Mineralvatten och en grävmaskin

Vår doftande rosbuske dignar av blommor. Skönhet förenat med bevis på livets förgänglighet. Blombladen lossnar och faller i drivor ner på gräsmattan medan knoppar vecklar ut nya oförstörda och skänker betraktaren en stunds hänförd njutning.

Det eviga kretsloppet. Vi föds, dör, nya liv spirar och tar vid där det gamla slutar.

Förväntan inför vårt nya barnbarns födelse växer i takt med den växande magen. Det är långt till september då det är dags. Men ändå är tiden så kort. Allt för kort.

Småtvillingarna fyller tre år på fredag. Deras storasyster fyller snart fem och stortvillingarna fyra. Precis när de senares syskon ska träda in i denna orosfyllda värld. Jag bävar trots glädjen.

...och den ljusnande framtid är vår...

Min egen framtid då? Hur ljus är den egentligen? Jag känner efter. Inga krämpor som gör sig påminda. Enda besvären är mina händer där fingrarna konstant värker. En världslig sak i det stora sammanhanget. Arbetsskada, osäkert, ålderdomssymptom, mer troligt.
Kan tänkas att någon sjukdom ligger där inne i kroppen och väntar på att blossa upp. Inget jag gör mig bekymmer om för tillfället.
Däremot bekymrar jag mig om jag plötsligt inte kan ta vara på mig själv. Hamnar i beroendeställning hos någon som utför min dagliga vård för att varje månad kvittera ut sin lön.
Tänk om denne någon inte tycker om mig! Som suckar djupt varje gång jag ropar efter min mamma.
Som föser mig tillbaka till mitt rum när jag stapplande går mot utgången för att åka hem.

När jag var ung jobbade jag på det som då hette ålderdomshem. Där åldringar låg och väntade på sin hädanfärd.
En sängliggande kvinna var i behov av att få blöjan bytt. Jag var ung och ambitiös. Kände efter att tvättvattnet var lagom varmt, gnuggade den landstingstvättade frottéhandduken så den skulle vara mjuk och ämnade vika undan täcket med lugna rörelser. Kvinnan jämrade sig och famlade med sina händer.
Min kollega som jag jobbade ihop med hade varit med länge och var garvad. Hon ansåg att jag pjoskade i onödan. Tiden var knapp. Mycket skulle uträttas. Varpå hon tog flaskan med mineralvatten som stod på bordet bredvid den gamla kvinnan och hällde ut innehållet precis där jag hade tänkt tvätta med tvättlapp.
Tyst stod jag bredvid och tittade på medan hon gnodde runt med en avriven bit toalettpapper.
Då fanns det ingen jag kunde skvallra för. Ingen hade heller lyssnat på en ung flicksnärta. Lex Maria var ännu inte uppfunnet. Hade jag haft mod och kurage kanske det hade blivit en Lex Carina av händelsen. Men jag stod bara tyst bredvid och tittade på.

Den där händelsen har följt mig sedan dess. Det var då jag skapade en rädsla över att inte vara i stånd till att ta hand om mig själv.

I morse när jag kom ut på trappan kom två hussvalor och flög runt mitt huvud. De var så nära mig att jag nästan kunde sträcka ut handen och röra vid dem. Jag ropade på maken för att han skulle komma ut och titta. Fåglarna blev inte rädda trots att jag fick ropa flera gånger. De cirklade runt mig i små lustiga svängar.
Jag var tvungen att ringa min mamma och berätta om svalorna. Hon gillar sånt där. Min mamma. Som längtar efter min pappa. Så fort tillfälle ges går hon den korta promenaden till minneslunden och pratar med honom. Säger att hon snart kommer till honom, där han är.

Vår rosbusken blommar våldsamt. Och runt huset flyger två svalor. Själv funderar jag över livets förgänglighet. Tar en slurk kaffelatte och undrar om våra barn också tänker på det ibland. De som ännu är mitt uppe i livet.
Maken klipper gräset och funderar över om han ska köpa sig en grävmaskin inom en snart framtid. Inga gravar ska grävas ännu är det tänkt, dock det hett efterlängtade avloppet. Det finns mycket att fundera över som människa.

Friluftsgudstjänst och hårdrockskonsert

Gud höll sin hand över församlingen lite extra idag när det hölls friluftsgudstjänst i Gusum.
Maken och min mamma klädde sig i rejält. Själv vägrade jag annat än kjol, blus och sandaler. Stickad kofta över blusen måste erkännas, men är det sommar så är det sommar oavsett vad temperaturmätaren visar.

Med Guds hjälp och rätta vindar, eller inga vindar alls om det ska vara korrekt, höll sig regnet borta och det var riktigt varmt och behagligt där vi satt och lapade i oss andlig spis. Samt kaffe och kaka när gudstjänsten var slut.

Kantor Marie stack in med lite solosång mellan psalmer och predikan. Hängde på sig sin gitarr och småfåglarna kvittrade mellan verserna.
En man ropade till henne att hon skulle få en guldstjärna för hennes insats, Marie skrattade och tackade.

Hon fick beröm, Marie. Beröm för sin sång och sitt spel. Vi är dock lite dåliga på att dela ut lovord över det vi anser är bra. Säga till varandra utan inblandning av upphovet till belåtenheten att det vi fått vara med om att se och höra föll på läppen är mycket lättare.

Samma sak med komplimanger.
Ola Olofsson, skribent på Helsingborgs Dagblad, har råkat i blåsväder när han i sin krönika anförtror läsaren att han gärna vill ge komplimanger till kvinnor. Inte till de snygga utan till de där som ingår i kategorin medium till ful-snygga. Inte vet jag i vilket fack han själv anser sig höra hemma, men det är nog oväsentligt i sammanhanget.
Rabalder blev det hur som helst och till viss del kan jag förstå reaktionerna efter att ha läst hans krönika. Kanske borde han ha skrivit den på ett annat sätt. Uteslutit kvinnors utseende hade varit en bra början. Då hade han kanske sluppit bli kallad för Gubbskribent.

Jag är lite inne på Olas linje. Dock vill jag ge komplimanger till mina medmänniskor utan någon inblandning av personers utseende.
En gång stod jag bakom en kille i en kö. Minns inte riktigt vad vi köade till. Han hade en riktigt konstig häftig frisyr. Flerfärgad dessutom. Och massor av skrot fäst vid ansiktet. Plötsligt vände han sig om och vi såg på varandra. Då kunde jag inte låta bli utan påtalade att jag gillade hans hår, att det var riktigt häftigt. Han skrattade och tackade en smula förvånat.

Förra året var maken och jag på hårdrockskonsert. Jomenvisst var vi det! Kanske ingen skulle kunna tro men så var det. I tjänstens vägnar förvisso, men ändå.
En flicka satt på gräset framför ett staket. Mörk, svart och dramatisk. Hon fängslade mig och jag frågade om jag fick fota henne. "Bara för att du är så fin!" Hon log  och de sorgset målade ögonen glittrade. Jag såg de djupa skärsåren på hennes underarmar. När jag fotat klart reste hon sig och gav mig en kram. Hon såg uppriktigt glad ut.

Det behöver nödvändigtvis inte ligga några baktankar och lura bakom komplimangerna. Vi måste kunna ge beröm och lovord utan att det ska misstolkas. Svårast är det nog för en man att ge en kvinna en komplimang. Om det inte är hans flickvän, sambo eller fru. I andra kvinnors tankar kan det börja gro. Misstänksamhet och undran om vad mannen vill att komplimangen ska leda till.

När jag var yngre hände det att någon av det motsatta könet visslade när jag gick förbi. Det var trevligt tyckte jag. Nu för tiden händer det aldrig. Vilket är mycket konstigt och obegripligt.
Fast det är väl en obsolet företeelse antagligen. Nu för tiden är det väl ingen som visslar när de ser en pudding.

Mer komplimanger åt folket, det mår vi bara bra av! När vi väl har lärt oss att ge och ta. Om vi någonsin lär oss, vill säga.

God jul och Glad midsommar

Det finns människor som dokumenterar det mesta som händer i livet. Jag tillhör en av dem. Inte precis allt som hör vardagen till, men mycket av det hamnar i min notebook. Ett nedärvt arv från min mamma antagligen. Hon är av den stammen att vädret ska nedtecknas. Regn, sol, snö, blåst, orkan och hagelskurar. Inget undgår den kvinnan som innerst inne är en meteorolog fast hon inte vet om det.

Tack vare mamma fick jag jag igår reda på att julafton 2013 hade exakt samma utetemperatur och nederbörd som gårdagens midsommarafton. Om det är en upplyftande information eller inte har jag i dagsläget ännu inte tagit ställning till. Antagligen en nedslående information. Ingen vill ha plusgrader och regn på självaste julafton då landskapet bör ha vyer likt ett gammaldags julkort. Däremot vill vi ha rejält med plusgrader men inget regn på midsommarafton. Sällan får vi som vi vill då det gäller klimatets nyckfulla svängningar.

Gårdagen firade vi som många andra svenskar. I vår sommarstuga. Nu är vi så privilegierade att vår sommarstuga ligger ett stenkast från vårt permanenta boende. På landet. Vid sjön. Helt perfekt i den händelse att glömmer vi något hemma är det bara att skicka över barnbarnen att hämta. Eller gå själva om barnbarnen inte är här.

Sommarstugan fungerar som ett slags kalashus när inte släkt och vänner blir inhysta där. När vi köpte huset var det i dåligt skick, idag är det ett enkelt men praktfullt bygge efter det att maken lagt sina praktiska händer vid det. Och i stora rummet finns en öppen spis. Vilken fick jobba rejält under gårdagen.
I knastret av elden åt vi vår midsommarmat medan regnet smattrade mot rutor och tak.
För att förstärka att dagen påminde om julafton 2013 plockade stortvillingarna fram alla mina ägda juldukar och draperade bord, stolar och tomma ytor med dessa textilier där tomtar och halmbockar dansade glada och lusiga danser. Hunden som på vardagarna är vår lånehund lade sig förnöjsam tillrätta på den stora röda julduken. Suckade belåtet och stirrade in i elden.

Mätta, belåtna och med disken avklarade fortsatte vi firandet hos småtvillingarna och deras storasyster där föräldrarna dukat upp ett dignande festbord. Efter avslutad måltid var paltkoman ett faktum.

Idag är det midsommardagen. Hotfulla svarta moln släpper stundom genom solens strålar. Mördarsniglarna trivs så länge de får behålla sina huvuden och jag tänker ägna dagen till att sitta i min skrivarbod. Med avbrott för den bit av gårdagens tårta som står i sommarstugans kylskåp och väntar.

Nöjda och utan tillstymmelse till hangover då endast syrensaft och alkoholfri sangria runnit genom våra strupar konstaterar jag att midsommarafton blev en helt igenom lyckad dag.

Glädjen och tacksamheten har inga gränser...

Grädde på tårtan och olja i systemet

Jag fick ett mejl från chefredaktören med en förfrågan om jag kunde tänka mig att vara behjälplig med att köra ut tidningens sommarbilaga. Det kunde jag tänka mig. Därefter studerade jag den bifogade filen vart i Östergötland jag skulle ta vägen. Vid varje plats stod det utförligt hur många tidningar jag skulle leverera och slutsumman löd på trettiosju stycken.
En enkel och snabb manöver, vilket jag meddelade maken med en försäkran om att jag snart skulle vara hammavid igen.
Budet med tidningarna kom hem till oss. Knackade på dörren och frågade var jag ville ha dem.
Jag följde med ut på gården, låste upp min bil, öppnade dörren till passagerarsätet och pekade.
Han stirrade klentroget på mig, skakade på huvudet och öppnade utan ett ord bagageluckan på sin bil.
Där låg trettiosju buntar med tidningar. Jag hade dessförinnan funderat över varför vissa butiker, bensinstationer, turistbyråer och andra platser där allmänheten rör sig i sommartid skulle ha en tidning medan andra skulle ha tre. Tyckte det verkade futtigt och mycket skrik för lite ull men eftersom det inte är jag som bestämmer och fördelar lektyren tänkte jag att det var blädderexemplar som skulle ligga på diskarna.
Jag skrattade nervöst, dängde igen dörren och öppnade bagageluckan.
Vi hjälptes åt att packa min bil. Bagaget fylldes snabbt så vi övergick till att fylla upp baksätet och tvillingarnas bilbarnstolar.

Mamma följde med på gårdagens resa. Nu vet jag vart macken, Ica och Hemköp i Ljungsbro ligger. Samt att det serveras kallt kaffe och varm rabarberpaj vid Bergs slussar.
Grabben i fiket frågade om vi ville ha vispad grädde eller grädde. Nyfiket frågade jag var i skillnaden låg. "Grädden smakar vanilj och den vispade grädden är grädde."
"Jaha, då tar jag den med vaniljsmak. Tack."
Vaniljsåsen var ypperligt god och hade den rätta fluffigheten.

Färden gick vidare i det östgötska landskapet. Sandvikens camping, Finspång, Norrköping och OKQ8 i Klinga. Alla fick de rätt antal B U N T A R med tidningar.

Idag var stortvillingrabben med på dagsetapp två eftersom bilbarnstolarna var lediga. Ett trevligt sällskap med många funderingar och åsikter om livet i största allmänhet. Vi fick bland annat bekanta oss med brandbilsmuseet i Simonstorp, glasbruket i Rejmyre och via Åby Arbetarmuseet i Norrköping. Där vankades det gofika. Flera hundra tidningar, istället för ynka trettiosju, var levererade och vi firade väl utfört arbete som distributör och nästan trettio mils leveranssträcka.
Regnet hade bildat stora pölar på marken utanför museet. Jag hivade upp grabben på armen och så hoppade vi loss i vattenpölarna så det stänkte. Människor skrattade och log medan andra såg bekymrande ut när de gick förbi. Farmödrar brukar kanske inte hoppa i vattenpölar med lågskor och ha sitt barnbarn på armen. Så gör dock jag. Det livar upp och håller barnasinnet i vigör.

Med vätan sipprande mellan tårna körde vi hem och bakade tårta. Pojken assisterade. Höll hushållspappret under elvispen som läcker olja efter det att jag tillverkat majonnäs. Eller skulle tillverka. När jag hällde oljan i en sakta stråle ner i bunken sörplade elvispen i sig all olja genom luftintaget. När jag nu vispar släpper den ut oljan genom luftutsläppet. Maken påstår att oljan snart tagit slut men jag tvivlar.

I morgon firar vi midsommar och äter upp den fina tårtan som består av maräng, färska bär och grädde. Vispad grädde utan vaniljsmak. Passar bäst så tycker jag. Maken håller med. Han gillar inte vanilj.

Den stela gråtmuskeln och minnenas kvarter

Jag fick en fråga. När grät du sist? Frågan var ganska personligt ställd och jag var osäker på om jag över huvud taget ville svara. Dessutom blev jag tvungen att tänka efter, för jag kom inte ihåg när jag grät sist. Eller anledningen till att tårar fälldes.

Jag gråter nog allt för sällan. Hänger istället på hänglåset och ju kraftigare lås desto bättre tycker jag att det är. Fast det borde vara tvärt om. Om låset öppnas och allt släpps ut blir slutresultatet befriande.
En massör jag var hos för flera år sedan hittade på att min gråtmuskel på halsen behövdes livas upp. Det gjorde ont och jag jämrade mig högljutt. Smärtan och den stela gråtmuskelns beskaffenhet berodde på att jag grät allt för sällan, påstod massören.

När jag är med barnbarnen förundras jag över hur snabbt allt kan svänga. Lika glada som de är ena minuten kan det övergå i gråt den andra. För att svänga tillbaka igen. Ett evigt pendlande mellan förnöjsamhet och missbelåtenhet. Inga uppbyggda fördämningar som plötsligt brister och svämmar över i full kraft.

Det är svårt med känslor. I alla fall att visa upp dem till allmän beskådan. En arbetskamrat sa en gång till mig att jag är som en öppen bok. Han kunde lätt läsa av mig och min sinnesstämning. Det var på den tiden innan jag blev sjuk. Efter det lärde jag mig att hålla tillbaka vissa delar av mitt känsloliv. På både gott och ont. Inte minst för mig själv.

Situationer som uppstått under åren har jag lärt mig att handskas med. Även det en erfarenhet från sjukdomsåret. Tankar som inte tillför annat än att de är destruktiva har jag förmågan att släppa taget om. Lämna tankarna åt sitt öde och vill andra ta över dem och fortsätta älta är det inte min sak.

Nu har jag bestämt mig för att göra en vandring i minnenas kvarter. Gå på gator där osynliga fotspår för evigt är fastgjutna i asfalten. Det ska bli mycket spännande men även skrämmande. Samtidigt välbehövligt. Jag är beredd på utmaningen och ska ladda min ryggsäck med pappersnäsdukar. Gråtmuskeln kommer säkert att få jobba.