Potatismos och förlorad glass

Tittade på programmet om Jan Stenbäck i går kväll. Det fyllde mig med vemod. Rikedom är ingen självklar väg mot lyckan.
En familj som splittrades. Syskonen föll i luven på varandra, ryckte och slet i de undertecknade dokumenten. Alla värnade om sitt och den polerade fasaden krackelerade. Osams med familj och släkt går det att bli utan att vara rik, men att bli osams om rikedom måste vara värre än värst. Habegäret vet inga gränser.

Han kunde det där med att skapa ekonomi, Jan Stenbäck. Visste tidigt vilka tåtar som höll att dra i för att bli stadd i kassan. Mycket stadd dessutom.
Avundsvärt? Nja, det vete tusan. Rikedom kan leda till ensamhet. Ensamheten kan leda till destruktiva handlingar. Som att till exempel missbruka mat i så ofantliga mängder att det leder till döden. För vilken lycklig och sund människa äter potatismos med smör, äggulor och grädde toppad med rysk kaviar i sådana portioner att hjärtat tar stryk?
Det hjälper inte att det finns outtömliga källor med pengar och jetplan till specialistläkare i Paris när ett överfettat hjärta vägrar att jobba lika hårt som ägaren jobbat för att uppnå sin rikedom, ära och makt.

Jan Stenbäcks framgångssaga med ett tragiskt slut uppkom inte av en slump. Hans nedärvda gener i företagsamhet fanns där redan genom sina föräldrar.
Men det finns tillfällen då källan till att finna rikedom uppkommer av tillfälligheter. Fick maken och jag erfara igår när vi var ute på vår kulturella åktur.

På den asfalterade 70-väg vi färdades på fick vi plötsligt se ett paket ligga på vägbanans vita mittlinje. Mötande bilar susade förbi och paketet rörde sig en smula av vinddraget. Jag stannade bilen vid vägkanten och medan maken klev ur förmanade jag honom att se upp för att undvika att han tillsammans med paketet blev tillplattad av framrusande motorfordon.
När en lucka uppstod nappade han åt sig paketet och med stor iver undersökte vi det. Paketet var obrutet, brunt och hade en dekal som visade att innehållet bestod av tio stycken glasstrutar!
Vi petade på glassen och kände att den var kall och höll en glass konsistens. Förbryllade tittade vi på varandra. Det var hittegods och hittegods ska lämnas in på hittegodsavdelningen. Då kan det utfalla hittelön om det vill sig väl.

Förnuftet sa oss att vi aldrig skulle hinna in till Norrköpings hittegodsavdelning innan glassen smält. Däremot skulle vi gott och väl hinna hem till oss och lägga paketet i vår frys. Där ligger det nu i väntan på att de tio glasstrutarna ska bli efterlysta. I annat fall är det smakligt med kaffe och glass. Vilken rikedom och lyx det kan ligga i tio stycken upphittade glasstrutar!

-Ät inte av den, sa min mamma. Den kan vara förgiftad!
Ty så talar en kvinna som aldrig skulle sno för någon annan och dessutom är livrädd för terrorhandlingar av vitt skilda slag.

Hönsagumman och äppeldrulta

Denna dag är unik. Vi har inga som helst åtaganden att utföra så det hela ter sig en smula förvirrande.
En snabb överläggning och vi beslutade oss när frukosten var intagen att lägga fokus åt det kulturella hållet.
Hela Östergötland vimlar av kultur vilket kan ge upphov till beslutsångest. Lotten föll på Ekenäs slott, lagom kulturellt och fullmatat med spöken.

I det gamla slottet från 1500-talet vakar Hönsagumman. Ett rekorderligt fruntimmer som varken räds ryssen eller modern anställd personal.
På den tiden det begav sig kom ryssarna farande över Östersjön och brände ner Norrköping med omnejd. Härjningståget arbetade sig vidare med vid Ekenäs tog det stopp. Hönsgumman hade redan startat brasorna på behörigt avstånd från slottet så ryssarna gav sig slokörade av.
Hönsagummor behövs även i våra tider!

Nästa år, närmare bestämt den 2 maj tänker jag huka ner mig bakom en gravsten på Örtomta kyrkogård. Det är då grevinnan Maria Klingspor lämnar sin jordiska kammare för att promenera till Ekenäs slott för att fira sin make Philips namnsdag. En händelse jag inte vill vara utan. Att få se ett livs levande spöke träda upp ur graven är något jag är mycket nyfiken på.

Det serveras äppeldrulta med vispad grädde och inkokta katrinplommon i slottscafét. Ett bakverk vi aldrig tidigare stött på. Den föll mig i smaken, maken verkade aningen eftertänksam. Han efterlyste mer plommon och grädde som vispats efter konstens alla regler. Sprutgrädde från en plåtflaska är inget han går igång på.

Jag googlade på äppeldrulta när vi kom hem. Kanske kunde jag hitta något recept på denna aningen märkliga skapelse. Det enda jag hittade var Äppeldrultans vänner. Jag vet inte om jag uppfyller kriterierna att ingå i den gruppen men jag kan alltid göra ett försök. Då får jag eventuellt reda på vad drultan innehåller mer än äpplen. Hur som helst har jag i skrivandets stund halsbränna vilket jag är benägen att beskylla drultan för.

Maken har säckat ihop efter dagens kulturella slottsupplevelser. Han har trätt in i nån mordkommissaries liv och leverne och jag ska nog följa hans exempel. Ty denna dag är en dag utöver en vanlig dag. En lättjans dag närmare bestämt. I morgon börjar oxveckan för en dagledig pensionär. Med en fullspäckad kalender, precis så som en pensionärskalender bör vara. Tur att jag inte längre måste gå till något jobb. Det skulle jag aldrig hinna med. Att vara frilans är helt perfekt enligt mitt eget tycke.
Inget vankande av och an i ett försöka fördriva tiden. Bara att välja och vraka bland det som verkar spännande och givande för själ och sinne. Det främjar hälsan. En bit druta där till gör inte saken värre. Om jag bortser från halsbrännan vill säga.

Syltsocker och en fru till salu

När vi vaknade i morse såg vi häpna på varandra. Förvåningen bestod inte i att vi fortfarande kände igen varandra efter ett långt äktenskap utan för att solen sken in genom rullgardinens glipa.

Åter dags för utomhusaktiviteter. Jag plockade under förmiddagen av vinbärsbusken som dignade av mogna röda vinbär medan maken hängde på sig röjsågen och gick loss med avverkning där gräsklipparen inte kommer åt. Vi fördelar våra gracer på ett rättvist och passande sätt. Som alltid.

Till sista syltkoket fattades det socker så jag begav mig till vår lokale matvaruhandlare för påfyllning.
När jag närmade mig kassan såg jag Aftonbladets löpsedel.
"Marcus Birro visar upp sin nya kärlek"!

Härligt, tänkte jag och loggade in mig vid hemkomsten på Aftonbladets hemsida medan bären puttrade i kitteln. Nyfikenheten segrade och jag ville se vem den nya tilltänkta kunde vara. Jag är personligen bekant med Marcus så jag kände att det var en ytterst legitim handling att snoka lite grann.

Hon är ung och snygg. De pussas på bilden och ser ut som nykära ser ut. Men, det finns alltid ett men. De är fortfarande gifta på pappret! Rackarns elände, nu avbokar kyrkorna Marcus inbokade föreläsningar.  Dessutom lär han ha snott sin nya kärlek från den nya kärlekens man.

Jag rörde om i kitteln och funderade. Går det verkligen att sno någon annans fru? Spjärnar inte frun emot då? Skulle i alla fall jag göra om någon kom och ville sno mig. Vilket är högst osannoligt, men ändå.

Drog mig till minnes en händelse som skedde för många år sedan. En bekant till oss som var gift, hade två barn som närmade sig tonåren samt nyinköpt villa sökte upp oss. Med hängande huvud berättade han att frun förälskat sig i en annan man. Han var rik på både pengar och framgång, den nye kärleken. Dessutom sysslade han med affärer och som den affärsman har var anhöll han vår bekant om hans frus hand för en ansenligt stor summa pengar.
"Sälj frun, ta pengarna och roa dig kungligt", sa jag till vår bekant som bleknade och hävdade att frun inte var till salu.

Så klart frun inte var till salu! I vårt civiliserade land säljer vi inte fruar som om det vore en hästauktion. Jag försökte endast lätta upp stämningen en smula vilket i det spända läget visade sig vara lönlöst.
Vår bekant ansökte om skilsmässa på vanligt manér och efter det gängse regelverket. Huset såldes och den nyskilda frun gjorde slut med mannen som var rik på både pengar och framgång. Han hotade dock med att ta sitt liv men det blev inget av det heller. Han tänkte väl på sin rikedom, att den inte skulle gå förlorad. Något fruköp eller fortsatt förbindelse skedde ju aldrig så han hade även sparat in på dessa pengar och kunde studera en orörd bankbok när allt lugnat ner sig.

Vår bekant repade så småningom mod och gav sig i kast med att på nytt söka lyckan i kärleken. Vilket också lyckades. Han gifte sig på nytt och hann med att bli pappa till en andra kull ungar. Eftersom vi bort långt från varandra ses vi inte längre men vi skickar julkort till varje jul. Och vi kan konstatera att han fortfarande är gift med samma kvinna. Vilket bekräftades då jag för en stund sedan kontaktade honom för att fråga om jag fick skriva några rader om den dramatiska händelsen med lyckligt slut och lyfta upp den i offentlighetens ljus.
Han godkände min förfrågan, skrattade och sa att han kände sig hedrad. Dessutom vet barnen som han har med den första frun inget om att deras mamma en gång i tiden nästan höll på att bli föremål för ett köpslag så vad den saken anbelangar är det riskfritt.
Det gäller att fråga först, ingen vill ju göra varandra illa på sociala medier.

Länge leve kärleken! Kärleken lever och på vår köksbänk står många burkar med nykokt röd vinbärssylt. Samt en halvt uppäten röd vinbärskaka.

Cykelexpert och gengasbil

Småtvillingarnas storasyster gjorde en resa med sin farmor för en tid sedan. Resan rotade sig hos flickan och hon talar ofta om den. Jag tänkte på deras resa häromdagen och kände mig glad för deras bådas skull. Farmor bor långt bort och det ges inte så ofta tillfälle för henne att besöka sina barnbarn. Därför måste det ha varit härligt att de två fick sin egna tid för umgänge och samtal.

Att barnbarnen vill följa med oss är ett privilegium. Det dröjer inte innan de är så stora att annat än mormor/morfar, farmor/farfar lockar. Bäst att passa på medan tid är, tänker jag som har förmånen att träffa barnen så ofta jag vill.

Igår berättade jag för småtvillingarnas storasyster att jag skulle iväg och göra ett reportage idag på morgonen. Genast anmälde hon sitt intresse att få följa med på färden. Mycket på grund av att jag även skulle se på cyklar till stortvillingarna och eftersom den äldsta i barnaskaran enligt egen utsago är expert på cyklar ansåg hon sig nödd och tvungen att ta på sig ansvaret så val och inköp gick rätt tillväga.

Dagens uppdrag gällde en gammal Volvo 142 som har sin hemvist i grannkommunen. Den har utrustats med gengas och grytan matas med helt vanlig grillkol inköpt på ortens bensinstation.
Gengasmannen var lika gammal som själva gengasaggregatet, om inte äldre, men still going strong, både som mekaniker och bilförare.
Det tog dock en evinnerlig tid innan han fick fjutt på tunnan, det rök och bolmade så jag blev rädd att allt skulle flyga till väders innan vi ens hunnit sätta oss till rätta på bilsätena.
Flickan höll min hand i ett stadigt grepp, såg bekymrad ut och viskade att hon ville åka därifrån. Men en frilansande reporter flyr inte fältet i första taget och snart skingrade sig röken och vi kunde fara iväg.

En gammal Volvo 142 med gengasaggregat går förvånansvärt fort. Jag som är bilåkningsrädd, förutom när jag kör själv, klamrade mig fast i dörrhandtaget medan jäntungen stod på knä i baksätet och studerade den med kol fullmatade tunnan genom bilens bakruta. Samt en död och hoptorkad geting som möjligen strukit med av koloset.
Plötsligt och med en överraskande manöver svängde föraren in på en grusväg. Vi skumpade fram i rasande fart över grusvägens hålor. Jag vände mig om och såg hur flickans hästsvans for fram och tillbaka. Strängt bad jag henne sitta ner ordentligt och hålla sig fast samtidigt som jag funderade över hur jag skulle berätta för barnets föräldrar att vi åkt obältade ute i trafiken.

Obekymrad styrde den gamle mannen oss vidare över hålorna så regnvattnet stänkte. Asfaltsvägar är ett fördärv, då rörs det inte om i grytan, förklarade han och jag nickade i tyst samförstånd.
6 mil klarar vi oss innan kolet tar slut, fortsatte han och jag undrade i mitt inre om vi skulle hamna i Vingåker eller kanske till och med i Katrineholm innan kolet och resan var slut.
Jag började oroa mig över återresan när den lugne och trygge bilföraren gjorde en gir och styrde kosan mot Lotorp igen.

När vi till sist var fast förankrade i min bil firade barnet och jag den händelserika åkturen med att äta sushi hos Micke i Finspång. För vår del var det nog enda och sista gången vi åkte gengasbil. Vi var rörande överens om att det verkade både opraktiskt och omständligt om än en smula spännande.

Cyklar fick vi också med oss hem och på måndag får stortvillingarna göra premiärtur. Pojken på en svart cykel och flickan på en rosa. Deras storkusin valde färgerna, svart men speciellt rosa är mycket tilltalade färger, anser en äkta cykelexpert.

Rallarros och vidgade vyer

Nu blommar rallarrosen. Det känns som om hösten gjort sitt intågande i den svenska sommaren.
På torkvindan hänger tvätten eftersom jag gett torktumlaren semester. Jag vägrar hårdnackat att avbryta dennes semesterledighet, men prognosen att få tvätten torr utomhus ser dyster ut.
Raggsockorna pryder mina välslipade fötter där hälarna är lena som en bebis rumpa.
Det gäller att kunna visa upp väl omhändertagna fötter i sandaler, tänker jag och vickar på tårna inuti de värmande sockorna.

Lugnet har lagt sig över vårt område. Småtvillingarna och deras storasyster har fått hem sina föräldrar från huvudstaden. Ordningen är återställd och vi får skrapa ihop de rester som återstår av vår energi.
Tre små flickor fulla av ork kan ta kål på den mest härdade mormor och morfar.

Blåbärsplockning och blåbärskaketillverkning. Mellanmål, lunch, mellanmål och kvällsmat. Sagostund under filten medan åskan small och regnet smattrade.
Tassande fötter på morgonkvisten och sängen fylldes till en trivsam men trång gemytlighet.
Ledarhunden glodde och suckade tungt. Han ville även han in under täcket men gränsen var nådd.

Festligheterna har avlöst varandra en dag som denna. Med påföljd att min uppgift inom det privata taxiföretaget upphört. Efter idogt kämpande har sonsambon vid mogen ålder tagit sitt körkort. Hädanefter blir det hon och inte jag som får köra och hämta stortvillingarna på dagis i staden. Inte heller behöver jag köra in sonsambon till trafikskolan så gott som dagligen. Det är ett avslutat kapitel från och med idag.
Hon uppvisade en glädje av sällan skådat slag när småtvillingarna, deras storasyster och jag hämtade den nyblivna körkortsinnehavaren i förmiddag. Kramkalas utbröt på parkeringen och besiktningsmannen flydde med sin pärm under armen. Han ville inte bli indragen i något verkade det som.

Vi förflyttade oss raskt hem till vårt lokala hembageri och fortsatte festen med bakelser och glass. Ty festas ska det göras när någon i mogen ålder tar sitt körkort. Ansåg även de glada damerna på andra sidan bröddisken i hembageriet. Lyckönskningarna haglade och när vi skildes åt ämnade den med tillstånd att framföra det motordrivna fordonen bil bege sig ut på en liten tur. Närmare bestämt till Linköping. Körkort är nyckeln till frihet och vidgade vyer...

Jag är tacksam att jag har körkort och bilnyckel med tillhörande bil. Det verkar vara mycket svårt att ta körkort nu för tiden. Nya regler och fler vägskyltar sedan jag satt bredvid en besiktningsman för att granskas huruvida jag var en lämplig bilförare eller ej. 350 kronor kostade det hela  med uppkörning och allt. Min pappa betalade och jag har fortfarande kvar kvittot.