om vi ville ha vispad grädde eller grädde. Nyfiket frågade jag var i skillnaden låg. "Grädden smakar vanilj och den vispade grädden är grädde."
"Jaha, då tar jag den med vaniljsmak. Tack."
Vaniljsåsen var ypperligt god och hade den rätta fluffigheten.

Färden gick vidare i det östgötska landskapet. Sandvikens camping, Finspång, Norrköping och OKQ8 i Klinga. Alla fick de rätt antal B U N T A R med tidningar.

Idag var stortvillingrabben med på dagsetapp två eftersom bilbarnstolarna var lediga. Ett trevligt sällskap med många funderingar och åsikter om livet i största allmänhet. Vi fick bland annat bekanta oss med brandbilsmuseet i Simonstorp, glasbruket i Rejmyre och via Åby Arbetarmuseet i Norrköping. Där vankades det gofika. Flera hundra tidningar, istället för ynka trettiosju, var levererade och vi firade väl utfört arbete som distributör och nästan trettio mils leveranssträcka.
Regnet hade bildat stora pölar på marken utanför museet. Jag hivade upp grabben på armen och så hoppade vi loss i vattenpölarna så det stänkte. Människor skrattade och log medan andra såg bekymrande ut när de gick förbi. Farmödrar brukar kanske inte hoppa i vattenpölar med lågskor och ha sitt barnbarn på armen. Så gör dock jag. Det livar upp och håller barnasinnet i vigör.

Med vätan sipprande mellan tårna körde vi hem och bakade tårta. Pojken assisterade. Höll hushållspappret under elvispen som läcker olja efter det att jag tillverkat majonnäs. Eller skulle tillverka. När jag hällde oljan i en sakta stråle ner i bunken sörplade elvispen i sig all olja genom luftintaget. När jag nu vispar släpper den ut oljan genom luftutsläppet. Maken påstår att oljan snart tagit slut men jag tvivlar.

I morgon firar vi midsommar och äter upp den fina tårtan som består av maräng, färska bär och grädde. Vispad grädde utan vaniljsmak. Passar bäst så tycker jag. Maken håller med. Han gillar inte vanilj.

Den stela gråtmuskeln och minnenas kvarter

Jag fick en fråga. När grät du sist? Frågan var ganska personligt ställd och jag var osäker på om jag över huvud taget ville svara. Dessutom blev jag tvungen att tänka efter, för jag kom inte ihåg när jag grät sist. Eller anledningen till att tårar fälldes.

Jag gråter nog allt för sällan. Hänger istället på hänglåset och ju kraftigare lås desto bättre tycker jag att det är. Fast det borde vara tvärt om. Om låset öppnas och allt släpps ut blir slutresultatet befriande.
En massör jag var hos för flera år sedan hittade på att min gråtmuskel på halsen behövdes livas upp. Det gjorde ont och jag jämrade mig högljutt. Smärtan och den stela gråtmuskelns beskaffenhet berodde på att jag grät allt för sällan, påstod massören.

När jag är med barnbarnen förundras jag över hur snabbt allt kan svänga. Lika glada som de är ena minuten kan det övergå i gråt den andra. För att svänga tillbaka igen. Ett evigt pendlande mellan förnöjsamhet och missbelåtenhet. Inga uppbyggda fördämningar som plötsligt brister och svämmar över i full kraft.

Det är svårt med känslor. I alla fall att visa upp dem till allmän beskådan. En arbetskamrat sa en gång till mig att jag är som en öppen bok. Han kunde lätt läsa av mig och min sinnesstämning. Det var på den tiden innan jag blev sjuk. Efter det lärde jag mig att hålla tillbaka vissa delar av mitt känsloliv. På både gott och ont. Inte minst för mig själv.

Situationer som uppstått under åren har jag lärt mig att handskas med. Även det en erfarenhet från sjukdomsåret. Tankar som inte tillför annat än att de är destruktiva har jag förmågan att släppa taget om. Lämna tankarna åt sitt öde och vill andra ta över dem och fortsätta älta är det inte min sak.

Nu har jag bestämt mig för att göra en vandring i minnenas kvarter. Gå på gator där osynliga fotspår för evigt är fastgjutna i asfalten. Det ska bli mycket spännande men även skrämmande. Samtidigt välbehövligt. Jag är beredd på utmaningen och ska ladda min ryggsäck med pappersnäsdukar. Gråtmuskeln kommer säkert att få jobba.

Lådan på vinden och tändstift som glappar

Det finns stunder i livet då en önskan infinner sig att lämna allt åt sitt öde. Öppna dörren och gå. Lämna allt det gamla bakom och se framåt mot nya möjligheter och öppna dörrar.
Två gånger har jag gjord det valet. Båda gångerna med mycket lyckat resultat.
Ena gången gällde mitt privatliv. Andra gången mitt yrkesliv.Ingen av gångerna hade jag några betänkligheter eller kände ånger efteråt.

Dok har jag aldrig rymt i ordets rätta bemärkelse. Mer än en gång. Nr jag var barn och inte ville ta på mig en kjol med tillhörande solliv som min mamma suttit vid sin trampsymaskin och trampat ihop till mig. Redan när jag stod modell beslutade jag mig för att aldrig ta på mig den somriga kreationen. Anledningen därtill minns jag inte. Kanske tyckte jag den var ful. Eller kliade. Även om det i rimlighetens namn inte var möjligt. För ingen mamma syr en kjol med tillhörande solliv i ett material som kliar och sticks.
Bråk uppstod omkring den nyskapade sommarutstyrseln och jag flydde hals över huvud. Gick upp på vår vind och kurade ihop mig bakom en låda. Mörkt och trist men tryggt från en kjol med tillhörande solliv.
Mamma och pappas röster hördes genom ventilen. Först ropade de argt. Sedan ropade de milt. Sedan ropade de skräckslaget. Sedan ropade de inte alls. Då kröp jag fram ur mitt gömsle och gick ner till mamma och pappa.
Om jag klädde mig i Carinas nya sommarkläder har jag inget som helst minne av.

Att rymma är ingen bra lösning på problem. Trots att tanken ibland är frestande. Även robotar har känslor och tar till flykten om något misshagar.
I Täby rymde en robotgräsklippare från sin husse och matte. Gav sig iväg och skenade runt på gator och torg till allmän förskräckelse. Polis tillkallades men ansåg ärendet vara av den art att ingen utryckning var av nöden tvungen. Gräsklipparens grannar fick ta hand om hela dramat och med gemensamma krafter försöka infånga rymlingen. Ordningsmakten vari efterhand ändå nöjd med att ingen kommit till skada.

Vår gräsklippare är inte någon robotmodell. Det är en hederlig men mycket gammal Klippo Knivarna är utbytta och den spinner som en katt. En överdriven tolkning må hända för en bensindriven gräsklippare väsnas, men den startar lydigt och klipper snyggt.
Den har aldrig haft några planer på att skena iväg på egen hand och är därmed inte rymningsbenägen.
Lite förnärmad blev den en gång jag inte begrep hur den skulle startas då jag var ensam att sköta om vår trädgård då maken låg på sjukhus.
Grannen tillkallades och han trodde att det berodde på tändstiften. Jag kan inget om tändstift så jag höll med. Fast påpekade att tändstift kanske endast är förekommande i mopeder. Då grymtade Klippon. Hostade till och startade nästan helt av sig själv.

Det gäller att sköta om både levande och robotar. Visa empati och omsorg. Smörja när det gnisslar och skruva åt då det glappar. Det är det där lilla extra som gör skillnaden...

Dikt och verklighet

Jag har alltid tyckt om att skriva. Ända sedan jag lärde mig att sätta samman alfabetets bokstäver till begripliga ord och meningar har jag skrivit ner det som kommit för mig.
Uppsatsskrivning i skolan var ett av de få ämnen som tilltalade mig. När mina klasskamrater pustande gnagde på sina blyertspennor nötte jag ner min egen mot de linjerade pappren.

Vi växte ur skolbänkarna vilka ersättes med större modeller. Till sist hamnade vi i de bänkar som vi så småningom inte behövde återvända till. Därmed ökade även kraven på det vi skulle prestera.
Och jag fick underkänt på min uppsatsskrivning. Motiveringen löd att den inte var realistisk. Påhittad helt enkelt för att tala i klarspråk. En uppdiktad historia utan rim och reson. Röd bock över hela härligheten. Inte ens några kommentarer i marginalen.

Där kunde min bana som skribent ha tagit slut. Men jag är inte av den sorten som lägger ner min kreativa ådra på grund av en underkänd uppsats. Inte heller har jag haft som mål att bli författare. Att skriva innebär avkoppling. En tömning av uppbyggda känslor och tankar. Vissa skriverier ger mig dock en slant in på kontot. Jag levererar och blir belönad.

Jag läser mycket. Både böcker men även vad andra skriver för sitt enkla nöjes skull. Det är fascinerade att se hur andra uttrycker sig. Tre bloggare följer jag dagligen. En konstnär som även jobbar inom psykvården. En författare som inom en snar framtid släpper sin roman. Samt en som har mycket på sin meritlista. Den senare är självlärd, bland annat inom läkarvetenskapen. För ingen blir en läkare genom att köpa sig ett stetoskop på loppis,

Alla tre har sin egen unika skrivstil.
Personliga händelser som varvas med sakliga frågor i samhället kännetecknar konstnären.
En lång väg mot romanens slutpunkt delar författaren med sig av till oss läsare.
Den självlärde läkaren, mäklaren, odlaren eller vad jag nu ska kalla honom skriver underfundigt. Mellan raderna faller det in ett stänk av allvar. Känner på mig att det ligger något bakom det som skrivs även om det inte skrivs rakt ut.

Vad är då dikt och verklighet? Vem är det som avgör att det som skrivs inte är sant? Är en karaktär eller en plats helt och hållet påhittad? Jag tror att det som skrivs i romaner och noveller innehåller fragment av verklighet. Små korn som fångats upp och omvandlats till något större. Behöver nödvändigtvis inte vara i roman-eller novellform, det kan lika gärna vara i en blogg. Dagboken som är tillgänglig för alla.

Jag gick på en bro i grannkommunen. Där hängde en skylt som varnade för strömmande vatten. En pytteliten pöl med lortigt vatten var det enda jag såg bland stenarna. Skylten och verkligheten stämde inte överens. För tillfället. Säkert strömmade det normalt sett vatten under bron. Det var då jag sammankopplade dikten med verkligheten. Det finns en sanning bakom det som skrivs.
Även om läraren i uppsatsskrivning inte begrep sig på den finessen.

Vila i det trygga och blöta skor

Gårdagen var en sorgens dag. Det ena hemska avlösta det andra. Eländet tycks aldrig ta slut. Det bara fortsätter i oförminskad styrka. Att vila i det trygga verkar vara en omöjlighet för inget är tryggt längre.

Den stora frågan idag är vart de lyckligt nygifta tagit vägen. Ingen som vet, ingen som vet. Brudparet har varit försvunna sedan i morse. När den vilda festen var över. Det är väl i all sin dar inte svårt att räkna ut vart de är. De ligger väl fortfarande och sover. Som vilka normala människor som helst gör efter att ha festat vilt natten lång. Journalisterna får lugna ner sig tills dess att prinsen och hans prinsessa vaknat upp och mornat sig en smula. Kammat håret och borstat tänderna. Lär nog vara välbehövligt.

Min mamma är den som gör sig minst bekymmer över denna i hennes tycke världsliga sak som ett prins och prinsessbröllop. Hennes bekymmer består i att räkna ut vart henne rotborste på skaft tagit vägen. Teorin är att den eventuellt hamnat i en säck där hon förvarar pappas skidstavar.
Jag ifrågasätter varför hon sparat på pappas skidstavar. Han har åkt färdigt för länge sedan och mamma lär aldrig bege sig ut på någon skidtur.
Nu är i alla fall katastrofen ett faktum. Rotborsten på skaft är borta. Den som hon haft sedan hon och pappa bildade bo för över sextio år sedan. Jag kan förstå att det blir ledsamt när en sådan klenod ej går att finna. Någon rotborste på skaft av samma kvalité marknadsförs antagligen inte längre, påstår mamma, och jag är benägen att hålla med henne.

Min mamma kommer från den generationen då inget får kastas eller förfaras. Det är dessutom hennes källarförråd ett tydligt bevis på. Jag som inte tillhör den generationen kastar gärna det jag inte har användning av. Maken är dock snäppet värre. Jag får bevaka våra ägodelar annars finns risken att de försvinner.
Mina långbyxor, för att ta ett exempel. De hittade jag i vår soptunna. Bestört fiskade jag upp byxorna, spände ögonen i maken och frågade med skarp röst hur de kunnat hamna där. De passade inte honom, blev svaret. Han hade gjort ett tappert försök att klämma in sig i mina dambyxor, konstaterat att de krympt och fann den enkla utvägen att kassera dem. Tills hans försvar måste tilläggas att vi hade snarlika byxor...

Det kan vara rätt så befriande att göra sig av med det som skapar oreda i livet. Gäller även bland oss människor. Att gå skilda vägar kan många gånger främja till välmående. Om båda är överens om turerna är det betydligt lättare. Men ibland tar vi egna beslut och tids nog finner båda parter att det var bäst det som skedde.

Jag har själv tagit sådana beslut. Ett av besluten räddade mitt liv.  Det gäller att våga ta steget. Isen är ganska så tunn i början. Det är lätt att trampa igenom. Men skorna behövs inte kastas bort för att de blivit blöta. När de väl har torkat är det bara att kliva i dem igen och ge sig iväg på vandring mot nya mål.