Svettigt duntäcke och nya skor

Festligheterna avlöser varandra. Makens bror med fru har vi vinkat av med löfte om återseende i augusti vid den stora släktträffen som ska gå av stapeln innan de återvänder hem till sitt i Frankrike.

Idag var det dags att inmundiga treårstårta. Småtvillingarna har bemärkelsedag. Två små flickor på uppväxt bredvid sin storasyster som egentligen inte är så stor sina snart fem år till trots.
Mycket har de kvar att lära. Många fallgropar får de ta låga kliv över innan allt är till ända.
Hela livet är en enda lång lärostig med otaliga krökar och stickspår. Det gäller att inte gå vilse eller tappa fotfästet.

Sommaren var het och varm när de gjorde sitt intåg i vår värld. Förlossningen höll på att gå av stapeln på parkeringsplatsen utanför Skärkind kyrka. Vad passar väl bättre än att en havande präst föder sina barn utanför Guds hus?!
Ambulanser med tillhörande personal och barnmorska tillkallades av säkerhetsskäl. De höll sina händer över hålet medan jag fick till uppgift att hämta den blivande storasystern på dagis samt låsa in den födande familjens höns i skydd för kringstrykande rävar.

Små och ganska ynkliga kom de innan någon riktigt hann förstå vad som egentligen hände. Inte ens barnaföderskan hängde med i svängarna och samtliga inblandade kunde dra en suck av lättnad över att allt gick smidigt till väga. Små men friska barn samt att inga suturer behövde fästas.

Den minsta av de små höll inte värmen efter ordning och föräldrarna turades om då de återvänt hem efter färden med att ligga under tjocka duntäcken med barnet på bröstet. Större delen av den varma sommaren. Det året hördes ingen klagolåt om att de frös trots att det var mitt i sommaren...

I går var jag med de tre flickorna och deras mamma till Boogie Nights. Där det säljs rockabillyklänningar. De ämnade ekipera sig inför bröllopet de ska gästa under helgen.
Som riktiga nostalgiflickor från 50-talet åkte de sedan hem i min helt ordinära bil utan amerikanskt stuk.

Nu är hela familjen på väg till Uddevalla. Jag släpper inte tanken fri. Men har ändå bett om ett sms när de kliver ur bilen i hjärtat av Bohuslän. Med en information hur det gick i stoppet i Jönköping. Om de hittade några fina skor som passar till deras nya klänningar.

Jag kommer att fundera över det ända till det plingar till i min telefon och jag får ett sms. Först då kan jag känna mig lugn.

Blodig mjölk och blåbär i fåtöljen

Vi har plötsligt fått en privat väderstation vid vår altan.
Ladusvalorna som för några dagar sedan dök upp har beslutat sig för att stanna vid vårt hus för att själva sätta bo på vardagsrumsfönstrets fönsterbleck.
Nu kan vi titta om de flyger högt eller lågt och på så vis få reda på om det ska bli bra väder eller inte.
De flyger lågt, svalorna. Föga förvånande. Inte förväntar vi oss heller att de ska stiga högt mot skyn, de kommer att flyga lågt den resterande tiden av sommaren. Det är min fasta övertygelse trots att Aftonbladet lovar att värmen är på gång.

Det är med blandade känslor vi följer parets byggnation. Även en undran om det egentligen står helt rätt till smyger sig in. Deras bo borde väl ha varit klart för länge sedan? Äggen lagda och ungarna framkläckta. Något måste ha skett som orsakar bobygge vid den här tidpunkten av sommaren.

Valet av boplats är för oss en aning besvärande. Inser att vi kommer att få altanen och fönsterrutan nerskitade om fåglarna beslutar sig för att stanna efter avslutat arbete.
Det sägs att rivs ett svalbo kommer korna att släppa från sig blodig mjölk och hönsen sluta värpa. Nu har vi varken kor eller höns längre så för den skull har vi inga betänkligheter att lägga deras bo i ruiner.
Vi har dock av moraliska skäl inte hjärta att riva det påbörjade bygget. Svalor är fina och trevliga fåglar och vi känner oss en smula hedrade att de valt att dela boplats med oss.
Ett kort rådslag mellan maken och mig har avslutats och vi klubbade enhälligt beslutet att svalorna får stanna om det behagar dem.
En viss omorganisation måste därmed vidtagas. Som att flytta undan dynlådan som står precis nedanför fönstret. Samt att ha fönstertvättsattiraljerna lättillgängliga.

De retsamma skatorna som härjat bland befolkningen på vår väg har däremot helt spårlöst försvunnit Till glädje för somliga medan andra sörjer dem djupt.
En skata hittade skjuten vid våra postlådor och misstänksamheten började sprida sig i området. Vem av oss var dräparen? I vårt hushåll finns inga skjutvapen av något slag så vi blev omgående frikända.
Maken saknar skatorna. Jag står delvis på motståndarnas sida även om skator är ganska trevliga att beskåda där de hoppar omkring på gräsmattan.
Förra året travade en av de retsamma djuren helt fräckt in i vårt vardagsrum. Åt upp våra salta nötter som stod i en skål på bordet. Plockade sedan ur samtliga värmeljus ur ljuslytorna och avslutade besöket med att släppa från sig blåbär som passerat tarmsystemet. I våra fåtöljer.
Dessutom väcktes vi varje morgon i ottan av deras klampande på taket ovanför vårt sovrum. Skator kan verkligen klampa rejält.

Då håller jag mer på våra nya hyresgäster. De ska känna sig välkomna trots att det medför en hel del merarbete för uthyrarna. Vi håller tummarna för att byggnationen går efter ritningarna, ägg blir lagda och små ladusvalor så småningom kommer att titta fram över boets kant.

Drömmar och mycket smör

"Hör du kyrkklockorna," frågade maken när vi vaknade i morse. Jag lyssnade en stund och kunde konstatera att allt var tyst och stilla. Inga klockor som klämtade över området.

Maken erkände att han tydligen misslyckats med sitt uppdrag. Att dra igång klockspelet trots att han bemödat sig med att klättra alla trappor upp till tornet där klockorna sitter.

Själv hade jag egna bekymmer. Osämjan mellan mig och småtvillingarna och deras systers mamma var påtagligt besvärande. Hon skulle bege sig på en konsert där ABBA uppträdde och jag hade fått till uppgift att köra henne dit. Tyvärr fanns ingen som kunde passa barnen. Morfar satt ju i kyrktornet och försökte få fart på klockorna medan barnens far var på sitt arbete. Därmed fick ungarna klara sig själva helt på egen hand, resonerade deras mor. Vilket jag motsatte mig strängt och hetsiga ordväxlingar uppstod.

Morgonen innan var det lika besvärligt. Då skulle vi anlita en bekant att passa vår katt. Att vi inte längre är kattägare sedan några år tillbaka stökade till situationen. Kattvakten kom på sin cykel. Han hade trampat många mil och irriterade sig över att ingen katt fanns att tillgå i vårt hus. Enligt mig en obetydlig petitess och inget att bråka om.

Vissa drömmar som stökat runt i hjärnan är svåra att ruska av sig. Ofta svävar jag mellan dröm och verklighet en stund efter uppvaknandet. När jag var begravningsentreprenör kunde jag drömma att jag missat något viktigt inför en kommande begravning. Till exempel att huvudpersonen som rörde själva akten inte fanns  på plats. Inte heller visste jag vart denne någon tagit vägen. Skärrad och sömndrucken satte jag mig upp och började fundera ut om det möjligtvis fanns någon reservplan. Just i sådana uppkomna situationer finns det sällan någon reservplan. Av många olika orsaker.
Nu lyckades jag alltid och personligen se till att huvudpersonen låg där den skulle ligga så där kände jag mig alltid totalt lugn. När jag befann mig i vaket tillstånd, vill säga.

Många är de som forskat på drömmar. Olika teorier har kommit fram ur vårt sovande tillstånd där verkliga situationer vävt samman med det osanna. Vissa hävdar att drömmen är en träning inför verkliga situationer som kan uppstå. Eller att det är ett sätt för oss att bearbeta händelser som vi varit med om.

Vissa drömmar är trevliga, andra rent av hemska och lämnar efter sig en olustkänsla. Så finns det de där smuliga drömmarna. Som min svärmor var en mästare på att baka. Mycket smör och perfekt gräddade blev det till de mest perfekta kakor som smälte i munnen och efterlämnade en söt och god smak.  Inga mardrömmar med andra ord.

Mineralvatten och en grävmaskin

Vår doftande rosbuske dignar av blommor. Skönhet förenat med bevis på livets förgänglighet. Blombladen lossnar och faller i drivor ner på gräsmattan medan knoppar vecklar ut nya oförstörda och skänker betraktaren en stunds hänförd njutning.

Det eviga kretsloppet. Vi föds, dör, nya liv spirar och tar vid där det gamla slutar.

Förväntan inför vårt nya barnbarns födelse växer i takt med den växande magen. Det är långt till september då det är dags. Men ändå är tiden så kort. Allt för kort.

Småtvillingarna fyller tre år på fredag. Deras storasyster fyller snart fem och stortvillingarna fyra. Precis när de senares syskon ska träda in i denna orosfyllda värld. Jag bävar trots glädjen.

...och den ljusnande framtid är vår...

Min egen framtid då? Hur ljus är den egentligen? Jag känner efter. Inga krämpor som gör sig påminda. Enda besvären är mina händer där fingrarna konstant värker. En världslig sak i det stora sammanhanget. Arbetsskada, osäkert, ålderdomssymptom, mer troligt.
Kan tänkas att någon sjukdom ligger där inne i kroppen och väntar på att blossa upp. Inget jag gör mig bekymmer om för tillfället.
Däremot bekymrar jag mig om jag plötsligt inte kan ta vara på mig själv. Hamnar i beroendeställning hos någon som utför min dagliga vård för att varje månad kvittera ut sin lön.
Tänk om denne någon inte tycker om mig! Som suckar djupt varje gång jag ropar efter min mamma.
Som föser mig tillbaka till mitt rum när jag stapplande går mot utgången för att åka hem.

När jag var ung jobbade jag på det som då hette ålderdomshem. Där åldringar låg och väntade på sin hädanfärd.
En sängliggande kvinna var i behov av att få blöjan bytt. Jag var ung och ambitiös. Kände efter att tvättvattnet var lagom varmt, gnuggade den landstingstvättade frottéhandduken så den skulle vara mjuk och ämnade vika undan täcket med lugna rörelser. Kvinnan jämrade sig och famlade med sina händer.
Min kollega som jag jobbade ihop med hade varit med länge och var garvad. Hon ansåg att jag pjoskade i onödan. Tiden var knapp. Mycket skulle uträttas. Varpå hon tog flaskan med mineralvatten som stod på bordet bredvid den gamla kvinnan och hällde ut innehållet precis där jag hade tänkt tvätta med tvättlapp.
Tyst stod jag bredvid och tittade på medan hon gnodde runt med en avriven bit toalettpapper.
Då fanns det ingen jag kunde skvallra för. Ingen hade heller lyssnat på en ung flicksnärta. Lex Maria var ännu inte uppfunnet. Hade jag haft mod och kurage kanske det hade blivit en Lex Carina av händelsen. Men jag stod bara tyst bredvid och tittade på.

Den där händelsen har följt mig sedan dess. Det var då jag skapade en rädsla över att inte vara i stånd till att ta hand om mig själv.

I morse när jag kom ut på trappan kom två hussvalor och flög runt mitt huvud. De var så nära mig att jag nästan kunde sträcka ut handen och röra vid dem. Jag ropade på maken för att han skulle komma ut och titta. Fåglarna blev inte rädda trots att jag fick ropa flera gånger. De cirklade runt mig i små lustiga svängar.
Jag var tvungen att ringa min mamma och berätta om svalorna. Hon gillar sånt där. Min mamma. Som längtar efter min pappa. Så fort tillfälle ges går hon den korta promenaden till minneslunden och pratar med honom. Säger att hon snart kommer till honom, där han är.

Vår rosbusken blommar våldsamt. Och runt huset flyger två svalor. Själv funderar jag över livets förgänglighet. Tar en slurk kaffelatte och undrar om våra barn också tänker på det ibland. De som ännu är mitt uppe i livet.
Maken klipper gräset och funderar över om han ska köpa sig en grävmaskin inom en snart framtid. Inga gravar ska grävas ännu är det tänkt, dock det hett efterlängtade avloppet. Det finns mycket att fundera över som människa.

Friluftsgudstjänst och hårdrockskonsert

Gud höll sin hand över församlingen lite extra idag när det hölls friluftsgudstjänst i Gusum.
Maken och min mamma klädde sig i rejält. Själv vägrade jag annat än kjol, blus och sandaler. Stickad kofta över blusen måste erkännas, men är det sommar så är det sommar oavsett vad temperaturmätaren visar.

Med Guds hjälp och rätta vindar, eller inga vindar alls om det ska vara korrekt, höll sig regnet borta och det var riktigt varmt och behagligt där vi satt och lapade i oss andlig spis. Samt kaffe och kaka när gudstjänsten var slut.

Kantor Marie stack in med lite solosång mellan psalmer och predikan. Hängde på sig sin gitarr och småfåglarna kvittrade mellan verserna.
En man ropade till henne att hon skulle få en guldstjärna för hennes insats, Marie skrattade och tackade.

Hon fick beröm, Marie. Beröm för sin sång och sitt spel. Vi är dock lite dåliga på att dela ut lovord över det vi anser är bra. Säga till varandra utan inblandning av upphovet till belåtenheten att det vi fått vara med om att se och höra föll på läppen är mycket lättare.

Samma sak med komplimanger.
Ola Olofsson, skribent på Helsingborgs Dagblad, har råkat i blåsväder när han i sin krönika anförtror läsaren att han gärna vill ge komplimanger till kvinnor. Inte till de snygga utan till de där som ingår i kategorin medium till ful-snygga. Inte vet jag i vilket fack han själv anser sig höra hemma, men det är nog oväsentligt i sammanhanget.
Rabalder blev det hur som helst och till viss del kan jag förstå reaktionerna efter att ha läst hans krönika. Kanske borde han ha skrivit den på ett annat sätt. Uteslutit kvinnors utseende hade varit en bra början. Då hade han kanske sluppit bli kallad för Gubbskribent.

Jag är lite inne på Olas linje. Dock vill jag ge komplimanger till mina medmänniskor utan någon inblandning av personers utseende.
En gång stod jag bakom en kille i en kö. Minns inte riktigt vad vi köade till. Han hade en riktigt konstig häftig frisyr. Flerfärgad dessutom. Och massor av skrot fäst vid ansiktet. Plötsligt vände han sig om och vi såg på varandra. Då kunde jag inte låta bli utan påtalade att jag gillade hans hår, att det var riktigt häftigt. Han skrattade och tackade en smula förvånat.

Förra året var maken och jag på hårdrockskonsert. Jomenvisst var vi det! Kanske ingen skulle kunna tro men så var det. I tjänstens vägnar förvisso, men ändå.
En flicka satt på gräset framför ett staket. Mörk, svart och dramatisk. Hon fängslade mig och jag frågade om jag fick fota henne. "Bara för att du är så fin!" Hon log  och de sorgset målade ögonen glittrade. Jag såg de djupa skärsåren på hennes underarmar. När jag fotat klart reste hon sig och gav mig en kram. Hon såg uppriktigt glad ut.

Det behöver nödvändigtvis inte ligga några baktankar och lura bakom komplimangerna. Vi måste kunna ge beröm och lovord utan att det ska misstolkas. Svårast är det nog för en man att ge en kvinna en komplimang. Om det inte är hans flickvän, sambo eller fru. I andra kvinnors tankar kan det börja gro. Misstänksamhet och undran om vad mannen vill att komplimangen ska leda till.

När jag var yngre hände det att någon av det motsatta könet visslade när jag gick förbi. Det var trevligt tyckte jag. Nu för tiden händer det aldrig. Vilket är mycket konstigt och obegripligt.
Fast det är väl en obsolet företeelse antagligen. Nu för tiden är det väl ingen som visslar när de ser en pudding.

Mer komplimanger åt folket, det mår vi bara bra av! När vi väl har lärt oss att ge och ta. Om vi någonsin lär oss, vill säga.