Bruna ben och faror på vägen

Det märks att semestern gjort sitt intåg. I staden råder lugnet och tempot är annorlunda än för några veckor sedan. Folk har rest till landet, skärgården, utomlands eller ligger på campingar med sina rullande hus.

Den perfekta semestern är något alla önskar och eftersträvar. Att få vara tillsammans, njuta av ledigheten och hinna med det sociala umgänget som legat på sparlåga i den stressrelaterade vardagen.

För vissa blir semesterveckorna en plåga. Förhoppningarna grusas, närheten tär på humöret och sinnelaget blir surt. Till och med att det finns ett stråk av längtan till de vanliga gängorna mitt i semesterfirandet.

Igår begravdes Lisa. Hon fick ingen sommar för mitt i sommaren stannade tiden för henne. Så ock för hennes mamma, pappa, syster, mormor, morfar, farmor, farfar. För alla som fanns i hennes liv.

Semester och ledig tid som innehåller tusen frågor. Kvar finns nu bara  minnen. Uppblandat med vrede, sorg och sömnlösa nätter. Går det att leva på minnen?
Säkert, så småningom. När såren inte längre blöder. När kanterna slutits och läkts. Det kommer att dröja länge. Vid minsta beröring går såren upp igen, vätskar, värker och kliar.
Till sist ramlar sårskorpan av men efterlämnar ett märke som aldrig någonsin bleknar bort.

Vi solar vidare. Stävar efter att bli bruna och sommarfräscha.  Äter glass och trär upp smultron på strån. Badar. Klagar att det regnar och blåser. Kryper in under filten och muttrar över vilken usel sommar vi har i år. Solen kommer tillbaka och vi fläker ut oss för att girigt lapa i oss de varma strålarna. Bläddrar i veckotidningar, läser böcker vi aldrig har läst, lyssnar på Spotify och ljudböcker. P1 Sommar och repriser på SVT. Semesternjutning.

Jag bli så rädd. Livet är bräckligt. Som att balansera på en spindeltråd. Den starka tråden kan hastigt ryckas av. Det finns inga garantier för att tråden håller trots att den är vävd av en mästare.
Vi kastar ur oss missnöje och klagar. På och mot varandra. Om allt som fattas oss där vi sitter i den materialistiska smeten och avundas de som har det vi inte har.
Mer. Ge oss mer. I mer ligger lyckan.

I morgon är en annan dag. Vad den dagen bär med sig vet vi inget om. Kanske kommer dagen att bli betydelselös för det vi tar för givet finns inte längre kvar.

Om en liten stund kommer småtvillingarna och deras storasyster. Vi ska spendera dagen och natten tillsammans. På måndag får vi träffa deras kusiner, stortvillingarna. Fem små barn med en oviss framtid. De är glada, arga, ledsna. Sinnesstämningar som växlar i tvära kast. Ännu lyckligt ovetande små barn om faror och katastrofer som kan drabba dem. Drabba oss alla.

När jag ser på barnen blandas kärleken med ängslan. För deras framtid. Tänker även på alla föräldrar som mister ett barn. Syskon som mister ett syskon. Mor-och farföräldrar som mister ett barnbarn. Kompisar som mister en kompis.
Döden behöver inte vara den orsakande faktorn. Det finns andra sätt att mista varandra på. Alla sätt gör dock lika ont.

När såren läkt och sårskorpan ramlat av går det att börja leva igen. Resa sig upp ur avgrundshålet. Klamra sig fast vid kanterna. Tappa taget när kanterna viker men till sist håller det samman. Jordskredet lugnar sig och vi står på fötterna igen. Blickar framåt men håller backspegeln i ett stadigt grepp. Spegeln som för med sig minnen av det som är gott att minnas.

Jag njuter i barnens närvaro. Då motas de sorgliga tankarna bort.
Håller maken i handen när vi ska sova. Känner hans värme. Hör hur han andas (och snarkar ljudligt), vi vaknar tillsammans och varje ny dag är den andra lik. Än så länge...

En mycket liten kofta och en trasig postlåda

För det mesta är jag ganska så nöjd med mig själv. Men det finns vissa irritationsmoment som jag stör mig på. Att alltid ha så bråttom är ett av dem.
Maken brukar lugna ner mig, allt har sin tid, hetsa inte, ta det lugn, är hans motto. Vilket kan driva mig till vansinne. Han är min motpol med det där lite sävliga och eftertänksamma sätt han har.

Resultaten av min iver brukar ge upphov till varierande resultat i det jag företar mig. Instruktionsböcker till exempel. De ger jag mig aldrig tid att läsa igenom. På sin höjd ögnar jag igenom de fullmatade sidorna men får ändå ingen vetskap om innebörden. Prövar mig fram och tror starkt på min intuition att resultatet blir så lyckat som jag hoppats på.

Småtvillingarnas storasyster bad mig att sticka en kofta till henne. Det är månader sedan hon inkom med begäran och färgkarta. Rosa med vita ränder. Garn inhandlades. Mönster och rätt storlek på stickorna fanns redan i min stickkorg.
Normalt sett är det barnens farmor som sköter om stickor och garn ty hon är en fena på att tillverka tröjor i härliga färger och konstfulla mönster. Själv är jag en enkel stickerska där inget krångel ska vara inblandat i maskorna.

Koftan växte fram i rasande fart. Vid själva monteringen passade inte ärmarna in i de övriga delarna och modet sjönk som en gråsten till havets botten. Frustrerat repade jag upp allt och maken hjälpte till med att veva upp det krulliga garnet till nystan.

Den nya koftan blev perfekt. Om än en aning liten. Eller rättare sagt väldigt mycket för liten till en snart femårig flicka. Jag slet i det hopsydda plagget för att få bättre passform. När jag släppte taget krympte den ihop och blev obevekligen lika liten igen.
Då synade jag stickbeskrivningen lite extra noga och insåg snart att jag stickat en rosa kofta med vita räder till en 6 månaders bebis. Två gånger dessutom.

"Nu klämmer du ur dig en flicka", anmodade jag vår gravida sonsambo. Hon lovade att göra allt vad som står i hennes makt. Även om jag misstänker att hoppet består i  ett framfött gossebarn för att få balans i skaran av fyra flickor och en pojke i gänget av barnbarn. Blir det så får han vara klädd i rosa och vitt, det kan inte hjälpas. Inte mig emot. Även pojkar är fina i rosa. Faktiskt.

Idag var det åter dags att hålla uppvisning i mitt hetsiga leverne. Jag ringdes in för att vara behjälplig med att leverera en sak till sonen som han glömt när han åkte till arbetet. Eftersom jag ändå skulle köra sonsambon till staden var jag den mest lämpade för uppgiften. Vilken jag utförde med beröm godkänt. Däremot ingick icke i planerna att med min bil köra ner en stor grön postlåda. Som dessutom färgade av sig på min bil!

"Ta det lugnt, det går säkert bort i tvätten", tänkte jag när jag gasade iväg mot den väntande sonsambon. I backspegeln såg jag sonen. Hur han stod bredvid postlådan och skakade på huvudet.

I sonsambons mage sparkade det vilt under färden till staden. Ett litet barn som i höst får en fin kofta som farmor har stickat. Rosa med vita ränder.

Mogna blåbär och goda grannar

Blåbären mognar. Likaså de röda vinbären. Det stundar bärplockning, syltning och saftning. För husbehov. Önskar att den där jordkällaren var iordningställd men det är just nu stiltje på den fronten.
Krävs en grävmaskin, säger maken och letar på internet efter något som kan passa. Den förra maskinen sålde han till Muskö. Vilket han bittert kan ångra eftersom det är ont om grävmaskiner på marknaden för tillfället. I alla fall i en passande prisklass.

Två stycken harvar kunde han dock ha fått hemlevererat om det velat sig väl.
Det ringde en man i vintras på min mobiltelefon. Från Finland. På knackig svenska berättade han att lastbilen med de två harvarna nu var på väg hem till oss. Eftersom jag är till viss mån språkkunnig då det gäller grannlandets märkliga sammansättning av bokstäver tog jag till glädje för finnen fram dessa kunskaper, även om jag inte vet vad harv heter på finska. Men han visste vad det heter på svenska så vi körde på något vis inte fast i konversationen.
Jag tackade ödmjukast för informationen om leveransen men några harvar kom aldrig hem till oss. Lite synd för det hade väckt en stor portion av nostalgi. Endast nostalgi ty några åkrar att harva har vi inte längre. Men maken som gillar att göra affärer kunde ha slagit sig in på banan som harvförsäljare, om inte annat.

Grekland har röstat och de har röstat NEJ. Två val hade de. Ja eller nej. Jag förstår inte riktigt vad valen bestod i och det är väl knappt så att någon annan heller förstår det. Nyhetsläsarna i gårdagens Rapport sa att nu är det spännande, det lutar åt ett nej men de sa inte nej till vad. Ursprungsplanen i röstandet finns inte längre kvar om jag fattar rätt men ett nej kan ibland vara bättre än ett ja. Beror helt och hållet vad saken gäller.

Det finns många nej-sägare. Som säger nej till allt och alla. Även om ett ja passat bättre så är det bäst att ta det säkra före det osäkra och säger vi nej så blir det inget av något.
Nu kommer i alla fall Putin sättande och då kan det aldrig bli bra. Om katastrofer kan förvärras till ännu större katastrofer blir det så om Putin träder in i på scenen.

Nu märks det varför det är så bra att betala skatt och göra rätt för sig. Lån ska återbetalas och räntorna där till. Hör till hyfs och fason och rikets säkerhet.

Nu ska jag gå till grannen och prata Grannsamverkan. Det hör också till säkerheten. Hos oss i vårt område gör sig inga banditer besväret. Här håller vi samman och hjälper varandra så inget händer. Grannsämjan är god och gemytlig. Vi säger aldrig nej till varandra om hjälp behövs. Alltid bara ja. Känns riktigt, riktigt bra!

Ett sjungande dass och en opinkad reporter

Det råder avloppsfeber i vårt område. Inom en mycket snar framtid, närmare bestämt veckan som kommer är det sagt och underskrivet att grävarbetet för den kommunala anläggningen ska starta.
Vår granne har bestämt sig för att han ska högtidlighålla anläggningen när den är klar förhoppningsvis i höst. Med att dricka Cava. Direkt ur toalettstolen. Det är en händelse som jag känner att jag personligen måste beskåda. Möjligt att jag tar med min kamera.

Mull- och förbränningstoaletter kommer att lyftas ut ur fastigheterna på vår gata. Vi blir det toalettsittande folket som njuter av nyhetens behag att dra i spolspaken. Med  tillfredsställelse kan vi titta ner i porslinsholken och se hur det vi lämnat ifrån oss försvinner med ett svischande ljud och hamnar hos Norrköping kommun.

Sommartid är torrklosetter ett pittoreskt inslag i den lantliga sommarstugeidyllen. Det går an att beträda avträdet när det finns moderniteter och spolmöjligheter hemma i den permanenta bostaden. Men att sitta på fjölen året om är inget att traktera efter. Det är  en förlegad företeelse som den äldre generationen har minnen att berätta om.

Idag har jag lärt mig som frilansade skribent att utedass går att göra historiskt och vida omtalad i den händelse att  en berömdhet suttit med rumpan över hålet. Som till exempel Zarah Leander.
Vid Risinge prästgård finns den lilla röda hemlighuset där Zarah mellan 1926 och 1929 uträttade sina behov. Visserligen är dassen omgjort men står på den forna stadiga grunden från förr.

Jag glättade på dörren och kikade in. Tre fina fjölar på rad. Men det som imponerade mest var Zarahs mörka stämma som strömmade ut från dassets innertak.
"Vill ni se en stjärna, se på mig!"
En aningen förvånade ty sittandes i hemlighuset är en privatsak och då önskas ingen som helst förevisning av sitt eget jag.

Men på dasset vid Risinge prästgård satt Zarah och sjöng medan hennes svärfar prosten Leander gnisslade tänder över sonhustruns ogudaktiga val av schlagers och kupletter. Hon sjöng och gjorde det hon skulle utan att ta notis om svärfar vilket gav resultat i båda ändar. Ernst Rolf kom till Norrköping och Zarah blev upptäckt. Plötsligt öppnade sig världen för henne och hon kunde stänga dasslocket för alltid.

Jag lyfte på ett av locken och provsatte försiktigt det hjärtformade hålet. Fredrik som är ordföranden för dass och hembygdsgården ropade till mig att inte pinka eftersom det är monterat en plexiglasskiva under hålet.
Dasset är endast till för påseende och inte påsittande och den som är förtjust i Zarah Leander kan under titten lyssna till hennes sång.

Mycket får en frilansande reporter uppleva under sin verksamma tid i tjänsten.

Med bil i Paris och obärgat hö

Året var 1978. Månaden oktober. Vi bilade genom Europa. Besökte släkten i den franska byn Noidans le-Ferroux och i staden Luxeuil-Les-Bains.
Eftersom vi ansåg oss som odödliga kastade vi oss sedan vilt och ohämmat in i den Parisiska storstadstrafikens myller. Snurrade runt Triumfbågen, Eiffeltornet och Sacré-Coeur. Gjorde halt vid ett anspråkslöst hotell i en av Paris förstäder. Förflyttade oss med Metron och strövade runt i målarnas kvarter Montmartre. Köpte billiga reproduktioner som ramades in vid hemkomsten och vilka fortfarande pryder vår vägg.
Hällde ut den kvarvarande saften i hotellrummets handfat. Kapade toppen av den svenska sirapsflaskan, ersatte saften med vin och drack direkt ur plastflaskan med sirapssöt kvarvarande doft. Franska ostar och smulig pain riche.

Året var 1979. Närmare bestämt fredagen den 4 juli. Klockan visade på 02.35. På en stol bredvid mig satt maken. Klädd i grön operationsrock och en i matchande färg smått komisk huvudbonad. Han var stilig. Som en läkare i en amerikans sjukhusopera.
På min magen kanade ett naket flickebarn runt. Vikt 3390 g, längd 50 cm och med ett huvudomfång på 33 cm. Viktiga siffror att lägga på minnet. Ty de efterfrågas av allmänheten när ett barn fötts fram. På våra vita armband stod numret 587, Mor och barn där navelsträngen kapats och där säkerhetslinan mellan oss bestod av ett identiskt lika nummer.

Sommaren var varm och het. Precis som den är just nu. Vi bärgade hö och jasminerna blommade. Jag körde traktorn. Räknade balarna som studsade ner i balvagnen bakom mig. I vagnen stod Rolf, vår granne. Han räknade inte balarna, han räknade minuterna mellan mina värkar. Maken, den blivande barnafadern, bytte lugnt och ovetande om de täta sammandragningarna de fulla vagnarna mot tomma och fortsatte sedan till logen för att lasta av.

Mörka moln tornade upp sig. Högärdet var det sista innan skörden var avklarad helt och hållet. Strängar med torrt hö slingrade sig fram över det halvbärgade gärdet. Jag knep i hop, lät pressen jobba och tecknade åt Rolf att hålla ordning på minutvisarna. Han var vit i ansiktet medan han torkade svetten ur ögonen.
Så kom regnet. Rolf såg lättad ut och vi skramlade hem med lasset. Jag kände att nu var det verkligen dags.

Min väninna barnmorskan Lena var den som förlöste mig i tryggheten på Karlskoga sjukhus. I en förlossningssäng istället för i en balvagn full med höbalar.
Det var även där jag höll på att mista livet. Jag såg på maken innan jag rullades iväg. Han satt med vår svarthåriga lilla flicka i famnen och jag undrade hur det skulle gå för honom att bli ensam med ett litet barn och ett obärgat högärde.

Jag överlevde och idag har vi hissat flaggan för 36:e gången. Jordgubbstårta har vi ätit. Syster och bror med sina familjer vid samma födelsedagsfikabord. Fem små barnbarn som slevade in av tårtan. Snart är de sex till antalet. Ett rum i mitt hjärta håller på att ställas i ordning bredvid de andra rummen.
På var sin sida av bordet satt vi, maken och jag. Och jag tänkte på när sommaren var varm och het och vi körde hö innan vi åkte till Lena och födde vår flicka.

Vilken otrolig tur att vi bilade till Frankrike hösten 1978!