Syltsocker och en fru till salu

När vi vaknade i morse såg vi häpna på varandra. Förvåningen bestod inte i att vi fortfarande kände igen varandra efter ett långt äktenskap utan för att solen sken in genom rullgardinens glipa.

Åter dags för utomhusaktiviteter. Jag plockade under förmiddagen av vinbärsbusken som dignade av mogna röda vinbär medan maken hängde på sig röjsågen och gick loss med avverkning där gräsklipparen inte kommer åt. Vi fördelar våra gracer på ett rättvist och passande sätt. Som alltid.

Till sista syltkoket fattades det socker så jag begav mig till vår lokale matvaruhandlare för påfyllning.
När jag närmade mig kassan såg jag Aftonbladets löpsedel.
"Marcus Birro visar upp sin nya kärlek"!

Härligt, tänkte jag och loggade in mig vid hemkomsten på Aftonbladets hemsida medan bären puttrade i kitteln. Nyfikenheten segrade och jag ville se vem den nya tilltänkta kunde vara. Jag är personligen bekant med Marcus så jag kände att det var en ytterst legitim handling att snoka lite grann.

Hon är ung och snygg. De pussas på bilden och ser ut som nykära ser ut. Men, det finns alltid ett men. De är fortfarande gifta på pappret! Rackarns elände, nu avbokar kyrkorna Marcus inbokade föreläsningar.  Dessutom lär han ha snott sin nya kärlek från den nya kärlekens man.

Jag rörde om i kitteln och funderade. Går det verkligen att sno någon annans fru? Spjärnar inte frun emot då? Skulle i alla fall jag göra om någon kom och ville sno mig. Vilket är högst osannoligt, men ändå.

Drog mig till minnes en händelse som skedde för många år sedan. En bekant till oss som var gift, hade två barn som närmade sig tonåren samt nyinköpt villa sökte upp oss. Med hängande huvud berättade han att frun förälskat sig i en annan man. Han var rik på både pengar och framgång, den nye kärleken. Dessutom sysslade han med affärer och som den affärsman har var anhöll han vår bekant om hans frus hand för en ansenligt stor summa pengar.
"Sälj frun, ta pengarna och roa dig kungligt", sa jag till vår bekant som bleknade och hävdade att frun inte var till salu.

Så klart frun inte var till salu! I vårt civiliserade land säljer vi inte fruar som om det vore en hästauktion. Jag försökte endast lätta upp stämningen en smula vilket i det spända läget visade sig vara lönlöst.
Vår bekant ansökte om skilsmässa på vanligt manér och efter det gängse regelverket. Huset såldes och den nyskilda frun gjorde slut med mannen som var rik på både pengar och framgång. Han hotade dock med att ta sitt liv men det blev inget av det heller. Han tänkte väl på sin rikedom, att den inte skulle gå förlorad. Något fruköp eller fortsatt förbindelse skedde ju aldrig så han hade även sparat in på dessa pengar och kunde studera en orörd bankbok när allt lugnat ner sig.

Vår bekant repade så småningom mod och gav sig i kast med att på nytt söka lyckan i kärleken. Vilket också lyckades. Han gifte sig på nytt och hann med att bli pappa till en andra kull ungar. Eftersom vi bort långt från varandra ses vi inte längre men vi skickar julkort till varje jul. Och vi kan konstatera att han fortfarande är gift med samma kvinna. Vilket bekräftades då jag för en stund sedan kontaktade honom för att fråga om jag fick skriva några rader om den dramatiska händelsen med lyckligt slut och lyfta upp den i offentlighetens ljus.
Han godkände min förfrågan, skrattade och sa att han kände sig hedrad. Dessutom vet barnen som han har med den första frun inget om att deras mamma en gång i tiden nästan höll på att bli föremål för ett köpslag så vad den saken anbelangar är det riskfritt.
Det gäller att fråga först, ingen vill ju göra varandra illa på sociala medier.

Länge leve kärleken! Kärleken lever och på vår köksbänk står många burkar med nykokt röd vinbärssylt. Samt en halvt uppäten röd vinbärskaka.

Cykelexpert och gengasbil

Småtvillingarnas storasyster gjorde en resa med sin farmor för en tid sedan. Resan rotade sig hos flickan och hon talar ofta om den. Jag tänkte på deras resa häromdagen och kände mig glad för deras bådas skull. Farmor bor långt bort och det ges inte så ofta tillfälle för henne att besöka sina barnbarn. Därför måste det ha varit härligt att de två fick sin egna tid för umgänge och samtal.

Att barnbarnen vill följa med oss är ett privilegium. Det dröjer inte innan de är så stora att annat än mormor/morfar, farmor/farfar lockar. Bäst att passa på medan tid är, tänker jag som har förmånen att träffa barnen så ofta jag vill.

Igår berättade jag för småtvillingarnas storasyster att jag skulle iväg och göra ett reportage idag på morgonen. Genast anmälde hon sitt intresse att få följa med på färden. Mycket på grund av att jag även skulle se på cyklar till stortvillingarna och eftersom den äldsta i barnaskaran enligt egen utsago är expert på cyklar ansåg hon sig nödd och tvungen att ta på sig ansvaret så val och inköp gick rätt tillväga.

Dagens uppdrag gällde en gammal Volvo 142 som har sin hemvist i grannkommunen. Den har utrustats med gengas och grytan matas med helt vanlig grillkol inköpt på ortens bensinstation.
Gengasmannen var lika gammal som själva gengasaggregatet, om inte äldre, men still going strong, både som mekaniker och bilförare.
Det tog dock en evinnerlig tid innan han fick fjutt på tunnan, det rök och bolmade så jag blev rädd att allt skulle flyga till väders innan vi ens hunnit sätta oss till rätta på bilsätena.
Flickan höll min hand i ett stadigt grepp, såg bekymrad ut och viskade att hon ville åka därifrån. Men en frilansande reporter flyr inte fältet i första taget och snart skingrade sig röken och vi kunde fara iväg.

En gammal Volvo 142 med gengasaggregat går förvånansvärt fort. Jag som är bilåkningsrädd, förutom när jag kör själv, klamrade mig fast i dörrhandtaget medan jäntungen stod på knä i baksätet och studerade den med kol fullmatade tunnan genom bilens bakruta. Samt en död och hoptorkad geting som möjligen strukit med av koloset.
Plötsligt och med en överraskande manöver svängde föraren in på en grusväg. Vi skumpade fram i rasande fart över grusvägens hålor. Jag vände mig om och såg hur flickans hästsvans for fram och tillbaka. Strängt bad jag henne sitta ner ordentligt och hålla sig fast samtidigt som jag funderade över hur jag skulle berätta för barnets föräldrar att vi åkt obältade ute i trafiken.

Obekymrad styrde den gamle mannen oss vidare över hålorna så regnvattnet stänkte. Asfaltsvägar är ett fördärv, då rörs det inte om i grytan, förklarade han och jag nickade i tyst samförstånd.
6 mil klarar vi oss innan kolet tar slut, fortsatte han och jag undrade i mitt inre om vi skulle hamna i Vingåker eller kanske till och med i Katrineholm innan kolet och resan var slut.
Jag började oroa mig över återresan när den lugne och trygge bilföraren gjorde en gir och styrde kosan mot Lotorp igen.

När vi till sist var fast förankrade i min bil firade barnet och jag den händelserika åkturen med att äta sushi hos Micke i Finspång. För vår del var det nog enda och sista gången vi åkte gengasbil. Vi var rörande överens om att det verkade både opraktiskt och omständligt om än en smula spännande.

Cyklar fick vi också med oss hem och på måndag får stortvillingarna göra premiärtur. Pojken på en svart cykel och flickan på en rosa. Deras storkusin valde färgerna, svart men speciellt rosa är mycket tilltalade färger, anser en äkta cykelexpert.

Rallarros och vidgade vyer

Nu blommar rallarrosen. Det känns som om hösten gjort sitt intågande i den svenska sommaren.
På torkvindan hänger tvätten eftersom jag gett torktumlaren semester. Jag vägrar hårdnackat att avbryta dennes semesterledighet, men prognosen att få tvätten torr utomhus ser dyster ut.
Raggsockorna pryder mina välslipade fötter där hälarna är lena som en bebis rumpa.
Det gäller att kunna visa upp väl omhändertagna fötter i sandaler, tänker jag och vickar på tårna inuti de värmande sockorna.

Lugnet har lagt sig över vårt område. Småtvillingarna och deras storasyster har fått hem sina föräldrar från huvudstaden. Ordningen är återställd och vi får skrapa ihop de rester som återstår av vår energi.
Tre små flickor fulla av ork kan ta kål på den mest härdade mormor och morfar.

Blåbärsplockning och blåbärskaketillverkning. Mellanmål, lunch, mellanmål och kvällsmat. Sagostund under filten medan åskan small och regnet smattrade.
Tassande fötter på morgonkvisten och sängen fylldes till en trivsam men trång gemytlighet.
Ledarhunden glodde och suckade tungt. Han ville även han in under täcket men gränsen var nådd.

Festligheterna har avlöst varandra en dag som denna. Med påföljd att min uppgift inom det privata taxiföretaget upphört. Efter idogt kämpande har sonsambon vid mogen ålder tagit sitt körkort. Hädanefter blir det hon och inte jag som får köra och hämta stortvillingarna på dagis i staden. Inte heller behöver jag köra in sonsambon till trafikskolan så gott som dagligen. Det är ett avslutat kapitel från och med idag.
Hon uppvisade en glädje av sällan skådat slag när småtvillingarna, deras storasyster och jag hämtade den nyblivna körkortsinnehavaren i förmiddag. Kramkalas utbröt på parkeringen och besiktningsmannen flydde med sin pärm under armen. Han ville inte bli indragen i något verkade det som.

Vi förflyttade oss raskt hem till vårt lokala hembageri och fortsatte festen med bakelser och glass. Ty festas ska det göras när någon i mogen ålder tar sitt körkort. Ansåg även de glada damerna på andra sidan bröddisken i hembageriet. Lyckönskningarna haglade och när vi skildes åt ämnade den med tillstånd att framföra det motordrivna fordonen bil bege sig ut på en liten tur. Närmare bestämt till Linköping. Körkort är nyckeln till frihet och vidgade vyer...

Jag är tacksam att jag har körkort och bilnyckel med tillhörande bil. Det verkar vara mycket svårt att ta körkort nu för tiden. Nya regler och fler vägskyltar sedan jag satt bredvid en besiktningsman för att granskas huruvida jag var en lämplig bilförare eller ej. 350 kronor kostade det hela  med uppkörning och allt. Min pappa betalade och jag har fortfarande kvar kvittot.

Bruna ben och faror på vägen

Det märks att semestern gjort sitt intåg. I staden råder lugnet och tempot är annorlunda än för några veckor sedan. Folk har rest till landet, skärgården, utomlands eller ligger på campingar med sina rullande hus.

Den perfekta semestern är något alla önskar och eftersträvar. Att få vara tillsammans, njuta av ledigheten och hinna med det sociala umgänget som legat på sparlåga i den stressrelaterade vardagen.

För vissa blir semesterveckorna en plåga. Förhoppningarna grusas, närheten tär på humöret och sinnelaget blir surt. Till och med att det finns ett stråk av längtan till de vanliga gängorna mitt i semesterfirandet.

Igår begravdes Lisa. Hon fick ingen sommar för mitt i sommaren stannade tiden för henne. Så ock för hennes mamma, pappa, syster, mormor, morfar, farmor, farfar. För alla som fanns i hennes liv.

Semester och ledig tid som innehåller tusen frågor. Kvar finns nu bara  minnen. Uppblandat med vrede, sorg och sömnlösa nätter. Går det att leva på minnen?
Säkert, så småningom. När såren inte längre blöder. När kanterna slutits och läkts. Det kommer att dröja länge. Vid minsta beröring går såren upp igen, vätskar, värker och kliar.
Till sist ramlar sårskorpan av men efterlämnar ett märke som aldrig någonsin bleknar bort.

Vi solar vidare. Stävar efter att bli bruna och sommarfräscha.  Äter glass och trär upp smultron på strån. Badar. Klagar att det regnar och blåser. Kryper in under filten och muttrar över vilken usel sommar vi har i år. Solen kommer tillbaka och vi fläker ut oss för att girigt lapa i oss de varma strålarna. Bläddrar i veckotidningar, läser böcker vi aldrig har läst, lyssnar på Spotify och ljudböcker. P1 Sommar och repriser på SVT. Semesternjutning.

Jag bli så rädd. Livet är bräckligt. Som att balansera på en spindeltråd. Den starka tråden kan hastigt ryckas av. Det finns inga garantier för att tråden håller trots att den är vävd av en mästare.
Vi kastar ur oss missnöje och klagar. På och mot varandra. Om allt som fattas oss där vi sitter i den materialistiska smeten och avundas de som har det vi inte har.
Mer. Ge oss mer. I mer ligger lyckan.

I morgon är en annan dag. Vad den dagen bär med sig vet vi inget om. Kanske kommer dagen att bli betydelselös för det vi tar för givet finns inte längre kvar.

Om en liten stund kommer småtvillingarna och deras storasyster. Vi ska spendera dagen och natten tillsammans. På måndag får vi träffa deras kusiner, stortvillingarna. Fem små barn med en oviss framtid. De är glada, arga, ledsna. Sinnesstämningar som växlar i tvära kast. Ännu lyckligt ovetande små barn om faror och katastrofer som kan drabba dem. Drabba oss alla.

När jag ser på barnen blandas kärleken med ängslan. För deras framtid. Tänker även på alla föräldrar som mister ett barn. Syskon som mister ett syskon. Mor-och farföräldrar som mister ett barnbarn. Kompisar som mister en kompis.
Döden behöver inte vara den orsakande faktorn. Det finns andra sätt att mista varandra på. Alla sätt gör dock lika ont.

När såren läkt och sårskorpan ramlat av går det att börja leva igen. Resa sig upp ur avgrundshålet. Klamra sig fast vid kanterna. Tappa taget när kanterna viker men till sist håller det samman. Jordskredet lugnar sig och vi står på fötterna igen. Blickar framåt men håller backspegeln i ett stadigt grepp. Spegeln som för med sig minnen av det som är gott att minnas.

Jag njuter i barnens närvaro. Då motas de sorgliga tankarna bort.
Håller maken i handen när vi ska sova. Känner hans värme. Hör hur han andas (och snarkar ljudligt), vi vaknar tillsammans och varje ny dag är den andra lik. Än så länge...

En mycket liten kofta och en trasig postlåda

För det mesta är jag ganska så nöjd med mig själv. Men det finns vissa irritationsmoment som jag stör mig på. Att alltid ha så bråttom är ett av dem.
Maken brukar lugna ner mig, allt har sin tid, hetsa inte, ta det lugn, är hans motto. Vilket kan driva mig till vansinne. Han är min motpol med det där lite sävliga och eftertänksamma sätt han har.

Resultaten av min iver brukar ge upphov till varierande resultat i det jag företar mig. Instruktionsböcker till exempel. De ger jag mig aldrig tid att läsa igenom. På sin höjd ögnar jag igenom de fullmatade sidorna men får ändå ingen vetskap om innebörden. Prövar mig fram och tror starkt på min intuition att resultatet blir så lyckat som jag hoppats på.

Småtvillingarnas storasyster bad mig att sticka en kofta till henne. Det är månader sedan hon inkom med begäran och färgkarta. Rosa med vita ränder. Garn inhandlades. Mönster och rätt storlek på stickorna fanns redan i min stickkorg.
Normalt sett är det barnens farmor som sköter om stickor och garn ty hon är en fena på att tillverka tröjor i härliga färger och konstfulla mönster. Själv är jag en enkel stickerska där inget krångel ska vara inblandat i maskorna.

Koftan växte fram i rasande fart. Vid själva monteringen passade inte ärmarna in i de övriga delarna och modet sjönk som en gråsten till havets botten. Frustrerat repade jag upp allt och maken hjälpte till med att veva upp det krulliga garnet till nystan.

Den nya koftan blev perfekt. Om än en aning liten. Eller rättare sagt väldigt mycket för liten till en snart femårig flicka. Jag slet i det hopsydda plagget för att få bättre passform. När jag släppte taget krympte den ihop och blev obevekligen lika liten igen.
Då synade jag stickbeskrivningen lite extra noga och insåg snart att jag stickat en rosa kofta med vita räder till en 6 månaders bebis. Två gånger dessutom.

"Nu klämmer du ur dig en flicka", anmodade jag vår gravida sonsambo. Hon lovade att göra allt vad som står i hennes makt. Även om jag misstänker att hoppet består i  ett framfött gossebarn för att få balans i skaran av fyra flickor och en pojke i gänget av barnbarn. Blir det så får han vara klädd i rosa och vitt, det kan inte hjälpas. Inte mig emot. Även pojkar är fina i rosa. Faktiskt.

Idag var det åter dags att hålla uppvisning i mitt hetsiga leverne. Jag ringdes in för att vara behjälplig med att leverera en sak till sonen som han glömt när han åkte till arbetet. Eftersom jag ändå skulle köra sonsambon till staden var jag den mest lämpade för uppgiften. Vilken jag utförde med beröm godkänt. Däremot ingick icke i planerna att med min bil köra ner en stor grön postlåda. Som dessutom färgade av sig på min bil!

"Ta det lugnt, det går säkert bort i tvätten", tänkte jag när jag gasade iväg mot den väntande sonsambon. I backspegeln såg jag sonen. Hur han stod bredvid postlådan och skakade på huvudet.

I sonsambons mage sparkade det vilt under färden till staden. Ett litet barn som i höst får en fin kofta som farmor har stickat. Rosa med vita ränder.