Kräftor och en majsorm

 '

När jag i morse hämtade småtvillingarnas storasyster satt hon uppflugen högst uppe i det enorma körsbärsträdet de har på tomten. Bland bladverket kunde jag ana den blonda kalufsen. Jag uppmanade henne att klättra ner, utan att ramla och slå sig fördärvad.
Hon ramlar aldrig! Vilket är glädjande för ett ängsligt mormorshjärta.

Flytväst, gummistövlar och fleecetröja. Det stod kräftfiske i Rejmyre i min frilansande agenda.
Det är åratal sedan jag fiskade kräftor. På den tid det begav sig var det min pappa, farfar och jag som använde mört till åtel i burar och håvar. Det var då det fanns gott om flodkräftor. Före kräftpestens tideräkning.
Hinkar fylldes med kräftor och pappa delade rättvist med farfar. Mamma grät och kokade tjog efter tjog. Hon avskydde att stoppa levande varelser i stormkokande vatten. Ansåg det barbariskt. Det doftade dill i hela lägenheten och när det var dags att sörplande sätta i sig de röda delikatesserna hade mammas tårar torkat till nästa kräftfiskesäsong.

Ett år var mamma och pappa riktigt osams gällande fisket. Det var när farfar och pappa lade i burar på ett förbjudet ställe. De gick över gränsen mellan deras och någon annans fiskevatten. Mamma tjöt och ryggade bakåt när det knackade på dörren. Hon var viss och säker på att landsfiskalen stod på andra sidan med två par handklovar. Att de vuxna även drog med ett oskyldigt litet flickebarn i den brottsliga gärningen spädde på mammas dåliga humör. Varken fiskevattnets rättmätiga ägare eller landsfiskalen hade ordning på kräftbeståndet och de olovandes kräftorna smakade lika gott som de lagliga. Om inte en aning bättre kan jag misstänka.

Idag har vi dock fiskat helt lagligt, mitt barnbarn och jag. Hungriga blev vi för sjön suger. Barnet fick bestämma menyn och hon bestämde hamburgare. Varpå vi begav oss till grannkommunens gatukök. Där vimlade det av lastbilschaufförer, snickare, målare och andra yrkesarbetande människor som anser att fast food är den bästa och enklaste lunchen.
I ett hörn av serveringen satt en gammal man. Ljusblå skjorta, blå stickad tröja och finbyxor. Det syntes att han hade sitt eget bord, att han var en stamgäst. Bredvid sig hade han en trave böcker. Henning Mankell, Liza Marklund och Puck Beer. Han läste omedveten om rörelserna runt omkring honom. Reste sig för att kasta servicen i hårdpapp och platsbesticken i den svarta sopsäcken. Hällde i hett kaffe i en pappersmugg, pytsade i lite socker och rörde om med en liten träsked. Drack medan han fortsatte att läsa. Fyllde på muggen och läste vidare. Så reste han sig, plockade ner boktraven i en plastkasse, kastade muggen på anvisad ställe och ropade till personalen att maten var god och att de skulle ses vid samma tid i morgon. De vinkade åt honom med stekspadar och grilltänger, log och nickade jakande.
"Vi ses i morgon. Vid samma tid".

Jag fick en klump i magen. Inte på grund av pulvermoset och räksalladen utan av en sorts medömkan av den gamle mannen. Som varje dag går till ortens gatukök. Äter deras mat, dricker deras kaffe och läser sina böcker. Gatukök är inga överdrivet trevliga kök. Matos blandas med den jolmiga doften av olja och pomme. Ett ställe jag går till i brist på annat. Snabb och enkel föda för den som har bråttom.
Jag tror att den gamle mannen är en mycket ensam man. Som söker sig till gatuköket för att få mat och en stund av någon sorts gemenskap med andra. Han slipper sitta hemma vid köksbordet och äta alldeles mol allena.

När vi ätit klart tog jag mitt barnbarn i handen. En varm hand, lite klibbig av ketchup. Satte henne i bilbarnstolen, ordnade med säkerhetsbältet och stängde dörren. När jag startade bilen tittade hon på mig. Sa att hon skulle skicka ett kort till mig med en inbjudan till hennes födelsedagskalas. I oktober när hon fyller fem år. På kortet skulle hon rita ett hjärta. Det betyder mormor, sa hon.
Jag kände att jag blev lite våt i ögonen. Böjde mig fram och pussade henne i pannan. Där resterna av en fjärilstatuering envist sitter kvar.
Vilket ställe att sätta fast en tatuering, tänkte jag och körde hem mot Skärblacka medan barnet berättade precis allt om majsormar. Och att hennes pappa lovat henne att mormor ska köpa en sådan orm och ge bort i femårspresent. Det var inte helt nödvändigt att få den inslagen i presentpapper. Vilket även jag anser som en onödig åtgärd.

Lena på Tjörn och en anpassad våtdräkt

Det händer att jag tar cykeln och trampar bort till vår lokala matvaruaffär. Kör genvägen för att slippa timmerbilarna som dundrar fram på Skärblackavägen mot pappersbruket där massaveden ska mätas in för att sedan omvandlas till pappersprodukter.
På denna genväg finns en nedförsluta som blir en uppförsluta på hemväg. Med en av matvaror tungt lastad cykel finner jag det alltid lämpligast att kliva av sadeln och promenera uppför lutan. När jag åter är på plan mark kan jag säkert köra hem mina varor utan att det hänt några missöden i cykelkorgen.

Jag tycker om att cykla, men i lagom takt. Vill hinna med att beskåda omgivningarna och om något intressant infinner sig stannar jag för att ta en extra titt. Kanske passa på att stoppa i mig något energigivande. Som choklad till exempel.
Någon som även gillar att förflytta sig mellan punkt A och punkt B sittande på tvåhjuling är vår Lena. Makens dotter och våra barns storasyster. Hon som ligger i hårdträning för Tjörn Triathlon. Vilket innebär att hon på en och samma dag, utan uppehåll, ska simma 1930 meter, cykla 90 km och löpa 21,1 km.
Antar att hon får både diplom och medalj när hon tagit sig över mållinjen.
Jag blir matt och svag i hela kroppen bara att tänka på bedriften.

Igår kom hon, Lena. På cykel. Från Närke till Östergötland. En resa på tretton mil. Hungrig på smörgås och med en skrikande kaffetarm. Lika glad och pigg som alltid. Efter kom hennes sambo. I bil. Han lika sugen på förtäring som hon.
Idag har de åkt hem. Han med ryggskott och hon med tankarna på att kanske cykla hem till Närke. Men det är möjligt att sambon behöver henne när ryggen värker så cykeln hängdes bakpå bilen. Men först hann de med en stärkande promenad medan vi dukade av frukostbordet och borstade tänderna.

Var jag tio år yngre, helst yngre än så, skulle jag följa med Lena till Tjörn. Simma, cykla och springa bredvid henne. Hon resonerade att  trots min höga ålder är det inte för sent att träna upp mig till nästa år. Lena, som aldrig ser några omöjligheter eller hinder i livet. Själv ställer jag mig mer tveksam. Så tveksam att jag inte ens tänker ge mig på ett försök. Det räcker att jag då och då cyklar till vår lokala matvaruaffär och köper en bit mjölkchoklad. Jag har dessutom ingen våtdräkt vilket behövs om jag ska utföra delmomentet simning i Tjörn Triathlon. Tror inte heller att det saluförs våtdräkter passande min kropp. Ty den behöver vara väl omfångsrik på mitten.

Lena har all nödvändig rekvisita som behövs. Är stark och vältränad. Om en månad är det dags. Sedan ska vi ta bilen till Närke för att titta på diplomet och fingra på medaljen.Så nära Tjörn Triathlon vi kan komma, maken och jag. Utan att ta ut oss totalt...

Lena is the winner, respekt!

Skip hop swipe och Bugaboon

I morse fick jag frågan om jag ville följa med sonsambon och köpa barnvagn. Födseln närmar sig, snart är det endast två månader kvar av havandeskapet.

Självklart ville jag med och köpa barnvagn. Såg det som en ära att i egenskap av det nya barnets farmor var med som smakråd. Och expert bör tilläggas. För är det något jag kan så är det att köra dessa fyrhjulingar. Både enkelvagn och tvillingvagn.

Att köpa en sprillans ny vagn är nog få förunnat. Kostar lika mycket som en mindre begagnad bil Inte riktigt kanske, men inte långt ifrån. Fyrsiffrigt står det i alla fall på prislappen om det ska vara det mest exklusiva. Så går det även att göra tillval. Som till exempel Skip hop swipe. En sorts plastlåda med så finurligt lock att det går att fiska upp en våtservett under resans gång. Med enhandsfattning, dessutom. Att utföra den dagliga motionen utan att behöva lämna ungen hemma är också möjligt. För att svettas rejält och få spänstigt motstånd i lårmusklerna monterar föräldrarna träningsredskapet Karma i barnvagnens handtag. Med reglage så det funkar bra att öka eller sänka motståndet i framförandet utefter behag. För syskon som blir slaka i benen vid promenaden finns Free ride scooter board. En ståbräda som när orken kommer tillbaka förvandlas med en enkel manöver till en behändig sparkcykel.

Vill föräldrarna glänsa lite extra som kan de göra som kändismammorna i Amerika. Köpa en Bugaboon i käcka färger. En Alfa Romeo i barnvagnsträsket. Med en sådan vagn står föräldrarna i centrum. Trendiga och medvetna kör de Bugaboon, det är coolt, snyggt och visar att banbidraget med eventuellt extratillägg är en droppe i det ekonomiska havet.

Vår son med den alltmer tjocknade sambon är inga hajpade föräldrar utan såg efter barnvagn på Blocket. De vill inte ha något instabilt vrålåk utan anser att säkerheten för barnet och inga stora hål i plånboken är viktigast.

Jag satt i den barnvagnssäljande familjen soffa och tittade på när sonsambon fick undervisning i hur vagnen ska fällas ihop och hur den för övrigt fungerar. Ren vetenskap. Säkerheten är hög dessutom kommer barnet att ligga väl skyddad från sol, mygg och regn. Även för kyla för en fin och fluffig åkpåse ingick i köpet. Samt en snygg skötväska och några sorts muffar i plast att trä över hjulen när höstpromenaden på leriga grusvägar är avklarad. Vid hemkomsten träs muffarna på hjulen innan vagnen rullas in i hallen. Det kändes faktiskt ganska så lyxigt. Plus att just den här vagnen designades när prinsessan Estelle skulle komma till världen. Så mitt barnbarn ska få åka i en likadan vagn som den kungliga bebisen.

Tänkte på när våra barn var små. Då satt det två blanka ringar som drogs upp mot vagnens handtag och vips small den ihop som en råttfälla. Det gällde att inte glömma bort att lyfta ur barnet innan vagnen veks ihop.Nu skulle det behövas två par händer för att lossa på säkerhetsanordningarna.

Sonsambon köpte den kungliga kopian. Den är mycket fin och välvårdad. Föregångaren till vagnen sprang omkring och ägnade sig åt sin egen farmor som var på besök.
Hon gjorde enligt min mening ett riktigt kap. Trots att det inte var en Bugaboon.

Nu längtar jag att få provköra vagnen med tillhörande barn. Den kommer att räcka till dess barnet är tre år för när den tröttnat på att ligga på rygg och vill se världen utanför suffletten monteras sittdelen dit. Som har godkända fempunktsbälten.

Väluppfostrade barn och upphetsade damer

Läste en artikel om barnuppfostran. En sakkunnig inom området uttalade sig om huruvida dagens barn är uppfostrade på ett rätt sätt eller inte. Inte, förstod jag av texten. Kan nog ligga en uns av sanning i det i vissa fall, i andra fall är skrikande barn trötta barn. Eller hungriga barn som behöver föda för att bli vid gott mod igen. Eller bara ledsna på vanligt sätt, precis som en vuxen kan vara ledsen. Överaktiva, underaktiva, glada, missmodiga, ja det finns mängder av orsaker till att ett barn väsnas.
Ett är i alla fall helt säkert, de som inte har barn är de allra bästa barnuppfostrarna. Det är till dessa som föräldrar kan gå för att få goda råd. Huruvida skribenten har barn eller ej låter jag vara osagt för det vet jag inget om.

På tal om föda och intagandet av denna vara. För flera år sedan var vår familj på en långväga åktur. Hungriga och biltrötta beslutade vi oss för att stanna i Uppsala och äta på IKEA. Billigt, snabbt och ganska god mat.
Väl inne i restaurangen såg vi med bestörtning att där var en mycket stor skara folk samlade som hade samma tankar som vi. Maken ville i vanlig ordning backa eftersom stora samlingar och långa köer är värre än en mara för honom. Övriga familjemedlemmar protesterade högljutt. Det var mat som gällde, inget annat.

Folk som inte fick plats att sitta vid borden stod och åt. Balanserade tallrik och glas medan de försökte nå sina munnar med besticken. Blev en plats ledig kastade den som stod närmast sig fram och klämde ner sig på stolen.
När vi fått vår mat såg vi att ett helt bord blev ledigt. Vi trängde oss fram med för oss två okända äldre damer i släptåg. Även de hade siktat in sig på samma bord. Vi bedömde att de skulle få plats de också.
Några meter fram låg bordet och vi insåg att vi skulle hinna ta plats. Då, som från ingenstans kom en hel radda sammanhängande människor med en gammal farfar i släptåg. Raskt satte de ner den gamle mannen och var och en ställde upp stolarna i "upptagetposition." Sedan drog de vidare mot matkön.
Således blev det lediga bordet inom några sekunder väldigt oledigt. Det enda bordet i hela salen som för en kort stund välkomnade matgäster att slå sig ner.

Ilskan rann över och jag tog ner sju stolar. En till var och en av oss samt till de två äldre damerna.
Den gamle mannen försökte protestera men hade någon form av talfel vilket gjorde det svårt att tyda vad han försökte få ur sig. Vi begrep ändå men ignorerade honom.
Innan vi hann sätta oss kom delar av det stora sällskapet rusande. De högg tag i "sina" stolar och ett vilt ordslagsmål utbröt. Mellan dem och mig. Mannen som var oförmögen att tala försökte hänga på så gott det gick. Våra barn stirrade förskräckta på oss där de stod med sina brickor i händerna.

Då, som genom ett under trädde min make in i ringen. Han ställde ner sin bricka så hårt i bordet att köttbullarnas brunsås skvätte. Av sin natur är han alltid lugn och sansad men nu blev det det för mycket även för en man med fattning. Damen med ledartröjan i motståndarlaget och makan slet i en och samma stol. Det var en dragkamp utan dess like. Övriga lunchgäster slutade tugga och följde dramat med stor spänning. Våra nyfunna äldre damer hejade upphetsat på, hytte med sina gafflar och tog små skuttande steg. Kocken tittade ut från köksregionerna med hakan släpande utefter sin stekfettsbefläckade bringa.
Maken vann kampen och vi kunde sätta oss till bords. Vilket motståndarlaget också gjorde. Ungefär som den trevliga leken Hela havet stormar. Nu var det ingen lek utan blodigt allvar.
De satte sig utan mat. Sitta det skulle de av  prestige.
En av de äldre damerna och jag delade stol.
Mannen med talfel säckade ihop av ren utmattning och fick tillkalla de som ingick i hans vätskedepå.

Det är helt i sin ordning att reservera stolar då det finns många tomma stolar att reservera. Men inte när det är sprängfyllt med människor som inte får plats att sitta.

Detta är en reflektion jag fick över ämnet Barn som inte kan sköta sig och sitta fint på restaurang...

Mjölksyra och ondska

Vi var på Visingsö. I två dagar cyklade vi omkring på platt mark. En bra ö för just den formen av aktivitet eftersom benen slipper bli fyllda av mjölksyra.
Åt gott, njöt av sommarvärmen och några dagars semester från firman. Lät andra ta över och försökte låta bli att tänka jobb.
Klättrade upp i Erstad kärr och fågeltorn. Inga fåglar syntes till, dock ett gäng med hästar som fridfullt körde ner de mjuka mularna i marken på jakt efter grässtrån.
Hagahögen där det lär ligga en mäktig hövding begravd, domarringar och rysskyrkogård. Silkesodling och hästbajs efter remmalaget.
Visingsö är de historiska möjligheternas ö om någon är lagd åt det hållet.

Sista dagen trampade vi till Visingsborgs slottsruin. Där tänkte vi fotografera varandra till semesteralbumet. Som sig bör. Invänta färjan till fastlandet, sitta och blicka ut över Vätterns vatten. Sorgset gruva oss över att John Bauer med fru och son följde med Per Brahe ner i djupet år 1918. Spekulera i det fasansfulla öde att hjälplöst se sin familj försvinna utan att kunna göra ett dyft för undsättning. Samt stryka med själv till råga på allt elände.

Vi ställde från oss cyklarna och gick in i valvet till slottsruinen. Där stod två människor tätt hopslingrade. En man och en kvinna. De grät. Vi stannade upp och de tittade på oss med rödkantade ögon.

-Vet ni hvad som skjedde? frågade de.
Vi skakade på våra huvuden.
Nej vi visste inget. De berättade. Det var den 22 juli. Vi var på Visingsö och njöt av sommaren och ledigheten. Åt gott och cyklade utan att få mjölksyra i benen.

Mannen och kvinnan torkade sig i ögonen. De hade också cyklat. Ända från Norge. De hade haft det trevligt och gemytligt. Sett mycket av Sverige från sina cykelsadlar. Nu skulle de försöka ta sig hem. Till Oslo. Kanske gick det ett tåg från Jönköping? Vi visste inte om det var möjligt.

När vi packat in våra cyklar i bilen och var på hemväg stannade vi till i Linköping. Hade lovat att ta med tvillingvagnen som sonen köpt. Barnen var ännu inte födda vid den tidpunkten men en vagn skulle ändå införskaffas i god tid. Två små barn skulle snart träda in i vår galna värld. I en värld där ungdomar mejats ner på en annan ö i ett annat land.

När vi kom hem hängde vi framför teven. Tittade och lyssnade. Jens Stoltenberg var skakad. Han darrade på rösten. Vi andra satt tysta och försökte förstå det som inte gick att förstå.
Vi undrade om det norska paret kom med något tåg hem till Oslo. Doften från deras hud satt kvar i min tröja. Doften av svett, snor, tårar och sorgsenhet hade överförts när vi kramades. Där i valvet vid Visingsborgs slottsruin. Den dag då ondskan kom till Utöya kramades vi med två okända människor. Försökte föra över lite mänsklig värme till två som bara ville hem till Oslo.

"Vi såg ondskan men den bekämpande vi", säger Jens Stoltenberg idag.
Ondskan är svår att bekämpa. Jag tror att det aldrig lyckas även om vi står upp för öppenhet och demokrati. Ondskan kommer alltid att finns mitt ibland oss. Där den alltid har funnits.