Klass 1-varning och fullblodsegoist

                                   

Andra dagen den här veckan som jag åker till staden. Känns som om jag slagit något sorts rekord.

Våra vänner från Värmland har aldrig tidigare besökt Norrköping så jag kände ett ansvar i att förvisa vår stolta stad med sina promenader och gula spårvagnar.

Vi stannade till vid Knäppingsborg och avnjöt en mastig smörgås, vatten och latte. Flyttade oss till skuggan och flämtade som överhettade bandhundar. 

Människan är ett sällsamt släkte. Gnällt och gnölat har vi gjort över den kalla sommaren. Nu är det så varmt att en klass 1-varning utfärdas. Vi pustar vidare. Nu är det helt plötsligt läge att sitta där det fläktar för att överleva.

Min väninna från Värmland är dock en kvinna med ett positivt sinnelag. Gläds över livet trots att det en gång i tiden vållat henne svår smärta i själen. Sår som läkts men där ärret skaver. Hon har upplevt en förälders största fasa och mardröm.

"Välkommen till denna underbara arbetsplats." Säger hon när hon går av nattskiftet i fabriken och blir ersatt av sin kollega. Hennes filosofi är, kommer vi ur våra sängar friska och utsövda på morgonen, kan duka fram frukost, har någon att älska och bli älskad samt ett arbete att gå till finns inget att klaga över. 

Visst längtar hon till nästa år. Då hon som nybliven pensionär kan fira jul, påsk, midsommar och andra festliga högtider med sin familj. Få tid att ha tid.  Slippa treskiftet i fabriken och bara få vara.

Hon är här och nu och gör sig inga större bekymmer.

Tänk att ha förmågan att vara så positiv och besitta ett mild och fridfullt sinnelag! Fanns det fler av hennes kaliber skulle världen se annorlunda ut. Det är jag viss och säker om. 

Det är en balansgång att vara människa. Att sätta sig själv och sina behov i främsta rummet betraktas som egoistiskt. Att våga säga ifrån när vi blir sårade, kränkta eller illa behandlade är mycket svårt. 

För gör varandra illa det gör vi. Medvetet eller omedvetet. Utstuderat eller av ren och skär obetänksamhet. Ord fälls i tal och text och landar på snedden.

Vi kan säga förlåt men det finns inga garantier att vi blir förlåtna.

Tänker jag där jag nu sitter på vår altan, två mil bort från ett av hettan dallrande Norrköping. Tittar på maken som flänger fram med gräsklipparen så svetten rinner i smala strilar över hans nakna rygg.

En riktig fullblodsegoist är vad jag är. Njuter av livet gör jag där till. Precis som min väninna från Värmland. 

Jag är priviligerad. Dessutom finns det runt omkring mig de som älskar mig precis som den jag är. Trots mina mänskliga fel och brister.

För liten baddräkt och en nybakad kladdkaka

Hurra! Det hurras hej vilt denna dag. Inte vet jag om det beror på att fotbollslaget jagat bollen åt rätt håll eller att det är sommar. Äntligen! Men nu ställs det krav på oss. Grillarna ska plockas fram, vinet luftas och såserna röras ihop så den passar det möra köttet och rostade potatisen med lagom krispig snittyta.

Kan väl gå an, tänker jag. Bara jag slipper bada! Det är en sommarplåga. Vattentemperaturen ska dryftas. Baddräkterna bytas ut till en annan passform än fjolårets, väskor packas för badutflykten och sedan ska allt packas upp igen. Sand i badhandduken, sololja som kletat runt i väskan, svartmyror i saften. Usch!

Min ovilja till att bada härrör sig från min barndom. Tack och lov var mina föräldrar ett badande folkslag men det hände att vi då och då for iväg för att svalka oss vid någon sjö. Jag frös konstant. Satt under filten med blå läppar, darrande och skakande. Knaprade Mariekex och drack dricka direkt ur flaskan.

När våra barn var små körde vi hö under de varma sommardagarna. Alltid körde vi hö. Då kunde jag, hur tokigt det än låter, längta efter att få ligga på stranden och hålla koll på de små så de inte gick och dränkte sig. Men det är väl med det som med allt annat. Längtan efter det onåbara är den största längtan.

Jag är dessutom rädd när jag simmar på djupt vatten. En obehagskänsla infinner sig och jag tror att jag ska dras ner i det där svarta.
På vår gård som vi hade ute på Vikbolandet finns det en sjö som delvis tillhörde oss. Där badade jag faktiskt. När det var lugnt och varmt. Både i luften och i vattnet. Men jag simmade aldrig långt ut. Höll mig nära klipphällarna. En kväll var jag där och skulle ta mig ett dopp med tvagning. Helt ensam och spritt språngande naken klev jag i och tog några simtag. Låg till och med på rygg och tittade upp på himlen och måsarna som svävade som vita miniflygplan.
Då stördes friden genom kraftiga trumslag. Grannbönderna satt på ett hemmasnickrat flytetyg och frun i gänget befann sig i fören och slog med bestämda slag på trumman. De övade sig för roddartävlingen som skulle gå av stapeln i Motala ström mitt i centrala Norrköping. Jag lade ner tvålen i tvålkoppen och gick hem för att ställa mig i duschen.

I den där roddartävlingen  medverkade även maken och jag ett år tillsammans med de andra bönderna. Barnen satt på kajkanten och skrek sig hesa medan vi försökte hålla ordning på årorna.
"Bonnalaget från Östra Ny" hette vi och vad jag kommer ihåg placerade vi oss allra sist. Någon ska ju göra det så det är en form av utmärkelse det också. Jag har till och med kvar min t-shirt som vi målat klubblagets namn på.

I år går det nog att bada i Glan för den som behagar. Det sägs att de miljontals musslor som ockuperat sjön dragit vidare till andra vatten. Vandrarmusslor är dess namn så någon omöjlighet är det inte att de gett sig av. Vassa som rakblad är de och badande gäster har blödande linkat sig upp ur sjön.
Men expertisen påstår att Glan aldrig varit så rent som nu, någon nytta av eländet har det tydligen varit. Måste kännas tryggt för Norrköpingsborna som sörplar i sig av vårt vatten. Vilket vi snart också kommer att göra. När det kommunala avloppet med kommunalt vatten är inkopplat. Vilket vi hoppas på ska ske under hösten.

Medan de andra simmar omkring i det blöta kommer jag att sitta i vilstolen och blicka ut över Glan. Känna solens strålar mot huden och njuta av livet. En nybakad kladdkaka står på köksbänken och den kommer att förgylla tillvaron lite extra.

Blodbussen och astronauternas blöjbyxor

Så har jag då gjort vandringen i minnenas kvarter. I min hand höll jag en liten hand tillhörande småtvillingarnas storasyster. Vi vandrade genom Norrköpings gamla industrilandskap. Pausade med pannkakor, sylt och grädde i Arbetets museums café. Gick därefter de sju våningarna upp i byggnaden och konstaterade att EWK:s teckningar hänger kvar men att Mumintrollen flyttat. Till Finland där de hör hemma antagligen.

I Motala ström hade någon kastat ner en cykel. Ett stackars krake som kanske tröttnat på att bli åthutad när när denne någon med dödsförakt kastat sig över något övergångsställe ämnat åt fotfolket. Eller kanske en lånecykel där lättjan talat och det var enklare att hiva ekipaget i strömmen än att återbörda den till dess rättmätige ägare.

Inga laxar såg vi som hoppade i strömmen men kikade in i ett kontor där det stod ett glas med vatten och ett rött äpple bland alla papper. Blodbussen var parkerad vid Turistbyrån. Vi stannade och dividerade huruvida vi skulle lämna ifrån oss en skvätt blod men kom till den slutsatsen att vi sparar på dropparna till ett annat tillfälle och gick istället in till astronauternas utställning. Där fick vi se månbilen som fortfarande hade måndamm på stänkskärmarna. I en monter tittade vi på astronauternas blöja som liknade vadderade kalsonger. Var rörande överens om att vi aldrig vill bli månfarare om vi var tvungna att rusta oss med dylika underställ.

Visualiseringscentret bjöd på filmföreställning i domen. Utplåningen av dinosaurierna stod på programmet. En välgjord film som gav upphov till skrik och kramande händer. Det var åldersgräns för besökarna. Fem år fyllda, annars inget inträde i salen. Flickungen uppmanades av mig att tydligt uppge sin ålder på fem år om någon frågade. Hon ställde sig tveksam. Hon fyller först i oktober men övade sig lydigt och svarade rätt när jag frågade. När vi närmade oss biljettriverskan svek modet och jag fick i den händelse att åldern kom på tal uppgift att lämna den upplysningen.

Torra spindlar i cafeterians mellanfönster. Festis och hallongrottor. Hänglås som älskande par satt fast på broarnas räcken. Ett bevis för att kärleken är evig. Kanske fler hänglås satts dit av samma personer. Vad vet jag. Bara att kärleken består men föremålen växlar. För vissa.

Vandringen i minnenas kvarter blev en lyckad vandring. Den blev till vår vandring, småtvillingarnas storasyster och min. 

På dagis väntade stortvillingarna. När vi körde hem öppnade sig himlen och regnet motade undan den strålande sol som följt oss på vår dagsvandring mellan strömmade vatten, blodbussen, ett rött äpple på ett kontorsbord, astronauternas blöjbyxor, torra spindlar och döda urtidsdjur.

Det finns dagar som har extra mycket guld i kanterna.

Spänna muskler och åka upp eller ner

Dagen har gått åt till att förflytta mig runt med bil. Först till grannkommunen där jag fick lära mig Passion för livet över en kopp kaffe och hembakad muffins.
Innebörden i detta är att inget behöver förändras bara för att en människa blir gammal. Bara förutsättningarna förändras. Men genom att sitta på en stol och i lagom doser spänna musklerna ökar det livskvalitén. Klarar en hundratvååring. Knyta handen och spänna överarmsmuskeln.
Gör man det dessutom tillsammans med andra blir det en gemytlig samvaro. Som pricken över i ska det drickas kaffe. Och äta muffins.

"Allt går om men det gäller att ha de rätta förutsättningarna", sa muskelspännarmannen och blinkade i ögat mot sin hustru. Hon nickade och lät meddela att hon behövde gå och vila en liten stund.
Vi fortsatte vårt samtal, sörplade kaffe och tuggade muffins medan frugan lade sig under pläden.

Nästa stopp blev dagis i vår kommun där sonsambon mötte upp och vi kopplade in stortvillingarna i bilbarnstolarna för vidare hemfärd. Vi har inte setts på en vecka, tvillingarna och jag. Därmed hade vi mycket att dryfta.

När jag lastat ur mina passagerare och lånehunden fortsatte jag till nästa event. Även det gick i ålderdomens tecken. 93-årige Nisse berättade om sitt leverne från den dag han föddes. Jag tror att han tillhör den kategorin som spänner muskler mest varje dag. Deras fäder också på den tid det begav sig. Det föddes en hel busslast år 1923. Uteslutande gossar vilket visade sig tydligt när det var dags för mönstring. Midsommarafton 1922 var en lyckosam afton.

När jag körde hemåt efter väl utfört arbete funderade jag på det där med att resa utöver tjänstens vägnar. Att vi är många som reser i jämförelse när jag var barn. Det är lätt och okomplicerat. Vi behöver inte ens bege oss till en resebyrå utan kan sitta hemma med laptopen i knät, en knapptryckning och plötsligt befinner sig resebiljetten i mobilen. Fantastiskt!

När jag drev begravningsbyrå kom en man inklivande genom dörren. Han tittade sig omkring och såg aningen förvirrad ut. Jag frågade honom om jag kunde hjälpa till med något när han ställde sig framför mig vid receptionsdisken.
Han ville köpa en biljett, sa han för han skulle ut och resa.
Min ambition var att på min begravningsbyrå skulle vi vara behjälpliga med allt som efterfrågades.
Så jag sporde vart han ville resa. Om det önskades en neråtfärd eller en uppåtfärd.
Han stirrade på mig en lång stund, såg olycklig ut och undrade vad jag menade.
"Ja detta är en begravningsbyrå så du måste berätta för mig om du vill uppåt eller neråt", svarade jag och log som bara en begravningsentreprenör kan le.

Mannen bleknade och backade ut från kontoret. Jag såg honom aldrig mer igen. Men jag undrar än idag vart han egentligen ville resa. Och hoppas från djupet av mitt hjärta att han fick en trevlig tur.

Befruktning i Hjo och jazz i Aneby

Äntligen kunde vi bre våra mackor och sätta oss ute för att äta frukost. Om att ett sådant tillfälle ska äga rum måste temperaturmätarens visa många plusgrader samt solen hålla oss sällskap. Vilket var fallet denna morgon.
Våra närmaste grannar är av ett annat virke. Även i mitt tycke en råkall morgon går det att höra genom vegetationen hur de skramlar med porslinet där de sitter på sin altan och spisar.

Svalorna jobbar ihärdigt vidare med sitt nybygge. Vi låter dom hållas bäst de vill. Blåbären mognar och snart kan jag sitta på vårt altangolv med fötterna i blåbärsriset och fylla min korg. För att sedan baka en blåbärskaka. Eller koka sylt. Har i dagsläget inte bestämt hur resultatet efter bärplockningen ska mynna ut. Det beror alldeles på hur stor skörden blir.

Vi har funderat på att köra Vätternrundan. Sist vi gjorde det var år 1983. Ett längre stopp i Hjo visade resultat nio månader därefter så vi kanske passerar orten utan uppehåll denna gång. Nu väntar vi ett nytt barnbarn och får känna oss belåtna med det helt enkelt.
Men för att vara på den säkra sidan föreslog maken att vi kanske ska byta ut Vättern mot Sommen. Även det en riktig klassiker. Inte lika storslaget som Vätternrundan men vi är nöjda med det enkla.
Aneby ska visst ha en jazzklubb har jag hört och stundom bjuder de in på ångbåtsjazz ombord på Boxholm II. Svängiga toner på Sommen är inte helt fel.
Annars går det att boka boende med spa och massage i Tranås. Det är också ett alternativ.

Blir det nu äntligen sommar så kanske vi slopar hela resan och stannar hemma. Vi har jazzskivor i hyllan och sjö utanför tomten. Klämma på varandras muskler kan vi även det göra på hemmaplanen.
Färskpotatis och jordgubbar i landet och idag ska jag åka till vår lokale matvaruhandlare och köpa mycket med socker och jäst, förlåt jag menar naturligtvis citroner. Citroner! Flädern blommar för fullt, det ska bli saft så dryckjom kommer heller inte att fattas oss.

Semester har vi varje dag så inga aktiviteter utöver det ordinära måste hinnas med att pressas in i ett femveckors semesterschema. En tur till Söderköping för att avnjuta av en svinaktigt dyr glass där vi måste köa i närmare en timma innan vi blir hänvisade till vårt bord kan tänkas att vi tar oss för. Barnbarnen och jag. Maken nekar konstant att medverka i denna i hans tycke vansinniga glassutflykt. Även om han är mer begiven på glass än vad jag är så offrar han inte sin pensionärstid med att köa för de kalla läckerheterna.

Solen skiner, värmen är här och det är tid för njutning. I alla fall för dagen. Morgondagen kan ha något annat att erbjuda. Och snart får vi Värmlandsfrämmande. Då setter vi väl i trägård å drecker kaffi ôm dä int regner vill säje.